Postmodernism

[CAUSTIX]

Kant är jag själv inte insatt i. Får kolla upp lite snabbt, men hade gärna uppskattat att någon elaborerade lite på ämnet likväl. Kants transcendentala idealism - postmodernism.

Det jag syftade på är att "relativiteten ligger i subjektet(människan) och inte i objektet". Kant skulle inte uttrycka sig så men något åt det hållet. det är ingen ontologisk skillnad mellan "tinget i sig" och "tinget för mig". Det handlar inte om en värld som är oåtkommlig för mig utan om omöjligheten till ett gudsperspektiv. Kant säger ju att det bara finns blott en värld.

"Kants egen uppfattning är ett uttryck för ödmjukhet och för människans ändlighet. Vi har inte tillgång till något gudsperspektiv; en filosofi som arbetar med sådana tankeexempel är därför enbart en lek med tomma begrepp" (Markku Leppäkoski)

Tinget i sig är ett gränsbegrepp. "Han talar ofta om ting i sig som någonting som vi inte kan få någon kunskap om, men vad han egentligen menar är att ting i sig ligger helt och hållet utanför det vetbaras fält." (ibid)

Kant är ju annars med sin estetik urfigur för modernismen, men jag tycker att man kan hitta postmoderna drag hos hans teoretiska filosofi, men det blir ju en anakronistisk tolkning.

Är inte själva ansatsen att anlägga kategorier för att sortera våra sinnesförnimmelser, vad som konstituerar dem, hur de konstitueras, en ansats till en negation av erfarenheten (empirin) och därmed en "läsning" likt den dekonstruktivism Derrida talar om?

Om vi tillåter oss att beskriva Kants ansats från Derridas då.

Anlägga kategorier??? Själva ansatsen till en kritik, eller vad?

[J R Auk]

Kant är jag själv inte insatt i. Får kolla upp lite snabbt, men hade gärna uppskattat att någon elaborerade lite på ämnet likväl. Kants transcendentala idealism - postmodernism.

Det jag syftade på är att "relativiteten ligger i subjektet(människan) och inte i objektet". Kant skulle inte uttrycka sig så men något åt det hållet. det är ingen ontologisk skillnad mellan "tinget i sig" och "tinget för mig". Det handlar inte om en värld som är oåtkommlig för mig utan om omöjligheten till ett gudsperspektiv. Kant säger ju att det bara finns blott en värld.

"Kants egen uppfattning är ett uttryck för ödmjukhet och för människans ändlighet. Vi har inte tillgång till något gudsperspektiv; en filosofi som arbetar med sådana tankeexempel är därför enbart en lek med tomma begrepp" (Markku Leppäkoski)

Tinget i sig är ett gränsbegrepp. "Han talar ofta om ting i sig som någonting som vi inte kan få någon kunskap om, men vad han egentligen menar är att ting i sig ligger helt och hållet utanför det vetbaras fält." (ibid)

Kant är ju annars med sin estetik urfigur för modernismen, men jag tycker att man kan hitta postmoderna drag hos hans teoretiska filosofi, men det blir ju en anakronistisk tolkning.

Är inte själva ansatsen att anlägga kategorier för att sortera våra sinnesförnimmelser, vad som konstituerar dem, hur de konstitueras, en ansats till en negation av erfarenheten (empirin) och därmed en "läsning" likt den dekonstruktivism Derrida talar om?

Om vi tillåter oss att beskriva Kants ansats från Derridas då.

Anlägga kategorier??? Själva ansatsen till en kritik, eller vad?

Kant Tredje avsnittet
§10. Om de rena förståndsbegreppen eller kategorierna

"Som redan sagts flera gånger abstraherar den allmänna logiken från allt innehåll hos kunskapen och förväntar sig bli given föreställningar på annan ort, var det nu må vara, för att analytiskt förvandla dessa till begrepp."

(Här utläser jag ett uppmärksammande av "den allmänna logikens" metafysik.)

"Den trancendentala logiken har däremot en sinnlighetens mångfald a priori liggande framför sig, vilket den trancendentala estetiken överlämnar för att skänka stoffet till de rena förståndsbegreppen, i avsaknad av vilket dessa skulle vara helt utan innehåll, alltså fullständigt tomma. Nu innehåller rum och tid en mångfald av ren åskådning a priori, men hör likväl till betingelserna för reciptiviteten hos vårt sinnelag, under vilka allena det kan erhålla föreställningar om föremål, varför de också alltid måste påverka begreppet om dessa föremål. Spontaniteten hos vårt tänkande fordrar dock att denna mångfald först skall gås igenom, upptas och förbindas på ett visst sätt, för att det därav skall kunna bli en kunskap. Denna handling kallar jag syntes."

(Här ser jag en tanke om "naturens bok" eller "livets bok" genom att vi blir betingade av världen i-sig. Vår konstitution gör att vi uppfattar världen på ett visst sätt.)

"Med syntes i den mest allmänna betydelse förstår jag handlingen att foga olika förställningar till varandra och inbegripa deras mångfald i en kunskap. En sådan syntes är ren när mångfalden inte är empiriskt utan a priori given (liksom den i rummet och tiden). Före all analys av våra föreställningar måste denna vara given, och inga begrepp kan till innehållet uppstå analytiskt. Syntesen av en mångfald (den må vara given empiriskt eller a priori) frambringar en kunskap som i början visserligen kan vara grov och tilltrasslad och alltså i behov av analys; likväl är syntesen det som egentligen sätter samman elementen till kunskaper och förenar dem till ett visst innehåll. Den är således det första som vi måste ge akt på när vi skall bedöma vår kunskaps första ursprung."

(Ur detta läser jag en maning till att dekonstuera syntesen för att genom analys sammanfoga dess delar för jämförelse av det ursprungliga vi dekonstruerade.)

