J R Auk skrev:Minded skrev:J R Auk skrev:Det ekar oftast ganska tomt här, vilket du är duktig på att upprätthålla.
Det här får du gärna utveckla. Jag är intresserad av att veta vad jag skulle kunna göra bättre.
Du är som minimalistisk design i hur du tar plats. Dvs gör så genom att hänvisa till det utrymme som ges.
Kanske menar du samma sak som jag här; jag menar mig ha en stil där jag inte säger något för den tekniska diskussionen onödigt. Poängen ska fram. Inte mer, inte mindre. I princip.
Jag förstår att jag därmed inte direkt inbjuder till prat om väder och vind (eller personer) - men hur menar du att den av mig valda stilen att uttrycka mig skulle ha negativ inverkan på det filosofiska innehållet här på sidan?
Som jag tidigare sa till Skogsälvan och nytt namn, och som mig veterligen, åter igen, här tråden initialt handlade om - vilket vore det tekniska rättfärdigandet av att bara sitta någonstans och låta, snarare än att faktiskt prestera någonting? Alltså, vad filosofiskt (alltså inte ekonomiskt - om inte samma?) rättfärdigar analytisk filosofi? (Vad rättfärdigar en fortsättning av det varande?) Är det att de kan skriva texter, eller att de texter de kan skriva innehåller en viss kvalite?
J R Auk skrev:Det är när man investerar sin person, alltså sin idé om framträdelse, som man börjar fela med sin retorik. Retorik då inte taget som något inherent negativt, eller perverterande, utan som faktum. Ständigt närvarande.
Ville du att jag ska tolka detta som anledning till att mitt medvetna val av stil skulle (just därför) vara omotiverat?
J R Auk skrev:Det finns aldrig bara ett sätt att säga något på, varje ord är ett val av en uppsjö, varje sammansatt mening distinktionen som ges vare sig man vill eller inte. Vi är retoriska, men på mer eller mindre trogna sätt det vi menar oss tala om. Något rent språk, ren filosofi, rent liv, rena frågor eller rena tankar finns inte. Det är redan involverat, för vår egen del, och frågan är om vi träder ut som den som relaterar sig genom denna relation eller den som träder ut på grund av denna relation. Försöker vi påstå att vi inte är i denna relation eller säger vi att så är det?
Intressant perspektiv, ang skådespelaren.
J R Auk skrev:Allt för många "läser" och tror att de inte redan där är involverade. Tror att det finns en privilegierad position där vi kan göra omdömen i vår frånvaro.
Jag påstår att det inte funkar så. Det är bara mindre påtagligt, svårare att göra perceptuellt. Är du här och läser så närvarar du vare sig du vill eller inte. Det att läsa och inte kommentera, inte involveras sig, må det vara för att man inte "känner" sig "ha något att komma med". Eller för att man inte vill "störa". Det gör det samma. Själva publiciteten i forat är en störning. Det gäller att vårda den störningen.
Det är inte frånkopplat demokratins problem. Samvarons problem. Du har ännu inte lagt dig i för att du ansåg dig inse något säger du. Du har lagt dig i, men inte tydligt. Det var där när du inte anade det. När du inte menade det.
"Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt." Det är en illusion, en chimär, du bygger samman en trossats av vad du inte vill erkänna.
Jag förstår inte vad du avser säga med detta?
J R Auk skrev:Minded skrev:J R Auk skrev:Det här är rent och skärt att du reser en auktoritet. Vilket är lustigt med tanke på att du i princip enbart involverat dig med kommentarer om dessa auktoriteter vad jag har märkt senaste tiden, eller någonsin för den delen.
Din argumentation är faktiskt riktigt krass. Ingenting blir sagt förutom att jag skall vara tyst för att en av dig föredragen fråga, eller ämne, skall få utrymme så som du ser brukligt. Du stämmer in i den här sekterismen där en viss frågeställning skall få företräde inför filosofin som praktik i stort. Allt under förevändningen av att den har större vikt. Det du missar är att den frågan är auktoriteten här. På denna lilla arena.
Vad är alls argumentation om inte att att visa på auktoriteter? Dvs, vad som är mer eller mindre rätt?
Kanske borde jag förtydliga. För visst är det så att om man vill visa på "sanning" visa på "rätt" så får man visa auktoriteten, visa det som ges auktoritet. Men det du gör är att upprätta auktoriteten som auktoritet. Det är auktoritärt.
När du reser auktoriteten som auktoritet så hänvisar du till något som inte närvarar, du hänvisar till det menar borde närvara, men inte genom att låta det närvara. Du omintetgör den närvaron, eftersom vi skall ge auktoritet innan den infinner sig. Det som du menas skall ses döljs bakom det att du reser det, skynket, auktoriteten, framför det.
Så du menar att istället för att argumentera med ord, så ska man tillgripa handling? Dvs man ska inte söka argumentera, påverka, utan det ska tillåtas bli vad det blir? I så fall, hur blir det i ljuset av ditt:
J R Auk skrev:Det är när man investerar sin person, alltså sin idé om framträdelse, som man börjar fela med sin retorik. Retorik då inte taget som något inherent negativt, eller perverterande, utan som faktum. Ständigt närvarande.
Också visst relaterande till:
J R Auk skrev:Minded skrev:J R Auk skrev:Jag tar mig inte friheten till att söka tysta någon annan, jag ger respons på det som sägs. Jag involverar mig.
Den här kan vara essentiell. Du närmar dig tydligen att realisera den 'respekt' som andreas nämnde. Att inte medvetet förhålla sig till några abstraktioner, att inte göra någonting - bara vara. Det som jag blir intresserad av då är vilket varande som kan motiveras - Den som naturligt går omkring med en kniv och sticker ned alla, eller den som inte är naturligt aggressiv. Dvs, finns det en essens som allting leder till, oavsett?
Sen lyfter jag faktiskt bara fram vad som söker pådyvlas mig. Det var inte så att det sades att något upplevdes eller kändes, det som påstods var att något var. Och varför skulle den utsagan inte kritiseras i linje med det som diskuterats här? Jag har inte tystat någon, jag har snarare lyft det som sagts för att det skall höras. Jag har uttalat mig om "personen" och inte saken för frågan i det som tagits som det jag skall lägga av med. Enbart om sabotaget stod inför frågan skall jag väl lägga av med det? Eller? Personen kan inte saboteras, det som sabotres då är bara bildens om hålls, bilden som viljan söker ge andra som framträdelse, men frågan, rummet som den upptar, kan det. Personen är inte här, frågan är det.
Att sticka kniven är ett typ av erkännande. Men det som främst erkänns är behovet. Vad som är mer relevant är vem man talar till. Talar jag till dig när jag talar om dig, eller talar jag om dig när jag talar till dig? Det är verkligen att låta någon blöda, för blod som blöds stoppas i den omtanke vi ger varandra.
Det första stycket jag citerar av dig förstår jag inte poängen med, förtydliga gärna. Ang det andra, att reellt attackera någon, varför skulle detta främst erkänna ett behov? Utveckla gärna.
