Vad utgör medvetandets referens?

Moderator: Moderatorgruppen

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav PeterK » 06 sep 2014 19:07

PeterK skrev:
Algotezza skrev:Medvetandets referens kan ses som relationen mellan sig själv och omvärlden, mellan "jag" och "det". Martinus menar att omvärlden = Gud. Medvetandets referens blir då den ständigt pågående kommunikationen mellan "jag" och "omvärlden". Detta gäller även när denna kommunikation leder till obehag, och vi hellre ser omvärlden, den andre, som djävulsk än gudomlig. Uttrycket den andre kan du nyttjas som den sekulära termen för Gud. Det är den andres existens som ställer ett moraliskt krav på oss. Hur ska vi förhålla oss till hen? I form av alla medvarelser, inklusive växter och djur? Det kräver ett moraliskt ställningstagande. Vi kan också säga kalla den andre för "duet". Medvetandets referens kan då uttryckas med orden: "den ständigt pågående och utvecklande dialektiken mellan 'jag' och 'du'".


Inte så dumt, Algotezza... men... det är också detta jag inte bara påstår, utan logiskt fastslår i den "livsanalys" du med jämna mellanrum — beroende på humör? kanske lider av gikt....? eller nåt...? — avfärdar som "nonsens" (fast naturligtvis utan att kunna prestera några logiskt hållbara skäl för detta)... men som sagt, inte alls dumt...

Mvh/ PeterK


Algotezza..; du skriver »Ibland löses orden upp till något substanslöst när man går bakom de yttre ordformerna.« Om du nu vet detta, varför ger du inga exempel på det..? Det är ju i direkt anslutning till saken ifråga, som du kan påvisa den. Att sitta såhär och "på tryggt avstånd" bara avfärda en del av vad jag skriver som "substanslöst", utan att ge mig en chans att förklara mig, är helt enkelt inte hederligt...

Mvh/ PeterK

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Algotezza » 07 sep 2014 18:59

Detta ser jag inte som ett höjdarinlägg från din sida, Peter:

Peterk skrev:Vad utgör medvetandets referens? (vidare, Illusionen)
Inläggav PeterK » 05 sep 2014 11:51

Jo, Illusionen; efter ett antal starköl, inser jag hur jag skall formulera mig så att du bättre förstår mina synpunkter på det du sysslar med; du söker en slutgiltig grund för vidare utforskning av de verkliga förhållandena. Och det är bra — ja, rent suveränt..! Men denna finner du inte i "strålar" eller "vågor" eller annat i vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". 1. Ja, även "strålar/vågor" är ju sådant du kan förnimma — om än indirekt samt via diverse "sinneskryckor". Varvid elektroniska "sinneskryckor" intet mera är än en mer sofistikerad variant av glasögon (begreppet "sinneskryckor" är såvitt jag förstår myntat av skribenten Martinus Thompsen). 2. Du är å ena sidan på det klara med att det vill till "metafysiska" grunder för att förstå sakernas sanna tillstånd (om jag således förstår dig rätt). Och det är ju i så fall, helt riktigt. Men samtidigt söker du dessa "metafysiska" grunder i vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Dvs, i din upplevelse av »den fysiska världen«. Om än i form av det mest "eteriska" du där kan finna. Men detta är så att säga inte "eteriskt" nog. Och detta då du inte kan finna en för vidare utforskning av de allt övergripande verkliga förhållandena i längden hållbar grund, i överhuvudtaget någonting du kan uppleva av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", eftersom du här uteslutande finner "begränsningar".

3. Och att du inte kan basera dig på begränsningar — och härvid — illusioner, vid din bedömning av de för allt och alla övergripande verkliga (sanna) förhållandena, kan du säkert förstå... Det vill således till ett "paradigmskifte" av verklig rang — i ditt inre — för att du skall klara det här. Däremot kommer du att klara ditt uppehälle, genom att bedriva konventionell forskning i sammanhanget. Bl.a. därför att denna är invecklad i det sken-sceneri (den illusion), som innebär att ständigt finna nya horisonter — dock utan att begripa att de kan syssla med detta i evighet amen. Dvs, intill den dag de genomskådar mönstret, samt förstår att lösningen inte ligger i ett linjärt förmerande av den redan inslagna kursen. Utan i just ett inre "paradigmskifte". Dvs, du behöver inte genomräkna alla tänkbara talkombinationer, för att finna en för dem alla gällande matematisk princip. Sådan är i själva verket livets gilla gång... Så att säga...