Alltså jag ser det som att Kant menar att dekonstruera "livets bok" eller erfarenheten, och hur den ges oss. Och genom det menar han göra en positiv läsning, och detta till skillnad mot Derridas negativa, då han inte läser "livets bok" utan "böcker om livet". Detta menar jag att man kan anakroniskt utläsa som en jämförelse till Derridas dekonstruktion. Men jag har bara läst om Derrida och inte av. Så kanske svamlar jag bara.
Dock är denna idé hos Kant om att vi läser in våra synteser under begrepp något som jag tror att vår tids postmodernism måste tagit fasta på, om än inte med samma positiva tro. Dock har jag knappt sett några av modernisterna tala om detta, någon som kan relatera dem till detta?

Instämmer ni att Kant här talar om förståndet som något som "skapar en berättelse" i det att den ordnar sig i begrepp?

Senare följer ju;

"Syntesen är, som vi framdeles skall få se, överhuvudtaget en verkan av blotta inbillningskraften, en blind, om än oumbärlig funktion hos själen utan vilken vi inte skulle ha någon kunskap alls, men som vi dock sällan en gång är medvetena om. Att föra in denna syntes under begrepp är dock en funktion som tillkommer förståndet, och först därigenom ger oss förståndet kunskap i egentlig betydelse."

[Chloe]

Kan du precisera vad du menade med ditt citatmontage i ditt förra inlägg, det var hemskt oklart?

Om det är så att han inte förnekar att det finns en verklighet som är upphov till upplevelserna, hur kommer det sig då att världen i sig är alltid förborgad?

Och varför, i så fall, skrev du "verklighet" och "objektivt", i stället för verklighet och "objektivt"? Det är ju inte verkligheten som förnekas, eller hur?  

Vidare, hur vet du att "flyget har landat" inte är en metafor för något annat? Det röjs nämligen inte i utsagan. Det finns överhuvudtaget inte i utsagan. Menandet finns nämligen inte i språket, för sista gången, och ska du hävda nåt annat så får du argumentera för att så skulle vara fallet. Förmår du inte detta så återstår för oss bara möjligheten att betrakta dig som hopplöst träskallig. Berätta nu för oss hur dessa "tankesubstanser" färdas via ljudvågorna och med trollkraft bärs över till den andre! Men ponera att du trots allt skulle ha rätt i detta, vad skulle det då innebära? Jo, det omöjliggör i ett slag "missförståndet". Missförståndet blir en logisk omöjlighet i din språkfilosofi. Här kanske du vräker till med nåt ad hoc, och det skall bli spännande att se vad

.

Varför skulle det behöva vara en metafor? Språkets syfte från tidernas början har knappast varit att förvandla budskapet "hej, här finns ett rådjur!" till dikt. Speciellt inte om ens överlevnad bygger på jakt och samarbete. Språket har en betydelsebärande funktion utanför postmodernismen. Du har skrivit att språket är självrelaterande, men nu också att menandet står utanför språket. Två så helt felaktiga påståenden att man kunde tro att de kom från helt andra institutioner än de som ett universitet tillhandahåller.

Jag har inget problem, det är ju du som har problem att få dina utsagor att gå ihop med verkligheten, eller sig själva. Det enda sätt på vilket verkligheten finns i dina utsagor är som språkets materiella sida (tecken eller ljud), begreppsmässigt kommer det ju bara nonsens ur dig.

Nej, inte har du problem i så måtto att du skulle känna igen dem. Ett självrelaterande språk är ett tomt språk. Därför kan postmodernismen inte nå ut till vetenskapen, eller ens begripa dess kriterier. Det är en stor brist, men inte den största. Den har ingenting att skaffa inom moralfilosofin heller, eftersom den inte kan ta ställning till abstraktioner som rätt och fel utan att hamna i en återvändsgränd. Värdenihilismen gör att den inte borde kunna ta ställning. Att ta ställning är nämligen en avvikelse från moralrelativismen. Ingen stor tid för postmodernismen således.

Postmodernismen saknar finess i och med att den inte skiljer på en inre och yttre verklighet, eller ens medger att något sådant existerar. I ett pressat läge tar dess företrädare därför till ett försvar via härmning. En form av sociopati som påstår att metodologin är samma som vetenskapens även om man bara vågar skriva "metodologi". Inga demostrationer av denna metod, eller någonting annat, förekommer någonsin.

[Avantgardet]

Jag kan nog instämma i en hel del av det du skriver Auk. Fast jag skulle inte säga att det Kant syftar till är en dekonstruktion, vilket du ju inte heller påstår, utan snarare en fenomenologi, eller hermeneutik. Här kliver Hegel in på scen, och lägger till djupdimensionen - det historiska. Vilket han kommer fram till, åtminstone principiellt, genom att ta fasta på den naturliga dialektiken mellan motsatser. Skillnader. I övrigt för han Kants tankar vidare. Hegel gör ingen skillnad på världen och världen-i-sig, så att säga, utan den enda värld Hegel talar om är den fenomenala. Världens essens, enligt Hegel, är kunskapen (filosofin - Andens självmedvetande), som framträder både i de materiella (där Anden externaliserar sig själv så att säga) och i språket (där Andens medvetandegörande av sig själv äger rum). Kant stannar dock, som jag förstår, vid det skarpa upprätthållandet av kategorier av slaget subjektet och objektvärlden. Hos Hegel suddas dessa gränser ut något. Dialektiken, det dynamiska växelspelet, träder in hos Hegel där den rigida identitetslogiken finns hos Hume och Kant och tidigare filosofer. Hos Derrida och dekonstruktionen ligger fokus på schillnaden - som inte är ett fullvärdigt begrepp utan blott och bart en skillnad. Skillnaden föregår varje begrepp, och är del av varje begrepp. Skillnaden föregår identiteten.

