Lever man för andra eller för sin egen skull?

[Algotezza]

Varför dumt?

Att andra så att säga "behöver oss" ger oss en meningsfull tillvaro. Själv betraktar jag människan som ett självotillräckligt väsen. Vi föds med en typ av brist, vi föds inte riktigt "hela" om man så säger. Denna brist kan endast avhjälpas med andra människor, endast med andra blir vi riktigt "hela". Ungefär så skulle jag säga.

Bristen gör oss i bästa fall utvecklingsbara - och i sämsta fall till kverulanter. Vi har behov av andra och behov av att vara behövda av andra.

Människan lever inte av bröd allenast, vi äter också andras känslor. Och bjuder ut åt andra att mumsa i sig av våra känslor. Reciprok emotionell kannibalism...

Jag värderar inte (trots ordvalet), konstaterar bara.

Vi har både behov av ensamhet och gemenskap, att finna harmonin mellan dessa strävanden ingår väl i "vuxenblivandet"... Eller?

Med vänlig hälsning

Algotezza

[Elva]

Både och, de allra flesta i alla fall. Psykopater, till exempel, kan möjligtvis vara undantagna, men det är väl lite för svårt att veta hur de tänker för att bedöma.

endast med andra blir vi riktigt "hela"

Ja. Jag tror att man behöver andra människor, för att få ett "helt" liv. Det är nog svårt att klara sig utan meningsfullt umgänge, tyvärr.

[Avantgardet]

Avantgardet, menar du att en enstöring, som trivs allra bäst i sitt eget sällskap inte kan bli hel?

Ja, det menar jag nog. Men finns det någon sådan, i en egentlig mening. Brukar inte dessa individer ta till en annan, en annan av ett högst besynnerligt slag - t.ex. Gud, eller varför inte som Tom Hanks, i den där robinsonaden, en basketboll med målat ansikte, tala med sig själv som med en annan osv. Djur fyller ofta en sådan social funktion.

Men det kan vi ju inte veta om alla skulle göra, eller?

Nej, men behöver vi veta det?

[Avantgardet]

Varför dumt?

Att andra så att säga "behöver oss" ger oss en meningsfull tillvaro. Själv betraktar jag människan som ett självotillräckligt väsen. Vi föds med en typ av brist, vi föds inte riktigt "hela" om man så säger. Denna brist kan endast avhjälpas med andra människor, endast med andra blir vi riktigt "hela". Ungefär så skulle jag säga.

Bristen gör oss i bästa fall utvecklingsbara - och i sämsta fall till kverulanter. Vi har behov av andra och behov av att vara behövda av andra.

Människan lever inte av bröd allenast, vi äter också andras känslor. Och bjuder ut åt andra att mumsa i sig av våra känslor. Reciprok emotionell kannibalism...

Jag värderar inte (trots ordvalet), konstaterar bara.

Vi har både behov av ensamhet och gemenskap, att finna harmonin mellan dessa strävanden ingår väl i "vuxenblivandet"... Eller?

Med vänlig hälsning

Algotezza

Rent tekniskt går det ju inte undfly den Andre. Den finns inskriven i våra minnen, i oss själva, i vår egen person med andra ord. Så även den som söker fly andra medvetanden släpar dem med sig, ofrånkomligt. Endast solipsisten som tror världen vara det egna medvetandets skapelse, och alltings upphov/orsak, kan möjligtvis inbilla sig en fullkomlig isolation. Till och med i en värld utan djur- och människoliv så förefaller det finnas verkan som inte beror på mig själv, vem skall jag tillskriva upphovet? Följer av nåt slags analogitänkande.

Vad gäller psykologin så menar man väl, precis som du, att det ingår i det s.k. "vuxenblivandet". Men i en snävare definition innebär detta att liberaler aldrig kan bli vuxna utan att överge några grundläggande föreställningar. Det finns viktiga insikter att hämta i det att människan är ett mitsein, en medvaro. Så det är i själva verket inte en moralisk fråga ("lever vi för andra eller för oss själva?"), utan en i grund och botten ontologisk fråga. Själva begreppet om ett "själv" är något av en fiktion, om vi likväl ska tänka oss ett "själv" så måste vi tänka oss detta öppet och utan egentlig avgränsning. "Jag" är en produkt av andra, och i förlängningen av den Andre. Är jag begriplig?

[Avantgardet]

Både och, de allra flesta i alla fall. Psykopater, till exempel, kan möjligtvis vara undantagna, men det är väl lite för svårt att veta hur de tänker för att bedöma.

endast med andra blir vi riktigt "hela"

Ja. Jag tror att man behöver andra människor, för att få ett "helt" liv. Det är nog svårt att klara sig utan meningsfullt umgänge, tyvärr.

Nu betraktade jag det hela just, i inlägget ovan, som en ontologisk fråga, men det är ju likväl så att vi kan "dra oss undan" umgänge. I en engentlig mening så finns den Andre likväl alltid där, men när vi "drar oss undan" (skenbarligen) så håller vi ju för sant att detta är möjligt, och i den meningen (och i den utsträckning det alls är möjligt) så håller jag helt med dig. Nu vill jag nog tänka mig detta att "dra sig undan" som ett försök att vinna kontroll över den egna situationen, en typ av trygghet. Så då skulle jag säga att det inte så mycket handlar om att vara själv som att ha makt över situationen man befinner sig i.

