Form eller innehåll - dialektiskt förnuft

[Avantgardet]

Nej, nej, nej, nej, nej Auk. Hegels poäng är allt annat än att vi med språket inte kan "träffa rätt" - som att det funnes ett "ting-i-sig" som våra perceptioner mer eller mindre bra kan svara mot - utan att tingen, som sådana, konstitueras genom en dialektisk process. Och den här felsynen hos dig är genomgående för din oförmåga att greppa Hegel. Hegels substansbegrepp är inte en enkel odelbar essens - som tinget-i-sig är - utan Hegels substansbegrepp är ett påpekande att "tinget-i-sig" alltid är helt tomt på innehåll - alltså ingen-ting alls (varför han kallar det för ett rent "tanketing" när han driver med Kant) - och att substans är något som endast kan finnas genom en dialektisk process. You see, Hegels kritik är just att Kant inte tar syntesen tillräckligt långt. Verkligheten är dialektisk, inte antinomisk. Vi träffar inte ständigt fel med språket, det är möjligtvis vad Kant skulle säga, det finns inte Verkligheten å ena sidan (vilket är tingen-i-sig hos Kant) och skenvärlden å den andra utan det finns för Hegel bara en värld och den utvecklas dialektiskt ur sig själv.

Det allmänna och det partikulära är inte åtskilda och ägandes bara en extern relation till varandra, utan de står i en dialektisk relation till varandra, vilket innebär att de (som enskilda begrepp) bestäms, till sina inren, av denna relation, relationen klyver dem i hjärtat av dem själva, och alltså inte någon fråga om att relatera dem till varandra - som att det ens skulle behövas, som att de vore ofullständiga och inte redan ägde denna relation, vilket är hur Kant tänker sig dem när han talar om "syntes". Syntesen är inte ett resultatet utan förutsättningen. Substans kan bara finnas genom en dialektiskt process, där det allmänna och det partikulära ingår en syntes. Så ontologisk atomism? Hur läser du egentligen? Subjektet är med andra ord en dialektisk konstruktion, och inte ett "ting-i-sig", och däri ligger skillnaden.

Och när det gäller Derrida:

Nej, nej, nej (återigen) Auk, du är ute och cyklar (och detta just för att du tvångsmässigt insisterar på att skriva om honom i positiva termer, och därför alltid-redan missar poängen), Derrida har överhuvudtaget ingen språkteori. Att det kan tyckas så för de oinitierade är för att han skriver hemskt mycket om andras språkteorier. Du måste hålla isär. Man kan inte slarva när man läser Derrida - om man inte läser så mycket rent kvantitativt av honom att poängen blir osannolik att man ska kunna missa.

Det handlar inte om att välja (realism eller nominalism t.ex.), utan att artikulera och klarlägga aporia. Hur skulle språkets struktur kunna föregå praktiserande av ett språk, och omvänt hur skulle praktiserandet av ett språk kunna föregå dess struktur? Derrida väljer inget av dessa billiga metafysiska alternativ, utan han stannar vid detta och menar att inget språk alls kan finnas utan denna i grunden motsägelsefulla natur. Finns ett språk så är det motsägelsefullt på detta sätt. Detta är aporia, och det handlar för Derrida aldrig om att söka lösa denna aporia (att tänka den som ett problem i behov av lösning) utan han bejakar den som sådan.

Han säger heller inte att sinnesförnimmelser är språkliga, han säger att om vi antar att det finns något sådant som rena sinnesförnimmelser, och något sådant som ett rent språk, så är det tämligen enkelt att visa på att renheten hos dessa två aldrig går att upprätthålla - språket infiltrerar alltid sinnesförnimmelserna, och sinnesförnimmelserna alltid språket (t.ex. är tecknet alltid buret av ett sinnligt medium). Empirin kryper in i förnuftet, och rationalismen i det sinnliga. Vad han gör är alltså att visa hur metafysiken alltid förutsätter just det som den inte kan garantera, det vill säga renheten i sina begrepp. Det går inte att helt hålla isär dem. Men det skall inte som sådant blott tas som ett positivt.

