Vad hände med moralen?

[Camilla]

Många påståenden om att det var bättre förr tror jag kan komma sig av att man gör olämpliga jämförelser. Att man glömmer bort allt dåligt som fanns förr och jämför det bästa som fanns då med det sämsta som finns idag.

Som exempel kan vi ta litteraturen. Det är klart att den kan tyckas ha försämrats om man jämför sin egen favoritförfattere, om det nu är Schakespeare, Dostojevskij, Tolstoj, Austen eller någon annan, med dagens sämsta skräplitteratur. Man har då glömt att äldre tider också hade sin skräplitteratur, men att den glömts bort eftersom den var så dålig. Naturligtvis ska man i detta fall jämföra historiens bästa författare med de som är bäst idag och historiens sämsta författare med de som är sämst idag.

Om det skulle gå att jämföra litterturens allmänna kvalitet i olika tider så skulle jag gissa att vår tid inte behöver skämmas för sig. Det finns idag massor av författare och de arbetar under stor konkurrens. Förutsatt det stora antalet författare vore det konstigt om det inte finns ganska många som faktiskt är riktigt bra. Dessutom gör tillgången till ordbehandlingsprogram att det är lättare att redigera och finslipa de texter man skrivit.

Att man inte hör så mycket talas om vår tids stora författare beror säkert på att de ännu inte är särskilt kända. Den fulla vidden av en författares storhet kan ofta inte förstås av hennes egen generation.

Liknande resonenmang kan även tillgripas när det gäller en del andra områden.

Vänligen
Camilla

[J R Auk]

Du kommer med viktiga poänger Camilla.
Men det jag disskuterar är inte ungdomens moral eller dom yngres moral, utan jag talar om moralen i stort. Vilket jag också uppfattade att Johan talade om.

Brotten har inte ökat, våldet har inte ökat, men uppfattnigen om vad samhället innebär har förändrats.
Moralen om vad vi bör bidra med/kräva tycker jag verkar ha förändrats.

Detta tror jag beror på den distansering från ansvar som vi lever med idag.
Dvs vi intalas via medier och via instutitioner att vi inte kan krävas ansvara för våra brister. Om vi äter för mkt, stressar för mkt vad vi än gör så är det inte vårat fel.

Stefan:

Med mitt utlägg om Bosse från Bagarmossen menar jag att vi väljer att göra statuerande exempel av dom som inte har någon stark talan.
Exemplet statueras självklart för rättsväsendet och inte till en allmänhet, men det gör systemet grymt då dom med förmildrande bakomliggande faktorer kan dömas hårdare än dom med motsatta förhållanden. (en polis som misshandlar, VD som stjäl, politiker som skattefuskar)

Istället borde exempel statueras så att en känd person inom det som brottet handlar om får stå som statuerande exempel.

En diskriminerings minister ska dömas hårt i ett mål om diskriminering osv.
Det skulle återupprätta moraltänkandet i viss mån.

Ofta när poliser är inblandade i rättsmål talas om att dom "inte är mer än människor", dom jobbar under stressande förhållanden osv.
Betänk vilken effekt det får för samhället om dessa i en förtroendeposition kan luta sig bak på "männskliga brister" medans privatpersoner döms utan hänsyn till de samma faktorerna.

Varför bär dessa poliser då vapen, varför har dom rätt att fasthålla andra och bruka våld. Hela poängen med rättsväsendet har ställts på ända.

[Joahn]

J R Auk,

kanske ligger det något i det du skriver, jag vet inte.

Så hur får man folk att ta ansvar? Finns det något alternativ till att banka in i folks huvuden att du har ett ansvar? Det är nämligen något jag inte vill se. Kanske är jag naiv, men jag skulle vilja att folk själva tog ansvar. Har någon en lösning?

//Svarslös

[Camilla]

Brotten har inte ökat, våldet har inte ökat, men uppfattnigen om vad samhället innebär har förändrats.
Moralen om vad vi bör bidra med/kräva tycker jag verkar ha förändrats.

Kanske har moralen förändrats. Det vore konstigt om den inte förändrades över tid. Men jag är nyfiken på vad du har för bevis/argument för ditt påståede att den förändrats. Statistik eller liknande.

Ofta får jag höra påståenden just om att moralen förändrats utifrån enskilda fall. Att några enstaka ministrar och direktörer missköter sig behöver ju dock inte betyda att hela samhällets moral har förändrats.

Detta tror jag beror på den distansering från ansvar som vi lever med idag.
Dvs vi intalas via medier och via instutitioner att vi inte kan krävas ansvara för våra brister. Om vi äter för mkt, stressar för mkt vad vi än gör så är det inte vårat fel.

Det intryck jag får är snarare att (populär)media uppmanar folk just att ta sitt ansvar för sina egna liv. I kvällstidningar och liknande brukar det finnas massor med råd för hur man gör detta. Det kan gälla allt från detta med bantning till att man ska lära sig säga nej till att man ska sätta upp mål och planera sitt eget liv och karriär. Det säljs också en massa böcker på sådana ämnen.

Men visst finns det även exempel på det du talar om också.

Med mitt utlägg om Bosse från Bagarmossen menar jag att vi väljer att göra statuerande exempel av dom som inte har någon stark talan.
Exemplet statueras självklart för rättsväsendet och inte till en allmänhet, men det gör systemet grymt då dom med förmildrande bakomliggande faktorer kan dömas hårdare än dom med motsatta förhållanden. (en polis som misshandlar, VD som stjäl, politiker som skattefuskar)

Istället borde exempel statueras så att en känd person inom det som brottet handlar om får stå som statuerande exempel.

