Är lyckan målet?

[David H]

Spontana känslor är en av många fullt tillåtna angreppsmetoder inom det
litteraturvetenskapliga fältet. Det var inte alls ovanligt att våra lärare till exempel frågade ”vad var det första intryck ni fick av den här texten?”.
Och jag minns en lektion då en lärare frågade ”när förstår man att det är
något på gång mellan sonen och faderns älskare?” Stolt räckte jag upp
handen och svarade ”på sidan 20 så nämns...” men han invände då
”Javisst kommer ledtrådarna redan där, men var det redan då du väckte
misstanken?”. Jag fick medge att det var ju egentligen först när jag kom
till sidan 100 som jag verkligen anade något. Det var också det han ville
höra av mig, inte någon efterrationalisering.

Här är etiketten annorlunda, språkspelet man förväntas spela är ett
annat, andra typer av tolkningar och bemötanden får företräde. Efter en
mängd inlägg och infallsvinklar som till synes inte berör originalfrågan, får
plötsligt jag åthutningar i stil med ”Gör som jag säger, följ mina regler
eller håll käften!”. Vad som verkligen utlöste sådant fördömande vet jag
inte, men det påstås i alla fall syfta till mitt användande av nyss nämnda
metod. Jag vet inte om du skrev så mest för att du kärleksfullt och
jokeraktigt ville kivas med mig, eller om du menade allvar, att det
verkligen finns någon regel som jag betett mig för respektlöst mot och
borde visat större hänsyn. Oavsett, tillåt mig nu att hålla käft!

[Avantgardet]

Tyvärr klarar jag inte av att leva upp till dina föreställningar. Jag varken lägger mig till med någon "jokeraktig" attityd eller, som du, lägger ner lång tid på att välja mina ord för att framstå som klokare än vad jag är - vänta ett slag skall jag leta fram ett citat av Vonnegut.

This is what I find most encouraging about the writing trades: They allow mediocre people who are patient and industrious to revise their stupidity, to edit themselves into something like intelligence. They also allow lunatics to seem saner than sane

Han kunde inte ha mer rätt. Personligen samtalar jag, eller pratar, eller bara babblar, men tycks mitt i allt ha ett slags förkärlek för just filosofiska samtal. Uppenbarligen har du dock intresserat dig för min person. Du är förstås välkommen att spekulera - eller rent av analysera om du också besitter sådana färdigheter, något som du ännu dock inte visat prov på -, men det görs nog bäst i en egen tråd. Vad gäller detta att du inte får någon respons överhuvudtaget på dina alster - för det är vad det är, eller hur? - kan jag inte annat än beklaga. Kanske skulle du också prova på att samtala istället för att författa? Eller trivs du bättre bakom den där "jokeraktiga" masken, eller attityden, som du lånat nånstans?

[J R Auk]

Vad du tycker jag bör tänka på får du utveckla, jag ser inte alls att jag behöver några begrepp för att tänka mig dessa koncept.

Det jag anmärkte på var att du likförbannat tycktes behöva ta till metafysiska antaganden som att det som du erfor i detta förbegreppsliga skulle ha "egenskaper". Egenskaper är något vi tillskriver objekt, och då ser du att vi alltid-redan har gjort metafysiska antaganden där.

Såna här påståenden måste du ju backa upp med något. Vadå egenskaper är något vi tillskriver objekt? Och varför är överhuvudtaget objektet ett metafysiskt antagande? Jag kan lika gärna kalla egenskaper objekt. Eller helheten genom egenskaper, alltså inte mer objekt än "alltet" vilket är det samma som "det relevanta", eller "det enda" osv.

Jag ser inte att detta citat ger mig problem, eftersom jag inte söker upprätthålla denna distinktion av det benämnda och benämningen, annat än internt, som begrepp som förklarar, eller rättare benämner (förklaringen till koncepten ligger i begreppen och av begreppen [följer av den distinktion av intersubjektivt/subjektivt jag gör]), koncept.

Poängen där var inte just distinktionen benämnda benämnande, utan alla liknande distinktioner och i ditt fall representerat och representerande, där ditt "koncept" svarade mot detta i-och-genom-sig-självt-närvarande. Så per analogi drabbas också du. Kritiken här är inget man lätt kravlar sig ur, utan den skär genom alla fasta fundament vi söker tillgripa. Se till exempel diskussionen som Logos inledde, där jag lyfter fram Derridas dekonstruktion av Husserl, och primärt då Husserls "självnärvarande nu" (du fattar poängen). Vad saken gäller där (som överallt där dessa enkla och fasta fundament antages) är att det visar sig, när saken ställs på sin spets, att någon förment "ren självnärvaro" är principiellt omöjlig. Nuets möjlighetsvillkor är att det alltjämt är behäftat med en absolut frånvaro (med "absolut" här syftar jag endast till att understryka att det inte rör sig om något som kommer att bli närvarande eller något som har varit närvarande, utan något som ursprungligen och alltjämt är frånvarande), den absoluta frånvaron är dess nödvändiga strukturella möjlighetsvillkor.

Det här kan jag inte instämma i, endast när vi börjar göra distinktionen av nuet som något som skiljer sig från dået, som om tanken kan ge minnen, som i sig skulle vara något annat än nuet, reser sig detta "absolut frånvaro". Att ta världen för det som är fallet är en apodiktisk sanning, något vi inte kan betvivla (förutom när vi inför begreppens förvirring såklart).

Varför är ren självnärvaro principiellt omöjlig? Ser inget skäl till varför det skulle vara så.

Och den uppmärksamme märker att det representerande är det representerade i det jag framfört. Det är nämligen inte så att världen ger sig genom sig självt, utan världen ges oss genom oss själva. Det är enbart genom våra inre förhållanden som världen kommer till oss. Alltså som slutna system så märker vi världen genom hur vår inre struktur stöter på motstånd. Något annat upptar rum, vilket vi inte märker genom detta något som upptar rummet, utan enbart genom att vi inte upptar rummet.

Samma sak med skriften. Dess nödvändiga strukturella möjlighetsvillkor är utsagesmannens absoluta frånvaro, skriften (in order to be just skrift - och skrift tänkes här förtjänstfullt i en vidare bemärkelse) måste kunna fungera utan någon närvarande, utan min vilja-att-säga-något, min intention, eller what not.

Inte heller här håller jag med dig, skrifter fungerar, tecken fungerar, enligt mig enbart för att vi kan tänka oss vara författaren, referensen är inte och kan inte vara något annat än vi själva. Så det handlar inte om frånvaro utan en påtaglig närvaro, vår närvaro.

Det blev därför inte mer än ett uppmärksammande, men det var också vad jag ville göra - uppmärksamma dig på att det faktiskt finns ett problem där, så du får hålla till godo med det tills vidare.

Vad är problemet, ser det inte.

Konceptet är sig självt nog, och även om det kan tänkas dialektiskt påverkas av tex begrepp, eller psykologisk utveckling, så är det inte en dialektisk process i sig, utan förhåller sig i sig självt direkt till det onåbara och direkt givna i vår världslighet. Vår biologi kanske är plastisk, och därav kan man tala om en dialektisk process, men denna process är då separerad från den konceptuella processen som vår förbegreppsliga förståelse av världen innebär enligt mig.

Det här är klassisk metafysik. Vad mer kan jag säga. Jag ifrågasätter egentligen inte teorin som sådan, som du här kastar fram, utan det måste snarare förstås som så att jag ifrågasätter teoretiserande-som-sådant. Och just genom att vara klassisk metafysik så drabbas det av Derridas kritik. Det kan du inte bli sur på mig för.  :wink:   Jag säger ju snarare att dekonstruktionen är något vi inte kommer förbi - eller poststrukturalismen för den delen, vilket är frånsidan till samma mynt -, annat än att bemöta den. Det är den kritik vi måste ta hänsyn till, och förutsätta, i varje vårt teoretiserande. Det är den allvarligaste kritiken, och just därför är det den som vi skall börja med.

Vadå vi kommer inte förbi att vi måste syna våra begrepp? Vadan ditt eget teoretiserande? Det börjar likna något av en självbekräftande gest. -Min teori håller då jag inte teoretiserar utan dekonstruerar?

Visst jag fyller på med antaganden, spekulerar. Men vad gör det? Jag betänker olika möjligheter, precis som du gör i ifrågasättandet. Just ifrågasättandet är också ett teoretiserande, särskilt som det växer ur "skillnaden".

Men visst skulle jag nog snarare sätta mina slantar på Hegel här än den kantianskt kryddade metafysik som du lägger fram. Förövrigt är dekonstruktionens förhållande till dialektiken intressant. För det är ju onekligen så att Derrida lägger fram begreppsliga nyskapelser, vilka innesluter dikotomier, men det får inte förstås som det hegelska Aufheben - ett slags harmoniskt upphävande av en dikotomi i en ny "syntes" - utan snarare som ett provisorium som inte upplöser något alls (vilket Derrida skulle mena vara lögnaktig, i brist på ett bättre ord), utan bibehåller dikotomin intakt. Det är alltså inte frågan om en ny och högre nivå (slarvigt uttryckt), utan att tänka genom dikotomin. Ingen ny metafysik, vilket skulle bli resultatet om det var fråga om en sådan "syntes" i hegelsk mening, utan något som måste tänkas som kritik. Ingen "lösning" (positiv) alls alltså i någon egentlig mening. Tål dock att undersökas närmre, och jag har inte fördjupat mig i gränslandet Hegel/Derrida.

Men vad gör han då Derrida? Vad kommer han fram till? Jag tycker det verkar lögnaktigt att kalla en undersöknings resultat för något annat än en syntes, varje kritik måste innehålla en positiv gest i det att ett något annat måste tänkas, om än som ett obestämt något, för att kritik skall vara möjligt.