I ett av citaten du hämtar hos Kant utläser jag dock nästan en vilja hos honom att kalla syntesen för ursprung, vilket man kan finna antaget hos Hegel i konceptionen av Alltet (som en ursprunglig syntes), som faller isär i analysen, och allra tydligast hos Derrida som i sten hävdar att alla ursprung alltid redan är delade. Skillnaden kommer som sagt först.

Din formulering om skillnaden mellan Kant och Derrida är inte bara träffande utan faktiskt briljant. "Livets bok" kontra "böcker om livet", uttrycker skillnad både i epistemologisk och ontologisk attityd hos de båda tänkarna.

[Avantgardet]

Kan du precisera vad du menade med ditt citatmontage i ditt förra inlägg, det var hemskt oklart?

Om det är så att han inte förnekar att det finns en verklighet som är upphov till upplevelserna, hur kommer det sig då att världen i sig är alltid förborgad?

Har du verkan eller orsak som dina sinnen förnimmer? Är det tingen i sig själva du har i ditt huvud, eller är det sinnliga representationer? Såna frågor har du att brottas med.

Och varför, i så fall, skrev du "verklighet" och "objektivt", i stället för verklighet och "objektivt"? Det är ju inte verkligheten som förnekas, eller hur?

Din precisering av vad du menade blev alltså ett par frågor till mig? Det var mig ett djävla baklängessätt att precisera sig får jag lov att säga. Nu minns jag inte exakt vad jag menade med det där, men det borde ju du veta som menar att menandet finns i språket självt.

Vidare, hur vet du att "flyget har landat" inte är en metafor för något annat? Det röjs nämligen inte i utsagan. Det finns överhuvudtaget inte i utsagan. Menandet finns nämligen inte i språket, för sista gången, och ska du hävda nåt annat så får du argumentera för att så skulle vara fallet. Förmår du inte detta så återstår för oss bara möjligheten att betrakta dig som hopplöst träskallig. Berätta nu för oss hur dessa "tankesubstanser" färdas via ljudvågorna och med trollkraft bärs över till den andre! Men ponera att du trots allt skulle ha rätt i detta, vad skulle det då innebära? Jo, det omöjliggör i ett slag "missförståndet". Missförståndet blir en logisk omöjlighet i din språkfilosofi. Här kanske du vräker till med nåt ad hoc, och det skall bli spännande att se vad

.

Varför skulle det behöva vara en metafor? Språkets syfte från tidernas början har knappast varit att förvandla budskapet "hej, här finns ett rådjur!" till dikt. Speciellt inte om ens överlevnad bygger på jakt och samarbete. Språket har en betydelsebärande funktion utanför postmodernismen. Du har skrivit att språket är självrelaterande, men nu också att menandet står utanför språket. Två så helt felaktiga påståenden att man kunde tro att de kom från helt andra institutioner än de som ett universitet tillhandahåller.

Inga svar alltså? Jag ställde dig en massa frågor, inte en enda besvarade du. Bara de sedvanliga försöken att svartmåla postmodernismen. Måste dock inflika här att (1) sno för fan inte mina förolämpningar, och (2) om du likväl ska använda dem så se till att ha kött på benen först. Så till granskningen av dina mysticistiska och religiöst-magiska antaganden i fråga om språket:

Det behöver inte vara en metafor, poängen är att vi aldrig kan vara säkra. Språket bygger, till själva sitt väsen, på just denna möjlighet till skillnader i betydelse och mening. Om inte så vore heller inte ironier eller metaforer eller nånting annat av det slaget överhuvudtaget möjligt.

Menar du att språket skulle ha ett syfte i sig? Och språket i begynnelsen... snark! Såna där spekulationer gav man upp redan under den tidiga romantiken, menmen... Språket kan väl knappast ha något annat syfte än vad vi väljer att använda det till, eller?

Vad betyder detta att "spåket har en betydelsebärande funktion"?

Ska du göra anspråk så får du lov att förklara dig. Du påstår att jag har fel, well, så styrk din sak!

(1) Hur kan språket vara något annat än självrelaterande? Frågar jag dig vad ett visst ord betyder så kommer du bara ge mig andra ord för att förklara det första, och så vidare in absurdum. Även om du vid nåt tillfälle tar ett fysiskt föremål till hjälp så använder du den fortfarande som en symbol i sammanhanget, och vi har således aldrig mer än skenbart lämnat språkets domäner. Men frågan var det tänkt att du skulle svara på, så låt se då. Hur fungerar språket om det inte är ett självrefererande system?

(2) Var i språket sitter menandet? Du är helt klart inte medveten om vilka absurda implikationer ett sådant antagande får, men låt gå. Förklara för oss! Jag börjar ana ett visst underhållningsvärde i det, och vill gärna ta del av dina stenåldersspekulationer på språkfilosofins område.

Jag har inget problem, det är ju du som har problem att få dina utsagor att gå ihop med verkligheten, eller sig själva. Det enda sätt på vilket verkligheten finns i dina utsagor är som språkets materiella sida (tecken eller ljud), begreppsmässigt kommer det ju bara nonsens ur dig.

Nej, inte har du problem i så måtto att du skulle känna igen dem. Ett självrelaterande språk är ett tomt språk. Därför kan postmodernismen inte nå ut till vetenskapen, eller ens begripa dess kriterier. Det är en stor brist, men inte den största. Den har ingenting att skaffa inom moralfilosofin heller, eftersom den inte kan ta ställning till abstraktioner som rätt och fel utan att hamna i en återvändsgränd. Värdenihilismen gör att den inte borde kunna ta ställning. Att ta ställning är nämligen en avvikelse från moralrelativismen. Ingen stor tid för postmodernismen således.

