Själen och döden

[Skogsälvan]

Jag tror på reinkarnation, men ett slut kanske det finns.

[Avantgardet]

Jag tror på reinkarnation, men ett slut kanske det finns.

Ja, du tror, men inte av förnuftsskäl utan "bara för att". Det är trams det du håller på med. Rent djävla trams och tjurskallighet.

[Skogsälvan]

Mmm, du brukar tycka så. Själv kan jag inte logiskt förklara för mig själv när jag går på en främmande väg att jag vet att det finns en vedbod 200 meter fram där och en katt som hette maja bodde under stolpen som var rödmålad och att Hulda mjölkade korna där. Och att byggnaden när jag kommer fram till den ser ut som jag såg den i mitt inre, om än risigare.

[CAUSTIX]

Mmm, du brukar tycka så. Själv kan jag inte logiskt förklara för mig själv när jag går på en främmande väg att jag vet att det finns en vedbod 200 meter fram där och en katt som hette maja bodde under stolpen som var rödmålad och att Hulda mjölkade korna där. Och att byggnaden när jag kommer fram till den ser ut som jag såg den i mitt inre, om än risigare.

Men det kan ju förklaras med andra saker än reinkarnation. Bara som att kunna skåda in i framtiden eller se andras tankar mm.

Man måste se på hur betingade tolkningarna äav våra upplevelser är av vår kultur mm. Därmed inte sagt något om fenomenet var reellt eller ej.

[Skogsälvan]

Ja, det har du rätt i. Jag har minnen (de kanske är falska, det vet ju inte ja) men av mig själv i andra tider.

[Avantgardet]

Mmm, du brukar tycka så. Själv kan jag inte logiskt förklara för mig själv när jag går på en främmande väg att jag vet att det finns en vedbod 200 meter fram där och en katt som hette maja bodde under stolpen som var rödmålad och att Hulda mjölkade korna där. Och att byggnaden när jag kommer fram till den ser ut som jag såg den i mitt inre, om än risigare.

Men du går inte på nån främmande väg, du diktar ihop en väg som inte finns. Och du måste fortfarande lära dig skilja på logos och doxa. På sanning och åsikt.

[Skogsälvan]

Vad menar du?

[Avantgardet]

Precis det jag skrev. Du går på samma gamla borgerliga väg som vanligt men du fantiserar ihop en annan som tillflykt. Den där som du fantiserar ihop är emellertid inte verklig annat än som fantasi.

[honey is cool]

Jag vet inte riktigt, men en sak jag inte kan förstå, är hur många människor kan tro att det är slut efter detta liv, och samtidigt acceptera det.

Jodå, inga problem alls. Oändligt liv vore outhärdligt. Det vore rena rama helvetet. Upprepning in absurdum, det är helvetet, inte någon stor brasa med en karl i skägg och horn med högaffel.

Finns ingen själ, tack och lov! Det är det här livet som räknas (ja, det finns överhuvudtaget inget annat), så det gäller att passa på medan man har chansen. Förstår inte vad man skulle gå och drömma om ett efterliv om det inte vore så att man försummar sitt eget liv. Ta vara på det. Försök inte vinna tid utan använd den. Låt varje handling du utför vara genomsyrad av absolut vilja, gör aldrig nåt du känner minsta tvivel inför. Se till att slippa ångra nåt, så slipper du också hoppas på en andra chans.

Jag ska först säga att jag inte tror att jag har mer rätt än dig i denna fråga. Men varför skulle ett oändligt liv vara outhärdligt och varför skulle det vara fyllt av upprepningar? Jag kom på en sak just nu: Kan det vara så att den som är rädd för att dö är rädd för att leva och tvärt om?

Det du säger påminner mig om en scen ur filmen Döda poeters sällskap, vid Mr Keatings första lektion låter han eleven Pitts läsa ett styck som går ungefär "pick your roses while you may cause one day you will be fertelizing daffodils" och Keating svarar "visst är det ett passande ämne, varför använder sig författaren av dessa rader?" då räcker den kaxige och gode eleven Dalton upp handen och svarar "Because he is in a hurry" och jag tycker att det är så jävla rätt, det mesta som görs här i världen tycks ju göras just bara för att vi en dag ska dö.

