Meningen med livet

[Okunnig]

Meningen med livet är att överleva, om vi nu verkligen  måste se en mening med allt.

Detta är väldigt nära min egen teori, fast med vissa undantag. Jag utgår ifrån ett än mer generellt svar, helt enkelt att livet ska existera. Dock stör jag mig fortfarande på samma sak som seekeroftruth sa det första svaret, dvs, måste man hitta ett svar på varför livet ska existera? Jag menar, för att frågan "Vad är meningen med livet" överhuvudtaget ska existera, så måste det finnas något liv som ställer sig just denna fråga....Dvs, om inget liv fanns, hade inte heller frågan funnits, och inte heller något svar. DVS ingen mening med livet.

Det känns som att denna problematik ligger nära problematiken i frågan "Varför finns vi just på denna planeten?". Svaret på den frågan är ju att denna planeten vore inte så unik ifall liv inte fanns här. Dessutom är det mycket troligt att den första medvetna livsform ställer sig frågan "Varför just den här planeten?" oavsett vilken planet de råkar befinna sig på. Frågan gör liksom sig själv diskvalificerad, tycker ni inte? Som att kasta pil och sedan säga "Nu är den platsen unik för den har en pil i sig. Men varför hamnade pilen på en sådan unik plats?"

Kanske det inte finns någon högre mening med livet än för livet att bara existera? Att ställa sig följdfrågan "Varför ska liv existera" kanske är lika självdiskvalificerande som frågan "Varför finns vi just på denna planeten?".

Eller kanske beror det på definitionen av ordet "mening"? Om man utgår ifrån att det verkligen finns en mening med livet, så är det ju relativt troligt att någon skapade den meningen. Kanske pga nyfikenhet, skaparglädje, tristess eller andra känslor. Men är det då verkligen en mening med livet? Är det ens grammatiskt korrekt att säga något i stil med "Meningen med livet är att Gud ville skapa något". Är det då inte istället en motivering snarare än en mening? Som tex "Guds motivering till livet var skaparglädje".

Är inte en mening med något samma sak som målet med densamma? Jag skapade mitt eget fina skrivbord för ett tag sedan. Jag gjorde det för två anledningar. För att det är kul att uppfinna och designa, och för att jag ville ha ett superfint skrivbord. Men är båda dessa anledningar verkligen meningen med skrivbordet? Är det då inte mer korrekt att säga:

Meningen med skapandet var min egen skapar glädje. Men meningen med skrivbordet, är att det ska existera.

Är frågan "Varför ska livet existera" ens en giltig fråga? Eller borde den inte skrivas om till "Vad var meningen med skapandet av livet?" vilket isåfall vore en helt annan fråga än "vad är meningen med livet".

Eller vad tycker ni andra?

[Morningstar]

---

[Okunnig]

"Lycklig, är meningens liv." Eller "Meningen med livet är att vara lycklig."

Jag är inte övertygad om att man kan generalisera på det sättet. Det är sant att jag, och de flesta andra jag känner, strävar efter att bli lyckligare än vad de redan är, men jag har också känt sällsynta individer som vältrar sig i ångest, depression och galla, helt enkelt för att de har ett behov av det. Och oavsett vad jag än försökte göra för att hjälpa dem, så vägrade de ta emot den hjälpen. Jag förstår fortfarande inte hur en människa kan ha ett sådant behov, men de behövde inte min förståelse för att existera. De gjorde det ändå.

Nej, jag tror att om man påstår att meningen med livet är att bli/vara lycklig, har man nog låtit sin egen begränsande förståelse för andras behov färgat sitt eget förnuft...

[Morningstar]

---

[alladin]

skillnanden mellan många av er och mig är att ni hämtar era argument antingen ur intet eller ur önske-tänkande... jag hämtar mina argument ur vardagen... och simpel logik... en del från vetenskapen


/gudsfrid

[Morningstar]

---

[Algotezza]

skillnanden mellan många av er och mig är att ni hämtar era argument antingen ur intet eller ur önske-tänkande... jag hämtar mina argument ur vardagen... och simpel logik... en del från vetenskapen


/gudsfrid

Var kommer din ande ifrån, Alladin, den ökände Mr Djinn?

Vem menar du hämtar argument ur intet och önsketänkande? Du menar att många andra pratar skit men inte du?

Finns mycket läsvärt på detta forum. Allt är läsvärt utom gnäll.

Alltså är detta inlägg inte läsvärt. Jag gnäller på gnäll. Meta-gnäll. På en högre nivå...

Detta är argument ur intet:

Jotrun kolpar absolut trylk. Snyrgmilkie treddar relativt vrutt. När hympfnöken drellrar trypper trunknurt utan minsta tvekan. Alltså finns Jotryn-Smulk. Vilket skulle bevisas.

