Resor i tiden

[TekheeTaiteilijan]

Förlåta? Den djäveln mordhotar mig på daglig basis! Djävligt märkliga relationer man har.

Shiet!

Det svåra med förlåtande är man vill att den som skadat en ska känna skuld över det, som en kompensation till sin egen smärta. Men det ironiska är att man bara går och tillskansar sig själv mer skada genom att inte förlåta. Förlåtande handlar om att hela sig själv så att man kan bli fri från skiten. Huvudsaken är att en själv har förlåtit en sak, spelar ingen roll om den andre personen ska ge godkännande "ja, jag förlåter dig" (tomma ord bara) Den verkliga läkningen sker i sinnet.

Man får förstå att det är en själv som dragit till sig alla "idioter" i ens liv så att man lättare ska se vad man behöver arbeta med.
Ignorerar man "lärarna" får man bara mer skit eftersom man inte lyssnade. I värsta fall får man komma tillbaka hit och få ett rent helvete till liv.

[Erkki]

Så sant som du säger det min gode Taiteilija.

Med anledning av min notoriska kverulans har jag ofta hänvisats till någon kriminalvårdsanstalt. Inte med anledningen av att jag skulle ha varit elak utan enbart på grund av mina behov som jag teraperar på eget bevåg. Genom min omfattande självkännedom vet jag bättre än någon annan vad jag behöver. Ett förhållande som dock sällan vunnit gehör utan alltsomoftast har mitt autoterapeurande belönats kost och logi på statens bekostnad.

Det värsta straff jag kan tänka mig är ett evigt liv med min samtid. Föreställningen om denna omständighet får mig tacksamt skänka en tanke på att jag, åtminstone tills vidare, varje stund har möjligheten att kliva hinsides genom bakdörren, så att säga.

Jag har aldrig begripit mig på strävan efter evigt liv.

Skämtsamt brukar jag förklara att femtio år är halvtid, hundra år är fulltid, varefter kommer en eventuell förlängning som slutar med "sudden death" för att uttrycka det på hockeyspråk.

[TekheeTaiteilijan]

Det värsta straff jag kan tänka mig är ett evigt liv med min samtid. Föreställningen om denna omständighet får mig tacksamt skänka en tanke på att jag, åtminstone tills vidare, varje stund har möjligheten att kliva hinsides genom bakdörren, så att säga.

Jag har aldrig begripit mig på strävan efter evigt liv.

Usch, inte jag heller...
Själv har man försökt komma härifrån ett x antal gånger, resultatet blir blir bara att man kommer tillbaka, förvirrad och skadad med en undran "vad nu, skulle inte jag bli existenslös?!?"

What to do anyone?

[Avantgardet]

Förlåta? Den djäveln mordhotar mig på daglig basis! Djävligt märkliga relationer man har.

Shiet!

Det svåra med förlåtande är man vill att den som skadat en ska känna skuld över det, som en kompensation till sin egen smärta. Men det ironiska är att man bara går och tillskansar sig själv mer skada genom att inte förlåta. Förlåtande handlar om att hela sig själv så att man kan bli fri från skiten. Huvudsaken är att en själv har förlåtit en sak, spelar ingen roll om den andre personen ska ge godkännande "ja, jag förlåter dig" (tomma ord bara) Den verkliga läkningen sker i sinnet.

Man får förstå att det är en själv som dragit till sig alla "idioter" i ens liv så att man lättare ska se vad man behöver arbeta med.
Ignorerar man "lärarna" får man bara mer skit eftersom man inte lyssnade. I värsta fall får man komma tillbaka hit och få ett rent helvete till liv.

Nu är det så att vissa färgar sin värld med svart humor och råa skratt istället för mjäkig new-age-rosa. Det där "snälla" gör mig illamående. Romantik i synnerhet - tantsnusk! Varför ska det hållas på och diktas i en sån genre? Begriper man inte annars att de människor som står vid ens sida står där? Vad ska man med de där gesterna och åtbörderna, och de där lena äckliga rösterna till? Vilket trams! Och vilket märkligt påfund!

[Algotezza]

Tiden är inte en film.

Den är evighetens sönderfallsprocess. En avfallskvarn. Gud är på väg att dö. Han förblöder. Äntligen! ropar han glatt medan hans medvetande fördunklas och han löses upp. Det är därför det blivit så djävla kallt.