Différance är ett "kvai-transcendentalt" begrepp. Vilket innebär just att det inte rör sig om någon realism, men ej heller om någon nominalism. Différance skär just genom denna punkt som är aporia, det är inte ett sätt att välja bort det ena för det andra utan att artikulera dem tillsammans. Différance har en ekonomisk aspekt och en anekonomisk. Språket har till exempel en struktur, som garanterar delarnas värde, som gör varje upprepning till detsamma av ett ord (eller ett citat så att säga, vilket är den ekonomiska sidan till denna aporia), men varje upprepning skiljer sig alltid lite från varje annan, vilket innebär att varje partikulär upprepning också är en förändring (vilket är den anekonomiska sidan). Det kan inte finnas en struktur utan en praktik, och ingen praktik utan struktur. Vad som möjliggör strukturen är dess iterabilitet/citationalitet, men upprepning kräver ju en skillnad (i tid och rum), så precis det som möjliggör språket är också vad som i strikt mening gör det omöjligt. Är du med nu? Différance är alltså ett kvasi-transcendentalt begrepp (det är inget i sig självt) som beskriver denna "plural logic of aporia" (så har jag i viss mån besvarat också Andreasg).


Andreasg,

Derrida vägrar gå med på en generell ekonomi som styr flödet av skillnader. Hegels dialektik tvingas (in the name of a guiding economic principle, så att säga) utesluta allt som inte stämmer in i det dialektiska systemet (det vill säga partikulariteten, det som är irreducibelt unikt). Relativiteten, eller det arbiträra momentet hos skillnadernas fria spel, är en sida som Hegel beskär med den positiva, instiftande, (teoretiserande/metafysiska) gesten, medan Derrida bejakar oppositionen som opposition. Inte som ett problem att lösa - vilket definitionen som problem per automatik implicerar - utan som aporia. Ta som exempel rationaliteten när den vänds mot sig själv. Rationaliteten säger att allting måste ha en grund, eller orsak, men när man frågar sig vilken grund rationaliteten själv har så hamnar man i veritabel avgrund. Grundernas grund är själv grundlös, och om detta är dess sanning, så är sanningen till själva sitt väsen inte en "självklarhet" eller något annat som vi i regel tar det som, utan självmotsägelse och paradox. För den skull kan vi inte förkasta rationaliteten, utan bara ge upp naiviteten.

Jo, det var helt jämförbara exempel (det du citerade och det jag nämnde med rättvisan/lagen). Vilket i sig är att på sätt och vis svära mot différance - finns det en enhetlig, systematiserbar, logik i Derridas "författarskap", eller är varje verk en irreducibel singularitet? Annars måste jag säga att det inte finns något skäl för mig att rätta dig, det omvända skulle antagligen vara riktigare. "Marx spöken", ja, nog är den tänkvärd alla gånger.

[Zokrates]

Väldigt bra beskrivet Avantgardet, en eloge!

[suchanother]

Auk är nog ändå inte helt fel ute när han jämställer Kant och Hegel i det här avseendet. Hegel menade att Anden genom människan strävar efter att förverkliga sig själv (konstigt förfarande förresten, nåt Gud-aktigt över det hela), men människan är ofullkomlig därför kan inte Anden nå fullkomlighet i den här (hegelska) dialektiska processen.
Här tycker jag att Kants tinget i sig liknar mycket Hegels Ande. Den dialektiska spiralrörelse där varje nytt moment ger upphov till ett nytt moment i en oändlig serie, når aldrig sitt mål, vi kan endast sträva efter detta ouppnåeliga tillstånd.
Hegel försöker då analysera ”mellanstadierna” i begreppsanalys men hans ”ultimate goal”, Andens förverkligande, förblir en utopi (Allt enligt dåtidens preussiska ideal där enligt Hegel Kaiser Franz II var närmast Anden, ho ho ho)

[CAUSTIX]

Jäkligt bra beskrivet Avant. Men jag tror att Hegel missförstått Kant och när han skojar med honom så kommer han närmare Kant än vad han tror. Är lite ringrostig på Kant, men jag tror faktiskt jag håller med such.