Svårigheten ligger alltså att kunna ha makt i detta att "vara med andra" utan att för den skull göra det svårare för dessa andra att känna samma sak. Alltså: att vara kollektivt, eller ett vara kollektivt, eller ett kollektivt vara. Inte som individ i en grupp, utan som grupp rätt och slätt. Att tillåta det man inte har kontroll över, och genom detta att tillåta det så har man på sätt och vis också kontroll över det.

[kWee]

Man kan väl tro att man lever för sin egen skull...men i slutändan gör du ju ändå någon annan en tjänst med allt du gör...vi föder ju varandra genom jobb osv

[JemyM]

På vilket sätt är du skiljd från andra?

[Byz]

Varför dumt?

Att andra så att säga "behöver oss" ger oss en meningsfull tillvaro. Själv betraktar jag människan som ett självotillräckligt väsen. Vi föds med en typ av brist, vi föds inte riktigt "hela" om man så säger. Denna brist kan endast avhjälpas med andra människor, endast med andra blir vi riktigt "hela". Ungefär så skulle jag säga.

Detta är vackert skrivet, och kan svårligen bestridas. En kort exposé om den precisa anledningen till att den ohämmade kapitalismen är ett dräpande system.

Den ene behöver den andre av två anledningar: 1) Ur direkt psykologisk aspekt, 2) Av egoistiska skäl; därav är en sund människa en altruist (om vi nu tillåts att använda dessa två onyanserade termer)

[Markus]

Jag tror livet är en gåva från Gud. Vi lever livet för att vi vill leva det.Anledningarna är våra värderingar ,en av dem att vi vill leva. Vi har nära och kära som vill att vi ska leva och vi vill att de ska leva. Vi lever alltså för oss själv och varandra ,allt sammankopplat ,allt i en enhet. Vi lever för existensen,finns nog ingen människa som vet varför,bara Gud sitter inne med hela sanningen

[Minded]

Heh, jag heter egentligen Mathias - vilket också betyder guds gåva. Det finns (uppenbarligen) namn som inte betyder det, utan tex bara ståndaktig eller så  :lol:

[Erkki]

I allt människan gör gör denne för sin egen skull, för den egna tillfredsställelsen.

I gemenskapen ser sig människan genom andras ögon, söker acceptans för sitt beteende; hur reagerar dom övriga individerna i gruppen på ens handlingar. uppfattar individen ogillande för sina gärningar bereder detta lägre tillfredsställelse, eller tillfredsställelsen uteblir helt alternativt bereder obehag  Som enstörig är det momentet reducerat. Trots den isolerade tillvaron finns det ändå inget som säger att individen skulle kunna göra något för andra, tillverka diverse ting som det finns behov av utanför isoleringen, men även det sker på grund av den egna tillfredsställelsen.

Om än en individs handlingar tycks vara totalt osjälviska så är det ändå för sin egen skull vederbörande beter sig som denne gör eftersom det är genom det osjälviska som den högsta personliga tillfredsställelsen erhålles.

[J R Auk]

Heh, jag heter egentligen Mathias - vilket också betyder guds gåva. Det finns (uppenbarligen) namn som inte betyder det, utan tex bara ståndaktig eller så  :lol:

Själv går jag under namnet "herren skall upprätta".

Jag undrar bara vad?

[Zokrates]

Heh, jag heter egentligen Mathias - vilket också betyder guds gåva. Det finns (uppenbarligen) namn som inte betyder det, utan tex bara ståndaktig eller så  :lol:

Själv går jag under namnet "herren skall upprätta".

Jag undrar bara vad?

Joakim, Gud skall upprätta, du får väl upprätta ditt namn.

[Markus]

sanningen är objektiv och sann ,ovissheten är ingen sanningen ,dock så är det bara gud som håller inne med hela sanningen

[Sceptisk]

Ja, som rubriken lyder.

Jag menar, jag lever mitt liv för att mina föräldrar ville och valde att skaffa barn. Men i detta liv får jag ju också en känsla av att vilja leva på mitt sätt, för min egen skull.
Jag känner att jag lever för min närmsta familj. Och de i sin tur lever (eller håller sig vid liv om man så säger) för mig, och andra förstås.

Ujj, vad svamligt detta blev nu då.  

Är det någon som förstår vart jag vill komma?

Du bör inte leva för någon människa. Däremot kan du vara en god förälder som är mån om att se sina barn växa upp på ett bra sätt. Du kan vara en duktig och flitig anställd eller företagare. Du kan vara bra på din hobby eller något annat som du gillar att göra på fritiden. Men det är nog bäst att inte leva för de timliga sakerna då de är övergående. Barn växer upp och vill skaffa sig ett eget liv, vad ska du göra då? Om du förlorar din anställning eller bryter upp och flyttar, what then? Det är viktigt att ha en prioritering och en mening med sitt liv, men inga företag i den här världen kan vara för alltid.