En något ölstinn PeterK (tjohooo...!!)



Det som också gör det extra knepigt att alltid förstå vad du menar är att du är så himla glad för citationstecken.

Frågor till det fetmarkerade ovan

Frågor till 1: Vad menar du med sinneskryckor? Martinus menar att andevärlden består av högvibrerande strålning. På vad sätt är detta en sinneskrycka? Är det så för de väsen Martinus menar befolkar andevärlden?

Frågor till 2: Varför är inte det vi kan uppleva med fysiska och andliga sinnen inte "eteriskt nog"?

Javisst, när vi upplever upplever vi ting och processer som är begränsade, som har en början och slut. Det som inte är begränsat enligt Martinus är den eviga varelse sjölva upplevaren utgör. Sålunda finns den eviga obegränsade upplevaren och det tidsligt och rumsligt begränsade upplevda, enligt Martinus. Vad mer finns, enligt dig? Som inte antingen tillhör den första eller den senare kategorin?

Frågor till 3: Vad åsyftar du här? Det är väldigt oklart. Martinus menar ju själv att så länge vi befinner oss i livet är den värld vi möter där inte en illusion utan verklig. Först via ett perspektiv bortom livet skulle den alltså te sig illusorisk. Vem kan ha ett sådant perspektiv om vi, som Martinus menar, lever evigt? Då befinner vi oss alltid i livet.
---
Slutkommentar:

Vad man framförallt kan inrikta sig på är skillnaden mellan det yttre materiella och det inre immateriella budskap som allt yttre förmedlar, enligt Martinus. Skillnaden mellan det kvantitativa och det kvalitativa. Som när vi t.ex. läser en text, då finns det en yttre materiell aspekt: ord på en skärm som i sig bara är svarta krumelurer mot kontrasterande vit bakgrund, men de förmedlar ett budskap, har ett kognitivt och/eller emotionellt innehåll vi kan tolka oss fram till. Att leva på ett mer medvetet och andligt sätt, enligt Martinus, är då att se allt materiellt omkring oss, alla processer i omvärlden, som livets eget språk, att världen är fylld med symbolik som är riktad till oss. Det illusoriska blir följden när vi bara ser den materiella bokstaven och inte det budskap den rymmer som vi kan tolka fram.

Martinus kritik av gängse vetenskap är att den i alltför hög grad fäster vikt vid den kvantitativa aspekten, det väg och mätbara. Det är som att veta allt om hur bokstäver är uppbyggda men inte veta att de tillsammans i form av ord kan förmedla och bära fram ett budskap, ett tankeinnehåll.
Algotezza aka Algotezza

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav PeterK » 08 sep 2014 08:47

Algotezza skrev:Detta ser jag inte som ett höjdarinlägg från din sida, Peter:

[quote=Peterk"]Vad utgör medvetandets referens? (vidare, Illusionen)
Inläggav PeterK » 05 sep 2014 11:51

