Angående egoism i kontrast till kärlek.

[Zokrates]

Hur kan du ge ngt som du saknar?

Vem säger att kärlek saknas om en person inte älskar sig själv, är det en naturlag eller?

[SigurdV]

Hur kan du ge ngt som du saknar?

Vem säger att kärlek saknas om en person inte älskar sig själv, är det en naturlag eller?

Livet börjar nog med att älska sig självt.

[Zokrates]

Hur kan du ge ngt som du saknar?

Vem säger att kärlek saknas om en person inte älskar sig själv, är det en naturlag eller?

Livet börjar nog med att älska sig självt.

Nej, tror snarare modern.

[SigurdV]

Vem säger att kärlek saknas om en person inte älskar sig själv, är det en naturlag eller?

Livet börjar nog med att älska sig självt.

Nej, tror snarare modern.

Efter födseln ja!

[Zokrates]

Feltänk av dig Sigurd, att ha förmågan till en egenskap innebär inte att egenskapen är etablerad,
den måste till så att säga. Utgår vi dels från att spegelneuroner ligger bakom dessa impulser som
startar processen så inser även ett barn att det går utifrån och in, inte tvärtom, samt förstår vi
att kärleksegenskapen som skall vinnläggas ytterst är en grundförutsättning till senare fortplantning
så förstår ju även ett barn att målet med kärleken är till den andre, inte sig själv.

Jag börjar inse att de flesta verkar så felnavlade att kärleken mest utvecklats till en ren egoism
varpå majoriteten tror att detta är det riktiga.

[klorofyll]

Ni vet väl hur sista raden i Peter Pan och Wendy av James Matthew Barrie lyder?

"Och så går det vidare i all evighet så länge barn är glada, oskyldiga och hjärtlösa."

Visst är det uppmuntrande läsning! Är det vad barn behöver höra innan de sluter ögonen?

[SigurdV]

Feltänk av dig Sigurd, att ha förmågan till en egenskap innebär inte att egenskapen är etablerad,
den måste till så att säga. Utgår vi dels från att spegelneuroner ligger bakom dessa impulser som
startar processen så inser även ett barn att det går utifrån och in, inte tvärtom, samt förstår vi
att kärleksegenskapen som skall vinnläggas ytterst är en grundförutsättning till senare fortplantning
så förstår ju även ett barn att målet med kärleken är till den andre, inte sig själv.

Jag börjar inse att de flesta verkar så felnavlade att kärleken mest utvecklats till en ren egoism
varpå majoriteten tror att detta är det riktiga.

Jag vill nog ha det till att självets första steg mot medvetande är att intresserat och förälskat upptäcka att det sagt ja till sig självt.
Men utifrån sett har du rätt i att ett viktigt mål är reproduktion där medlet är kärleken och nyfikenheten till den andra. Men om agenten inte älskar och intresserar sig för sig själv finns det ju risk att han föredrar att lämna föreställningen innan jobbet är gjort, så det har nog naturen från början förtänksamt sett till. QED . Men vad händer sen, efter födseln?
Spegelneuronernas aktivitet och yttervärldens interaktion med medvetandet,som du ju tar upp, är i sammanhanget mycket intressanta frågor tycker jag.

[SigurdV]

Ni vet väl hur sista raden i Peter Pan och Wendy av James Matthew Barrie lyder?

"Och så går det vidare i all evighet så länge barn är glada, oskyldiga och hjärtlösa."

Visst är det uppmuntrande läsning! Är det vad barn behöver höra innan de sluter ögonen?

Det där var nytt för mig. Vet inte riktigt vad jag ska säga än.
Annat än att barn kanske behöver drömma mardrömmar.

[Kristofer]

Hur kan du ge ngt som du saknar?

Vem säger att kärlek saknas om en person inte älskar sig själv, är det en naturlag eller?

näe, ingen naturlag...

om du älskar dig själv, tycker du att du förtjänar det som är gott, du upplever att du har ngt att tillföra och du tycker att människor som kommer i kontakt med dig får ut ngt positivt av detta...om du inte älskar dig själv, tycker du inte att du förtjänar det som är gott, du upplever inte att du har ngt positivt att tillföra och du tycker inte att människor som kommer i kontakt med dig får ut ngt positivt av det...således:

älskar du inte dig själv och söker dig till en annan person kan du omöjligtvis älska denna person...för hade du älskat den hade du hållt dig undan i från den, då du inte vill utsätta ngt du älskar för ngt du inte älskar...är det ngn du upplever dig älska och därför håller dig undan måste man ställa sig frågan, kan du älska ngn som du inte har träffat? om du träffar ngn, börjar älska den, och sedan drar dig undan då du inser att denna personen är för god för dig kommer sannolikt din "kärlek" att förbytas mot sorg, avundsjuka e dyl eller så kommer du börja älska dig själv också...

älskar du dig själv och söker dig till en annan person upplever du att den andra faktiskt kan må bra av ditt sällskap, tar du dig en partner och älskar dig själv, kommer detta även att bygga upp din partnerns självkärlek då denne kommer veta att du valt just henne/honom pga du tycker att du förtjänar "det bästa" och ser där med din partner som "det bästa", detta blir en god spiral där individernas kärlek till sig själva och till varandra blir allt större...

motsatsen är ganska vanlig...älskar man inte sig själv väljer man oftast en partner som man antingen ser ned på...en person man ser ned på behöver man inte oroa sig att den ska överge en när den fått se ens "sanna jag" och därför kan man riskfritt gå in i en sådan relation...eller så väljer man ngn som man tycker är bättre än en själv och då kommer man spendera all sin tid med att trycka ned sin partner/framhålla osanningar om sig själv så att inte denne ska inse att den är mkt bättre än en själv och därmed lämna en (svartsjuka mkt vanligt)...i båda fallen blir konsekvensen den samma (förutsatt att man inte lyckas bryta detta mönster och börja älska sig själv)...dvs en parnter som blir nedtryckt kommer bli frustrerad och ledsen och själv trycka ned den andre för att behålla balansen, ge igen eller börja se ned på sin partner pga att den behandlar en illa...den förste upplever att den andre ser ned på en och måste trycka ned den ännu mer för att undivka att hamna i underläga och bli övergiven osv...ganska vanligt i misshandelsrelationer...

i teorin håller jag med dig...kärleken till sig själv borde inte behöva föregå det andra...i praktiken är det omöjligt...ge gärna ett motsatt exempel, hur kan man älska ngn utan att älska sig själv...?

