Religion - konspiration eller gräsrotsrörelse?

[J R Auk]

Hur du kan läsa en text utan att anta något övergår mitt förstånd. Det som du måste anta är betydelsen av begrepp. En text kan aldrig tala för sig själv utan kräver någon som tolkar symbolerna.

Och om du försökte förstå vad jag menar med textkritiker hade du nog lyckats också.

Poängen är just denna, du säger dig inte anta och mörkar på det sättet att alla tolkningar av symboler är just antaganden. Du verkar mena på att det finns immanenta kvaliteter i symbolerna själva, vilket är en rent metafysisk grund för din teori.

Undrar om våra böcker ligger och läser sig själva om nätterna?

Hehe var nog lika bra att nöja sig med det här va

Jag börjar dock ana att det är i materialismen som det här problemet ligger. Eller snarare i en viss tolkning av den. Nån annan som får den aningen?

För övrigt har jag nu fruktlöst i en halvtimma letat efter "Of gramatology" som jag var säker jag beställt, men fann bara "Writing and differance" som jag senare insåg var vad jag sökte. Och som för att vara ärlig jag förstår varför den saknar den pondus som man eftersöker då det är något slags samlingsverk.  :roll:

"Nöja sig med det här". Nu sitter han där uppe igen, att han aldrig lär sig. Vad fan är grejen. Högmod går före fall, varför lär du dig inte?

"Pondus"? "Samlingsverk"?

Till Jimmy gav jag en antydan om att jag läst vad som nu inte längre står att finna där, det rörde alltså inte dig.

Jag klättrar faktiskt uppåt. Har tröttnat på att vara "sjysst". Varför skulle jag vara det? Högmod straffas ju ändå av Nemesis och vadan uppträder du som om inte...

Angående "samlingsverk"; "a collection of Jacques Derrida's essays written between 1959 and 1966, has become a landmark of contemporary French thought".

Så jag antar att du inte behöver besvara om du instämmer i min poäng jag lyfte fram i femte stycket

[Avantgardet]

Nu har visst den där uppblåstheten smugit sig in igen, utan att nåt i sak har förändrats på något sätt. Hade du skäl att släppa den tidigare så har du fortfarande skäl att inte klä på dig den, eftersom du ingenstans rättat till det som tidigare fick bubblan att brista.

Du har uppenbarligen missat varför bubblan brast

Men det är inte så konstigt eftersom betydelse för dig inte ligger i hur jag begagnar språket utan hur du gör det. Jag förlåter dig alltså.

Eftersom inget ändrats i sak så kan det väl knappast finnas skäl för uppblåstheten? Synd att du tappar koncepterna och blir helt till dig när du tror att du är på väg att få till det, tyvärr har du här inte fått rätsida på det hela så det kan bara sluta på ett sätt. Lite mindre anspråksfull framtoning skulle du tjäna på, säger bara.

Auk, vadå de definitioner han begagnar sig av? Du talar om dekonstruktionen nu som att det vore en teori, något med ett positivt innehåll, men det är den ju inte. Det är i själva verket precis vad den inte är. Jag märker att det blir mindre och mindre meningsfullt att diskutera det här ens, du får helt enkelt lov att läsa Derrida innan vi kan diskutera. Läs "Of Grammatology".

Och du talar om den som om det vore en teori, inte ber jag dig läsa om den där boken för det.

Finns det något annat sätt att tala om den? Ja, genom negationer, genom att säga vad den inte är. Men då börjar du ju gnälla över att vi inte kan definiera den överhuvudtaget.

Hur menar du att han läser en text utan definitioner av dess ingående begrepp? Finns alltså alla referenser till mening i varje text han läser, eller applicerar du här det där utökade textbegreppet som innebär att han tolkar texten, den specifika, utifrån vad den allmänna texten ger, alltså summan av alla erfarenheter? Endera så blir det absurt eller så blir det trivialt. Hur skall du ha det?

Har inte sagt att han läser en text utan definitioner. Han befinner sig på ett ställe, i en viss kultur, vid en viss tidpunkt, och begagnar sig av det språk som finns där, och de definitioner som det gör av olika begrepp. Det torde inte vara nån nyhet att dekonstruktionen betraktar språket som en struktur, i synnerhet som vi pratat om det så djävla många turer redan, och som en helhet alltså. Att inget begrepp är i sig självt, utan refererar till andra begrepp ad in finitum. Det är annars redogjort för allt det här i tidigare inlägg utav mig i den här tråden. Fast var nu vaksam på de positiva omskrivningarna, så att du inte rakt upp och ner tar dem som antaganden.

Det du gör nu när du kritiserar mig (och dekonstruktionen) är att du antar din transcendentala signifiant (subjektet i detta fall) och därefter, när du väl lagt din grund och har din språkteori, kan du hävda att du menar något med det du säger eller skriver, något som inte finns i texten, och som är textens egentliga betydelse.

