Avantgardet skrev:Det finns naturligtvis olika typer av individualism. Auks är en ontologisk variant, inte alls olik Fichtes, medan ovetande talar om en etisk variant (vilket Zokrates också, lustigt nog, gör). Det finns förstås ingen psykologisk altruism, då det vore detsamma som att vi hade ett gemensamt medvetande, men det förhindrar på inget sätt en etisk altruism. Här tar alltså individualisterna några alldeles för stora och för snabba kliv. Vad jag finner intressant är det att vårt vetande och tänkande vilar på ett språkligt fundament, och att språket är något väsentligen gemensamt, något som aldrig kan reduceras till individen själv. Individen är en konstruktion som uppstår i det kollektiva, det är ett avskiljande, ett differentierande, och inte tvärtom så att kollektivet blott är summan av individerna.
En mycket bra distinktion, och varför jag också har betonat värdet av begreppet till skillnad från betydelsen av begreppet. Och i och med det kan jag svara på kritiken som framförts, även om jag inte tänker anstränga mig för de ej insatta (läs en bok!), vilken inte behöver utdras längre en ett enkelt påpekande av de uppenbara skillnaderna. Jag har inte samma språkliga teori som Avantgardet. Min epistemologi skapar inte min ontologi då jag egentligen misserkänner allt annat än intuition, eller det som kallats den skapande anden, för något mer än systematik. Dock skall inte systematiken förkastas för det. Även där krävs det ett värde likt de du söker i dina banaliteter Ovetandes. Varför? För hur annars gör du undan med den de facto praktiska nyttan (ontologiskt snarare en "oundviklighet" än något positivt "upprättat" alltså epistemologiskt oavgjorbart antingen eller negativt eller positivt. Inramat och från världen uteslutet! I.) av språket som skapar möjligheterna för vår epistemologi (en tredje abstraktion, in träder "kunskap"; kontrollen av känslan av visshet (visshet förstått som attityden att agera på) för upplösningen av en friktion mellan tron om vad världen är och viljan vad världen skall vara.
Begreppet altruism betecknar inte en avsaknad av värde hos personen som sägs begå den altruistiska handlingen, det betecknar värdet som finns hos henne. Vi handlar inte med något som behövs bevisas genom en casua sui (i/ur sig själv uppkommen) relation, handling som utförs, mellan personen och en benefaktor för ett agerande. Vi handlar om ett beteende som
bevisas av att
något som inte ses som direkt värdefullt för personen har ett värde för personen. Det är ett berömmande begrepp vi tillskriver den handling, eller attityd, som en person har inför sin omvärld. Att personen sen gynnas, har tagit sig an, psykologiskt av sitt handlande har inget med saken att göra. Att denne inte gjorde detta vore bisarrt att anta. Hur kan vi förklara ett agerande som inte har värde för personen som utför det? Vilken slags metafysik skall till för att möjliggöra något sådant?
Av det så kan vi lätt sluta oss till att värdet av begreppet "altruistiskt" inte kan handla om att benämna det uppenbart falska. Skall någon rationalitet för begreppet finnas så måste det ligga bortom det uppenbart falska (då det inte benämner det uppenbart falska som falskt).
Och Avantgardet hur mycket du än trycker på kollektivet så känner du inte någon av oss som du känner dig själv. Ingen stämmer i bäcken och är alltså inte behjälpliga dig i ditt företagna projekt. Eller var du bara i förhoppning om affektuell respons?
Varför utesluta det ena? Det är som med "identitetslogiken" du försökte trycka dit mig med. Det är för att du enbart antar ett perspektiv.
Jag utesluter varken det individuella eller det kollektiva.
Min brist är väl som du påpekat rationaliteten bakom antagna perspektiv. Vad som tas som giltigt. Men där har jag som ovan insinuerat, och tidigare argumenterat för, hänfallit till att anta en epistemiskt otillgänglig lyckträff genom "intuitionen" eller "kreativiteten". Vi måste tro på nyttan av våra antagna perspektiv. Känns de rätt så får de tas som rätt. Det faller ändå ner på det i slutändan. Jag tror alltså enbart att vi kan nå någon sann kunskap, där kunskap tas för att gälla något utanför det som det självt upprättat, genom lyckoträffar. Kulturen bevarar och förmedlar andras utveckling/teknik åt oss.
Etiken eller, som man bättre bör kalla det, metoden för insikt och vissheten (i ovan definition) i världen får sitt värde där av.
Men jag är ju självklart öppen för alternativ.
Ovetandes för att summera min mening till dig kan jag väl fråga dig om du gör ditt bästa för att fortplanta dig, om inte så undrar jag hur det känns att vara en maskin som vet om att den är dålig. Hur tacklar du det?
Alltså du verkar ha
tänkt genom vad livet betyder för dig. Jag undrar hur det känns?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