[Avantgardet]

Ledsen men intet en chans. Such är helt galet ute. Utan dialektiken - nada. Som jag skrev långt innan är det inte för inte som Hegel blev beskylld för att vara panteist, inte panenteist (vilket däremot Piteå-sonen Christoffer Jakob Boström var, emedan han, till skillnad från Hegel, föreställde sig en "Ande" skild från (den fenomenala) verkligheten) - "Anden är ett ben". Det är radikalt skilda uppfattningar. Dessutom har Such fel ifråga om den dialektiska rörelsen, Hegel förutsätter de facto ständigt en mättnad av den, en ändstation, ett slut. Därav hans teleologiska historieuppfattning. Så helt fel ute med andra ord. "Ande" hos Hegel är inte en något ovanför eller bortom människan och hennes kultur. Att anden blir självmedveten genom sitt eget föryttrande är vad som vållar problem här. Och Hegel behöver en startpunkt. Men man skall ha i åtanke att det "ursprungliga" som Hegel utgår ifrån - alltet (som i "Andens fenomenologi") - är ett intet, just emedan det ännu inte är något partikulärt. Det är alltså ännu inte konstituerat.

Hegels stora förtjänst är just "identiteten mellan identitet och icke-identitet", det vill säga dialektiken som överbryggar den kantianska antinomin och sluter klyftan mellan fenomen- och noumenvärld, och det är den som är det centrala. Allt hos Hegel kretsar kring rörelse, och det processlika. Utan dialektiken - ja - nada. Så än en gång, nej.

Hegel säger ju dessutom, med rätta, att hans filosofi är det högsta uttrycket för Anden - det absoluta tänkandet. Och detta just emedan han sammanfattar tänkandets historia. Man ska inte ta lätt på det här, som vore det nån galnings utsaga, utan för metafysikens del är det egentligen färdigt med Hegel. Av samma anledning (om man nu ansåg Hegel vara en dåre) säger Marx att filosofin är överspelad, och Hegel förkunnar konsten vara död. Man kan helt enkelt inte ignorera den här sidan hos Hegel, det är något väsentligt för hans system som sådant. Such brukar försöka hävda att Marx inte förutsätter någon ändstation på dialektiken, men det gör han visst det. Den är i själva verket fixpunkten förutan vilken dialektiken helt rasar ihop. Precis lika viktig som "början" är också "slutet" för strukturen, vilket egentligen är självklart men som ändå tycks behöva påpekas. Däremot är det just detta moment som post-marxister skyr. Jag själv emellanåt också, men jag har börjat misstänka att det är ren djävla feghet. Kanske ämnet för en annan diskussion dock.

[suchanother]

Dessutom har Such fel ifråga om den dialektiska rörelsen, Hegel förutsätter de facto ständigt en mättnad av den, en ändstation, ett slut.

Citat tack! Var/När/Hur/Varför?

[Avantgardet]

Ja ett exempel har du ju själv givit redan (om än dina historiska kunskaper brister), med preussarkungen Fredrik II. Detta är ju vad han konkluderar sina historiefilosofiska föreläsningar med. Ett annat exempel har du i estetiken, där konsten redan spelat ut sin roll. Ett tredje i hans eget system - som det absoluta tänkandet. Det här är ju i själva verket elementa Such, och jag funderar som varför du ens tvivlar. Dialektiken måste ha ett stopp, annar reducerar du den till ett "fritt spel av skillnader". Du kan ju annars ta dig an uppgiften att tänka dig en teleologi utan mål, och en strukturlös dialektik. Säg till när du tröttnar och inser att det är självmotsägande.

Nu har förvisso tänkare efter Hegel menat att han hade fel - historien (proper) tog inte slut med den preussiska staten -, och senast i raden utav sen-hegelianer som sökt sätta ett nytt "stoppdatum" är, som bekant, Francis Fukuyama som hävdar att historien tar slut med den här liberaldemokratiska staten (och kommunismens "fall" - vilket markerar, för honom, dialektikens upphörande och ände, det vill säga antagonismernas upphävning). Förstår man inte det här med Hegel så har man inte förstått nåt av Hegel alls.

[suchanother]

Och dina (överlägsna?) historiekunskaper sträcker sej längre än Franz II? Fast de kunskaperna såg man inte skymten av i ditt svar trots din överlägsna attityd.
Avant, du är bra men få inte hybris för då tar jag ner dej.