Du får fördjupa dig så du kan ge några svar helt enkelt

Jag tänker ju mig inte något som dessa koncept svarar mot, för jag är stämmer in i det onåbara Kantska i-siget. Det är något unikt och nytt som uppstår hos var och en i deras konceptuella förståelse för världen (självklart inordnar detta sig vår konstitution, vår biologi, allt annat vore befängt, och det ger oss likheten som ger oss intersubjektiva begrepp [det unika hos var och en står i relation till det hos var och en respektivt genom likhet])

Just min (eller Derridas) poäng. Du stannar vid "konceptet" som det betecknande som inte självt, på samma gång, är ett betecknat - och just där faller du tillbaka i klassisk metafysik. Problemet är att varje betecknande på samma gång är i position av ett betecknat. Visserligen tycker jag det är intressant att du vill diskutera det i ontologiska termer, och jag hade gärna deltagit på ett hörn där, kolla gärna in tråden som Logos startade om "begreppsförståelsens fenomenella ontologi". Sen är jag inte hundra på hur du ställer dig till det kantianska tinget-i-sig. Menar du det vara blott ett gränsbegrepp (alltså en negativ bestämning), en gräns för vad som är möjligt att erfara, eller menar du det också de facto vara ett ting (vilket ger oss en negativ bestämning men med positiv existens)? Är inte hundra på hur Kant själv skulle svara alla gånger på den frågan.

Alltså jag är helt med Kant, det är ett gränsbegrepp, men samtidigt är gränsen i sig, han gör visserligen en utläggning om att vi om vi förkastar tinget-i-sig som något alls hamnar i en dröm, något vi kan sluta oss till är gräns till något. Det ger alltså inget annat egentligt än att det finns mer än vi, att en extern värld finns (Och det är varför vi behöver en transendental estetik också).

Angående det här med att varje betecknande också är ett betecknat, varför då?

Som jag sagt ovan så är det egentligen inte ett problem, eftersom jag antar att vi enbart når världen genom oss, så det som betecknas är det som betecknar. It's all us! (minns gränsen)

När du konceptuellt förnimmer är du inte medveten om att du är närvarande. Det finns inte något tal i det du konceptuellt förnimmer, det finns inte en tanke på tal i det. Det är något annat, och därav vill jag upprätta distinktioner. När du förnimmer på detta sätt gör du inte distinktionen av vad du är nära eller fjärran från. Det rör inte dig på det sättet. Inte fan sitter du och tänker på att du skriver på ditt tangentbord när du ger svar? Eller gör du det så tänker du en tanke för mycket enligt mig och bör se över de rationaliseringar du gör för ditt beteende.

Det här har jag ju försökt redogöra för vid en rad olika tillfällen. Vårt ombesörjande av det tillhandenvarande påverkas av vår förståelse av det i dess egenskap av förhandenvaro. Till exempel så måste jag ju onekligen veta vad ett "tangentbord" är, hur det fungerar, vad det används till osv. innan jag kan göra bruk av det. Jag behöver inte tänka rationellt på detta i den stund jag skriver efter som detta vetande är subsumerat under en praktik, men denna praktiks karaktär är intimt förbunden med just min begreppsliga förståelse utav det jag för sysselsätter mig med. Så skulle jag vilja förklara det du talar om, och det innebär att jag inte som du är beredd behandla språket som ett rent externt, utan något som alltid är med och strukturerar också min "rena" upplevelse. Detta utifrån en heideggersk horisont alltså.

Well här skiljer vi oss helt enkelt åt. Och jag ser ju att du breddar ditt "begrepp" till att rymma det jag vill hålla åtskiljt för att undvika förvirring.

Jag menar ju oss veta vad något är konceptuellt, jag tycker det visas i alla de som kan bruka en dator till ett ändamål utan att veta ett skit om datorer, hur de relaterar osv. De har enbart en förlängning av sig själva i princip. Precis som en pinne inte måste has kunskap om för att fungera som något som petar i det handen inte vill röra (handen och att det inte vill röra där däremot kanske kan sägas måste rymma begrepp då vi exteranaliserat och gjort objekt av vad vi direkt är, men det tål att diskuteras).

Som sagt, vad som ger begreppet, som inte svarar mot något yttre, är likheten av koncepten till vardera individualitet, subjektivitet, i relation till varandra. Transparensen som omtalas är ju bara en chimär, det finns ju inget objekt att tala om, det finns bara upplevelse. Men genom att vi har dessa relationer vi bygger internt så uppstår förståelse, inte för att vi ser en likhet mellan varandra, utan för att vi helt enkelt liknar varandra.

Nu tål det ju diskuteras i sig huruvida vi blott har "upplevelse", och att objektsvärlden skulle vara en abstraktion utifrån denna upplevelse. Jag tycker att du med en sådan bestämning missar det absolut centrala hos Heidegger - vi är alltid redan del av varat! Vi står inte på utsidan och tittar in, utan vi är världen (enkelt och slarvigt uttryckt alltså). Skandalen är inte att det skulle vara ett problem att bevisa yttervärldens existens, utan skandalen är att man betraktat det som ett problem. Men just det att du förutsätter detta atomistiska subjekt ger dig denna svårighet (kolla in Heideggers kritik av Descartes på just detta i "Varat och tiden").

Du tjatar och tjatar om detta med atomistiskt subjekt, metafysiskt subjekt. Jag säger inte att vi står utanför någonting, jag förutsätter det diametralt motsatta. Att vi enbart kan veta genom oss själva. Jag håller ju att vi inte ens har någon kontakt med detta yttre. Dock vidhåller jag att vi har en primär förståelse av vår upplevelse som "inre" och "yttre". Jag försår inte ens vad det är för svårighet du talar om. Jag ser ingen svårighet här. Mina sinnen för att vara begripliga förmedlar sina vittnesmål genom vissa distinktioner. Inre, yttre. Det är inte ett atomistiskt subjekt. Det är bara det som är inre, i en psykologisk mening, som är själen. Minns att jag vill ha en dualism i monismen, inte på något annat sätt.

Vad har "arche-writing" med saken att göra? Jag gör ingen distinktion mellan språk eller skrift och söker inte premiera det ena framför det andra, vilket vad jag förstod vad Derrida vände sig mot.

Med arke-skrift så måste vi tänkas oss alla typer av koder, till exempel räcker det med knutar på ett rep eller snudd på vad som helst. Nu talar vi om det som om det gällde ett antagande snarare än ett resultat, vilket är ofrånkomligt då vi inte nått fram hit genom en dekonstruktion utan laborerar med begreppet ryckt ur sin kontext, men det är en reservation här som vi måste ha i åtanke. Ett annat exempel skulle vara just det som Midgårdsormen talar om som "skeenden". Redan här är det frågan om arke-skrift, och det är ju inte ens främmande för oss att tänka oss någon illitterat i meningen att han eller hon inte förstår ett skeende. Arke-skrift är inte skrift i snäv mening, utan skrift i snäv mening är bara ett specialfall av arke-skrift. När världen gör intryck på oss så är det fråga om inskription i just denna mening. Vi gör inskriptioner i varandras vävnader kontinuerligt, och det är något som arke-skriften också förmår täcka in.

Jag ser fortfarande inte vad det har med saken att göra. Menar du att vi är vaxet som andra kan göra avtryck i? Menar du att vår förståelse, upplevelse, kommer av någon/något annat än oss själva?

Jag har faktiskt inte funnit så mycket fruktbart, på det här ontologiska planet för vad språk och begrepp är, hos Derrida. Han rör sig snarare inom den normativa sfären. Är du säker på att du inte blandar ihop dem? (jag frågar för att jag inte läst hälften av honom av vad du gjort, men märker att han har antagit ett närmande av språket och frågor kring det som utesluter denna ontologiska del som vi diskuterar)

Jamen det är där jag menar att just arke-skriften är väsentlig. Han har sysselsatt sig med både ontologiska frågor och rent språkfilosofiska, men principen är densamma för vilket fält dekonstruktören än tar i sina händer, alla enkla ursprung destabiliseras genom att han eller hon lyfter fram de implicita antaganden som görs och låter dem spela mot varandra. Sen är det förstås problematisk för mig att direkt översätta en utav hans texter till att gälla något annat än det som den texten specifikt behandlar, och här får du ha tålamod med mig (det är ju trots allt inte den lättaste uppgiften). Men eftersom principen (som kan abstraheras ur förfarandet) är densamma, för hela den västerländska metafysiken, oavsett hur den visar sig eller på vilket område, så låter det sig ändå göras tycker jag. Om jag lyckas med det är en annan femma.

Men låter det sig ens göras? Jag menar om inget positivt i egentlig mening följer av en dekonstruktion, vad har den för plats annat än i relation till den text den avser?

Jag har gott om tålamod så länge du argumenterar för varför jag gör implicita antaganden, ofta så finner jag inte de påståendena stämma.

Jag håller med om att metafysiken skall kritiseras, men jag instämmer inte i vad du betecknar vara metafysik.

Vad är det här "kärnan" du talar om? Vi är inte spatialt diskreta i relation till vår temporala uppfattning. Vi kan ge mer eller mindre vikt i uppmärksammandet, som alltid är en retrospektion, men inte i det direkta upplevandet. Således finns det inte något atomistiskt bakom det jag kallar koncept förstått så som jag avser det. Jag håller inte med Heidegger, snarare skulle jag säga att språket benämner varats hus, men upplevelsen är varats hus. Språket är inte upplevelsen, de två är diskreta däremot enligt mig. Och jag tycker det visar sig i att vi kan uppleva vår upplevelse presenterad i språket. Hur kunde vi göra det om upplevelsen och språket inte var diskreta?