Och du klagar på att jag antar flytande begrepp, var hittar du källan till dina? Vad händer om jag använder ett begrepp i enlighet med en tro av att det är ett annat? Hur bör det utläsas då enligt dig?

Källan? Eller "källan"? Det är en viss skillnad. I språket svarar jag, inte krångligare än så. Språket har redan sina betydelser, det vill säga vi använder det redan på ett visst sätt. Jag säger inte att ett begrepp bör utläsas si eller så, jag säger att det kan utläsas si eller så.

Jag skall påpeka att jag förut inte insåg vad du syftade på med signifikant. Jag skall nu inte sticka med under stol med att jag menar en sådan finnas. Och jag hävdar som miles tidigare, det är den värld jag förhåller mig till

Jag säger inte ens signifikant, jag säger signifiant. Men det är oväsentligt. Vad du har att röra dig med här är begrepp, så vad motiverar den speciella status som du förlänar ett visst begrepp? Hur förmår det vara både ett inomspråkligt element och ett utomspråkligt på en och samma gång?

Du hävdar också att jag antar att det skulle finnas en "riktig" definition av ett begrepp, som jag (och Derrida) också skulle anta när jag (vi) bedriver textuell verksamhet. Men, ännu en gång, dekonstruktionen antar inte att det finns någon en-gång-för-alla-fastslagen betydelse hos ett begrepp! Det här är nåt som du bara fått för dig, men jag förstår inte varför eller hur eftersom jag tydligt understrukit att så inte är fallet hela tiden. Det är som att du desperat söker brister i den, men fortfarande måste du läsa på om du vill att kritiken skall träffa. Som du föreställer dig dekonstruktionen nu så förvandlar du den till dess motsats. Och vad fan ska det tjäna till att hålla på med halmdockor? Det kanske roar dig, själv finner jag det bara tröttsamt. Dekonstruktionen säger, praktiskt taget explicit, att mening sprider sig i alla riktningar, den samlar sig inte i en punkt. Tvärtemot vad du säger så understryker dekonstruktionen ideligen att betydelser skiftar hela tiden, så det här snacket om "Boken" som du kör med är obegripligt.

Det är väl uppenbart att en som hävdar att han inte har dogmatiska begrepp ändå kan ha dem?

Jodå, och det gäller ju på alla ledder liksom. Om jag är dogmatisk när det gäller dekonstruktionen? Jag har på gott och ont blivit "övertygad" om "riktigheten" i det Derrida skriver, och genom honom bristerna i traditionell metafysik.

Du måste också inse att mitt problem inte ligger hos dekonstruktionen, det är väl ett trevligt förhållningssätt. Mitt problem ligger med hur du tar dig an den och presenterar den. Och ta det inte personligt, du är ändå en av dem jag respekterar mest, inte avgränsat till det här haket. Men fan måste ju visa det i handling också.

Som sagt: finns det nåt annat sätt att presentera den på? Annat än att då säga ingenting, eller helt enkelt konstatera allt det den inte är? Det finns ett principiellt problem här, och det är därför jag envisas med att dekonstruktioner måste läsas, de måste man ta del av, uppleva, erfara, inte få återberättade.

Om det nu är så att du antar att meningen sprider sig i alla riktningar, hur kommer det sig då att min riktning mer än en gång kritiserats?

? Vet inte vad du försöker säga här? Om jag kan utläsa nåt så ligger betoningen på "riktning", och det är just en sån där "samlande" gest.

För att förtydliga vad jag menar med "Boken". Se på kristna tex. De hävdar sin bok som en dogm. Om man sen påpekar att den boken de far med har förändrats under tiden så säger de att det är en nutida analogt exakt översättning till den ursprungliga, med gud som garant förstås. Så Boken som omtalas ligger inte i ett objekt. Det ligger hos subjektet som läser den. Svidande kritik jag vet, men vad fan skall jag göra då?

Ser inte det svidande i kritiken, tyvärr, ser inget svidande alls i att du som vanligt greppar en transcendental signifiant och antar en subjektsfilosofi. Och hela det här köret med "Boken" har jag bemött i ett tidigare inlägg.

För att visa på hur det ligger till, och för att räta ut ett par frågetecken. Nej, det handlar inte alls om något antagande, utan att symbolerna inte alls är beroende av ditt menande är i själva verket en förutsättning för språket att fungera. Eller vill du verkligen fortsätta hävda det? Skulle betydelsen hos ett begrepp vara beroende av vad utsagesmannen hade i åtanke så hade vi ju inte kunnat läsa texter av sedan länge döda författare och begripa dem. Språkets förmåga att fungera i författaren/utsagesmannens absoluta frånvaro är dess själva möjlighetsvillkor. Kan du invända angående detta? Nej, jag tror inte det.

Nej självklart har du rätt!

Behöver jag säga mer? Ok för att gardera mig. Så språk kan inte missförstås då? Det går inte att tolkas fel?