[J R Auk]

Nej, nej, nej, nej, nej Auk. Hegels poäng är allt annat än att vi med språket inte kan "träffa rätt" - som att det funnes ett "ting-i-sig" som våra perceptioner mer eller mindre bra kan svara mot - utan att tingen, som sådana, konstitueras genom en dialektisk process. Och den här felsynen hos dig är genomgående för din oförmåga att greppa Hegel. Hegels substansbegrepp är inte en enkel odelbar essens - som tinget-i-sig är - utan Hegels substansbegrepp är ett påpekande att "tinget-i-sig" alltid är helt tomt på innehåll - alltså ingen-ting alls (varför han kallar det för ett rent "tanketing" när han driver med Kant) - och att substans är något som endast kan finnas genom en dialektisk process. You see, Hegels kritik är just att Kant inte tar syntesen tillräckligt långt. Verkligheten är dialektisk, inte antinomisk. Vi träffar inte ständigt fel med språket, det är möjligtvis vad Kant skulle säga, det finns inte Verkligheten å ena sidan (vilket är tingen-i-sig hos Kant) och skenvärlden å den andra utan det finns för Hegel bara en värld och den utvecklas dialektiskt ur sig själv.

Nej, nej, nej, nej, nej Avantgardet. Jag håller fullständigt med. Men så har jag heller inte påstått att det är Hegel du skall omdefiniera, jag har ju påpekat att den du skall omdefiniera är Kant.

Alltså, det jag säger är faktiskt ganska så rakt av Hegel, det är inte så mycket av en tolkning, tar du det som en tolkning så har du förutsatt något om mig, och inte om det vi diskuterar. Det här med sken och Verklighet stämmer tex inte, vad jag kan se, Hegel uttrycker ju distinkt att objektet är essens och det är väl vad Verklighet hänförs på? Jag tycker det verkar som om du läser ideologiskt, apropå din apropå från Zizek. Som jag ser det skulle det mer gynna din "sak" om du läste Kant som mig, än Hegel som dig

Sen vore det trevligt om du någon gång kunde ta min begreppsapparat som jag söker grundlägga inför våra diskussioner, jag har ju sagt att jag inte tar tinget i sig som essentiellt. Det blir väl liksom lite svårt att diskutera om du envisas med att läsa mig som om jag sade det.

You see, min kritik är att de inte delar samma antagande om substans.

They "mean" this bit of paper I am writing on, or rather have written on: but they do not say what they "mean". If they really wanted to say this bit of paper which they "mean", and they wanted to say so, that is impossible, because the This of sense, which is "meant", cannot be reached by language, which belongs to consciousness, i.e. to what is inherently universal.

Alltså det jag pekar på är sinnens relation till språket. Hur det som ses, det som är för handen, aldrig kan begripas genom språket. Där är likheten, det skeptiska tvivlets grund. Vad som antas följa på det däremot...

Som jag sa, Hegel antar att subjektet är det icke-essentiella (hans direkta ord) medan objektet är det essentiella, därav menar han att vi kan missta oss. Kant däremot är inte essentialist varför vi inte direkt kan tala om olikheter i det som diskuteras, dessa måste hänföras på dessa olika antaganden, essens kontra icke-essens, eller kontingens.

Det allmänna och det partikulära är inte åtskilda och ägandes bara en extern relation till varandra, utan de står i en dialektisk relation till varandra, vilket innebär att de (som enskilda begrepp) bestäms, till sina inren, av denna relation, relationen klyver dem i hjärtat av dem själva, och alltså inte någon fråga om att relatera dem till varandra - som att det ens skulle behövas, som att de vore ofullständiga och inte redan ägde denna relation, vilket är hur Kant tänker sig dem när han talar om "syntes". Syntesen är inte ett resultatet utan förutsättningen. Substans kan bara finnas genom en dialektiskt process, där det allmänna och det partikulära ingår en syntes. Så ontologisk atomism? Hur läser du egentligen? Subjektet är med andra ord en dialektisk konstruktion, och inte ett "ting-i-sig", och däri ligger skillnaden.

Vad jag vill veta är varför Kants "I", "jag", tas som atomistiskt själasubstans när Hegels inte gör det. Vad har jag hävdat inför dig att jag läser Kants subjekt som? Varför tolkar du det annorlunda? Som jag ser det så far de med exakt samma "I" eller "jag" i det ovan refererade. Det är en konstruktion som följer tanken och inte ett "I" eller "jag" i sig.

Vad händer om man tar Kants kritik som en fenomenologi? Blir då syntesen ett resultat, eller är det som sägs om att "här träder syntesen in" en verksamhetsbeskrivning?