Kärnan är den subjektivitet du förutsätter, som är komplett i sig och sen bara har ett slags ytliga yttre band till omvärlden, alltså helt och hållet atomistiskt. Är dock inte säker på att jag riktigt är med på vad du säger här. Hur menar du "uppleva vår upplevelse presenterad i språket"? Är det inte bara frågan om en ny upplevelse? Finns det någon ontologisk diskrepans dem emellan, hamnar de på olika plan, eller hur menar du?

Ja jag förutsätter subjektivitet eftersom jag annars ser mig nödgad att anta att vi alla är ett, en. Och det verkar inte vara fallet. Solipsism verkar bara vara galenskap också, alltså återstår jaget, subjektet. Och existerar det en åtskillnad mellan världens delar så ser jag inte hur något kan representeras för mig, hos mig, om inte av mig. Hur något kan upplevas om det inte är i mig, av mig, hos mig. Det är viktigt också att jag menar oss inte ha några band till omvärlden. Den ges inte via sig själv, alltså via världen, utan ges bara via oss själva. Annars måste saker komma in i oss.

Vad det gäller talet om upplevelse så menar jag att när vi börjar tala om upplevelsen så tar en ny upplevelse vid. När begrepp träder in så träder retrospektionen in. Vi gör abstraktioner. Det som begreppen talar om när de beskriver en upplevelse är materiellt medan det som talet är är ideellt. Så ja det är en stor skillnad.

Dessutom, tror du inte att Heidegger använder analogin med tanke på huset som ett skapat objekt, ett don?

Nej, jag tycker han är ganska tydlig på den punkten, och understryker vid en handfull tillfällen i samma skrift ("Brev om humanismen") att det rör sig just om "Varats hus" i bemärkelsen att det är genom språket vi lever, att de inte går att särskilja på ett sånt sätt som du vill göra. Man behöver förstås inte hålla med honom, men själv upplever jag honom ha en viktig poäng där.

Låter som den judiska idén om människan som besutten av två själar, djursjälen som vi föds med, och den mänskliga som träder in senare. Än en gång har "begrepp" och "språk" kommit att få en så bred beteckning att jag under sådana definitioner måste ge upp alla positiva utsagor. Idealism, materialism, upplevelse, jag, du, objekt, subjekt. Allt sådant blir intetsägande.

Jag ser inte hur vi ens skall kunna tala med de förståelserna för vad språk och begrepp är.

Jag ser det snarare som en sjukdom att leva livet genom språket, om än en som kanske är symptomatisk på vårat samhälle. Men inte desto mindre ser jag det som en förvirring, ett psykologiskt brott.

Ja, fast då är vi ju inte riktigt eniga om vad språket är, hur intimt det är förbundet med vår upplevelse osv. Jag ser ingen möjlighet att undkomma det. Ser ingen "ren" upplevelse, obefläckad av språket.

På ett sätt så är det självklart att du inte kan se en ren upplevelse. Eftersom att se den, till skillnad från att leva den, vara den, är att kräva att den är ett objekt. Som sådan så måste du abstrahera den från vad som är, göra den ideell. Alltså behöver du begreppen som tar den från vad den är och gör dem till distinkta och abstrakta objekt. Upplevelsen är ju total eller hur? Den är ju världen.

Alltså jag instämmer ju inte heller i Kants begreppsdefinition utan tycker att man kan kritisera hans teori just genom att han som du samställer begrepp som ett uttryck med begrepp som en föreställning. Att han tänker sig att världen bara ges genom begrepp.

Det är också därför jag tjatar om detta med att begrepp abstraherar.

[J R Auk]

Fast det är ju exakt det jag säger Auk, att det de facto har rests just en sådan kritik och att man - förutsatt att man vill syssla med filosofi på allvar i dessa tider (och det är något som jag absolut tycker att just du ska göra, för därtill har du precis vad som krävs) - också måste ta den på allvar.

Alltså jag tar det på allra största allvar. Ingen negligéns här inte.

[scirocco]

Ord

[Anders]

Ord

Du skriver från en mobil, visst gör du?

Men i sak håller jag med dig.

[MattiasSorvik]

Hej

När jag leker med mina barn så skrattar speciellt mitt äldsta barn så hjärtligt att det känns som han befinner sig i himmelriket, ibland så måste jag lite i smygundan torka bort mina lycko tårar som rinner ner för kinden.

Jag är på min färd just nu och kan se och uppleva att total lycka ofta infinner sig när vi älskar oss själva och är uppslukade av nuet, oavsätt ålder eller tidigare erfarenheter.

Hoppas att ni älskar er själva, hursomhelst älskar jag er alla, hela den tiden som jag älskar mig själv, vilket är nästan alltid


Hjärtliga hälsningar
Mattias




:D  :D  :D

[Avantgardet]

Nog är det gud förbannat lustigt att man känner sig så hotad av vår diskussion att man tvångsmässigt känner sig nödgad att kommentera den som sådan snarare än dess innehåll. Har ni inte mer vett än så så kan ni lika gärna hålla käft. Bidrar ni till den på något vis? Är era inlägg mer än "ord, ord, ord"? För mig framstår det bara som hjärndöd antiintellektualism. Inte ens det arbete som är nedlagt, såväl i det vi faktiskt skriver som det läsande och studerande som föregått det, har ni vett nog att uppskatta. Ni borde vara tacksamma som fan för att ha möjligheten att följa diskussionen, och att få så här komplicerade tänkare förklarade (åtminstone i den mån vi därtill är förmögna). Hade ni minsta gnutta vett skulle ni tamejfan betala oss för detta arbete. Det rör sig ju trots allt - något som tycks ha undgått en del - om ett filosofiforum, så vad fan gnäller man för när just filosofi (under underavdelning för just filosofi) diskuteras? Varför känner man sig så hotad? Är det det där med kukstorlek nu igen? Sånt här gör mig så fruktansvärt besviken att jag bara känner för att lägga ner hela skiten, ingen idé att göra sig besväret, jag och Auk kan ju lika gärna ta det över MSN istället, så slipper ni plågas av dessa inlägg (som ingen nånsin överhuvudtaget tvingat er till att läsa) och fortsätta klämma ur er krystade one-liners i syfte att framstå som nån djuping eller nåt. Eller så kan ni bara behålla era djävla sargade självkänslor för er själva, då de tamejfan ingenting har med sakfrågorna här att göra. Nå?

Både jag och Auk har väl, mer eller mindre uttalat, för avsikt att göra dessa komplicerade saker något mer folkliga, i nåt slags vag förhoppning om tänkandets emancipatoriska potential, men det kan aldrig vara frågan om ett ensidigt krav. Vill man följa diskussionen (som ingen trots allt - än en gång - tvingat en att göra) så kanske man blir tvungen att ta hjälp av sekundärlitteratur (googla om inte annat), vilket jag skulle göra om jag var i den sitsen. Jag tror Auk helt instämmer med mig om jag säger att ingen utav oss har någon större lust att agera specialpedagog åt nån djävla degenererad TV-spels-spelande förvuxen fjortis. Måhända är det inte särkilt hip att göra djupdykningar i förhållandevis dagsaktuella tänkare och tänkande, men å andra sidan så behöcer varken jag eller Auk förställa oss på det sättet. Så, har ni nåt relevant att bidra med, don't be afraid to do so (hoppa in precis var som helst där du/ni kan knyta an, och låt oss utveckla det), men har ni inget mer att uttrycka än er egen indignation så gör du/ni trots allt - vilket varenda djävla normalt funtad människa bör ha vett och självaktning nog att begripa - bäst i att hålla käft. Ordentligt djävla less nu. Hur många fruktbara inlägg har du ens skrivit scirocco? Ett? Två? Men du har slängt iväg jag vet inte hur många PM till mig om att jag skriver "för långt", som om formen på ett inlägg sa nåt om dess innehåll, och som att det överhuvudtaget skulle finnas nåt skäl att anpassa sig till ditt "smakomdöme"? Vad fan är problemet? Känner du dig obildad när du konfronteras med dessa tankar? Men om du upplever det som ett problem så står det dig fritt att, precis som jag, slänga bort en massa tid och pengar på att läsa in litteraturen. Jag tror på folkbildning - men inte på förenkling (betänk skillnaden mellan Nationella Komissionens slutrapport över den 11 september och det seriealbum man gjorde för "massorna" av samma rapport). Och jag vet att bästa sättet att lära sig är att delta i diskussioner. Så välkommen in. Men vill du stå ute i kylan och frysa arslet av dig, alltmedan du gnäller rösten hes på att vi har det alldeles för varmt och gott på insidan, så vet jag inte riktigt hur jag kan hjälpa dig - för det är väl exakt vad det mynnar ut i, inte sant? Och precis nu är det läge för dig/er att skämmas å det grövsta (tänker tamejfan inte nedlåta mig till att också göra det jobbet åt dig/er, och tänker aldrig behandla min medmänniska så föraktfullt heller).

[Avantgardet]

Såna här påståenden måste du ju backa upp med något. Vadå egenskaper är något vi tillskriver objekt? Och varför är överhuvudtaget objektet ett metafysiskt antagande? Jag kan lika gärna kalla egenskaper objekt. Eller helheten genom egenskaper, alltså inte mer objekt än "alltet" vilket är det samma som "det relevanta", eller "det enda" osv.