/Algotezza

[hermit philosopher]

skillnanden mellan många av er och mig är att ni hämtar era argument antingen ur intet eller ur önske-tänkande... jag hämtar mina argument ur vardagen... och simpel logik... en del från vetenskapen


/gudsfrid

Var kommer din ande ifrån, Alladin, den ökände Mr Djinn?

Vem menar du hämtar argument ur intet och önsketänkande? Du menar att många andra pratar skit men inte du?

Finns mycket läsvärt på detta forum. Allt är läsvärt utom gnäll.

Alltså är detta inlägg inte läsvärt. Jag gnäller på gnäll. Meta-gnäll. På en högre nivå...

Detta är argument ur intet:

Jotrun kolpar absolut trylk. Snyrgmilkie treddar relativt vrutt. När hympfnöken drellrar trypper trunknurt utan minsta tvekan. Alltså finns Jotryn-Smulk. Vilket skulle bevisas.

/Algotezza

Beredd att instämma med Algotezza här [tror jag].
Fattar i alla fall inte vad du menar med citerat bidrag alladin - men det kanske bara styrker din poäng; vad vet jag

Nej, jag tror att om man påstår att meningen med livet är att bli/vara lycklig, har man nog låtit sin egen begränsande förståelse för andras behov färgat sitt eget förnuft...

Låter troligt. "Lycka" innebär hur som helst väldigt olika saker för olika människor och är därför ett svårt begrepp i sammanhanget.
Skilja vi på individers (="Egonas" -nej, det är inte ett "riktigt" ord och; nej, jag använder det inte i nedlåtande syfte-) mål med sina liv
och en eventuell mening med livet som sådant, universellt sett,
bör relativa termen "lycka" alldeles legitimt kunna påstås vissas personliga önskemål/mål. Men det är nog också allt.

En universell mening med livet, måste vara autonom och kan därför aldrig utgå från människoartens perspektiv. För mig som tror på en högre, allomfattande synvinkel, är inte detta problematiskt. Men det är mig en stor gåta hur någon ateist kan överväga universell mening överhuvud taget?

[Okunnig]

Till sailaways:

Nej, jag personligen accepterar inte ett olyckligt liv, men jag är ju enbart en enda individ. Bara för att det stämmer på mig, bevisar ju absolut inte att det stämmer på alla.

Till hermit philosopher:

Du skrev: "Men det är mig en stor gåta hur någon ateist kan överväga universell mening överhuvud taget?"
Själv är jag inte ateist utan istället en agnostiker, men kan ändå se en möjlighet för ateister att tro på en mening med livet. Speciellt då mänskligheten mycket snart kan skapa helt nytt och 100% genetiskt designat liv, och därmed blir livs-skapare själva. För mer info om detta, sök efter de nyaste rönen från Craig Venter, troligtvis världens främsta vetenskapsman inom genteknik.

Dock finns det också andra möjligheter för ateister att tro på en mening med livet utan en övernaturlig gud som grund. En möjlighet är att omedvetna livsformer redan har kommit överens om en gemensam mening med livet, utan att behövt kommunicera om det. Tex verkar allt liv eftersträva en viss balans, vilket kanske kan vara ett tecken på detta. Men sen finns det alltid en teoretisk möjlighet att livet på jorden var designat och planterat här som ett biosfär experiment av någon utomjordlig ras. Dvs, skapare som inte är övernaturliga, och därmed kanske inte kan räknas som "gudar".

Huruvida något av detta är troligt eller ej, det vågar jag inte yttra mig om. Men jag är öppen för att de kan vara möjliga.

[Johan Ågren]

Definitionen av meningsfullhet är för mig att vad som driver mig till handling vittnar om en förståelse hur verkligheten är beskaffad. Att finna "meningen med livet" kan därför vara synonymt med att mina slutsatser om tillvarons är sanna. MEN detta behöver inte betyda att något känns meningsfullt. Vi kan således visst känna meningsfullhet oberoende av hur väl vår uppfattning av tillvaron överensstämmer med tillvaron. För att kunna ge ett objektivt svar på "meningen med livet" måste man också ha en objektivistisk livssyn, och man kan inte blanda ihop detta med att något "känns meningsfullt". Det finns dock undantag, och det är om man anser att det metafysiskt sett inte existerar ett objektivistiskt underlag. Kanske är du det enda medvetandet som existerar, och du har absolut inget annat att relatera till. Dina begränsningar kan du transcendera, så även det omöjliga kan ingå i din utstakade meningsfullhet. Om vi är skepticister kan vi kanske invända att det inte går att känna världen bättre eller sämre, utan den subjektiva tolkningen kommer alltid att stå överordnad. Men detta synsätt innebär inte att det inte existerar mer eller mindre meningsfulla förhållningssätt, det är bara det att vi aldrig kan få facit, och vi är samtidigt utelämnade att lämna frågan om meningen med livet därhän. Så det enda rationella förhållningssättet till frågeställningen "meningen med livet" är om vi är positivt inställda till att vi kan verifiera vår kunskap, och sedan förhålla oss till den. Vi kan då skaffa ett förhållningssätt som vi både kan känna är meningsfullt samtidigt som vi kan definiera dessa känslor gentemot andra människors känslor, och utbrista att "jag har funnit meningen med livet, till skillnad från dig som tycker något känns meningsfullt".