Du kan inte göra två olika sfärer av postmodernism och vetenskap. Postmodernismens sanningar gäller för vetenskapen, och omvänt. Det är samma språk de använder! Så länge inte vetenskapen finner något annat medium än språket att arbeta genom så kommer den inte från postmodernismen. Detta är faktum. Om det du säger gäller för det ena så gäller det också för det andra. Med andra ord säger du att vetenskapen inte kan nå ut till sig själv. Är du med? Menar du, vidare, att moralfilosofins uppgift är att dikta sagor? Värdenihilist är inget jag upplever någon postmodern författare vara, däremot är de inte traditionalister. Tror du skulle tjäna på att byta ut begreppet relativism mot relationism så får du bättre kläm på vad det handlar om. Själv använder jag redan begreppet relativism i samma mening som jag föreslår relationism till dig.

Postmodernismen saknar finess i och med att den inte skiljer på en inre och yttre verklighet, eller ens medger att något sådant existerar. I ett pressat läge tar dess företrädare därför till ett försvar via härmning. En form av sociopati som påstår att metodologin är samma som vetenskapens även om man bara vågar skriva "metodologi". Inga demostrationer av denna metod, eller någonting annat, förekommer någonsin.

Saknar finess i det att den vägrar använda sig av klumpiga gamla omotiverade metafysiska misstag? Så om jag slänger in Gud i varannan mening så är det ett tecken på raffinemang? Jaha, men det anser inte vi andra.

[CAUSTIX]

Kant Tredje avsnittet
§10. Om de rena förståndsbegreppen eller kategorierna

"Som redan sagts flera gånger abstraherar den allmänna logiken från allt innehåll hos kunskapen och förväntar sig bli given föreställningar på annan ort, var det nu må vara, för att analytiskt förvandla dessa till begrepp."

(Här utläser jag ett uppmärksammande av "den allmänna logikens" metafysik.)

Det blir en väldigt formell metafysik.

"Den trancendentala logiken har däremot en sinnlighetens mångfald a priori liggande framför sig, vilket den trancendentala estetiken överlämnar för att skänka stoffet till de rena förståndsbegreppen, i avsaknad av vilket dessa skulle vara helt utan innehåll, alltså fullständigt tomma. Nu innehåller rum och tid en mångfald av ren åskådning a priori, men hör likväl till betingelserna för reciptiviteten hos vårt sinnelag, under vilka allena det kan erhålla föreställningar om föremål, varför de också alltid måste påverka begreppet om dessa föremål. Spontaniteten hos vårt tänkande fordrar dock att denna mångfald först skall gås igenom, upptas och förbindas på ett visst sätt, för att det därav skall kunna bli en kunskap. Denna handling kallar jag syntes."

(Här ser jag en tanke om "naturens bok" eller "livets bok" genom att vi blir betingade av världen i-sig. Vår konstitution gör att vi uppfattar världen på ett visst sätt.)

Vi uppfattar inte världen på ett visst sätt på den nivån, därimot så ser vi hur vår kunskap konstitueras av begreppskategorierna och åskådningsformerna. Vi genomför en fenomenologisk kritik av hur mänsklig kunskap är möjlig överhuvud. Att tala om en värld i-sig som betingar oss är helt fel i och med att tinget i sig är ett gränsbegrepp och inte en oåtkommlig annan värld. Så någon tanke om en "livets bok" har jag åtminstånde på den nivån svårt att hitta. Men utveckla gärna.

"Med syntes i den mest allmänna betydelse förstår jag handlingen att foga olika förställningar till varandra och inbegripa deras mångfald i en kunskap. En sådan syntes är ren när mångfalden inte är empiriskt utan a priori given (liksom den i rummet och tiden). Före all analys av våra föreställningar måste denna vara given, och inga begrepp kan till innehållet uppstå analytiskt. Syntesen av en mångfald (den må vara given empiriskt eller a priori) frambringar en kunskap som i början visserligen kan vara grov och tilltrasslad och alltså i behov av analys; likväl är syntesen det som egentligen sätter samman elementen till kunskaper och förenar dem till ett visst innehåll. Den är således det första som vi måste ge akt på när vi skall bedöma vår kunskaps första ursprung."

(Ur detta läser jag en maning till att dekonstuera syntesen för att genom analys sammanfoga dess delar för jämförelse av det ursprungliga vi dekonstruerade.)

Jag förstår faktist inte detta.

Alltså jag ser det som att Kant menar att dekonstruera "livets bok" eller erfarenheten, och hur den ges oss. Och genom det menar han göra en positiv läsning, och detta till skillnad mot Derridas negativa, då han inte läser "livets bok" utan "böcker om livet". Detta menar jag att man kan anakroniskt utläsa som en jämförelse till Derridas dekonstruktion. Men jag har bara läst om Derrida och inte av. Så kanske svamlar jag bara.
Dock är denna idé hos Kant om att vi läser in våra synteser under begrepp något som jag tror att vår tids postmodernism måste tagit fasta på, om än inte med samma positiva tro. Dock har jag knappt sett några av modernisterna tala om detta, någon som kan relatera dem till detta?

Instämmer ni att Kant här talar om förståndet som något som "skapar en berättelse" i det att den ordnar sig i begrepp?

Nej! Från §10(metafysiska deduktionen) och speciellt §§15–27 (den transcendentala deduktionen) visar ju betingelserna för hur något sådant som berättande i grund kan vara möjligt överhuvud.

"I den metafysiska deduktionen påvisades kategoriernas ursprung a priori genom deras fullständiga överänsstämmelse med tänkandets allmänna logiska funktioner; i den transcendentala framställdes däremot deras möjlighet såsom kunskaper a priori om föremål i en åskådning överhuvudtaget." (Kant §26)

"Vi kan inte 'tänka' oss ett föremål på något annat sätt en genom kategorier; vi kan inte 'få kunskap' om ett tänkt föremål på något annat sätt en genom åskådningar som motsvarar dessa begrepp" (ibid §27)

Läs även sammanfattningen av deduktionen (B169)

"[...], as far as Kants influence on Derrida is concerned, it can at least be said that 'Dekonstruktion' has an affinity with 'the age of criticism', misconceptions to the contrary notwithstanding. If deconstruction is not quite a form of critique or criticism in 'itself', certanly it is not the opposite of these." (a Derrida Dictionary [Niall Lucy])

Senare följer ju;

"Syntesen är, som vi framdeles skall få se, överhuvudtaget en verkan av blotta inbillningskraften, en blind, om än oumbärlig funktion hos själen utan vilken vi inte skulle ha någon kunskap alls, men som vi dock sällan en gång är medvetena om. Att föra in denna syntes under begrepp är dock en funktion som tillkommer förståndet, och först därigenom ger oss förståndet kunskap i egentlig betydelse."