Jo, Illusionen; efter ett antal starköl, inser jag hur jag skall formulera mig så att du bättre förstår mina synpunkter på det du sysslar med; du söker en slutgiltig grund för vidare utforskning av de verkliga förhållandena. Och det är bra — ja, rent suveränt..! Men denna finner du inte i "strålar" eller "vågor" eller annat i vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". 1. Ja, även "strålar/vågor" är ju sådant du kan förnimma — om än indirekt samt via diverse "sinneskryckor". Varvid elektroniska "sinneskryckor" intet mera är än en mer sofistikerad variant av glasögon (begreppet "sinneskryckor" är såvitt jag förstår myntat av skribenten Martinus Thompsen). 2. Du är å ena sidan på det klara med att det vill till "metafysiska" grunder för att förstå sakernas sanna tillstånd (om jag således förstår dig rätt). Och det är ju i så fall, helt riktigt. Men samtidigt söker du dessa "metafysiska" grunder i vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Dvs, i din upplevelse av »den fysiska världen«. Om än i form av det mest "eteriska" du där kan finna. Men detta är så att säga inte "eteriskt" nog. Och detta då du inte kan finna en för vidare utforskning av de allt övergripande verkliga förhållandena i längden hållbar grund, i överhuvudtaget någonting du kan uppleva av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", eftersom du här uteslutande finner "begränsningar".

3. Och att du inte kan basera dig på begränsningar — och härvid — illusioner, vid din bedömning av de för allt och alla övergripande verkliga (sanna) förhållandena, kan du säkert förstå... Det vill således till ett "paradigmskifte" av verklig rang — i ditt inre — för att du skall klara det här. Däremot kommer du att klara ditt uppehälle, genom att bedriva konventionell forskning i sammanhanget. Bl.a. därför att denna är invecklad i det sken-sceneri (den illusion), som innebär att ständigt finna nya horisonter — dock utan att begripa att de kan syssla med detta i evighet amen. Dvs, intill den dag de genomskådar mönstret, samt förstår att lösningen inte ligger i ett linjärt förmerande av den redan inslagna kursen. Utan i just ett inre "paradigmskifte". Dvs, du behöver inte genomräkna alla tänkbara talkombinationer, för att finna en för dem alla gällande matematisk princip. Sådan är i själva verket livets gilla gång... Så att säga...

En något ölstinn PeterK (tjohooo...!!)



Det som också gör det extra knepigt att alltid förstå vad du menar är att du är så himla glad för citationstecken.

Frågor till det fetmarkerade ovan

Frågor till 1: Vad menar du med sinneskryckor? Martinus menar att andevärlden består av högvibrerande strålning. På vad sätt är detta en sinneskrycka? Är det så för de väsen Martinus menar befolkar andevärlden?
Det är genom den apparatur vi noterar strålningen ifråga, vi begagnar "sinneskryckor"... en "lupp" är ju en slags hjälpmedel för synen, samt härvid en slags "sinneskrycka"...


Frågor till 2: Varför är inte det vi kan uppleva med fysiska och andliga sinnen inte "eteriskt nog"?

Njaaa.... nu söker ju "Illusionen" en hållbar grund för utforskandet av de verkliga förhållandena. Och en sådan i sammanhanget tillräcklig förklaringsgrund, kan inte utgöras av någon detalj eller delaspekt av vad vi upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Dvs, du kan inte förklara alltets allt övergripande natur, genom att hänvisa till blott någon materiell detalj eller delaspekt. Vilket ju diverse "strålar" och "vågor" utgör... dessa är ju inte precis allt vi konfronterar i sinnevärlden...


Javisst, när vi upplever upplever vi ting och processer som är begränsade, som har en början och slut. Det som inte är begränsat enligt Martinus är den eviga varelse sjölva upplevaren utgör. Sålunda finns den eviga obegränsade upplevaren och det tidsligt och rumsligt begränsade upplevda, enligt Martinus. Vad mer finns, enligt dig? Som inte antingen tillhör den första eller den senare kategorin?

Förutom "upplevaren/skaparen" respektive "det upplevda /skapade" finns bara "upplevelse-/skapelse- förmågan"... ...allt annat faller inom någondera kategorin...


Frågor till 3: Vad åsyftar du här? Det är väldigt oklart. Martinus menar ju själv att så länge vi befinner oss i livet är den värld vi möter där inte en illusion utan verklig. Först via ett perspektiv bortom livet skulle den alltså te sig illusorisk. Vem kan ha ett sådant perspektiv om vi, som Martinus menar, lever evigt? Då befinner vi oss alltid i livet.
Ja, svara för dig själv. Förr eller senare kommer vi i denna världen dithän, att vi börjar genomskåda det illusoriska i tillvaron här, för att efterhand lära oss att inte blott väga och mäta sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", utan också att se dettas i sig immateriella innehåll. Varvid vi genomskådar illusionen till förmån för en verklighet som denna till en början skymmer för oss. Men, som sagt, livet går sin gilla gång, varvid även Algotezza kommer att se vad han idag inte ser. Samt då, inse att vad han förut trodde på, då visar sig just — om uttrycket ursäktas — "illusoriskt"...