Allt kött är hö. Allt  kött blir skit.

tänker Algotezza

[TekheeTaiteilijan]

Nu är det så att vissa färgar sin värld med svart humor och råa skratt istället för mjäkig new-age-rosa. Det där "snälla" gör mig illamående. Romantik i synnerhet - tantsnusk! Varför ska det hållas på och diktas i en sån genre? Begriper man inte annars att de människor som står vid ens sida står där? Vad ska man med de där gesterna och åtbörderna, och de där lena äckliga rösterna till? Vilket trams! Och vilket märkligt påfund!

Varför inte gå medelstigen av de båda ytterligheterna?
Iaktta! Låta saker vara, det är bäst.

"Romantik i synnerhet - tantsnusk!"  :lol:

[Avantgardet]

Medelstigen låter just som en urbota tråkig raksträcka, jag gillar inte att gå på stigar eller vägar överhuvudtaget, jag tycker bättre om att ligga halvt medvetslös i dikena. "Naturupplevelsen" inbillar jag mig vara mer "autentisk" så - och ja, vi har det metaforiska planet i beaktande också (även om det är tunt med jet-bränsle i den här organismen för tillfället). Tycks mig likväl som att jag svävar när ligger där med ansiktet nedkört i rännstenen.

Vadå iaktta? Vad är det för veklingattityd till tillvaron? Okej, jag medger att jag sympatiserar en del med tankegången (men inte utan några viktiga nyanseringar). Helt klart bör man vara "lyhörd" inför varat, men med det inte sagt att man skall hålla sig asketiskt på avstånd. Så fan heller. Livet lockar mig, med sprit, knark, och ljuv musik, vem är jag att tacka nej?

[Kallekula]

Resa in i framtiden. Vad innebär det? Handlar det om att x tid har förlutit under resan medan x + tid förflutit när man/tinget kommer fram/landar (eller vad vi nu ska kalla det) så görs det redan tidsresor idag (för saker /ting men det kommer säkert gå för människor i framtiden).

[Logos]

Rent konkret skulle det ju handla om att "hoppa över" en serie rörelser som man förutsätter "egentligen" skulle behövas för att världen skulle kunna befinna sig i ett visst "läge". Men eftersom dessa rörelser iom tidsresan uppenbarligen inte var nödvändiga så har man ju egentligen inte gjort någonting...

[Kallekula]

Ta tex en rymdresa när resenärerna väl kommer åter tilll jorden har en annan tid på sin klocka jmf referensklockan på jorden (start tid 0 båda klockorna vid start) säg en miljotendels sekund (framåt i tidenj). Har dessa resenärer färdats i framtiden?

Sen kan man dra vidare med att säga 1 sek skillnad, 1 min, 1 timme, 1 vecka, 10 år, 50 år osv  men det är samma princip, samma frågeställning.

[TekheeTaiteilijan]

Vadå iaktta? Vad är det för veklingattityd till tillvaron? Okej, jag medger att jag sympatiserar en del med tankegången (men inte utan några viktiga nyanseringar). Helt klart bör man vara "lyhörd" inför varat, men med det inte sagt att man skall hålla sig asketiskt på avstånd. Så fan heller. Livet lockar mig, med sprit, knark, och ljuv musik, vem är jag att tacka nej?

Jo, med iaktta menar jag att man besparar sig mycket skit, att man inte behöver vara med och styra och ställa jämt, för det tar på krafterna.
Livet flyter på så bra så ändå, behöver inte tvinga det i någon riktning.
Det är när man släpper på allt som det kommer till en, och det som man krampaktigt försöker hålla fast vid flyr all världens väg.

Man kan visst vara närvarande och agera i livet fast att man intar en iakttagande natur, det är som du säger; det menas inte att stå och vara distanserad och frånvarande. Man ska inte låta folk behandla en hur som helst men man behöver för den skull inte bli så himla uppeldad så fort det går en emot eller att någon gör något man inte gillar. Låt det va, man kör sitt eget race ändå.

Jag tror också att du förväxlar omtanke med att vara svag och vek. Du är livrädd för att vara "mjuk" för då visar du dig svag, tror du.

