Avantgardet skrev:Jag kan givetvis vara fel ute i fråga om Nietzsche här, och finns det överhuvudtaget en Nietzsche (vilket är vad vi ju också ifrågasätter med vad vi här dragit upp)? Men låt oss ta Herakleitos. Det är ett bra exempel, i dubbel bemärkelse. Å ena sidan så erkänner han ju ingen fast värld, utan allting flyter, men å andra sidan så står han i våra historieböcker som instiftaren av Logos. Den allombekanta "flodliknelsen" gör sig påmind. Tar vi "floden" (varat) såsom en egen entitet, i positiv bemärkelse, så har vi ju, om än blott med begreppen, institutionaliserat detta som ett närvarande. Ett närvarande som måhända ständigt är skiftande, men själva dess form förefaller oss evig. Således kan också Hegel åberopa Herakleitos som en föregångare. Men Derrida, å sin sida, skulle istället vilja föra in différance, av samma skäl som den sene Heidegger kom att att genomstryka vissa ord - till exempel varat (fast genomstruket, med ett fett kryss, förstås). Det får inte förstås som ett namn, som "floden", utan föregår varje bestämning, varje identitet (smiter ur Logos grepp med andra ord, om jag får uttrycka mig vulgärt). Ur föreläsningen om detta "icke-begreppsliga" begrepp (har citerat samma stycke förr):Jacques Derrida skrev:”Older” than Being itself, such a difference has no name in our language. But we ”already know” that if it is unnameable, it is not provisionally so, not because our language has not yet found or received this name, or because we would have to seek it in another language, outside the finite system of our own. It is rather because there is no name for it at all, not even the name of essence or of Being, not even that of “différance,” which is not a name, which is not a pure nominal unity, and unceasingly dislocates itself in a chain of differing and deferring substitutions.
När det gäller Nietzsche är jag mindre säker, och jag kan som sagt ha fel . Det tycks som Nietzsche i min tolkning hamnar ganska nära Hegel här (på just denna punkt), vilket förstås inte nödvändigtvis behöver vara fel men likväl tycks mig proximiteten något suspekt.
Lite lösa tankar
Ursoppa och big bang, är ju ord som jag kan tänka mig fyller en funktion för att beskriva det som är äldre än varat, liksom ordet evig, av evärderlig=alltid vara ).
Vara, (vära) är, es, esta, eta, is, bis be, bil, samma ord i hela europa, liksom existens, essens, alla hänger ihop i led med varandra och har samma grund, till skillnad från motsatser som, sta-bil och mo-bil, vara stilla stadig eller vara rörlig.
Är har även ett språkligt släktskap med andra ord som äkta, bära, nära, tära, sära, separera.
Självklart är även att ordet "vara" är en konstruktion, böjning av är, samt att vara och fara (färdas) är uttryck som på led hänger samman och ordet fara, farlig (motsats varlig). Lite tankar apropå är.
Hur vi däremot globalt förhåller oss till varandet på lika eller olika sätt, hänger mer ihop med våra kulturarv, än på att innebörden i sig självt av ordet är, hur det än uttrycks på olika språk, skulle ha en annan betydelse än något annat än det något som just det som är, oavsett om det som är är stilla, i rörelse, levande, dött, fanns innan eller kommer att finnas efter det att vi varseblir, erfar detta varande.
En människa är en individ, omgiven av andra individer, därav blir vi subjekt. Vi lär av varandra och från och med det vi påbörjar vår existens, vårt varande så använder vi våra sinnen för att uppleva, tolka och förmedla verkligheten, även det ett ord som lika gärna kunde stavats
värkligheten, hur denna verklighet kommer att bli i framtiden kan vi dock spekulera om.
1 att allt liv är förgängligt, baserat på insikten och jämförelsen med att en människa, eller något annat levande, föds, växer upp och dör, därefter sönderfaller i förruttnelse och förmultnar.
2 att världen är förgänglig, den fanns förvisso här innan oss och fortsätter existera även efter oss, men den skall förstöras på ett eller annat sätt.
Inget av detta påverkar dock vårt varande i detta nu, vi lever alla tills vi dör, det är oförändrat.
Vi föds språklösa, det finns varken ord eller meningar från födelsen, allt måste vi lära oss av andra i vår omgivning. Att vi däremot har förutsättningar för att lära oss såväl ett talspråk, samt ett kroppsspråk underlättar ju det hela, men detta är en fråga om evolution och nedärvda egenskaper, inget fenomen i sig.
Varför gråter ett spädbarn när det är hungrigt? Det är en enkel och effektiv metod att få sina behov av mat tillfredsställda, men, det kunde ju lika gärna ha skrattat?
Nej, gråten är ett naturligt kroppsspråk som barnet kan av sig själv.
Det är ingen annan som påverkar med överförbar kunskap typ, att en vuxen står och lipar framför barnet, därefter slutar lipa och ger barnet mat.
Skrattet däremot är en sak barnet måste lära sig och till det krävs det en högre grad av kommunikativ medvetenhet. Så utifrån den naturliga gråten bygger barnet på sina begrepp, sitt kunnande, sitt ordförråd, tills det en dag blir vuxen och skaffar egna barn som får gå igenom samma sak. Det är många små steg som tas i början, väldigt få minns hur den perioden upplevdes, de som påstår sig minnas denna tiden bemöts paradoxalt nog med stor skepsis.
Tiden innan språket tar form, begrips, är ett varande i sin linda, där omgivningen saknar fasta gränser och barnets sinne är som trevande känselsprön, för är det något som tar form snabbt, så är det viljan att kunna kommunicera och växa ifatt med omgivnigen, det är medfött.
Det enda tråkiga i sammanhanget, tycks vara att ju mer vi lär oss, desto mindre blir vår rena känsloupplevelse av att bara vara, gränslösheten som fanns där från början utbyts sakta men säkert till blott en bubbla i vuxenvärldens gråa rum.