Jag ser fortfarande inte poängen som ovan.

INtressantare dock "[...]inbillningskraften, en BLIND, om än oumbärlig funktion hos själen" (ovan).
"Vi har genomgående återgivit tyskans "Einbildungskraft" med det ålderdomligare svenska "inbildningskraft" i stället för "inbillningskraft". Detta har skett i syfte att accentuera den bildskapande och åskådliga aktivitet som begreppet implicerar."
(Erik Van Der Heeg och Sven-Olov Wallenstein i förordet till "Tankens Arkipelag: Moderna Kantläsningar")

Bildskapande Blindhet?

Rekommenderar "tankens arkipelag" för ämnet i fråga.

[Avantgardet]

Fast CAUSTIX, jag tolkade Auks tal om "livets bok" såsom pekandes på närvarometafysiken, och jag tror det är så det måste tolkas.

[J R Auk]

"Vi kan inte 'tänka' oss ett föremål på något annat sätt en genom kategorier; vi kan inte 'få kunskap' om ett tänkt föremål på något annat sätt en genom åskådningar som motsvarar dessa begrepp" (ibid §27)

Men detta är ju just vad jag syftar på med att det görs en berättelse för tänkandet så att vi kan få kunskap om föremål.

Alltså, vad är en berättelse?

Något som har en mening, det finns en historia, det ligger något dolt som måste åskådliggöras genom läsningen, eller åhörandet av talet. Den har även ett språk, vilket kategorierna svarar mot i min mening. (När vi lär oss kategorierna lär vi oss språket)
Vidare måste det finnas en berättare, eller en författare. Om vi tar en hög med ord och slänger ner dem på golvet i en salig röra så uppstår det mening, men det är inte en berättelse. Om vi envisas med att säga att det är en berättelse i den slumpmässiga ordningen av orden (och jag menar då inte vad som kan utläsas från situationen av slängda ord på marken, utan vad som kan utläsas ur de orden och dessas relation till varandra) så hävdar jag att författandet måste tillskrivas läsaren.
Berättaren hos Kant blir då det som ger oss sinnesförnimmleserna, det som gör att vi överhuvudtaget har något att åskåda som kan svara mot våra begrepp. Detta är världen och därav talet om att Kant läser "livets bok" eller "världens bok".

[J R Auk]

Fast CAUSTIX, jag tolkade Auks tal om "livets bok" såsom pekandes på närvarometafysiken, och jag tror det är så det måste tolkas.

Kan inte säga att jag är helt på det klara vad du menar med "närvarandemetafysiken" här. Så kan inte ge svar på antagandet.

[J R Auk]

"Den trancendentala logiken har däremot en sinnlighetens mångfald a priori liggande framför sig, vilket den trancendentala estetiken överlämnar för att skänka stoffet till de rena förståndsbegreppen, i avsaknad av vilket dessa skulle vara helt utan innehåll, alltså fullständigt tomma. Nu innehåller rum och tid en mångfald av ren åskådning a priori, men hör likväl till betingelserna för reciptiviteten hos vårt sinnelag, under vilka allena det kan erhålla föreställningar om föremål, varför de också alltid måste påverka begreppet om dessa föremål. Spontaniteten hos vårt tänkande fordrar dock att denna mångfald först skall gås igenom, upptas och förbindas på ett visst sätt, för att det därav skall kunna bli en kunskap. Denna handling kallar jag syntes."

(Här ser jag en tanke om "naturens bok" eller "livets bok" genom att vi blir betingade av världen i-sig. Vår konstitution gör att vi uppfattar världen på ett visst sätt.)

Vi uppfattar inte världen på ett visst sätt på den nivån, därimot så ser vi hur vår kunskap konstitueras av begreppskategorierna och åskådningsformerna. Vi genomför en fenomenologisk kritik av hur mänsklig kunskap är möjlig överhuvud. Att tala om en värld i-sig som betingar oss är helt fel i och med att tinget i sig är ett gränsbegrepp och inte en oåtkommlig annan värld. Så någon tanke om en "livets bok" har jag åtminstånde på den nivån svårt att hitta. Men utveckla gärna.

Som ett tillägg till ovan.

Jag kanske borde skrivit, på ett specifikt sätt, istället för "på ett visst sätt". Då det senare kan sägas impliceras att det finns andra sätt att uppfatta världen på. Men specifikt passar bättre också då det påkallar att det är frågan om något tolkningsbart, vilket ett språk utgör grunden för.

Vad utgör det att vi kan nå "sinnlighetens mångfald"? En konstitution? Och om jag inte missminner mig så funderar Kant på, och uttrycker detta, att kanske finns det andra former, likt det kan finnas andra sinnen att uppfatta världen genom, för att ge stoffet till de "rena förståndsbegreppen".
Genom att vi har skapats på ett visst sätt kan vi förstå vad denna skapelse avser relativt världen och sinnenas mottagande av världen.