Nu ska jag inte säga för mycket jag är i läsningen av Hegel, Andens fenomenologi, har inte fullgjort mig den. Men det behövs inte eftersom jag, vilket tål att påpekas, fortfarande rör mig i det jag upplever som din feltolkning av Kant.

Hur som vad har vi för skäl att anta att sinnena bestäms i världen och inte i personen, vilket det hela kokar ner till. Varför är det enligt dig så självklart att sinnenas vittnesmål är icke-essentiella, medan det de åser är just essentiella. Är du beredd att slänga temporalitet och spatialitet överbord? Hur går det med bestämningen av detta "I", eller "jag" som du erkänner i Hegel men misskänner hos Kant ihop?

Och när det gäller Derrida:

Nej, nej, nej (återigen) Auk, du är ute och cyklar (och detta just för att du tvångsmässigt insisterar på att skriva om honom i positiva termer, och därför alltid-redan missar poängen), Derrida har överhuvudtaget ingen språkteori. Att det kan tyckas så för de oinitierade är för att han skriver hemskt mycket om andras språkteorier. Du måste hålla isär. Man kan inte slarva när man läser Derrida - om man inte läser så mycket rent kvantitativt av honom att poängen blir osannolik att man ska kunna missa.

Det handlar inte om att välja (realism eller nominalism t.ex.), utan att artikulera och klarlägga aporia. Hur skulle språkets struktur kunna föregå praktiserande av ett språk, och omvänt hur skulle praktiserandet av ett språk kunna föregå dess struktur? Derrida väljer inget av dessa billiga metafysiska alternativ, utan han stannar vid detta och menar att inget språk alls kan finnas utan denna i grunden motsägelsefulla natur. Finns ett språk så är det motsägelsefullt på detta sätt. Detta är aporia, och det handlar för Derrida aldrig om att söka lösa denna aporia (att tänka den som ett problem i behov av lösning) utan han bejakar den som sådan.

Han säger heller inte att sinnesförnimmelser är språkliga, han säger att om vi antar att det finns något sådant som rena sinnesförnimmelser, och något sådant som ett rent språk, så är det tämligen enkelt att visa på att renheten hos dessa två aldrig går att upprätthålla - språket infiltrerar alltid sinnesförnimmelserna, och sinnesförnimmelserna alltid språket (t.ex. är tecknet alltid buret av ett sinnligt medium). Empirin kryper in i förnuftet, och rationalismen i det sinnliga. Vad han gör är alltså att visa hur metafysiken alltid förutsätter just det som den inte kan garantera, det vill säga renheten i sina begrepp. Det går inte att helt hålla isär dem. Men det skall inte som sådant blott tas som ett positivt.

Différance är ett "kvai-transcendentalt" begrepp. Vilket innebär just att det inte rör sig om någon realism, men ej heller om någon nominalism. Différance skär just genom denna punkt som är aporia, det är inte ett sätt att välja bort det ena för det andra utan att artikulera dem tillsammans. Différance har en ekonomisk aspekt och en anekonomisk. Språket har till exempel en struktur, som garanterar delarnas värde, som gör varje upprepning till detsamma av ett ord (eller ett citat så att säga, vilket är den ekonomiska sidan till denna aporia), men varje upprepning skiljer sig alltid lite från varje annan, vilket innebär att varje partikulär upprepning också är en förändring (vilket är den anekonomiska sidan). Det kan inte finnas en struktur utan en praktik, och ingen praktik utan struktur. Vad som möjliggör strukturen är dess iterabilitet/citationalitet, men upprepning kräver ju en skillnad (i tid och rum), så precis det som möjliggör språket är också vad som i strikt mening gör det omöjligt. Är du med nu? Différance är alltså ett kvasi-transcendentalt begrepp (det är inget i sig självt) som beskriver denna "plural logic of aporia" (så har jag i viss mån besvarat också Andreasg).

Ok hur fungerar han utan en språkteori? Är du säker på att du inte menar att han inte har en explicit språkteori? Annars förstår vi begreppen teori olika. Jag förstår inte det här insisterandet på att resa ett icke-ting, men bruka det som ett ting. Och dessutom kalla det något annat än mystiskt.

Jag är inte helt med på vad "kvasi-transcendentalt begrepp" skall mena på.