En diskriminerings minister ska dömas hårt i ett mål om diskriminering osv.
Det skulle återupprätta moraltänkandet i viss mån.

Jag anser att lagen ska vara lika för alla, och håller därför med dig om att den inte ska vara strängare just för de som saknar skyddsnät. Dock är det väl inte något helt nytt detta med att de högt uppsatta slingrar sig undan straff. Så har det väl alltid varit, i högre grad förr än nu till och med? Jag tycker annars att det är en intressant tanke som du framför detta med att statuerande av exempel är mer effektivt när det gäller kända personer.

Vänligen
Camilla

[Plato]

God kväll Joahn.
Det är relativt, tyvärr. Somliga nöjer sig med att "ta ansvar" genom att bry sig om sig själv och ett par i omgivningen. Andra väljer att ansvara för sin familj och vänner. Ytterligare människor ser sitt ansvar i hela samhället, och gentemot alla som behöver hjälp exempelvis. Sedan har vi dessa ytterst fåtal som ser världen som sitt ansvarsområde. Dessa har vi mycket att lära oss av då det i min syn är målet med moral. Tycka till alla människor såsom du tycker till dig själv. Det är inte lätt att beordra folk att ta ansvar bara så där, man ska nog börja med kärnan -familjen. Föräldrar måste lära sina barn [praktisk lärdom! Barn hör inte till dina negativa ord om rökning, de ser istället cigarren i din hand!]. Helt enkelt bete dig väl och vårda dina handlingar med medmänniskor, djur, natur.

Att banka in moral i folk är ingen bra lösning. Men att lära dem såsom det finare heter går mycket väl. Man lär sig många saker i livet så varför inte moralen? Visst vi har ju en god moral i grunden men människan kan lätt bli egoistisk och tappa medkänslan för andra människor. Detta berör oss alla till viss grad då egoism är något naturligt men lätt kan överskridas till negativ egoism...

Väl mött. /Plato

[J R Auk]

Människor tar ansvar när dom känner sig trygga i sig själva och förvissade om sitt värde.
Till att börja med måste vi föra in i samhällets uppfostran av "nya" individer (barn, invandrare m.m) en diffrentiering kring värdet av indiver och deras handlingar.
Människors värde är jämnställt. En individs värde ligger inte i vad denna gör, en individs värde är att den ÄR.
Handlingar har sitt eget värde, och ska bedömas fritt från indivden.

Låter kanske som en massa dravel. Men min poäng är att en respekterad individs handlingar är inte automatiskt respektabla.
Position eller kontakter får aldrig vara en faktor i bedömningen av en handling värde.

Vidare måste vi begränsa dom medel som en person i maktposition har till sitt förfogande. Auktoritet ska vara självuppbyggande. En individ utan auktoritet ska ingen auktoritet ha.
Detta skulle göra att karaktär blir något eftersträvansvärt, då det inte sällan går att förknippad de båda.
Vidare så tar man auktoritet ifrån den som rättmättigt besitter den. En konflikt blir oundviklig.

Tja det finns mycket att göra för att återupprätta moral och karaktär. Men en sak är klar media måste begränsas.
Media handlade från början om någon som ville förmedla ider och kunskap till en bred massa.
Vad handlar det om idag? Vad som förmedlar är inte det värdefulla. Hur det som förmedlar mottages är det värdefulla. Hur vi kan påverka och sälja genom det vi trycker/sänder är det viktiga. Kolla på debatter inför val och liknande och se vilken patroniserande och idiotförklarande bild som träder fram.
Ingen har något intresse av att göra samhället till en samling av tänkande ifrågasättande kritiska individer.
Det blir ju bara så mycket svårare att förutse responsen på stimuli då.

[J R Auk]

Detta tror jag beror på den distansering från ansvar som vi lever med idag.
Dvs vi intalas via medier och via instutitioner att vi inte kan krävas ansvara för våra brister. Om vi äter för mkt, stressar för mkt vad vi än gör så är det inte vårat fel.

Det intryck jag får är snarare att (populär)media uppmanar folk just att ta sitt ansvar för sina egna liv. I kvällstidningar och liknande brukar det finnas massor med råd för hur man gör detta. Det kan gälla allt från detta med bantning till att man ska lära sig säga nej till att man ska sätta upp mål och planera sitt eget liv och karriär. Det säljs också en massa böcker på sådana ämnen.

Men det är det som är problemet som jag ser det. Vi gör en produkt av problem och säljer lösningarna till dom.
Däri ligger distanseringen av problemet.
Det handlar inte om råd, eller ansvars beläggande av individen.
Det handlar om att hitta/skapa problem, nån ska ju tjäna sitt leverbröd.
Det är fiktiv ekonomi som utövas genom fiktiva nyttojobb som skapar fiktiva problem.

Människor är inte som guldfiskar, vi äter inte ihjäl oss i naturligt tillstånd.
Det här samhället har frångått naturliga principer.

[J R Auk]

J R Auk,

kanske ligger det något i det du skriver, jag vet inte.

Så hur får man folk att ta ansvar? Finns det något alternativ till att banka in i folks huvuden att du har ett ansvar? Det är nämligen något jag inte vill se. Kanske är jag naiv, men jag skulle vilja att folk själva tog ansvar. Har någon en lösning?

//Svarslös

Kolla på barn, dom vill alltid visa att dom kan. Dom vill ta ansvar, men allteftersom vi växer upp straffas felaktigt för ansvar vi tar, och förvägras ansvar i andra avseenden så försvinner den viljan.

Skolan bygger på principen att ingen vill lära sig. Man måste motivera.

Samhället bygger på samma system.