---
Slutkommentar:

Vad man framförallt kan inrikta sig på är skillnaden mellan det yttre materiella och det inre immateriella budskap som allt yttre förmedlar, enligt Martinus. Skillnaden mellan det kvantitativa och det kvalitativa. Som när vi t.ex. läser en text, då finns det en yttre materiell aspekt: ord på en skärm som i sig bara är svarta krumelurer mot kontrasterande vit bakgrund, men de förmedlar ett budskap, har ett kognitivt och/eller emotionellt innehåll vi kan tolka oss fram till. Att leva på ett mer medvetet och andligt sätt, enligt Martinus, är då att se allt materiellt omkring oss, alla processer i omvärlden, som livets eget språk, att världen är fylld med symbolik som är riktad till oss. Det illusoriska blir följden när vi bara ser den materiella bokstaven och inte det budskap den rymmer som vi kan tolka fram.
Visst... detta har jag också tagit upp i flera inlägg...


Martinus kritik av gängse vetenskap är att den i alltför hög grad fäster vikt vid den kvantitativa aspekten, det väg och mätbara. Det är som att veta allt om hur bokstäver är uppbyggda men inte veta att de tillsammans i form av ord kan förmedla och bära fram ett budskap, ett tankeinnehåll.
j mätbara[/quote]
Jo, och denna kritik kan man utveckla själv — i den mån man verkligen förstår den, vill säga...

F.ö. inte något av Algotezza bättre frågeformulär... (om vi nu skall haka på Algotezzas koncept att sätta betyg på inläggen)


Mvh/ PeterK

Illusionen

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Illusionen » 18 sep 2014 21:22

Vad är en ”absolut sanning” ?

Till vardags vållar tolkningen av innebörden i begreppet/ordet ”sant” sällan problem.
Om man däremot, så som är fallet i några inlägg, hävdar att t ex upplevelsen/förnimmelsen är ”sann”eller t o m ”absolut sann”,
och tar detta som intäkt för att de påståenden som görs är korrekta, blir det mer komplicerat, och för mig inte lika självklart.
Notera att upplevelsen/förnimmelsen är beroende av olika faktorer, varav några helt saknar förklaring.
Mot denna bakgrund vill jag ställa frågan, är det principiellt rätt att hävda att upplevelsen/förnimmelsen är ”absolut sann”,
och använda sig av upplevelsen/förnimmelsen som t ex underlag/grund för/vid teoribildning ?

/ Illusionen

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 19598
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Pilatus » 18 sep 2014 22:11

Illusionen skrev:Om man däremot, så som är fallet i några inlägg, hävdar att t ex upplevelsen/förnimmelsen är ”sann”eller t o m ”absolut sann”

Om något är absolut sant, så innebär det att det är sant under alla förhållanden, oberoende av annat, utan undantag, ett idealt tillstånd. Vår upplevelse är långt ifrån så perfekt och fri från invändningar. Det finns ytterst få saker vi kan vara absolut säkra på. När vi säger att något är sant, så menar vi att vi har belägg för det vi påstår. Det stämmer med kontrollerbara fakta så långt vi kunnat avgöra. Men i någon absolut mening är det vanskligt att hävda sanningen i en iakttagelse.
Moderator

förstår mig själv
Inlägg: 3060
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav förstår mig själv » 19 sep 2014 02:15

Illusionen skrev:Vad är en ”absolut sanning” ?