Alltså, jag antar ju att språket är transcendentalt i sin själva natur. Så det är inte ett värdeomdöme jag gör. Däremot så blir jag tveksam eftersom jag ser, vad jag tycker det verkar som, värden nedlagda av dig inför transcendental (något likt naivt) och likaså hos Derrida, så då undrar jag vad statusen hos detta kvasi skulle vara.

Som jag sa, jag är tveksam till att inkludera Differance inom språket. Och för det får jag veta att jag misstolkat, men sedan bekräftas det genom att det är ett kvasi, nästan, utanför, som det menar på. Hur är det med välviljan, blir det inte trevligare, så där härligt småborgerligt, om vi ger affirmation även explicit?

För övrigt är retoriken nödvändig? Varför alla nej nej nej nej samt referenser till cyklar? Vem är det du talar om? Mig eller dig

[Logos]

Auk är nog ändå inte helt fel ute när han jämställer Kant och Hegel i det här avseendet. Hegel menade att Anden genom människan strävar efter att förverkliga sig själv (konstigt förfarande förresten, nåt Gud-aktigt över det hela), men människan är ofullkomlig därför kan inte Anden nå fullkomlighet i den här (hegelska) dialektiska processen.
Här tycker jag att Kants tinget i sig liknar mycket Hegels Ande. Den dialektiska spiralrörelse där varje nytt moment ger upphov till ett nytt moment i en oändlig serie, når aldrig sitt mål, vi kan endast sträva efter detta ouppnåeliga tillstånd.
Hegel försöker då analysera ”mellanstadierna” i begreppsanalys men hans ”ultimate goal”, Andens förverkligande, förblir en utopi (Allt enligt dåtidens preussiska ideal där enligt Hegel Kaiser Franz II var närmast Anden, ho ho ho)

Fast Anden hos Hegel är ju inte något över människan, det är ju rörelsen, tanken-i-sig som är det mänskliga tänkandet. Hegel är ju inte dualist, utan idealist. Tanken och det tänkta är samma sak, den enda substansen så att säga. I den reflekterande akten närmar sig Anden sitt eget självuppfyllande och självförverkligande (och i Preussen hade ju uppenbarligen den andliga utvecklingen gått mycket långt, i och med att han och andra de facto satt och tänkte).

[J R Auk]

Auk är nog ändå inte helt fel ute när han jämställer Kant och Hegel i det här avseendet. Hegel menade att Anden genom människan strävar efter att förverkliga sig själv (konstigt förfarande förresten, nåt Gud-aktigt över det hela), men människan är ofullkomlig därför kan inte Anden nå fullkomlighet i den här (hegelska) dialektiska processen.
Här tycker jag att Kants tinget i sig liknar mycket Hegels Ande. Den dialektiska spiralrörelse där varje nytt moment ger upphov till ett nytt moment i en oändlig serie, når aldrig sitt mål, vi kan endast sträva efter detta ouppnåeliga tillstånd.
Hegel försöker då analysera ”mellanstadierna” i begreppsanalys men hans ”ultimate goal”, Andens förverkligande, förblir en utopi (Allt enligt dåtidens preussiska ideal där enligt Hegel Kaiser Franz II var närmast Anden, ho ho ho)

Fast Anden hos Hegel är ju inte något över människan, det är ju rörelsen, tanken-i-sig som är det mänskliga tänkandet. Hegel är ju inte dualist, utan idealist. Tanken och det tänkta är samma sak, den enda substansen så att säga. I den reflekterande akten närmar sig Anden sitt eget självuppfyllande och självförverkligande (och i Preussen hade ju uppenbarligen den andliga utvecklingen gått mycket långt, i och med att han och andra de facto satt och tänkte).

Och var kan du peka ut det jag som tänker annat än i tanken hos Kant? Det finns vissa passager som pekar hän på ett sådant, men allt beror på den här tolkningen av noumen och ting i sig som jag ältat om och om igen. Men ge mig gärna en referens, jag har letat febrilt, jag vill gärna se det, tycker bara det är ytterst märkligt med den språkbild som ges i Critiquen om det vore så lätt att "jag" skall beteckna det Avantgardiska själsbegreppet.