Sedan tycker jag personligen att känslorna oftast är bättre på att uttolka världen och föra oss framåt, men det är en annan femma.

[hermit philosopher]

Till hermit philosopher:

Du skrev: "Men det är mig en stor gåta hur någon ateist kan överväga universell mening överhuvud taget?"
Själv är jag inte ateist utan istället en agnostiker, men kan ändå se en möjlighet för ateister att tro på en mening med livet. Speciellt då mänskligheten mycket snart kan skapa helt nytt och 100% genetiskt designat liv, och därmed blir livs-skapare själva. För mer info om detta, sök efter de nyaste rönen från Craig Venter, troligtvis världens främsta vetenskapsman inom genteknik.

Dock finns det också andra möjligheter för ateister att tro på en mening med livet utan en övernaturlig gud som grund. En möjlighet är att omedvetna livsformer redan har kommit överens om en gemensam mening med livet, utan att behövt kommunicera om det. Tex verkar allt liv eftersträva en viss balans, vilket kanske kan vara ett tecken på detta. Men sen finns det alltid en teoretisk möjlighet att livet på jorden var designat och planterat här som ett biosfär experiment av någon utomjordlig ras. Dvs, skapare som inte är övernaturliga, och därmed kanske inte kan räknas som "gudar".

Huruvida något av detta är troligt eller ej, det vågar jag inte yttra mig om. Men jag är öppen för att de kan vara möjliga.

Jag förstår vad du säger, men jag pratade specifikt om en universellt gällande mening (syfte/funktion) och anser inte alls att någon sådan kan komma att skapas av människan, för -oavsett tro- antar jag att de flesta instämmer i att hon i alla fall inte råder över allt som existerar?
Vad jag menar är, att om liv har universell funktion, är det inte särskilt troligt att det är människan som avgjort den.

Rent filosofiskt, är jag ingen humanist - jag ser ingen som helst anledning att metafysiskt utgå från människoarten. Ej heller ser jag henne vare sig mer överlägsen eller viktigare annat sorts liv, så att det vore just hon som förmår definiera existensens eventuella syfte.

[alladin]

hermit...

du är vänlig. det är en fin egenskap hos dig!

människan är viktig... människan är det enda som kan bidra med barmhärtighet i universum. vi står över djur!

jämför dig aldrig med djur... vi är guds-ställföreträdare på jorden!

inget kan liknas vid gud, likaså kan inget liknas vid människan!


må gud skydda dig från allt det onda!


/gudsfrid

[Okunnig]

Till Johan Ågren

Mycket visa ord minsann. Jag håller med nästan allt i det du säger, men det är ändå en sak jag vill tillägga. Jag ser inte på kunskap som någon total illusion eller något uppnåeligt. Istället ser jag det som målet på en oändligt lång resa. Dvs, vi kan aldrig nå kunskapen om något, eller med andra ord, vi kan aldrig veta till 100% att det vi tror är sant, verkligen är det. Det betyder dock inte att allt är förlorat, för vi kan fortfarande bedöma vilka av de olika möjliga svaren är mest troliga. Med andra ord finns det enligt mig ett enormt värde i att söka efter fler möjliga svar på samma fråga, och försöka utröna vilket av dem som är mest troligt. Risken kommer alltid att finnas att vi saknar det sanna svaret, men genom att välja det troligaste svaret, kan vi iallafall komma komma väldigt nära sanningen.

Till hermit philosopher

Du har rätt i att om nu en mening med livet redan existerar, så är det inte troligt att människan har skapat den. However, möjligheten finns att skapa en mening med livet. DVS, den kanske inte existerar idag, men kan existera imorgon. Men om så vore, vem kan då bestämma den? Kan mänskligheten göra det? Måste vi råda över allt liv för att ha rätt att göra en sådan slutsats? Själv är jag osäker, mest för att jag inte vet vad som är grunden till någons "rätt" att göra X. Vad ger oss rätten till att skaffa barn tillexempel? Vad är källan till rättigheter?