Till vardags vållar tolkningen av innebörden i begreppet/ordet ”sant” sällan problem.
Om man däremot, så som är fallet i några inlägg, hävdar att t ex upplevelsen/förnimmelsen är ”sann”eller t o m ”absolut sann”,
och tar detta som intäkt för att de påståenden som görs är korrekta, blir det mer komplicerat, och för mig inte lika självklart.
Notera att upplevelsen/förnimmelsen är beroende av olika faktorer, varav några helt saknar förklaring.
Mot denna bakgrund vill jag ställa frågan, är det principiellt rätt att hävda att upplevelsen/förnimmelsen är ”absolut sann”,
och använda sig av upplevelsen/förnimmelsen som t ex underlag/grund för/vid teoribildning ?

/ Illusionen

Hej illusion! Ja det menar jag. Anta att jag håller upp ett föremål framför dig och påstår detta är en grön mugg! Det är din upplevelse och du anser att det är en grön mugg.
Du ser den gröna färgen, att det är en mugg. Jag säger att detta är din sanning!
Ja menar du att du inte har facit, att du med säkerhet inte kan veta om jag har rätt. Dvs att du inte ens kan känna att du vet vad du ser/tycker/upplever? Att för dig ser det ut som en grön mugg? Även om nu inte alla ser samma, mugg grön så att du väl absolut säker på vad du ser?
Din egen absoluta sanning. Utifrån den "ditt perspektiv" din "egenupolevelse". Varför skulle du tvivla på denna verklighet (den "subjektiva verkligheten") ja detta är grunden.
Det är där allt sker. Om du tex "upplever siffror, tecken bokstäver, formler, hundar, kärlek, ordningar, samband, virvelströmmar, eulers formel, komplexa tal, fält, människor. Ja allt som du upplevervarandra ögat ser, örat hör(tex Mozarts musik), alla känslor(sort/kvalitet och styrka) samt dina teorier/tankar) detta är din absoluta sanning. Där sker dina upplevelser, allt du förstår och förstått. Grunderna är där upplevs av dig.
Du är fullständigt fri att tolka din egen sanning och genom det som sker där förstå tex "ditt koncept" ja vilka "samband/ordningar/sekvenser" du än uttryckt genom dina upplevelser så finns allt där Gud, naturen, huvudteorin, ditt koncept.
FMS,Peter K, illusionen. Det är där allt utspelas, all existens, allt något!, det registrerbara. Min huvudteori som ju är min grund. Människans allt, den absoluta sanningen. Ja just precis exakt allt är exakt Sanna. Vi förstår allt, verifierar, bekräftar allt.
Vi lyder med absolut säkerhet och exakthet våra upplevelser.
Vår sanning sker i nuet, alltid. Det vi läser i historieböckerna, våra tankar om då och du, föreställningar, tiden, fantasier. Vår upplevelse av våra tankar. Dåtid, framtid existerar som "tanke". Det existerar ingen "dåtid eller framtid" det är bokstäver tankar i nuet, endast då de upplevs (se,höra,känna,tänka) är de existerande. Sanna verkliga.
Ja nuet är som begrepp en konstant. "Tidlös",existerande.
Nuet är ju själva upplevelsen. Konstant och tidlös "evig".
Dessa ord kan upplevas, förstås mer klart.
Det finns ingen "observatör", inte något annat nu, inga fler nu. Det finns påståenden om något yttre, någon betraktare men de är i nuet och upplevs som tanke.
Vi kan säga att upplevelserna=medvetandet. Medvetandet(upplevelserna) är i sig självt, upplevelserna=upplevelserna. Inget annat. Detta måste vara en absolut gällande sanning!
Kan du uppleva något "utanför" upplevelserna? Uppleva någon annan upplevelse? Kan du göra något annat än uppleva. Upplevelserna är med säkerhet alltid närvarande. Något annat än uppleva kan vi inte göra. Det går inte att inte uppleva, utan vi upplever alltid i nuet. Det och endast det. Från nuet kommer alla registreringarna, alla teorier.
Förstår man detta bra som jag skriver närmar man sig alla sanningar.
Man upplever att förnuftet ökar och att man blir mer närvarande, levande och man ser allt klarare, mer exakt....
Kan du påstå att något du upplever inte finns eller finns någon annan stans? Kan det som påvisas/upplevs ske på något annat sätt än det upplevs? Upplevs det som nuet eller som en tanke/föreställning.
Kan tanken tänkas efter den tänks, eller tänkas innan den tänks?