Betänk vad "människa" är hos Kant. Det är organismen som delar en naturens form. Formen är då anden, det är bara olika sätt att tala om samma sak. Individualiteten är ju inte borta hos Hegel utan tvärt om, ständigt närvarande (dit jag läst i Andens fenemenologi).

[Avantgardet]

Alltså, jag blir less. Jag förstår inte hur man kan misslyckas begripa när jag för fan har tillhandahållit nyckeln till och med. Finns det någon här förutom jag som ens läst Hegel? Hade velat höra vad de hade att säga istället för det här djävla kacklet. Ser ingen poäng i att fortsätta. Har ju ingen behållning av det.

Om det inte vore för att jag alls inte finner Hegel särskilt krånglig alls så skulle jag ansett Logos och Andreasg (som båda ju tycks ha greppat Hegel utan vidare) vara värda beröm. Jag begriper faktiskt inte alls vad som är så svårt med det här. "Identiteten mellan identitet och icke-identitet" utesluter exakt det som Auk tillskriver Hegel - och jo, det är en tolkning du gör, och en vantolkning dessutom. Men begriper du inte "identiteten mellan identitet och icke-identitet" så begriper du inte Hegel överhuvudtaget. Hegel är monist, inte dualist, punkt.

[J R Auk]

Hehe så träder den där mannen som kommer hänföras på drogen fram, stackars fattige fan.

Var glad istället att som du ropar får du svar, kanske du en gång får fatt i skuggan du jagar för att få fatt i livet som du ser passera förbi varthän den där saten till skugga skrider fram.

Pathetique etiquette!

[Avantgardet]

Auk är nog ändå inte helt fel ute när han jämställer Kant och Hegel i det här avseendet. Hegel menade att Anden genom människan strävar efter att förverkliga sig själv (konstigt förfarande förresten, nåt Gud-aktigt över det hela), men människan är ofullkomlig därför kan inte Anden nå fullkomlighet i den här (hegelska) dialektiska processen.
Här tycker jag att Kants tinget i sig liknar mycket Hegels Ande. Den dialektiska spiralrörelse där varje nytt moment ger upphov till ett nytt moment i en oändlig serie, når aldrig sitt mål, vi kan endast sträva efter detta ouppnåeliga tillstånd.
Hegel försöker då analysera ”mellanstadierna” i begreppsanalys men hans ”ultimate goal”, Andens förverkligande, förblir en utopi (Allt enligt dåtidens preussiska ideal där enligt Hegel Kaiser Franz II var närmast Anden, ho ho ho)

Fast Anden hos Hegel är ju inte något över människan, det är ju rörelsen, tanken-i-sig som är det mänskliga tänkandet. Hegel är ju inte dualist, utan idealist. Tanken och det tänkta är samma sak, den enda substansen så att säga. I den reflekterande akten närmar sig Anden sitt eget självuppfyllande och självförverkligande (och i Preussen hade ju uppenbarligen den andliga utvecklingen gått mycket långt, i och med att han och andra de facto satt och tänkte).

Och var kan du peka ut det jag som tänker annat än i tanken hos Kant? Det finns vissa passager som pekar hän på ett sådant, men allt beror på den här tolkningen av noumen och ting i sig som jag ältat om och om igen. Men ge mig gärna en referens, jag har letat febrilt, jag vill gärna se det, tycker bara det är ytterst märkligt med den språkbild som ges i Critiquen om det vore så lätt att "jag" skall beteckna det Avantgardiska själsbegreppet.

Betänk vad "människa" är hos Kant. Det är organismen som delar en naturens form. Formen är då anden, det är bara olika sätt att tala om samma sak. Individualiteten är ju inte borta hos Hegel utan tvärt om, ständigt närvarande (dit jag läst i Andens fenemenologi).

Nej - "identiteten mellan identitet och icke-identitet", som sagt. Individen är en reflexiv bestämning hos Hegel, inte ett ting.

Hur löser din tolkning (som du "ältat om och om igen") någonting alls hos Kant?

[Avantgardet]

Hehe så träder den där mannen som kommer hänföras på drogen fram, stackars fattige fan.

Var glad istället att som du ropar får du svar, kanske du en gång får fatt i skuggan du jagar för att få fatt i livet som du ser passera förbi varthän den där saten till skugga skrider fram.

Pathetique etiquette!

Och varför dessa impotenta påhopp?