Precis som ögon krävs för att läsa en text, eller öron för att åhöra en berättelse, så finns sinnen och dessa förståndsbegrepp för att vi skall kunna förstå världen. Men för att förstå så krävs mening (asdgheråferr saknar mening och vi förstår det därför inte) och det är osäkert om världen har en mening, således finns "spontaniteten" som meningsgivare. (är osäker på denna term spontanitet som jag använder, så låt dig inte fastna allt för mycket kring det)

Alltså jag vill inte säga att Kant skulle säga sig syssla med att utläsa livet boks, men jag anser att det inte är en orimlig parallell med tanke på tidigare rådande skolastiska institutioner.

Precis som bibeln är absolut som källa för skolastikerna är världen absolut som källa för Kant. Han saknar det världen-i-sig relativa som här i tråden försökts tillskrivas postmodernismen.

Mig veterligen var det väl just genom talet om "livets bok" som man först kom att öppna upp den kristna dogmen för vetenskap om naturen. Det var i enlighet med guds vilja eftersom gud författat världen.

Nu vet jag att detta hör tidigare århundraden till men Kant var väl en troende man och borde rimligtvis varit bekant med skolastikens filosofi. Och kan mycket väl ha influerats av deras logos.

"Med syntes i den mest allmänna betydelse förstår jag handlingen att foga olika förställningar till varandra och inbegripa deras mångfald i en kunskap. En sådan syntes är ren när mångfalden inte är empiriskt utan a priori given (liksom den i rummet och tiden). Före all analys av våra föreställningar måste denna vara given, och inga begrepp kan till innehållet uppstå analytiskt. Syntesen av en mångfald (den må vara given empiriskt eller a priori) frambringar en kunskap som i början visserligen kan vara grov och tilltrasslad och alltså i behov av analys; likväl är syntesen det som egentligen sätter samman elementen till kunskaper och förenar dem till ett visst innehåll. Den är således det första som vi måste ge akt på när vi skall bedöma vår kunskaps första ursprung."

(Ur detta läser jag en maning till att dekonstuera syntesen för att genom analys sammanfoga dess delar för jämförelse av det ursprungliga vi dekonstruerade.)

Jag förstår faktist inte detta.

Kant söker kunskap om hur vi får kunskap. Detta menar jag att han menar sig nå genom att dekonstruera den berättelse (om vi för denna text antar det jag stipulerade om förståndet som skapandes berättelsen) som vårt förstånd ger oss, vår medvetenhet rymmer.

Alltså, jag kan instämma att en det är lättare och förmodligen korrektare att jämföra Kant ansats med en fenomenologisk (så kallade man det väl inte på hans tid?) undersökning. Men nu när jag dryftar idén om "livets bok" så anser jag att man kan tala om en "dekonstruktion".

Således;
dekonstruktion för att spjälka mångfalden till delar.
analys för att sammanfoga delarna till en a posteriori a priori (vi skapar något som skall föregå erfarenheten, det blir ju en tänkt syntes istället för den spontana som redan är stånden)
logik (jämförelse) för att ge synen övertygelse till oss

Senare följer ju;

"Syntesen är, som vi framdeles skall få se, överhuvudtaget en verkan av blotta inbillningskraften, en blind, om än oumbärlig funktion hos själen utan vilken vi inte skulle ha någon kunskap alls, men som vi dock sällan en gång är medvetena om. Att föra in denna syntes under begrepp är dock en funktion som tillkommer förståndet, och först därigenom ger oss förståndet kunskap i egentlig betydelse."

Jag ser fortfarande inte poängen som ovan.

INtressantare dock "[...]inbillningskraften, en BLIND, om än oumbärlig funktion hos själen" (ovan).
"Vi har genomgående återgivit tyskans "Einbildungskraft" med det ålderdomligare svenska "inbildningskraft" i stället för "inbillningskraft". Detta har skett i syfte att accentuera den bildskapande och åskådliga aktivitet som begreppet implicerar."
(Erik Van Der Heeg och Sven-Olov Wallenstein i förordet till "Tankens Arkipelag: Moderna Kantläsningar")

Bildskapande Blindhet?

Rekommenderar "tankens arkipelag" för ämnet i fråga.

Med teknik gör vi om det naturliga förloppet. Vi rekonstruerar. Tekniken är; analysen, logiken (inte synen av den hos oss utan metoden), deduktionen osv. Förståndet är ju här något som verkar utan oss, om vi tänker oss att vi är de som förstår (därav kanske blindheten hos inbillningskraften?) och genom detta att vi förstår så reflekterar förståndet över sig självt, men nu a posteriori och i en dialektisk uppstånden medvetenhet. Något har hakat på förståndet, nämligen "jag".

Märk, "ger oss förståndet". Det är en separation här. Jag är ju lite modernare  och undviker själen så därför spånar jag i detta.

[CAUSTIX]

"Vi kan inte 'tänka' oss ett föremål på något annat sätt en genom kategorier; vi kan inte 'få kunskap' om ett tänkt föremål på något annat sätt en genom åskådningar som motsvarar dessa begrepp" (ibid §27)

Men detta är ju just vad jag syftar på med att det görs en berättelse för tänkandet så att vi kan få kunskap om föremål.

Alltså, vad är en berättelse?

Något som har en mening, det finns en historia, det ligger något dolt som måste åskådliggöras genom läsningen, eller åhörandet av talet. Den har även ett språk, vilket kategorierna svarar mot i min mening. (När vi lär oss kategorierna lär vi oss språket)
Vidare måste det finnas en berättare, eller en författare. Om vi tar en hög med ord och slänger ner dem på golvet i en salig röra så uppstår det mening, men det är inte en berättelse. Om vi envisas med att säga att det är en berättelse i den slumpmässiga ordningen av orden (och jag menar då inte vad som kan utläsas från situationen av slängda ord på marken, utan vad som kan utläsas ur de orden och dessas relation till varandra) så hävdar jag att författandet måste tillskrivas läsaren.
Berättaren hos Kant blir då det som ger oss sinnesförnimmleserna, det som gör att vi överhuvudtaget har något att åskåda som kan svara mot våra begrepp. Detta är världen och därav talet om att Kant läser "livets bok" eller "världens bok".