Illusionen

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Illusionen » 19 sep 2014 07:15

Pilatus skrev:
Illusionen skrev:Om man däremot, så som är fallet i några inlägg, hävdar att t ex upplevelsen/förnimmelsen är ”sann”eller t o m ”absolut sann”

Om något är absolut sant, så innebär det att det är sant under alla förhållanden, oberoende av annat, utan undantag, ett idealt tillstånd. Vår upplevelse är långt ifrån så perfekt och fri från invändningar. Det finns ytterst få saker vi kan vara absolut säkra på. När vi säger att något är sant, så menar vi att vi har belägg för det vi påstår. Det stämmer med kontrollerbara fakta så långt vi kunnat avgöra. Men i någon absolut mening är det vanskligt att hävda sanningen i en iakttagelse.


Ja, det är en bra beskrivning, som visar på behovet av att vara tydlig.
Då både Fms och PeterK använder sig av upplevelsen/förnimmelsen som grund för det som hävdas,
är det intressant att visa på ett problem i argumenteringen, som jag anser bör förtydligas.
Att något är sant borde rimligtvis innebära att det som är sant överensstämmer med något (= sant).
”Absolut sant” skulle då t ex kunna formuleras som exakt överensstämmelse med något.
För mig ligger det en motsägelse i detta, så länge detta ”något” inte är definierat (något = ?).
Det jag efterlyser är alltså vad upplevelsen/förnimmelsen refererar till.
Min nästa fråga är om ”sant” är sant, när "sant" inte refererar till något definierat ?

/ Illusionen

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Zokrates » 19 sep 2014 08:08

Som svar på din sista fråga.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Abstraktion

Användarvisningsbild
Anders
Inlägg: 9353
Blev medlem: 23 mar 2006 01:44
Kontakt:

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Anders » 19 sep 2014 08:10

Illusionen skrev:Vad är en ”absolut sanning” ?

Till vardags vållar tolkningen av innebörden i begreppet/ordet ”sant” sällan problem.
Om man däremot, så som är fallet i några inlägg, hävdar att t ex upplevelsen/förnimmelsen är ”sann”eller t o m ”absolut sann”,
och tar detta som intäkt för att de påståenden som görs är korrekta, blir det mer komplicerat, och för mig inte lika självklart.
Notera att upplevelsen/förnimmelsen är beroende av olika faktorer, varav några helt saknar förklaring.
Mot denna bakgrund vill jag ställa frågan, är det principiellt rätt att hävda att upplevelsen/förnimmelsen är ”absolut sann”,
och använda sig av upplevelsen/förnimmelsen som t ex underlag/grund för/vid teoribildning ?

/ Illusionen

Upplevelsen i sig är väl i någon mening rättså absolut sann, men inte mer än att man plockat in någon slags bild. Ungefär som då en kamera tar ett kort. Men den sanningen är tämligen ointressant. Det är då man processar innehållet och försöker få ut något användbart om världen som det blir matnyttigt, och då försvinner också sanningen i diverse tolkningar. Nästan så att ju mer intressant det faktum man försöker dra om "input" ju mer osannolikt. Metafysikens tjusning.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 19598
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Pilatus » 19 sep 2014 08:17

Illusionen skrev:
Pilatus skrev:Om något är absolut sant, så innebär det att det är sant under alla förhållanden, oberoende av annat, utan undantag, ett idealt tillstånd.

Då både Fms och PeterK använder sig av upplevelsen/förnimmelsen som grund för det som hävdas, är det intressant att visa på ett problem i argumenteringen, som jag anser bör förtydligas.