Allmän visdom: Styrka är att visa hur svag man är

Pekar du på andra pekar du dig själv i nacken

[Avantgardet]

Vadå iaktta? Vad är det för veklingattityd till tillvaron? Okej, jag medger att jag sympatiserar en del med tankegången (men inte utan några viktiga nyanseringar). Helt klart bör man vara "lyhörd" inför varat, men med det inte sagt att man skall hålla sig asketiskt på avstånd. Så fan heller. Livet lockar mig, med sprit, knark, och ljuv musik, vem är jag att tacka nej?

Jo, med iaktta menar jag att man besparar sig mycket skit, att man inte behöver vara med och styra och ställa jämt, för det tar på krafterna.
Livet flyter på så bra så ändå, behöver inte tvinga det i någon riktning.
Det är när man släpper på allt som det kommer till en, och det som man krampaktigt försöker hålla fast vid flyr all världens väg.

Man kan visst vara närvarande och agera i livet fast att man intar en iakttagande natur, det är som du säger; det menas inte att stå och vara distanserad och frånvarande. Man ska inte låta folk behandla en hur som helst men man behöver för den skull inte bli så himla uppeldad så fort det går en emot eller att någon gör något man inte gillar. Låt det va, man kör sitt eget race ändå.

Jag tror också att du förväxlar omtanke med att vara svag och vek. Du är livrädd för att vara "mjuk" för då visar du dig svag, tror du.

Allmän visdom: Styrka är att visa hur svag man är

Pekar du på andra pekar du dig själv i nacken

Och här kom lekmannaanalys parad med en billig "livsvisdom". Vad tröttsamt. Har aldrig haft problem att visa mig "svag", men inte heller för att sätta ner foten - vilket en del tycks betrakta som en "svaghet" en sorts skavank på en felfri och spegelblank yta.

Jag vet inte om du överhuvudtaget vet vad omtanke är, du talar uteslutande om världens relation till ditt ego, och ingenstans kommer din medmänniska in i ditt resonemang. Nåt slags laissez-faire-liberalism försöker du också skönmåla som nån "andlig visdom", vilket väl snarast måste betraktas som just motsatsen till omtanke?

Men vem är jag att opponera mig när den klassiska new-age dogmen vill tränga sig på och frälsa mig...

[Erkki]

Avant skrev:
Jag vet inte om du överhuvudtaget vet vad omtanke är, du talar uteslutande om världens relation till ditt ego, och ingenstans kommer din medmänniska in i ditt resonemang. Nåt slags laissez-faire-liberalism försöker du också skönmåla som nån "andlig visdom", vilket väl snarast måste betraktas som just motsatsen till omtanke?

Det där med laissez-faire visdom är ju det där som 12-stegs nissarna låter komma till uttryck med sitt tuggande om att man ska acceptera det man inte kan förändra (en travestering av "guds egen lille fattiges" mässande om fattigdom och späkning för att därigenom efterlikna läromästaren Jesus)

Jag vet väl med mig att det finns alldeles sanslöst mycket jag inte han förändra, men för den skull innebär det inte att jag skulle acceptera det.
Som exempel kan jag nämna att det enligt vissa statistiker dör ett barn i svält var tredje sekund. Inget som jag kan förändra, men vägrar förbanne mig att acceptera det. möjligtvis kan jag i smått verka för en förändring genom att inte delta i vansinnet, vilket jag sporadiskt återkommande belönas med statlig kost och logi. För inte mer än drygt ett sekel sedan hade jag med största sannolikhet avrättats.

Jag propagerar definitivt inte att någon överhuvudtaget ska börja bruka droger, men med tanke på den lögnen barnen tvingas acceptera genom den fostran som är inriktad på blind lydnad av auktoriteten-

Auktoriteterna är i själva verket de främsta hämmarna av utvecklingen

[Erkki]

texten slank iväg innan det blev färdigskrivet:

Jag menar alltså att den blinda lydnaden av auktoriteten befriar inte barnen från att inse att det som de tvingas acceptera inte håller. Barnen missar det här med kontinuiteten, samt begriper inte bad de har för funktion i samhället. Det enda dom inser ofelbart att det enda som gäller, det enda som räknas är pengar. Undra sen att de mår illa och söker tröst och lindring i droger.

Egentligen är det förvånande att inte fler knarkar. Så förbannat förljuget som den sociala verkligheten ändå är.

[Logos]

De flesta knarkar, men inte alltid med knark. Sporttv, mat, dataspel, böcker som i mitt fall... You name it.