Just det där ser jag alls ingen anledning att backa upp, eftersom det trots allt rör sig om något definitionsmässigt sant. "Egenskaper" hör metafysiken till, har alltid gjort det och kommer alltid göra det, precis som "kvalitet", "kvantitet" och allt annat som har att göra med varats beskaffenhet. Det är lika självklart som att matematiken sysslar med t.ex. mängder. Det är bara googla annars. Metafysik är måhända inte ditt största intresse per se, men jag tar det likväl som slapphet från din sida här.

Tror dock att jag, efter att ha läst ditt senaste inlägg, har lokaliserat problemområdet. Så nu spankulerar jag (återigen) omkring här, klättrar i mina bokhyllor, och hämtar ned tunga citat, samt lyfter dem ur sitt sammanhang i ett försök att jämka en kontext med en annan - enligt samma analogislut med vilken jag hävdat att också din språkteori drabbas av dekonstruktionens kritik. Temat för den föreläsning ur vilken jag citerar är träffande nog just "citationalitet", och därigenom kan man ju hoppas få med inmängt i det skrivna också allusioner till en performativ nivå. Föreläsningen är "Signatur, händelse, kontext" (för den som vill läsa den så finns den i sin helhet, i engelsk översättning, på följande adress: http://hydra.humanities.uci.edu/Derrida/sec.html).

Nyckelbegreppet är iteration, alltså upprepning, och det är olyckligt att jag inte fört det på tal tidigare. Jag har emellertid stora förhoppningar om att vi nu skall nå framgångar i dessa bemödanden. Så häng med här nu! För ett tecken att fungera som just tecken så måste det kunna upprepas, och med det följer att närvaron i sig aldrig kan vara tillräcklig för tecknet att fungera. Mening - i bemärkelsen närvaro - måste i stället tänkas ha som sitt strukturella möjlighetsvillkor den absoluta frånvaron (för vi kan väl ändå fortfarande läsa böcker av folk som är hädangångna, eller vill du istället påstå att varje text upphör att fungera i och med att författaren dör?). Jag ser inte hur du skulle kunna hävda motsatsen, in fact, jag ser inte hur någon överhuvudtaget skulle rakryggad kunna hävda motsatsen. Här borde du också se att jag på inget sätt säger emot dig när du säger att begrepp abstraherar, tvärtom, jag är helt med dig där. Men upprepning, eller snarare den strukturellt inbyggda möjligheten till en upprepning, in i det oändliga (bortom varje empiriskt subjekt), är vad du här måste ta fasta på, då kommer du också förhoppningsvis få en förhållandevis klar problembild framför dig:

Att skriva är att producera ett märke som blir till ett slags maskin som i sin tur är produktiv och som mitt framtida försvinnande rent principiellt inte kan hindra från att fungera eller från att ge avkastning, från att upplåta sig till att läsas och till att omskrivas. Jag säger 'mitt framtida försvinnande' för att göra denna tanke mer omedelbart acceptabel. Jag bör kunna säga mitt försvinnande helt enkelt, min icke-närvaro i allmänhet - som till exempel icke-närvaron hos min meningsavsikt, hos min intention-att-beteckna, hos min vilja-att-kommunicera-detta - då märket utsänds eller produceras. Om skrift skall vara skrift så måste den fortsätta att 'verka' och vara läsbar också då det som man kallar skriftens upphovsman inte längre är svarar för det som han skrivit, för det som han tycks ha signerat - och detta oavsett om han är tillfälligt frånvarande , om han är död eller om han med sin absolut aktuella och närvarande intention eller uppmärksamhet, med hela sin avsikt att säga något, någonsin understött det som tycks ha skrivits 'i hans namn'... Den situation som skribenten och den som signerar befinner sig i är, i förhållande till skriften, alldeles densamma som läsarens. Det är just detta lösdriveri som Platon fördömer i Faidros: ett lösdriveri som väsentligen beror på skriftens iterativa struktur - skriften som avskuren från allt absolut ansvar, från medvetandet som slutlig auktoritet, en föräldralös som redan från sin födelse får klara sig utan sin faders hjälp.

Ett tecken som inte alltid-redan var upprepningsbar i strukturell bemärkelse skulle heller inte vara läsbart. Allt som jag här säger om skriften gäller också det talade språket, givetvis, som bara är skrift i ett annat medium (nämligen ljudet).

Det här kan jag inte instämma i, endast när vi börjar göra distinktionen av nuet som något som skiljer sig från dået, som om tanken kan ge minnen, som i sig skulle vara något annat än nuet, reser sig detta "absolut frånvaro". Att ta världen för det som är fallet är en apodiktisk sanning, något vi inte kan betvivla (förutom när vi inför begreppens förvirring såklart).

Vadå "endast när vi börjar göra distinktionen av nuet som något som skiljer sig från dået"? Jag menar, hur ser saker och ting ut för en blind? Hur låter saker och ting för en döv? I ärlighetens namn tycker jag såna där metafysiska spekulationer är trams. Saker ser endast ut i den mån vi har syn att se dem med, och saker låter bara i den mån vi har hörsel att höra dem med. Om trädet låter som faller i skogen och ingen hör, frågan är meningslös! Man kan överhuvudtaget inte tala om läten som inte har med en hörsel att göra. Så vad i helskotta skulle nuet vara om inte just denna distinktion som vi gör? Nuet är just exakt det som vi erhåller med distinktionen, allt annat är ren och skär metafysik. Dit hör också antagandet om att världen har egenskaper. Dock anser jag inte att du kan ontologisera detta resonemang rakt av, som du gjorde i ett tidigare inlägg. Jag ifrågasätter ingalunda någon yttre värld, eller nåt slikt, utan det jag säger är att världen endast kan förstås som ett föremål för vetandet, i språket, emedan språket är det enda redskap vi har att tillgå. Detta är också varför jag anser Hegel vara så långt mer angelägen än Kant.

Just upplever den där (essentialistiska) gesten (den du tillgriper), i alla sammanhang där den förekommer (och den är ju allt annat än ovanlig), lika falsk och hycklande. Och det är vad mig anbelangar att förväxla kartan med terrängen. Jag kommer inte ihåg exakt hur Merleau-Ponty formulerade sig i frågan, vilket är djävligt synd för jag vill minnas att det var riktigt klockrent (och det är bra att jag blir påmind om det så här så jag får chans att kolla upp det), men andemeningen var följande: den "objektiva världen" är en ren abstraktion (förutsatt att något sådant finns). Den här postulerade "objektiva" verkligheten är ett perspektivlöst perspektiv (för att tala med Nietzsche), utsikten från ingenstans är ingen sikt överhuvudtaget osv. Vi måste ta med förmedlandet i våra kalkyler, för det är det enda sätt på vilket vi har tillgång till världen, och det är också, mest troligt, det enda sätt överhuvudtaget som världen upplåter sig. Jag menar vad är en färg annat än det vi ser som just färg? Vad är ett ljud annat än det vi de facto hör som ett ljud? Tycker inte du skulle ha så stora svårigheter med att instämma här, då du ju menar dig härleda den yttre världens existens från din upplevelse. Vilket för mig låter som att den "objektiva verkligheten" skulle vara något kontingent, och då torde ju det jag räknade upp ovan framstå som rena självklarheter.

Har annars citerat en viss passage ur "Rösten och fenomenet" för dig tidigare, och jag gräver fram det här igen (kanske klargör det, kanske inte alls, men det är väsentligt - se så smög det sig in nåt från en annan text också):

Det levande nuet själv är ursprungligen ett spår. Spåret är inte ett attribut, och vi kan inte säga att det levande nuet själv "ursprungligen" skulle vara ett spår. Man måste tänka ursprungligheten med utgångspunkt i spåret, och inte omvänt.

Så in effect, för att återgå till det jag sade alldeles nyss, är alltså den "objektiva världen" (om det låter sig sägas på detta sätt) i själva verket mer utav en språklig artefakt, i bemärkelsen att den är mer abstrakt, än vad den värld är till vilken erkännes denna förmedlande instansens ofrånkomlighet. Nu talar jag förvisso om sinnlig erfarelse, men det är mer eller mindre direkt överförbart här till språkets domäner. Det är bland annat av detta skäl som ironin har så framträdande roll hos Derrida, då den artikulerar just denna ofrånkomliga ovisshet. Och efter denna harang, följande:

Varför är ren självnärvaro principiellt omöjlig? Ser inget skäl till varför det skulle vara så.

För att varje närvaro är behäftad med frånvaro. Det kan t.ex. omöjligt finnas en "insida" utan en "utsida", och omvänt, men det är inget blott externt förhållande utan innebär att inuti själva insidans hjärta finns alltid-redan utsidan inskriven, som insidans positiva möjlighetsvillkor. Detta är fallet emedan vi talar om strukturella nödvändigheter, och inte om tillfälligheter. Kan man alls kalla en nödvändig möjlighet för en tillfällighet? Kan man vidare behandla den som sådan? Njaaeeej, icket! Kan man (t.ex.) överhuvudtaget "lyckas" om inte att "misslyckas" alltjämt är en strukturellt nödvändig möjlighet? Eller mer exakt: om inte det att "misslyckas" är motsatsens själva positiva, och strukturellt nödvändiga, möjlighetsvillkor? Har "kunskap" som begrepp någon som helst mening om vi inte alltid-redan förutsätter "okunskap"? Osv. Och detta är ingen ytlig reflexion utan får implikationer på djupet. Alltså:

Jag ställer alltså följande fråga: måste man nödvändigtvis uppfatta denna generella möjlighet som en möjlighet att misslyckas eller som en fälla som språket kan falla eller förlora sig i - som i en avgrund som öppnar sig utom och framför språket? Hur är det med det parasitära? Med andra ord, är det så att den allmänna risk som Austin talar om omger språket likt ett svalg, ett syndens näste, till vilket yttrandet aldrig får bege sig och som det kan undvika genom att stanna hemma hos sig, i skydd av sitt väsen och sitt telos? Eller är det tvärtom så att denna risk är yttrandets interna och positiva möjlighetsvillkor? Detta yttre dess inre? Själva kraften och lagen för dess framträdande? ... Är det kanske så att Austin, som trots allt försöker beskriva fakta och händelser i vardagsspråket, genom att utesluta en allmän teori om strukturell parasitism lyckas få oss att ta en teleologiskt och etiskt bestämning för något vardagligt (utsagans entydighet - som han på ett annat ställe erkänner som ett filosofiskt 'ideal'... självnärvaron hos en total kontext, de genomskinliga intentionerna, närvaron av en vilja-att-säga-något inom den absolut unika enheten hos en speech act, etc.)?
För visst är det väl så att det som Austin utesluter som anomali, undantag, 'icke-seriöst' och citat (på scenen, i ett poem eller när man talar för sig själv) i själva verket är en bestämd modifiering av en allmän citationalitet - eller snarare av en allmän iterabilitet - utan vilken det inte skulle finnas några 'lyckade' performativer? Detta får som en paradoxal men oundviklig konsekvens att en lyckad performativ med nödvändighet alltid är en 'oren' performativ, för att använda det ord som Austin längre fram brukar när han vidgår att det inte finns några 'rena' performativer... skulle en performativ utsaga vara möjlig om inte en citationell dubblering klöv och avskilde händelsen rena singularitet från sig själv?

Och den uppmärksamme märker att det representerande är det representerade i det jag framfört. Det är nämligen inte så att världen ger sig genom sig självt, utan världen ges oss genom oss själva. Det är enbart genom våra inre förhållanden som världen kommer till oss. Alltså som slutna system så märker vi världen genom hur vår inre struktur stöter på motstånd. Något annat upptar rum, vilket vi inte märker genom detta något som upptar rummet, utan enbart genom att vi inte upptar rummet.

Förstår egentligen inte vad du har för problem med att jag betecknar din uppfattning av subjektiviteten som atomistisk. Du talar ju här till och med om "slutna system". Varför motsätter du dig då en sådan beskrivning? Och "inre struktur"? Är inte detta bara ett annat sätt att säga att du håller med Kant i det du längre fram i ditt inlägg menar vara den primära punkten att angripa honom på? Jag tycker förvisso att just det är hans starkaste kort.

Inte heller här håller jag med dig, skrifter fungerar, tecken fungerar, enligt mig enbart för att vi kan tänka oss vara författaren, referensen är inte och kan inte vara något annat än vi själva. Så det handlar inte om frånvaro utan en påtaglig närvaro, vår närvaro.

Tycker mig ha bemött detta ovan, be mig förtydliga om det är nåt som fortfarande är oklart.

Vad är problemet, ser det inte.

Problemet är antagandet av en "transcendental signifiant", ett betecknande (eller representerande) som självt inte är ett betecknat (eller representerat). Å andra sidan tycktes du medge (några stycken upp) att denna "transcendentala signifiant" alls inte var någon sådan, utan precis som alla andra signifianter infångade av språket i vanlig ordning.

Vadå vi kommer inte förbi att vi måste syna våra begrepp? Vadan ditt eget teoretiserande? Det börjar likna något av en självbekräftande gest. -Min teori håller då jag inte teoretiserar utan dekonstruerar?

Dekonstruktion är inte någon teori, det är inte ett teoretiserande, utan en omvänd rörelse. Inte ett systembyggande utan just en de-konstruktion. Det är vidare inte något som är "mitt" i någon mening överhuvudtaget, utan något som alltid-redan är del av, inherent i, allt systembyggande.

Visst jag fyller på med antaganden, spekulerar. Men vad gör det? Jag betänker olika möjligheter, precis som du gör i ifrågasättandet. Just ifrågasättandet är också ett teoretiserande, särskilt som det växer ur "skillnaden".

Ja, och visst, det är bara bra så. Utan teorier så funnes ju heller ingen dekonstruktion, eller dekonstruktivt arbete att uträtta. Dock så håller jag inte med om att ifrågasättande skulle vara en teori.

Men vad gör han då Derrida? Vad kommer han fram till? Jag tycker det verkar lögnaktigt att kalla en undersöknings resultat för något annat än en syntes, varje kritik måste innehålla en positiv gest i det att ett något annat måste tänkas, om än som ett obestämt något, för att kritik skall vara möjligt.

Ja alltså, försåvitt du menar en fråga vara ett påstående? Ungefär. Derrida läser, ett slags produktiv läsning. Han tillför inget "eget", utan lyfter endast fram det som redan finns i de texter han undersöker. Man måste vara uppmärksam på alla subtiliteter han tillgriper. Alla dessa citationstecken, att skriva under utsuddning, kedjor av supplement osv. Allt detta är garderingar från hans sida för att undgå teoretiserande. Visst är det frågan om att tänka nytt, men inte något försök att institutionalisera en dogm, eller komma med en teori. Även om det förstås onekligen ter sig så när man presenterar det som jag gör här. Därför, för att undvika just detta, så säger jag att visst, okej, såframt vi alltjämt bibehåller ett par citationstecken kring detta "teoretiserande", som en gardering för att visa på att det skiljer sig från teoretiserande (i vanlig bemärkelse, alltså ett positivt systembyggande), så kan vi åtminstone i brist på bättre kalla det så.

Att fördjupa sig behöver dock inte per automatik leda till att man kan leverera svar.

Alltså jag är helt med Kant, det är ett gränsbegrepp, men samtidigt är gränsen i sig, han gör visserligen en utläggning om att vi om vi förkastar tinget-i-sig som något alls hamnar i en dröm, något vi kan sluta oss till är gräns till något. Det ger alltså inget annat egentligt än att det finns mer än vi, att en extern värld finns (Och det är varför vi behöver en transendental estetik också).

Ja, fast detta "mer" kan ju i princip förstås som hur mycket som helst mer än vi. Jag måste nog säga att jag upplever tinget-i-sig bra mycket mer problematiskt än så.

Angående det här med att varje betecknande också är ett betecknat, varför då?

Problemet är att den rigorösa distinktionen dem emellan inte går att upprätthålla, att den vid en viss punkt dekonstruerar sig själv (vilket förövrigt är vad alla teoretiserande texter gör), och när den väl gör det, så blir detta följden. För detaljerna hänvisar jag till Kapitel 2 i "Of Grammatology" (inbillar mig heller inte kunna uttrycka saken bättre än mannen själv).

Well här skiljer vi oss helt enkelt åt. Och jag ser ju att du breddar ditt "begrepp" till att rymma det jag vill hålla åtskiljt för att undvika förvirring.

Frågan är (precis som i fråga om betecknande/betecknad här ovan) om en sådan distinktion går att upprätthålla. Visst kan man försöka hålla "rent" genom att sopa in skiten under mattan, men det är ju ingen hållbar lösning, för att använda en metafor.

Jag menar ju oss veta vad något är konceptuellt, jag tycker det visas i alla de som kan bruka en dator till ett ändamål utan att veta ett skit om datorer, hur de relaterar osv. De har enbart en förlängning av sig själva i princip. Precis som en pinne inte måste has kunskap om för att fungera som något som petar i det handen inte vill röra (handen och att det inte vill röra där däremot kanske kan sägas måste rymma begrepp då vi exteranaliserat och gjort objekt av vad vi direkt är, men det tål att diskuteras).

Här tycker jag kort sagt att du ljuger. De vet visst något om en dator, de vet ju uppenbarligen hur den kan användas. Men om det var som du sade, att vi rent förbegreppsligt hade en "konceptuell förståelse" av saker och ting så tycks det implicera att det skulle det ju gå att sätta en grottmänniska vid datorn, utan prior knowledge, och att han skulle kunna navigera den som hade han haft sina sealegs all along. Vad jag säger däremot är att vårt bruk av ett föremål är bestämt av vår förförståelse av det. Vet en person inget om hur nätverk är uppbyggda, eller hur databaser fungerar, så är han ju begränsad i sitt användande av en dator jämfört med en som har denna kunskap. Det betyder inte att den förre inte skulle kunna surfa på internet, men han är likväl begränsad i jämförelse med den senare. Och detta gäller för allt. Även pinnen måste vi ju veta vara möjlig att använda i ett visst syfte, vi tar till exempel inte upp ett snöre som ligger utsträckt på marken bredvid en pinne i samma längd och utförande, för att användas i ett visst ändamål (till exempel det du nämnde), utan vi väljer pinnen - trots denna skenbara likhet när de ligger bredvid varandra.

Du tjatar och tjatar om detta med atomistiskt subjekt, metafysiskt subjekt. Jag säger inte att vi står utanför någonting, jag förutsätter det diametralt motsatta. Att vi enbart kan veta genom oss själva. Jag håller ju att vi inte ens har någon kontakt med detta yttre. Dock vidhåller jag att vi har en primär förståelse av vår upplevelse som "inre" och "yttre". Jag försår inte ens vad det är för svårighet du talar om. Jag ser ingen svårighet här. Mina sinnen för att vara begripliga förmedlar sina vittnesmål genom vissa distinktioner. Inre, yttre. Det är inte ett atomistiskt subjekt. Det är bara det som är inre, i en psykologisk mening, som är själen. Minns att jag vill ha en dualism i monismen, inte på något annat sätt.

 Jo, jag tjatar och tjatar, men jag ser inte vad du har för problem med det. Du beskrev det ju själv som ett "slutet system" tidigare i samma inlägg, så vad är problemet? Du har inte uttryckt bokstavligt som så att vi står utanför, utan det var nog min omskrivning av det du påstår, men det är alltjämt exakt vad du förutsätter. Tycker det verkar som att du bara befinner dig en hårsmån från renodlad solipsism faktiskt. Du säger ju de facto här: "Jag håller ju att vi inte ens har någon kontakt med detta yttre". Det är typexemplet på vad jag skulle kalla för en atomistisk subjektivitet. Ett själv inneslutet i sig själv - en atom. Tror svårigheten här är att du tolkar "yttre" (när jag talar om att stå på "utsidan och titta in") som den "yttre världen", när jag i själva syftar till den position som du utmejslar åt dig själv genom att tänka dig subjektet atomistiskt i denna mening, vilket också föranleder detta med att du måste sluta dig till den "yttre världen" från upplevelsen. Alltså vad jag menar är med andra ord att du tänker dig världen som ett yttre fenomen, snarare än som något du alltid-redan är djupt försjunken i. Att stå på utsidan och titta in, är alltså inte att på något sätt stå utanför eller framför sig själv (vilket skulle bli fallet om man satte likhetstecken rakt av mellan detta "utanför" och den "yttre världen), utan att föreställa sig relationen till den "yttre världen" i just sådana termer som den "yttre världen", som en objekt-objekt relation (där "upplevelsen" utgör nåt slags medlande länk).

Jag förutsätter snarare det omvända, en radikalt öppenhet. En oförmåga att överhuvudtaget vara något "eget" i någon egentlig bemärkelse. Betänk till exempel lärdomen från Hegel och Marx (som du förstås inte håller med om) att kollektivet föregår individen, det sociala föregår det privata. Endast i mötet med andra kan subjektet överhuvudtaget mejslas fram som något partikulärt. Genom att skilja sig från andra, och genom att bli medveten om dessa skillnader. Där är det inte frågan om något "slutet system", eller "enbart kan veta genom oss själva". Samma med Heidegger. Där finns överhuvudtaget ingen upplevelse om den inte alltid-redan är just en upplevelse av världen. Det är alltså där inte frågan om två objekt som står i opposition till varandra, utan två olika ändar av samma "sak" (kanske kan vi karakterisera detta som relation snarare än opposition, men jag tycker nog liknelsen jag tillgrep nyss var ännu bättre).

Jag ser fortfarande inte vad det har med saken att göra. Menar du att vi är vaxet som andra kan göra avtryck i? Menar du att vår förståelse, upplevelse, kommer av någon/något annat än oss själva?

Alltså syftet med att dra upp arke-skriften var nog snarast att visa på dess förtjänster. Kan inte säga så här rakt upp och ner, vilken kontexten var och vad jag primärt hade i åtanke med detta som du inte ser vad det har med saken att göra. Lättast är nog i såna fall att gå tillbaka i tråden och se på vilket sätt det är eller inte är relevant där. Börjar få lågt blodsocker, så jag måste börja runda av det här nu...

Men låter det sig ens göras? Jag menar om inget positivt i egentlig mening följer av en dekonstruktion, vad har den för plats annat än i relation till den text den avser?

Jag har gott om tålamod så länge du argumenterar för varför jag gör implicita antaganden, ofta så finner jag inte de påståendena stämma.

Jag håller med om att metafysiken skall kritiseras, men jag instämmer inte i vad du betecknar vara metafysik.

Jag kan nog tycka att dekonstruktionen är ett framsteg. Det är en überkritisk "tradition" (let us say), som visar på (på sätt och vis i kantiansk anda) på gränserna för vad vi kan veta, respektive vad som måste antagas (och följaktligen hör hemma i trons domäner, eller vad som är dogmatiskt - vilket ju precis var Kants projekt när det begav sig, så jag anser helt klart man kan argumentera för att dekonstruktionen är ett kritiskt upplysningsprojekt som på sätt och vis fullbordar Kants kritik av dogmatismen). Och utöver det så är det en ny känslighet i läsandets konst man utvecklat, som är oerhört inspirerande.

Den atomistiska subjektiviteten tycker jag mig nog i detta inlägg ha visat på vara ett antagande från din sida som du inte kan svära dig fri från på rådande plats i tid och rum. Konceptet som "transcendental signifiant" tror jag heller inte vi kan sticka under stol med. Tyckte annars något riktigt intressant var att du tidigare i tråden kallade detta postulat för en "lösning", vilket inte kan förstås som annat än symptomatiskt för identitetslogiken och egentligen hela det västerländska metafysiska projektet - som alltjämt, eller väsentligen, är just ett sökande efter en sådan grund (självnärvarande och meningsgivande, alltings upphov och början).

Vad föreslår du för definition på metafysiken då?

Ja jag förutsätter subjektivitet eftersom jag annars ser mig nödgad att anta att vi alla är ett, en. Och det verkar inte vara fallet. Solipsism verkar bara vara galenskap också, alltså återstår jaget, subjektet. Och existerar det en åtskillnad mellan världens delar så ser jag inte hur något kan representeras för mig, hos mig, om inte av mig. Hur något kan upplevas om det inte är i mig, av mig, hos mig. Det är viktigt också att jag menar oss inte ha några band till omvärlden. Den ges inte via sig själv, alltså via världen, utan ges bara via oss själva. Annars måste saker komma in i oss.

(Det är ju fan inte klokt vad vi har svällt i volym på de här inläggen, nåväl...) Varför karakteriserar du förhållandet som ett antingen-eller här? Är det verkligen så svart-vitt? Vidare, saker kommer ju de facto hela tiden in i oss, gör de inte? Hur skulle du annars kunna läsa det jag skriver? Och hur går du tillväga när du ska äta om du inte anser maten komma in i dig? Som sagt så ser jag en helt annan öppenhet där än den snudd på solipsistiska atomism du förfäktar. Jag ser ett ömsesidigt beroende i allt, ingenting självtillräckligt, och skulle nog beskylla den föreställning du hyser för att vara ideologisk till art - alltså i den marxistiska meningen -, och därmed sagt ett utslag av den tidstypiska individualistiska andan. Dessutom är den ju absolut nödvändig om man skall springa omkring och hävda äganderätt, eller egenhändig prestation eller nåt annat. Mig kommer du emellertid ha mycket svårt att övertyga.

Vad det gäller talet om upplevelse så menar jag att när vi börjar tala om upplevelsen så tar en ny upplevelse vid. När begrepp träder in så träder retrospektionen in. Vi gör abstraktioner. Det som begreppen talar om när de beskriver en upplevelse är materiellt medan det som talet är är ideellt. Så ja det är en stor skillnad.

Här skulle jag alls inte göra en sådan åtskillnad, inte heller skulle jag skikta upplevelsen på det där sättet, men det är en annan femma. Hade gärna sett dig lyfta ut dessa tankar och skapa en tråd på just det, låter intressant. Men jag är lur på att du begår nåt skumt med retrospektionen, och med våra förmåga att fantisera, som jag också skönjt vid fler tillfällen, och som tycks hänga ihop med ditt omhuldande av autonomitet/fri vilja.

Låter som den judiska idén om människan som besutten av två själar, djursjälen som vi föds med, och den mänskliga som träder in senare. Än en gång har "begrepp" och "språk" kommit att få en så bred beteckning att jag under sådana definitioner måste ge upp alla positiva utsagor. Idealism, materialism, upplevelse, jag, du, objekt, subjekt. Allt sådant blir intetsägande.

Inte nödvändigtvis intetsägande. Förstår heller inte detta som jag märkt hos dig tidigare, ett slags lustig gest där du tycks mena att begrepp som redan är i bruk är rättfärdigade just genom att de är i bruk, och att de också därigenom skulle ha bärkraft. Håller förstås alls inte med om det, utan menar att en djävla massa begrepp vi har i bruk är rena nonsenbegrepp. Jag vet inte varför du vill läsa det som att Heidegger skulle tala om två separata själar bara för att han menar språket vara "varats hus". Snarare så är det väl så att han säger att någon sådan distinktion gentemot "djuren" (som att det ens gick att sätta dem i ett och samma fack allihopa, och endast människan var annorlunda, Guds skapalse, kronan på verket, pricken över i:et, allena stod vi universum som Guds egen avbild) överhuvudtaget inte är intressant. Hans utfrågning gäller ju Dasein (där-varon), inte Människan (vilket är en ontiskt bestämmelse, och inte ontologisk). Ser bara att det är du som gör en underlig åtskillnad mellan människa och djur, som att människan inte vore ett djur. Om katter också är dasein så har de också sitt "varats hus", genom vilket varat ges dem, dock så skriver de inte på tangentbord som jag gör just nu.

Jag ser inte hur vi ens skall kunna tala med de förståelserna för vad språk och begrepp är.

Nog låter det sig göras. Vadan detta envetna beslut att hålla fast vid allt gammalt? (Kom förresten att tänka, du skrev ovan att du förutsatte en "dualism i monismen", vad fasen ska det betyda? Kan det bli nåt annat än en lek med ord? Hade gärna sett dig utveckla också det...)

På ett sätt så är det självklart att du inte kan se en ren upplevelse. Eftersom att se den, till skillnad från att leva den, vara den, är att kräva att den är ett objekt. Som sådan så måste du abstrahera den från vad som är, göra den ideell. Alltså behöver du begreppen som tar den från vad den är och gör dem till distinkta och abstrakta objekt. Upplevelsen är ju total eller hur? Den är ju världen.