Jag tror att det är bättre att tala om objektivitet. Våra observationer överensstämmer med varann. Vi kan var för sig redogöra för en observation som är i överensstämmelse med varann. Det kallas intersubjektivitet = objektivitet.
Illusionen skrev:Att något är sant borde rimligtvis innebära att det som är sant överensstämmer med något (= sant).
”Absolut sant” skulle då t ex kunna formuleras som exakt överensstämmelse med något. För mig ligger det en motsägelse i detta, så länge detta ”något” inte är definierat (något = ?).

Ett vittne kan redogöra för sina upplevelser vid en brottsplats. Det skulle kunna falsifieras om fynd på brottsplatsen talade emot vittnets utsaga. Eller så skulle utsagan kunna få stöd av vad som framkommer vid en brottsplatsundersökning. Eller att det finns en samstämmighet mellan olika vittnesutsagor som är oberoende av varann.
Illusionen skrev:Det jag efterlyser är alltså vad upplevelsen/förnimmelsen refererar till. Min nästa fråga är om ”sant” är sant, när "sant" inte refererar till något definierat ?

En utsaga som inte kan verifieras, eller falsifieras kan tyckas meningslös. Likväl kan den ju vara sann. "Det var en blåmes jag såg vid fågelbordet." Det är en alldaglig iakttagelse som vi får tro på om vi litar på uppgiftslämnaren. :)
Moderator

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Zokrates » 19 sep 2014 08:31

Pilatus skrev:En utsaga som inte kan verifieras, eller falsifieras kan tyckas meningslös. Likväl kan den ju vara sann.
"Det var en blåmes jag såg vid fågelbordet." Det är en alldaglig iakttagelse som vi får tro på om vi litar på uppgiftslämnaren. :)


Egentligen spelar det väl ingen roll alls vad du och jag tror på för att det skall vara sant, eller hur?

Sant är det som ÄR, det som ÄR riktigt, verkligt, det som existerar, det som överensstämmer med fakta, samt det
som blir till sitt varande, alltså har sanning ingenting alls med tro att göra och det är synd att engelsmännen ersatte
sooth (sann), men ordet true, alltså tro, (trygg) nån gång under 1700 talet, förmodligen hade vi sluppit en massa
onödigt tjafs om det inte vore för att vi idag är så anglifierade, jag menar om de nu knappt fattar själva vad de
pratar om, hur skall vi då fatta om vi tar efter dem.

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 19598
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Pilatus » 19 sep 2014 08:52

Anders skrev:Upplevelsen i sig är väl i någon mening rättså absolut sann, men inte mer än att man plockat in någon slags bild.

Menar du att det är tillräckligt villkor att jag t ex "tyckte mig se" att "det var en mörkblå Saab"? Det kan ju framstå som invändningsfritt att jag hade en sådan upplevelse. Att det i själva verket inte fanns någon sådan mörkblå Saab ändrar ju inte sanningen i att jag tyckte mig se en sådan bil. Men det blir litet märkligt att säga att en falsk upplevelse är absolut sann - personen hade ju faktiskt en sådan upplevelse.

Jag kom att tänka på Michelangelo Antonionis, Blow-up (1966) som delvis handlar om vad som är en sann iakttagelse. Vad är det fotografen blir vittne till? Kan han verifiera, eller klarlägga, sin iakttagelse med hjälp av ett foto?
Moderator

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Zokrates » 19 sep 2014 09:00

Den som själv har tveksamheter till sina upplevelser borde ju vara den förste att ifrågasätta sanningshalten.

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 19598
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Pilatus » 19 sep 2014 09:06

Zokrates skrev:Den som själv har tveksamheter till sina upplevelser borde ju vara den förste att ifrågasätta sanningshalten.

Ja visst, i alla fall vad beträffar innehållet. Men här talar vi ju om att det är sant att vi upplever något, även då innehållet i upplevelsen är falsk.
Moderator

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Zokrates » 19 sep 2014 09:29

När det gäller fantasier så hamnar man ju lite i en gråzon, fantasierna är ju sanna som just fantasier,
däremot behöver ju inte det fantiserade innehållet överensstämma med något verkligt oavsett
hur dessa upplevs.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster