J R Auk skrev:Logos skrev:J R Auk skrev:Vad tror du om vinklingen att ge upp beskrivandet som en deskriptiv verksamhet och istället anammar en ständigt normativ sfär där talet om är talet om viljan, som den affirmation jag uppfattar Avantgardet nämnde, och medgivandet till vår ständiga närvaro i våra eftersökningars objekt? En ontisk humanism, om uttrycket tillåts, där vi istället för att fly svårigheterna tar dem till oss och söker göra bruk av dem.
Jag jag jag och jag behöver inte vara förnekelse utan den yttersta sympatin för omvärlden.
Ge upp? Varför måste det ena utesluta det andra? Här ser jag det hela ur en närmast pedagogisk synvinkel (om man inte kan beskriva problemet så kan man inte heller visa på följderna).
Men visst, viljan är central. Det verkar som om vi vill bemästra tillvaron, tygla den. Jag iakttar till exempel under spänning hur mina barn behandlar diskrepansen mellan deras vilja och världens beskaffenhet. Det är fascinerande att se hur de steg för steg konstruerar sin värld och sig själva (och ibland skrämmande. Min son kom hem för ett tag och sen och var jätteledsen för att en i personalen hade sagt till honom att han aldrig skulle bli flicka, vilket ju är rent nonsens, han får givetvis vara vad han vill).
Själv kan jag ha en närmast religiös känsla inför mina begränsningar. Om världen både är mer och ändå aldrig kan vara mer än vad jag kan beskriva så behöver jag på någon nivå inte Gud, utan jag har redan all andlighet som jag behöver.
Våra abstraktioner är antagligen nödvändiga för att vi ska kunna orientera oss i varat, men en strävan efter att se dessa för vad de egentligen inte är måste ju bejakas. Frågan är bara hur.
Tja är inte beskrivningen en chimär då? En förhoppning om att världen som den är för mig står kvar när jag lämnat den. Att mina värden har antagit en universell allmängiltighet?
Jag kan inte tänka mig en enda situation där vi beskriver "rent" utan att samtidigt göra bestämningar.
Snarare ser jag det här med att låtsas som om vi kunde göra rena beskrivningar vara dolda maktanspråk, ett sökande efter legitimitet i det att vi vänder oss bort från det och inte påtalar det.
Seenden är relativa den seende, hur annars kunde det vara? Så en beskrivning är alltid en benämning av en relation, och mitt antagande är att alla relationer är det som är närvarande och viljan till det som komma skall, alltså hur det bör vara.
Vad gäller seende så gör du ju just det som Heidegger menar vara fel. Seende förutsätter alltid-redan varat. Varat är inte beroende av ditt seende, men ditt seende av varat. Du gör ju här precis samma sak som du beskyller Heidegger för, du
förutsätter en viss varaförståelse (ett subjekt med en syn, alltså en substans, som står i opposition till en värld som ett objekt i förhållande till ett annat), men du argumenterar ingalunda för den, vilket innebär att du far fram med förtäckta maktanspråk. Du tar något för självklart som i sig redan
kräver vissa förutsättningar, och det är precis dessa förutsättningar som Heidegger avtäcker.
Det är förövrigt en falsk anklagelse du för fram, då Heidegger inte tror på någon "ren" beskrivning - och detta på grund av att allt är historiskt. Språket är, som tidigare påpekat, "varats hus", i den bemärkelse att vi bebor språket. Men språket är aldrig något statiskt. Det sätter alltså ramarna för hur vi kan förstå och erfara världen, men det är inte frågan om att komma fram till en en gång för alla "ren" verklighet. Nej, det handlar för Heidegger om att svara på varats kall, att mot-svara det. Detta kan bara göras med språket, men språket är inget genomskinligt. (Det finns förövrigt här ett släktskap till Foucault som inte är tillräckligt utrett, och det råder inga tvivel om att Foucaults diskursbegrepp hämtat sin inspiration från Heidegger i detta avseende.) Det betyder emellertid inte att alla beskrivningar är lika bra. Det finns mer och mindre egentliga beskrivningar av saker och ting. Heideggers poäng är dock att förutsätter vi en varaförståelse som bygger på substanser, så har vi
a priori omöjliggjort en förståelse av varat som sådant. Detta eftersom en sådan varaförståelse utesluter just det väsentliga, det vill säga varat självt.
Det är inte så att du med
din syn tittar in på varat, som stod du utanför och spinkade, utan det du kallar syn är snarast ett modus hos varat, ett sätt att delta i varat. Så det är ett radikalt annorlunda sätt att närma sig det hela. Samma sak när du säger: "En förhoppning om att världen som den är för mig står kvar när jag lämnat den." Du förutsätter dig själv som substans (och världen), men enligt Heidegger är det enda som "är" just varat självt. Är du med?