Till alladin

Försök hålla fast och hantera en katt på ett hårdhänt sätt, och du blir garanterat sönder-riven. Men jag har sett mycket små barn behandla katter på ett lika hårdhänt sätt, och katterna klöser dem inte. De jamar och skriker, givetvis, men låter bli att skada barnet. Om inte det är en djurisk form av barmhärtighet så vet jag inte vad det skulle vara...

Om man tänker sig vara en utomjording som besöker jorden för första gången, blir det plötsligt väldigt tydligt att människor inte är varken mer eller mindre än andra djur. Annorlunda medvetenhet och intelligens, givetvis, men det gäller även andra djur skulle jag vilja påstå.

[alladin]

till Okunnig...

universum är själviskt... hela universum!

:::för att kunna bli en barmhärtig:::  självmedvetande är första steget... sedan att ta in guds-ljus...

1. självmedvetande har andra djur uppvisat (elefant, skatan)
2. att ta in gudsljus har nog inget djur uppvisat utom människan...

gudsljus förutsätter att man inser sin kroppsliga icke-existens i universum... samt sin connection med allt som existerar... vilket djur kan detta..

men det var en fin observation från din sida... katter klösser inte ett barn... kanske för de inte känner sig hotade!

personligen har jag aldrig sätt en katt låta sig fångas av ett barn, eller någon för delen som är okänd för dem...

jag har dock hört om katter som klöst barn...


3. människor skiljer sig på det viset från djur att de har förmågan till att dyrka abstrakta saker... såvitt jag vet gör inget annat djur detta... enbart människor...



/gudsfrid

[Johan Ågren]

Till Johan Ågren

Mycket visa ord minsann. Jag håller med nästan allt i det du säger, men det är ändå en sak jag vill tillägga. Jag ser inte på kunskap som någon total illusion eller något uppnåeligt. Istället ser jag det som målet på en oändligt lång resa. Dvs, vi kan aldrig nå kunskapen om något, eller med andra ord, vi kan aldrig veta till 100% att det vi tror är sant, verkligen är det. Det betyder dock inte att allt är förlorat, för vi kan fortfarande bedöma vilka av de olika möjliga svaren är mest troliga. Med andra ord finns det enligt mig ett enormt värde i att söka efter fler möjliga svar på samma fråga, och försöka utröna vilket av dem som är mest troligt. Risken kommer alltid att finnas att vi saknar det sanna svaret, men genom att välja det troligaste svaret, kan vi iallafall komma komma väldigt nära sanningen.

Ja vi har praktiska förhållningssätt till kunskap, men i grunden dåliga verktyg att "bedöma vad som är mest troligt". Till synes så har det som vi håller för mest givet genom historien; grundläggande sanningar, visat sig vara stora tankefel. Om jag själv börjar se till vad jag verkligen kan skriva under på som orubbliga sanningar, som man kan utgå ifrån och bygga vidare på, så inser jag att jag är skeptisk. Så en modell som du visar på där kunskap ackumuleras och tar oss närmare ett mål, men aldrig ända fram, känns lite vanskligt i teorin. Jag kan till och med börja misstänka att det västerländska kunskapsinsamlandet har tagit oss längre bort från de mer grundläggande sanningarna. Vi har dock blivit väldigt bra på att förutse vad som sker om man sätter samman olika delar. Fast vi vet egentligen inte vad som sker i sig, eller vad det betyder i det stora hela. Men erfarenhetsmässiga sanningar som att man inte ser när man blundar t.ex., är väldigt nyttigt också. Jag tror dock man får vara försiktig med att likställa komplext modellbygge med att det skulle utgöra någon form av grund. Varje utvecklad kultur har haft komplexa modellbyggen, men framtiden har alltid kunnat se tillbaka på periodens tillkortakommanden. Att man kan bygga pyramider behöver i sig inte vara ett bevis på att man har någon egentlig koll på annat än det som bygger kulturens särdrag. "Sanningarna" är då de verktyg som hjälpt människorna att bygga vidare sin modell, men är det en bekräftelse? Kan "meningen med livet" gå att finna i komplexa modellbyggen allena? Vi kan idag se tillbaka på stora kulturbyggen, och rentutav mena att de hade bättre koll på livet förr, men ändå erkänna att de var helt fel ute. Många menar att vi först nu, de senaste fåtal åren börjar få verklig koll, och citerar de senaste vetenskapliga rönen. Men hur troligt är det att detta avgörande verkligen sammanfaller just nu? Det mest troliga scenariot är att det om 50 år kommer att leva människor som betraktar oss idag som väldigt snett ute. Till och med att vi hade en sjuklig strävan, och med skygglappar gjorde allt för att hitta ett uns sanning att desperat klamra fast vid. Samtidigt som vi var totalt okänsliga för vår omgivning.