Det här tycker jag är retorik. Det var allt annat än vad jag menade med att där inte finns någon "ren upplevelse". Att du tar fasta på själva bildspråket i min formulering och gör det här lilla konststycket vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Förvisso harmlöst, och faktiskt lite roligt, men inte särskilt vidkommande kan jag tycka. Tvisten gäller fortfarande huruvida detta postulat om den "rena upplevelsen" är något annat än dogmatism eller inte. Sen får du söka täcka över det faktum att den alltjämt "synes" oss omöjlig genom att ta till såna här språkliga pirhuetter. Dock håller jag med om att varat nödvändigtvis föregår varje vår bestämning av det (och då som différance), men att sätta likhetstecken mellan varat och ditt postulat (det förbegreppsliga upplevandet) det steget är jag inte med på.

Alltså jag instämmer ju inte heller i Kants begreppsdefinition utan tycker att man kan kritisera hans teori just genom att han som du samställer begrepp som ett uttryck med begrepp som en föreställning. Att han tänker sig att världen bara ges genom begrepp.

Som jag nämnde tidigare så betraktar jag ju detta som Kants starkaste kort. Hade hemskt gärna sett en kritik av just detta hos honom. Fan, nästan som man skulle ta itu med det bara för skojs skull. En utmaning skulle det vara om inte annat. Tänkte tillfoga lite (förhoppningsvis) klargörande anmärkningar. Hence:

Jag vill insistera på denna möjlighet; möjligheten att genom citat lyfta ur och ympa, vilken hör till strukturen hos varje märke, talat eller skrivet, och som konstituerar varje märke som skrift före och utanför varje semio-lingvistisk kommunikationshorisont. Som skrift, det vill säga som möjlighet att på en viss punkt fungera avskilt från märkets 'ursprungliga' vilja-att-säga-något [vouloir-dire] och från dess tillhörighet till en tvingande och mättad kontext. Varje tecken - språkligt eller icke-språkligt, talat eller skrivet (i den gängse betydelsen av denna motsättning), i små eller stora enheter - kan citeras, sättas inom citationstecken, och därigenom kan det bryta med varje kontext och på ett fullkomligt omättligt sätt i det oändliga skapa nya kontexter. Detta innebär inte att märket är giltigt bortom varje kontext, utan tvärtom att det enda som finns är kontexter utan någon absolut central förankring. Denna citationalitet, denna dubblering och dubbelspel, denna iterabilitet hos märket är inte en tillfällighet eller anomali - den är det (normala/anormala) utan vilket ett märke inte ens skulle kunna fungera på det sätt som man brukar kalla 'normalt'. Vad skulle ett märke vara om man inte kunde citera det? Eller vars ursprung inte kunde gå förlorat utmed vägen?

Det är ju ingalunda alla nödvändiga led i argumentationen vi fått med så långt, men jag tror nog vi kan se att detta får följder, varav en som är av vikt för oss är:

Den första konsekvensen av detta skulle bli följande: givet denna iterativa struktur så kommer den avsikt som besjälar yttrandet aldrig att bli helt och fullt närvarande för sig själv eller sitt innehåll. Iterationen, som a priori strukturerar avsikten, får den att spricka upp och rämna i sitt väsen.

Det är något som du absolut inte vill gå med på, det vet jag, men kanske skulle det ändock övervägas?

Derrida Online

[Das Ding an sich]

Så infernaliskt är ändå inte tillvaron beskaffad att det inte går att känna eller uppskatta lycka utan att ha upplevt sorg. Vore det så gement så har dom som har mist flest anhöriga största potentialen att känna och uppleva lycka.

Vad skulle lycka betyda för den som aldrig upplevt sorg? Jo, precis så är tillvaron beskaffad. Begreppen betingar varandra, och är helt och hållet meningslösa utan den kontrast som uppstår genom att relateras till varandra.

Här funderar jag på om inte Avantgardet gör ett tvivelaktigt tankesprång när han går från att tala om begreppssemantik till hur "tillvaron är beskaffad". Hur tillvaron är beskaffad är rimligen en empirisk fråga, medan idén att ett begrepp endast blir meningsfullt om det har en motsats förefaller vara en teori om semantik.

Vidare tror jag att Erkki kan ha rätt om man antar att ordet "lycka" motsvaras av ett (ibland) reellt existerande mänskligt tillstånd som människor kan ha. Även för en person som inte begreppslagt denna känsla tror jag att denna verklighet kan finnas och i viss mån erfaras - allt är inte intellek, tänker jag. Till exempel tror jag att det är meningsfullt att säga att man kan vara mätt, även om man aldrig varit hungrig. Nu är nog lycka i och för sig knappast en enkel känslokvalitet så som t.ex. hunger, utan har inslag av kulturell konstruktion. Men jag funderar på om Avantgard inte avfärdar resonmanget lite väl enkelt.

[Das Ding an sich]

[quote="Avantgardet"]Nyckelbegreppet är iteration, alltså upprepning, och det är olyckligt att jag inte fört det på tal tidigare. Jag har emellertid stora förhoppningar om att vi nu skall nå framgångar i dessa bemödanden. Så häng med här nu! För ett tecken att fungera som just tecken så måste det kunna upprepas, och med det följer att närvaron i sig aldrig kan vara tillräcklig för tecknet att fungera. Mening - i bemärkelsen närvaro - måste i stället tänkas ha som sitt strukturella möjlighetsvillkor den absoluta frånvaron (för vi kan väl ändå fortfarande läsa böcker av folk som är hädangångna, eller vill du istället påstå att varje text upphör att fungera i och med att författaren dör?). Jag ser inte hur du skulle kunna hävda motsatsen, in fact, jag ser inte hur någon överhuvudtaget skulle rakryggad kunna hävda motsatsen. Här borde du också se att jag på inget sätt säger emot dig när du säger att begrepp abstraherar, tvärtom, jag är helt med dig där.[/quote="Avantgardet"]
Du talar om "närvaro" och "frånvaro" på ett för mig något ordklart sätt.

Om vi antar att man vill tala om äpplen så är det för mig uppenbart att man kan tala såväl om ett specifikt äpple som äpplen i allmänhet utan att ett äpple s.a.s. är närvarande. Jag förstår inte ens varför du och Derrida påpekar det.

Visst är det så att vi upprepar de språkliga tecken. Det är en helt riktig iakttagelse. Men vi kan inte upprepa dem hur som helst. Eller rättare sagt: Visst kan vi använda språket precis hur som helst, t.ex. i poesi, men om vi vill försöka säga något om världen eller om att vara människa måste den utsaga vi fäller peka mot något i världen som andra kan erfara och känna igen, t.ex. ett äpple eller klassen äpplen. Jag väljer just ett sådant begrepp eftersom det är mycket lätt att definiera - i princip skulle man kunna ange DNA (ja som vid brottsutredningar!) - och det därför är ett relativt stabilt begrepp (man skulle kunna tänka sig att det blev helt stabilt). Ja alltså begrepp är ju mer eller mindre stabila. "Lycka", som det först var frågan om här, är förstås ett ord vars exakta innebörd varierar över tid och rum), eftersom det ordet refererar till något som är mycket mer subjektivt, men det går skapligt att definiera det med (fast då räcker nog inte Avangardes definition lycka = INTE olycka).

[Avantgardet]

Har jag fått fast anställning här eller? Det här är ju hopplöst! Inget ont alls om dig, Das Ding an Sich, men det här är bara för symptomatiskt. Snacka om att analytiska filosofer är insnöade, så till den grad att de inte ens ser sin omvärld. Faktiskt ganska ledsamt att det är på det här sättet. Kontinentala filosofer har inga problem alls att begripa analytiska filosofers resonemang, men åt andra hållet är det tvärstopp. Och det gäller nu inte bara dem som pluggar filosofi, eller precis börjat med det, utan det går långt upp i åldrarna och hierarkierna. Egentligen är det skamligt. Det som det specifikt gäller här (skillnader som konstituerande identiteter, istället för tron på en atomistisk självidentitet) är ju inte direkt någon nyhet, utan har ganska precis 100 år på nacken, och därför tycker man som att det borde vara uppmärksammat vid det här laget men icket (egentligen går det dra det så långt tillbaka som till Hegel men det är en annan femma). Nåväl, det blev inte klarare av att läsa de andra inläggen i tråden? Faktum är ju att jag redogör för just det som du efterfrågar på minst ett (om inte flera) ställen. Kort sagt är svaret på din fråga följande: i språket finns endast skillnader. Det är just dessa skillnader som möjliggör identiteter överhuvudtaget.

Men om inte heller det hjälper dig så får jag väl helt enkelt ta dig i hand och vandra dig genom det hela. Den första fråga du måste ställa dig är följande: vad (om något alls) förmedlas via språket, från till exempel mig till dig här och nu? Jo, inget annat än tecken, inskriptioner, oavsett om detta rör sig om ljud eller bild, alltså inga metafysiska substanser eller tankar, utan blott tecken (tycker det är ganska komiskt att annars helt seriösa filosofer likväl tror att det skulle kunna förmedlas så suspekta saker som metafysiska substanser på det sättet, som vidhäftande tecknen, som nåt slags andar). Dessa tecken äger innebörder och betydelser endast genom att de ingår i ett system, i en struktur (kom helt apropå att tänka på "sänka skepp"). Du skickar alltså inte över någon tanke på ett äpple till mig, via språket, utan du indikerar (med begreppet "äpple") en viss position i den språkliga strukturen, en struktur som vi väsentligen delar.

Det som påpekade i det du citerade av mig var inte frånvaron av referenten ("äpplet"), vars frånvaro i språket är självklar, utan frånvaron av varje betydelse-intention, eller vilja-att-säga-något, utsagans utsagesman eller signatur. Med dessa saker i beaktande så bör det inte utgöra något problem att förstå det som skrivits i ämnet här ovan.

