Ångest; skapande eller självbedragande?

[TekheeTaiteilijan]

Så vad händer nu då? Tänker du försöka hålla det på "rimlig" nivå eller försöka med avhållsamhet?

De insikter du har, fick du någon typ av insyn i saker och ting tack vare drogerna?

Mvh TT

[Erkki]

Hördu Taiteilija, nu är vi på väg att inleda en diskussion som jag till leda har fört med andra och alltför sällan kommit nånvart. Drogpolitiken i detta land är rena rama socialfascismen. Förvisso är professor Bejeroth död, men det är hans syn på droger som bestämmer inriktningen på drogpolitiken; nolltolerans. Det har medfört en jävla massa onödigt lidande hos brukarna. För att inte nämna det sanslösa i att det är förbjudet att ha en drog i blodet.
Detta förhållande tillåter polisen att bryta sig in hos en individ, slita upp denne ur sängen, med våld föra vederbörande till någon polisstation för att där med våld bli tappad på blod bara för att det ska eventuellt kunna bevisas att ett "brott" har begåtts (lite reglementsvidrigt i blodomloppet). jag har ofta funderat hur man är repressaliens handlangare är funtade mellan öronen när dom hämningslöst ägnar sig åt dylik fysisk och psykisk misshandel av en individ?

Knark används som avledande manöver och beskylls vara den faktor som förstör det fina "folkhemmet". Knark har mycket lite med världens vidrighet att göra. Däremot är den ohämmade girigheten den faktor som mest åstadkommer elände i vår tillvaro. Ändå finns det inget som helst tak för girigheten. Man får vara hur girig som helst.
Det är faktiskt inte alls underligt att människor knarkar under rådande livsbetingelser.

Vad mig själv beträffar så har jag för länge sedan accepterat mina behov. Egentligen är inte mitt drogbrukande något som helst problem för mig utan de fanatiska medmänniskornas som inte skyr några som helst medel för att göra mitt liv till ett helvete, tyvärr men lyckligtvis misslyckas dom ständigt.

Och för stunden orkar jag inte ett enda ord till om knark. Jag har inte problem längre med drogerna i och med att jag slutat att injicera, men däremot har omgivningen det, och så handlade tråden faktiskt inte om droger.

[Erkki]

Borde givetvis ha undvikit allt vad diskussion om knark beträffar. Vill dock lägga till att jag anser att ingen, vare sig person eller myndighet har rätt att förvägra en individ en njutning. I många fall handlar drogbrukandet att känna sig någotsånär, ska jag kalla det för, normal.

I över 40 årstid har jag angripits av diverse myndigheter. Dömts till fängelse flera gånger än vad jag ens kan dra mig till minnes När jag frågar min omgivning, även polisen, om jag blir en sämre varelse när jag tar min drog är det stående svaret nej. Då så, lämna mig i så fall ifred och låt mig ta min drog. Men det går ju inte, ty vi har våra regler.

Jag skiter fullständigt i vanvettiga reglementen. Försöker mer eller mindre framgångsrikt göra vad som krävs för stunden. Man blir givetvis inte rik på det och erbjuds ofta statlig kost och logi.

Har gjort en anmälan mot svenska staten hos Europadomstolen för mänskliga rättigheter med anledning av att det i vårt skitförnäma land är förbjudet att ha droger i sitt blod

Nog om detta, hoppas jag

[Avantgardet]

Jag får ständigt höra att jag är ett svin när jag är "nykter". Ser inte varför du skulle ursäkta den här utsvävningen från ämnet Erkki, tycker det är mycket tänkvärda saker du tar upp - och det är väl utsvävningens eget rättfärdigande? Har själv, som du tar fasta på, de senaste åren mest knarkat för att vara "normal". Jag jagar i regel bara fatt på lättare smärtstillande, eller allra helst metadon, av det skäl att jag då förlorar mitt s.k. "drogsug", och slipper ägna "knarkandet" någon tanke överhuvudtaget, och därigenom fungerar alldeles utmärkt eller, med andra ord, "normalt".

Det jag kan tycka är sorgligt med drogpratande är att det inte tycks finnas några sätt att tala om dem som går bortom den inramning som sätts utav lagstiftningen. Det samtalet besudlas av en massa värdeomdömen som är kontraproduktiva i alla avseenden, och som tvingar in "missbrukaren" i ett tänkande där han endera skuldbelägger sig själv eller ständigt "rättfärdigar" sitt bruk. Ungefär som vi vegetarianer ständigt möts av frågan: "varför?". Som om det var vi som skulle rättfärdiga vårt icke-ätande av djur istället för tvärtom. Man hamnar per automatik i en diskursiv position från vilken man är kraftigt beskärd och inte kan tala "ärligt" eller "väsentligt" om fenomenet. Därför ser jag absolut inget fel i att tala droger, för endast genom att normalisera det (talet) kan nya positioner ta form - en position som är befriad från ett tänkande där begrepp som "skuld"/"rättfärdigande", "experimenterande"/"missbruk" är grundläggande. Kan vi tänka drogandet som något absolut "normalt", törs vi tänka droger för vad de historiskt sett alltid varit (och som Nietzsche, i "Den glada vetenskapen" har jag för mig, var den första att uppmärksamma) - bärande, konstitutiva, element för kulturen som sådan och överhuvudtaget!

[Erkki]

Terve Avant!

Du har så rätt! Det finns all anledning att diskutera drogbrukandet. Särskilt gäller det granskandet av orsakerna till företeelsen, vilket tycks snart sagt te sig som en omöjlig föresats så infekterat som ämnet är.

En gång skickade jag en vädjan till TV 4 kulturredaktion med avsikten att få delta i en debatt om droger, där jag hade för avsikt att representera dem som aldrig får sin stämma hörd; de aktiva brukarna av diverse droger (av självklara orsaker förstås. Den som uppger sig nyttja droger blir därefter inte vänligt behandlad. Därför är det bäst att tiga). Narkomanerna representeras alltid vid alla debatter av någon som gjort avbön och därmed är det redan väl känt vad som väller ur näbben på vederbörande. Jag ville som aktiv brukare informera allmänheten om min verklighet, samt orsaker till varför jag använder mig av vissa reglementsvidriga kemikalier. TV 4 bemödade sig inte ens att besvara min förfrågan.

Fast däremot till leda har jag diskuterat, inte bara droger utan fört även på tal all slags verksamheter som människan är involverad i, samt med logiken som redskap redovisat för konsekvenserna av det aktuella sättet människan driver sin verksamhet på vår planet. Vi är med en hisnade hastighet på väg mot en total katastrof för all slags biologisk verksamhet på jorden. Stundtals under mera privata omständigheter har auktoriteterna medgett att jag har rätt, men försvarat sig med att vi har våra regler att följa så vi kan ingenting göra.

Från början använde jag mig av droger för att stimulera tankeverksamheten, för att vidga vyerna, så att säga. Men efter att i över 40 års tid ha blivit betraktad som ett slags störmoment så tjänar drogerna numera främst till för att jag ska orka hålla ut. Livet ter sig för mig ungefär som om man spelar schack med sådana som ständigt fuskar, men vägrar att erkänna det.

Det värsta straff jag kan tänka mig är att bli dömd till evigt liv bland min samtid. Jag är oerhört glad att jag alltid har möjligheten att ta bakvägen hinsides när jag inte längre härdar ut.

Om en filosof  tycker sig vara den som benämningen anger, en vän av visdom, tycker jag att i så fall bör denne ständigt granska förutsättningarna för all slags verksamhet som människan deltar i under sin korta vistelse på moder jord. Och det är väl allom bekant att i sociala sammanhang råder ingen som helst logik. Där är det ägandet som styr och ställer, samt de ekonomiska ramarna som bestämmer vad som ska göras eller inte. Är det då så jävla underligt om Jeppe knarkar?

[Erkki]

Jag försummade att nämna att den undersökande verksamheten ska bedrivas med logiken som redskap. Fast det kanske gick att begripa ändå?

[Fiskenihavet]

Ångesten är mellanläget och kopplingen.

För mig är ångesten ett form av nollläge där meningen med ens existens har nollats. Ur nollläget får man möjligheten att skapa någonting, eller så kan man komma underfund med ångesten i nolläget och nå en kontemplation av sällan skådat slag.

För mig är det Heidegger och Taoismen som uttryckt det bäst.

[Fiskenihavet]

Ångesten är mellanläget och kopplingen.

För mig är ångesten ett form av nollläge där meningen med ens existens har nollats. Ur nollläget får man möjligheten att skapa någonting, eller så kan man komma underfund med ångesten i nolläget och nå en kontemplation av sällan skådat slag.

För mig är det Heidegger och Taoismen som uttryckt det bäst.