Vi lär oss aldrig kategorierna.... Jag tror du missförstår det hela. Kategorierna är själva programvaran vi får syn på i vår deskriptiva transcendentalfenomenologiska analys (kritik).

"Det som skiljer människor åt är inte deras förnuft, utan detaljerna i deras sinnlighet: upplevelser, känslor, eggelser, impulser, böjelser och begär. Förnuftets lagar är desamma för alla och envar [...]. Därför är förnuftsprinciperna 'objektiva', vilket hos Kant betyder att de är nödvändigt giltiga och allmängiltiga." (Jeanette Emt, Divan 3–4/07, sid 16)

""Förnuftets lagar har alltså sin grund i det som är universellt, inte i subjektets individualitet" (ibid)

"Även åskådningsformerna och kategorierna, de aprioriska elementen i kunskapssyntesen, är universella för människan. De är, så att säga, den gemensamma programvaran på den männskliga hårddisken." (ibid sid 17)

För att tala om en livets bok eller berättare så får vi nog ta ett kliv utåt. En berättelse på den nivån skulle nog endast vara logisk-matematisk eller nåt sånt. I alla fall så som jag missförstår dig

"Vad vi gör blir aldrig förstått, utan alltid bara prisat och klandrat." (Nietzsche) Detta borde inte minst gälla Kant om man ser till omfång av sekundärlitteratur mm.

[CAUSTIX]

Oj Auk nu han du före mig, hann inte läsa detta innan jag postade. Skall läsa så fort jag har tid.

[J R Auk]

Oj Auk nu han du före mig, hann inte läsa detta innan jag postade. Skall läsa så fort jag har tid.

Ser fram emot svar, jag instämmer nämligen i din kritik om jag hade den inställningen, alltså jag frånsäger mig att jag uttryckt att vi skulle lära oss dem. Det jag syftar till att vi lär oss om dem.

[Avantgardet]

Du beskriver själv vad närvarometafysik innebär, Auk, du saknar tydligen bara namnet på det hela.

Annars kan jag förklara det på följande sätt. Logos har alltid garanterat meningsfullhet, så mycket vet vi. "I begynnelsen var Ordet", som det heter, vilket också kan uttryckas: "i begynnelsen var Logos". När du talar om "livets bok", så förstår jag det just i den där traditionen som uppstod med sekularisering och upplysning och hela köret. Empirismen menade sig läsa just "livets bok". Här har man gjort sig av med Gud, i strikt mening, som garant för mening, men man har flyttat över honom till naturen. Man förutsätter ett förnuft i naturen, ett förnuft som i egentlig mening inte kan tillskrivas naturen, utan betraktaren. Detta är Kants insikt som jag förstår det. På så sätt flyttar Kant Logos från naturen till individen som betraktar naturen. Det är i denna tradition fenomenologerna sedan arbetade. Det egna medvetandet som garanten för mening. Närvarometafysiken kan tänkas som identitetslogiken. Men mellan två identiteter finns det ett mellanrum, skillnaden. Det är detta mellanrum som intresserar Derrida. Detta mellanrum är ju just vad som ger de två fenomenen som det avskiljer deras identiteter. Skillnaden föregår identiteten. "En närvaro är alltid märkt av en frånvaro". Därför går det inte att begränsa mening, inte låsa fast den, utan vi måste för att ens tänka oss ett enda begrepp också tänka oss en hel struktur som garanterar detta begrepp dess identitet. Det har endast betydelse för att det befinner sig på en viss specifik plats inom ett helt system. Derrida går givetvis längre, och påpekar samma blunder också i strukturalismen. Vad det mynnar ut i är att det för Derrida inte finns någon naturlig hierarki. Inget givet rätt sätt att närma sig studieobjektet (redan i det vi kallar det för detta så har vi gjort antaganden som inte kan rättfärdigas så lätt). Vi måste vara medvetna om det tillfälliga och flyktiga i vårt beskådande av tingen.

Mening är inget absolut. Det är historiskt situerat och breder ut sig i tid och rum. Så fort vi utläser mening i något så har vi alltid redan förutsatt vissa saker. Vad vi har förutsatt är det dekonstruktionens jobb att avslöja.

[Chloe]

Har du verkan eller orsak som dina sinnen förnimmer? Är det tingen i sig själva du har i ditt huvud, eller är det sinnliga representationer? Såna frågor har du att brottas med.

Inte svåra frågor. Jag har representationer av mina sinnens sanna vittnesbörd.

Din precisering av vad du menade blev alltså ett par frågor till mig? Det var mig ett djävla baklängessätt att precisera sig får jag lov att säga. Nu minns jag inte exakt vad jag menade med det där, men det borde ju du veta som menar att menandet finns i språket självt.

Nej det var ett sätt att gå i förväg eftersom jag trodde att du visste vad du menade i de två citaten. Du skrev dem ju, men inte ändå. Således har jag ett svar redan. Den egentliga frågan fick jag dock genom att kombinera innehållet i de två citaten för att göra det tydligare för dig att upptäcka problemet. Frågan var:

Om det är så att han inte förnekar att det finns en verklighet som är upphov till upplevelserna, hur kommer det sig då att världen i sig är alltid förborgad? Vill du försöka på nytt?

Vidare, hur vet du att "flyget har landat" inte är en metafor för något annat? Det röjs nämligen inte i utsagan. Det finns överhuvudtaget inte i utsagan. Menandet finns nämligen inte i språket, för sista gången, och ska du hävda nåt annat så får du argumentera för att så skulle vara fallet. Förmår du inte detta så återstår för oss bara möjligheten att betrakta dig som hopplöst träskallig. Berätta nu för oss hur dessa "tankesubstanser" färdas via ljudvågorna och med trollkraft bärs över till den andre! Men ponera att du trots allt skulle ha rätt i detta, vad skulle det då innebära? Jo, det omöjliggör i ett slag "missförståndet". Missförståndet blir en logisk omöjlighet i din språkfilosofi. Här kanske du vräker till med nåt ad hoc, och det skall bli spännande att se vad

.