Har ingenstans påstått att definitionen av lycka skulle vara att den inte är något annat, vad jag däremot hävdat är att det är nödvändigt att lyckan inte är något annat än sig självt för att den alls skall kunna vara något. Alltså negationen av vad den inte är är på samma gång dess positiva strukturella möjlighetsvillkor, för att slita ut en formulering till leda. Du måste skilja på definition och vad som är en identitets förutsättning och möjlighet överhuvudtaget.

Men svara gärna på frågan (likväl): vad (om något alls) förmedlas via språket?

Sen bara en snabb reflektion, för vem skulle utsagan "jag är mätt" vara menings-full under de kriterier som antogs?

[MattiasSorvik]

I en perfekt värld så tänker alla människor goda tankar om sig själva och alla andra.
I en perfekt värld så älskar alla sig själv och alla andra.
I en perfekt värld skulle alla utveklas frammåt så fort att ingen människa här på jorden skulle tro på det.

Nu är ju inte världen perfekt, för att det finns en rädsla i oss människor som skapar allt dåligt, vi blir ständigt påverkade av tidningar, radio, TV mm som pumpar ut negativa alltså icke kärleksfulla nyheter för att medvetet hålla den stora massan i skräck.

Centralbankerna styr konjuktursvängningarna för att råna massan på pengar, Kyrkorna håller oss i shakt med falska baktankar.
Soldater skickas ut till krig som är konstruerade på förhand.
Läkare gör oss till piller narkomaner.
Rymdforskningen ljuger om vad de har hittat och kommit på.
Top forskare har redan lösningar på ny energi som de inte vill släppa ut.
Dommare och advokater håller oss på mattan utan någonsomhelst lag på sin sida.
Skatter tas in utan stöd i lagen.
Cancer och Aids forskningen har redan löst sjukdommarna, men tiger.
Atomprovbombningar har förstört ozonlager.
Höger och vänster regeringar skapats för att vi alldrig ska komma överräns.
Maten strålas och förgiftas för att bedöva den stora massan.
Tandkräm, smink, shampoo, plastkläder innehåller kemikalier som förstör oss sakta.
Knark, alkohol, tobak hålls igång med flit för att det skapar oreda.
Porrindustrin växer lavinartat, bra verkar det tyckas.

Vilka är det som vill ha det så här, tja Hitler sa att "Ge mig folkets rädsla och jag kan styra dem exakt dit jag vill"

Tillbaka till lycka och glädje, för att människan ska känna glädje behöver den bara lyssna och agera efter det som hjärtat säger. I hjärtat hos varje människa finns det så mycket kärlek att det räcker för att läka hela världen och där till.

Kärlekens kraft är den kraft som naturen använder, skulle människan försvinna skulle hela jorden läka sig på en gång.

Vi människor är så mycket mera än många av oss tror.
Vi är på den bästa tänkbara tiden just nu och fler och fler människor håller på att vakna upp.
Några år frammåt kommer vi alla att ha uppnåt en sån possitiv förändring att vi alldrig någonsin kunnat tro det.

Hoppas att ni mår bra idag, jag älskar er.
Mattias

[Avantgardet]

Pardon me saying but det var fan vilken läskigt torr och tråkig värld du verkar vilja tvinga på oss, Mattias. Och jag avskyr verkligen alla dessa outtalade krav på självförverkligande, och att man hela tiden skall behöva kämpa och sträva för att lé och vara "andlig". Vill helt enkelt inte ha den typ av "kärleksfulla" värld som du talar om, och ger inte ett ruttet öre för den där typen av "kärlek" som du talar om heller. Det tycks mig snarast vara nån typ av själviskt glädjerus, och har mycket lite att göra med vad jag skulle kalla kärlek. Så nej, jag trivs bra med att bara vara en sunkig och skitig liten människa. Det där könlösa fjäderfäet som du talar om vill jag alls inte vara. Jag tycker också det är mäkta föraktfullt av dig att se ned på dina medmänniskor på det där viset (som om vi vore nåt slags virus som enbart parasiterade och förstörde). Tycker sånt där inget annat är än självförnekelse - och nihilism, i den mening som Nietzsche talade om nihilism (alltså strävan efter ett intet - bort från den verkliga, materiella, och fullt påtagliga världen). Håller dock med om att vi, som kultur betraktat, lagt oss till med en rad idiotiska beteenden. Ett sådant beteende är att springa omkring och gasta om att "kärlek" skulle vara lösningen på alla problem - jag har ännu inte sett "kärlek" mätta några hungriga magar. Det är nåt så tvångsmässigt (precis som hos sådana med tvångsmässiga beteenden) över den där typen av snack och praktik. Och desperat! Som att ni inte för ett endaste litet ögonblick vågade se världen för vad den var, rädda som ni var att därigenom gå förlorade. Som om ni på en och samma gång föraktade livet och var livrädda för det. Men segla på du. Kanske passar det dig, men jag tror du måste förlika dig med tanken att den där dagen du drömmer om aldrig kommer komma, och att det är utifrån denna insikt (att den aldrig kommer) som du bör jobba. Realism är inte så hemskt, faktiskt...

[Das Ding an sich]

Kort sagt är svaret på din fråga följande: i språket finns endast skillnader. Det är just dessa skillnader som möjliggör identiteter överhuvudtaget.?

Jag tror att det finns många saker i språket. Rent materiellt är det endast ljud eller figurer på ett papper (eller en skärm). Men med morfemen, de minsta betydelsebärande enheterna i språket, korresponderar också vissa betydelser eller innebörder. Naturligtvis finns det skillnader mellan dessa innebörder. Varje morfem eller ord har ju inte samma betydelse eller funktion. Hur du kommer till slutsatsen att "i språket finns bara skillnader" förstår jag dock ej. I en viss banal mening är det antaligen sant eftersom man nog kunna säga om vad som helst som inte är helt enhetligt. Men man skulle i så fall lika gärna kunna säga att det finns likheter i språket. Tillexempel liknar fonemen b och p varandra, samtidigt som det också finns skillnader mellan dem. Och på den semanstiska nivån liknar betydelsen av ordet "blå" betydelsen av ordet "gul" på så vis att både refererar till färger. Samtidigt vet ju alla att "blå" och "gul" refererar till olika färger (mera precist till antingen hjärnans upplevelse av ljus av olika våglängder eller också till själva detta ljus). Identitetsbegreppet bör dock, enligt min uppfattning, inte grundas främst i språket utan i yttervärlden, alternativt sinnesintrycken. Det är för att ljud ljudet [gu:l] alltid syftar på samma ljus av någorlunda samma våglängd (yttervärlden) samt samma igenkännbara upplevelsekvalitet (sinnesintryck), som vi uppfattar att "identitet" råder mellan olika förekomster av denna våglängd.

Den första fråga du måste ställa dig är följande: vad (om något alls) förmedlas via språket, från till exempel mig till dig här och nu? Jo, inget annat än tecken, inskriptioner, oavsett om detta rör sig om ljud eller bild, alltså inga metafysiska substanser eller tankar, utan blott tecken (tycker det är ganska komiskt att annars helt seriösa filosofer likväl tror att det skulle kunna förmedlas så suspekta saker som metafysiska substanser på det sättet, som vidhäftande tecknen, som nåt slags andar). Dessa tecken äger innebörder och betydelser endast genom att de ingår i ett system, i en struktur (kom helt apropå att tänka på "sänka skepp"). Du skickar alltså inte över någon tanke på ett äpple till mig, via språket, utan du indikerar (med begreppet "äpple") en viss position i den språkliga strukturen, en struktur som vi väsentligen delar.

Nej, tankeöverföring är det knappast frågan om när man talar. Du måste ju alltid tolka vad jag säger. Som du mycket riktigt påpekar har vi nog dock en liknande uppfattning om vad ett äpple är, vilket dock inte främst beror på språket utan på verkligheten. De skillnader du talar om finns där innan de finns i språket.

Det som påpekade i det du citerade av mig var inte frånvaron av referenten ("äpplet"), vars frånvaro i språket är självklar, utan frånvaron av varje betydelse-intention, eller vilja-att-säga-något, utsagans utsagesman eller signatur. Med dessa saker i beaktande så bör det inte utgöra något problem att förstå det som skrivits i ämnet här ovan.

Det här var konstigt, tycker jag. "Frånvaron av varje betydelsintention". Menar du att du inte vet vad du vill säga till mig nu? Naturligtvis kan jag själv vara osäker ibland på vad jag menar, samt på den fulla innebörden av något jag säger. Men därifrån till att hävda "frånvaron av VARJE betydelseintention"? Jag tvivlar heller inte på att det är jag som skriver dessa rader, det vill säga att det är jag som är "utsagesmannen". Jag säger visserligen inget originellt som endast jag hade kunnat säga, men därav följer ju inte att det inte är jag (en identifierbar homosapiens med en svenskt personnummer) som säger det.

Men svara gärna på frågan (likväl): vad (om något alls) förmedlas via språket?

Sen bara en snabb reflektion, för vem skulle utsagan "jag är mätt" vara menings-full under de kriterier som antogs?

Väldigt väldigt mycket förmedlas via språket. Det är därför det finns. För att vi skall kunna utbyta tankar och erfarenheter, berätta om saker för våra barn, be om saker, gräla, göra kärleksförklaringar, avge löften etc etc. Vad som förmedlas är alltid beroende av kontexten och en talares utsagor kan ofta missuppfattas, men väldigt ofta är det tämligen oproblematiskt vad någon vill säga.

För alla som har varit mätta och vet hur det känns då i kroppen är utsagan "Jag är mätt" meningsfull.