[Zokrates]

Jag håller inte med dig om det du framfört Kristofer, jag tycker att majoriteten av mänskligheten
lider av the Lucifer effect helt enkelt, ni som är drabbade kommer inte ens att förstå det själva
då det är ert normala tillstånd.

[Lufier]

För mig gäller definitionen av kärlek som följer:

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

[Kristofer]

Jag håller inte med dig om det du framfört Kristofer, jag tycker att majoriteten av mänskligheten
lider av the Lucifer effect helt enkelt, ni som är drabbade kommer inte ens att förstå det själva
då det är ert normala tillstånd.

vad är din syn på det?

[Joakim Grundh]

Jag kan ge ett enkelt litet argument om varför man måste älska sig själv för att kunna älska andra. Det är likt kristoffers men inte riktigt.

Detta har att göra med självvärdet. Vi definierar, för argumentets skull, kärlek som något som relaterar till att ge värde till det som älskas. Vi kan se detta i att vi oftast säger att vi väljer den vi älskar först i valsituationer där vi skall gynna någon, eller exkludera någon för missgynnande. Därför gör vi tjänster, ger presenter, komplimanger osv.
Kärlek kan ganska enkelt liknas vid det som motiverar oss att odla något, få det att växa sig till sin fulla kapacitet. Tänk på barn där om ni inte känner att ni håller med.

Så varför behövs självvärdet? Varför behöver vi älska oss själva först? Anledningen till detta är att vi måste vara jämnbörigt värdiga för att vi skall vara värdiga att få älska. Annars tar sig "kärleken" uttryck av åtrå, eller dyrkan. Men både åtrå och dyrkan försöker äga, som åtrån vilken förlorar sitt objekt eftersom värdet relateras till den egna personen före att relatera till det som älskas. Dyrkan försöker äga på ett sätt som är svårare att se. Dess ägandeform är den av att ritualisera relationen för att ta kontroll över det som dyrkas. Och detta rituella beteende behöver den dyrkade att vara i en kontraktsituation, så att ritualerna kan behålla sitt symbolvärde.

Precis som uppfostran så lätt går fel, och så lätt kan ses. När föräldrar lägger sin självbild på sina barn och söker förmå dem att realisera föräldrarnas värde. Jämför det med att ge medel till barnet att realisera sina egna värden.
Analogt så ser man här att det i bristen av det värde som föräldern försöker få barnet att realisera som bristen på självvärde ligger. -Du måste för jag kunde inte!

[Jordrök]

Intressanta svar. Jag har sedan skapandet av tråden funderat kring ämnet och kommit fram till en slutsats inte helt olik den diverse medlemmar föreslagit. Genom att först definiera begreppet vill jag naturligtvis klargöra en distinkt skillnad mellan etisk och psykologisk egoism. Psykologisk egoism står inte nödvändigtvis i kontrast till kärlek, vilket etisk egoism gör på åtskilliga punkter. Att vara egoist verkar i regel betraktas som någonting annat än positivt just p.g.a. att man vanligtvis placerar termen "ego" i ett negativt ljus, vilket mer är en produkt av språkliga omständigheter där missuppfattningar är vanligt förekommande. Lingvistik åsido, kontentan av det hela grundar sig i att människans handlingar avgörs av den psykologiska egoism som formar oss.

Egenintresset begränsar inte individen till en egocentrisk världsuppfattning. Vårt centrala psykologiska tillstånd som egoister är avgörande för alla våra handlingar och då inte minst altruistiska. Kortfattat kan jag sammanfatta kärnan i teorin på följande vis; vi förhåller oss till god moral därför att vi vill vara goda människor och vi älskar därför att vi vill älska. Vi upprätthåller dessutom lagar och anpassar oss till samhällsnormer därför att vi som konsekvent tänkande varelser är medvetna om de uppenbara bristerna i laglösa samhällen. Jag drar som avslut paralleller till Hobbes naturtillstånd och det samhällskontrakt vi alla frivilligt måste underkasta oss för att människor ska kunna leva i en så harmonisk värld som möjligt.

Psykologisk egoism är alltså inte alls mer positivt än negativt i sociala situationer men det bevisar (kanske till ett visst missnöje hos mörkrädda personer) att altruism inte är individens centrala psykologiska tillstånd. Men det innebär inte att den inte existerar och/eller tar mindre plats i vårt samhälle eftersom den uppnås genom vad som grundar sig i psykologisk egoism. Altruism gör sig möjlig eftersom den grundar sig i vårt egenintresse. Jag vet inte hurpass bristande teorin är och märk väl att den endast presenterats i övergripande drag så eventuella mothugg förväntas men uppskattas minst lika mycket. Tillsvidare är det en hypotes som jag är nöjd med.

[Anders]

Mycket här låter relativt utstuderat. Kärlek, hat, altruism, egocentritet, handlar det inte mycket om sinnesstämningar, medfödda fallenheter?