[Skogsälvan]

Precis det jag skrev. Du går på samma gamla borgerliga väg som vanligt men du fantiserar ihop en annan som tillflykt. Den där som du fantiserar ihop är emellertid inte verklig annat än som fantasi.

Vad är det för jävla svar? Öronvax? Hur kan jag logiskt förklara för mig själv när jag hamnar på en plats där jag aldrig varit att det finns en enbacke nära till höger med en stor sten som liknar en flodhäst och när jag undersöker det så är det så och Eskil byggde det här rastbordet, som jag senare läser i gästboken? Exemplen är många.

[Avantgardet]

Jag vet inte riktigt, men en sak jag inte kan förstå, är hur många människor kan tro att det är slut efter detta liv, och samtidigt acceptera det.

Jodå, inga problem alls. Oändligt liv vore outhärdligt. Det vore rena rama helvetet. Upprepning in absurdum, det är helvetet, inte någon stor brasa med en karl i skägg och horn med högaffel.

Finns ingen själ, tack och lov! Det är det här livet som räknas (ja, det finns överhuvudtaget inget annat), så det gäller att passa på medan man har chansen. Förstår inte vad man skulle gå och drömma om ett efterliv om det inte vore så att man försummar sitt eget liv. Ta vara på det. Försök inte vinna tid utan använd den. Låt varje handling du utför vara genomsyrad av absolut vilja, gör aldrig nåt du känner minsta tvivel inför. Se till att slippa ångra nåt, så slipper du också hoppas på en andra chans.

Jag ska först säga att jag inte tror att jag har mer rätt än dig i denna fråga. Men varför skulle ett oändligt liv vara outhärdligt och varför skulle det vara fyllt av upprepningar? Jag kom på en sak just nu: Kan det vara så att den som är rädd för att dö är rädd för att leva och tvärt om?

Det du säger påminner mig om en scen ur filmen Döda poeters sällskap, vid Mr Keatings första lektion låter han eleven Pitts läsa ett styck som går ungefär "pick your roses while you may cause one day you will be fertelizing daffodils" och Keating svarar "visst är det ett passande ämne, varför använder sig författaren av dessa rader?" då räcker den kaxige och gode eleven Dalton upp handen och svarar "Because he is in a hurry" och jag tycker att det är så jävla rätt, det mesta som görs här i världen tycks ju göras just bara för att vi en dag ska dö.

Skulle vi inte dö så skulle vi inte kunna förmå oss till nånting. Den nödvändiga (meningsgivande) avgränsningen skulle inte finnas. Så det är inte medvetet vi förhåller oss till döden (ändligheten), utan av nödvändighet. Oändlighet innebär per automatik också oändlig upprepning, en upprepning av intet (allt är i filosofisk mening detsamma som intet - om något kan vara precis vad som helst så är det inget bestämt och därför inget alls), men ett intet som ni som tror på efterlivet envisas med att ta i som en positiv bestämning, vilket innebär en raksträcka utan ände, med samma grå väggar som följeslagare... för evigt! Går det föreställa sig något mer outhärdligt?

Du har helt rätt i att den som är rädd för döden också är rädd för livet. För de är väsentligen ett och detsamma.

[Avantgardet]

Precis det jag skrev. Du går på samma gamla borgerliga väg som vanligt men du fantiserar ihop en annan som tillflykt. Den där som du fantiserar ihop är emellertid inte verklig annat än som fantasi.

Vad är det för jävla svar? Öronvax? Hur kan jag logiskt förklara för mig själv när jag hamnar på en plats där jag aldrig varit att det finns en enbacke nära till höger med en stor sten som liknar en flodhäst och när jag undersöker det så är det så och Eskil byggde det här rastbordet, som jag senare läser i gästboken? Exemplen är många.

Jag inbillade mig att du använde exemplet som metafor (och det tycks du ju också hävda när du menar dem ha ett så nära släktskap att de kan kallas för "många"). Läs om kanske?

[Skogsälvan]

Nej, det är inga metaforer inblandade. Det är min verklighet. Exemplen är många, så är det.

[Avantgardet]

Nej, det är inga metaforer inblandade. Det är min verklighet. Exemplen är många, så är det.

Exempel på vad? You see!

[Skogsälvan]

Jag har redan gett dig några stycken på en historia jag inte känt till i förväg. Men det är väl som vanligt, du tycks leta efter halmstrån du kan bräcka i mig och ibland gör du det, men inte denna gång.