Varför skulle det behöva vara en metafor? Språkets syfte från tidernas början har knappast varit att förvandla budskapet "hej, här finns ett rådjur!" till dikt. Speciellt inte om ens överlevnad bygger på jakt och samarbete. Språket har en betydelsebärande funktion utanför postmodernismen. Du har skrivit att språket är självrelaterande, men nu också att menandet står utanför språket. Två så helt felaktiga påståenden att man kunde tro att de kom från helt andra institutioner än de som ett universitet tillhandahåller.

Inga svar alltså? Jag ställde dig en massa frågor, inte en enda besvarade du. Bara de sedvanliga försöken att svartmåla postmodernismen. Måste dock inflika här att (1) sno för fan inte mina förolämpningar, och (2) om du likväl ska använda dem så se till att ha kött på benen först. Så till granskningen av dina mysticistiska och religiöst-magiska antaganden i fråga om språket:

Min fråga var retorisk. Sedan gav jag ett tydligt exempel på att språkets funktion. Vilka var de frågor som du ställde mig i stället för dig själv? Menandet finns i språket. Missförståndet beror på att någon inte begriper innebörden. Inte att menandet är utanför språket.

Det behöver inte vara en metafor, poängen är att vi aldrig kan vara säkra. Språket bygger, till själva sitt väsen, på just denna möjlighet till skillnader i betydelse och mening. Om inte så vore heller inte ironier eller metaforer eller nånting annat av det slaget överhuvudtaget möjligt.

Poängen är att vissa aldrig kan vara säkra av förekommen anledning. Ironier kan också innebära att vi är säkra om dem. Litteratur och konst spelar med det, men förutsätter det också. Fel där även.

Menar du att språket skulle ha ett syfte i sig? Och språket i begynnelsen... snark! Såna där spekulationer gav man upp redan under den tidiga romantiken, menmen... Språket kan väl knappast ha något annat syfte än vad vi väljer att använda det till, eller?

Ja, det menar jag. Och det medger du i den sista frågan ovan, utan att kanske uppfatta det.

Vad betyder detta att "spåket har en betydelsebärande funktion"?

Att man kan överföra information. En postmodernist måste tveka här, självfallet, med sig själv som utgångspunkt.

Ska du göra anspråk så får du lov att förklara dig. Du påstår att jag har fel, well, så styrk din sak!

Ofta har du fel, ibland skriver du bara meningslösheter. Men vi ska se hur du hanterar frågan angående de två citaten om verkligheten och världen i sig som förborgad.

Hur kan språket vara något annat än självrelaterande? Frågar jag dig vad ett visst ord betyder så kommer du bara ge mig andra ord för att förklara det första, och så vidare in absurdum. Även om du vid nåt tillfälle tar ett fysiskt föremål till hjälp så använder du den fortfarande som en symbol i sammanhanget, och vi har således aldrig mer än skenbart lämnat språkets domäner. Men frågan var det tänkt att du skulle svara på, så låt se då. Hur fungerar språket om det inte är ett självrefererande system?

Genom att utgöra en symbol- och begreppsvärld för vår inre och yttre verklighet. Inte fortsätter utvecklingen in absurdum om man vet att ord kan betyda något. Inte en erfarenhet bland postmodernister

(

2) Var i språket sitter menandet? Du är helt klart inte medveten om vilka absurda implikationer ett sådant antagande får, men låt gå. Förklara för oss! Jag börjar ana ett visst underhållningsvärde i det, och vill gärna ta del av dina stenåldersspekulationer på språkfilosofins område.

Igen i dess budskapsbärande funktioner. Det att du inte kan förmedla ett budskap betyder inte att det är en allmän språklig begränsning. Här hade du möjlighet att ta det personligt till och med. Men om menandet ligger utanför språket som är självrelaterande, hur kan du ens infoga det som ett begrepp i språket? Det är helt enkelt inte logiskt. Att du inte tillämpar det som skulle bli följden av dina påståenden bevisas av det faktum att du deltar i debatter.

Du kan inte göra två olika sfärer av postmodernism och vetenskap. Postmodernismens sanningar gäller för vetenskapen, och omvänt. Det är samma språk de använder! Så länge inte vetenskapen finner något annat medium än språket att arbeta genom så kommer den inte från postmodernismen. Detta är faktum. Om det du säger gäller för det ena så gäller det också för det andra. Med andra ord säger du att vetenskapen inte kan nå ut till sig själv. Är du med? Menar du, vidare, att moralfilosofins uppgift är att dikta sagor? Värdenihilist är inget jag upplever någon postmodern författare vara, däremot är de inte traditionalister. Tror du skulle tjäna på att byta ut begreppet relativism mot relationism så får du bättre kläm på vad det handlar om. Själv använder jag redan begreppet relativism i samma mening som jag föreslår relationism till dig.

Klart man kan och det görs. Vetenskapen kan testas. Du och ingen annan med dig har visat hur man testar postmodernismen. Tro mig, språket har en budskapsbärande funktion i vetenskapen. Samma resultat gäller om nya rön från västerlandet mottages av en postmodern lesbisk feminist och queerteoretiker på en matematisk fakultet i Japan. Det är inte det att man använder språket som avgör, utan innehållet. Dåliga nyheter för postmodernismen som inte omfattar menandet i sitt språk.

Men för den som tycker att matematik är mysticism och astrologi till hundra procent träffsäker så spelar budskapet kanske inte någon stor roll. Språket måste vara självrelaterande narcissistiskt för postmodernisten. Annat kunde ju innebära att omvärlden vet något mera. Och det får inte stämma eftersom sanningen inte får vara sant.