Det beror givetvis på vad man antagit som "rätt".

Men jag skulle, om det tillåts, säga nej, och detta eftersom språket inte har några gudomliga lagar att följa utan är utsatt för våra nycker. Språket, som institution, är vad Derrida kallat i "Den andres enspråkighet" för ett performativt löfte. Det finns inget språk, som en sak, som något färdigt konstituerat, men varje gång vi tar ton så utlovar vi, och därigenom befäster, ett språk.

Om du, som du själv medger, går med på vad jag sade ovan så får detta implikationer. Det innebär att den tanke som kommer till dig formulerad i språk är mångtydig, polysemisk, och att det inte finns något sätt att avgöra vilken du utav betydelserna du "menar", eller som är den riktiga.

Begrepp som vi använder har redan definitioner, det är bara kolla ordböcker (men de är ingalunda ensamma om att skapa definitioner, de rymmer bara ett fåtal av de sätt på vilka vi använder ett specifikt begrepp). Det betyder dock inte att jag hävdar att de har endast en definition. Men det är likväl själva villkoret för att vi ska kunna kommunicera. Om mening var beroende av nåt slags animerande menande hos subjektet så hamnar vi ju i solipsistens problematik. Och hur hade du tänkt dig att kommunikation då skulle vara möjlig? Du måste läsa lite noggrannare. Fattar inte vad det är med dig och att spela uppblåst när du fäktas med halmgubbar. Spel för gallerierna?

Ja visst har jag fäktats mycket mot halmgubbar på sistone. Problemet är att för mig är de väldigt lika både den ena och den andre.

Varför reducera fenomenet språk? Varför anta att subjektivt menande är dikotomt objektiv betydelse?

?

Jag är förövrigt inte ens säker på vad vi menar med detta "subjektivt menande", vet du?

När jag läser en gammal text läser jag det just från kontexten om att det är en gammal bok. Du kan ju testa, presentera en äldre bok, tex Kants geografiska antropologier, i ett nyskrivet format och jag tror att folk ser en riktig insnöad rasist. Presentera sedan att det är ett verk från 1700-talet, och folk kommer nog urskilja vad som är tecken på "tidens tempo". En text ryckt ur sin kontext vet vi båda inte har samma betydelse som i sin kontext. Vad hade annars politiker att kasta på varandra? Inte fan sakliga fel, sådant förekommer inte i vår populistiska himmel.

Exakt vilken kontext är dess kontext?

Ja, det blir "dogmatiskt", "totalitärt", och allt det du nu säger när det måste talas om i termer av påståenden, men det finns ju inte mycket annat att välja på i en diskussion på dessa villkor, och när du vägrar läsa honom. Vill man förklara dekonstruktionen så måste man ju tyvärr lägga fram den som en "teori". Men det blir ju snarast motsatsen till vad dekonstruktionen är. Så det finns ett principiellt problem här. Men nej, det där är inte svar på kritiken, det är däremot ett återfall i precis samma metafysik som tidigare, och då har man helt enkelt inte tagit itu med de problem som postmodernismen erbjuder. Varför envisas du förresten med att kalla dekonstruktionen en "metod"? Det är ju ingen metod, och jag har påpekat detta flera gånger men likväl framhärdar du. Vad är grejen? Du har alltså bestämt dig för en fördom du hyser, istället för att undersöka saken?

Absolut inte, jag undersöker allt och fördömer intet. Har hittat guld i skit allt för många gånger för att göra sådana kategoriska misstag, apropå.

I fråga om dekonstruktionen så far du kring med en massa fördomar, oavsett om du fördömer eller inte. Det står att finna i texten, i det du präntat ned på datorn och postat här, men möjligtvis inte i ditt "subjektiva menande".

Det du missar här är att jag inte primärt argumenterar emot dekonstruktion, som sagt ovan.

Utan mot mitt sätt att framställa den, men, som sagt, har du tagit och funderat på om det överhuvudtaget finns något annat sätt att framställa den på?

Sen är jag ganska övertygad om att jag redan bedriver en slags primitiv dekonstruktion, och har alltid gjort, tja så länge jag mins vilket cannabinoiderna sett till är lagom länge, så jag tänker inte bita mig själv i foten.

All typ av kritik, har förstås det gemensamt med dekonstruktionen att det är nedmonterar den ståndpunkt som den vänder sig emot. Men sen är det ju den där väsentliga skillnaden att dekonstruktionen inte tillför något eget, utan utgår från det som står i texten, den tillgriper inga vapen, och skjuter mot motståndaren, utan nedmonterar snarare den andres vapen och får kriget att upphöra, för att tala med en liknelse.

Du måste ju tänka på vart du är, varför vi kom hit. Alltså vilket är rummet, och vad hände nyss i det här rummet?

?

Det räcker väl med att du säger att det kommer en slutsats ur något som inte finns samtidigt som du säger att inga slutsatser ges. Det är så självmotsägande som det kan bli. Klart är att du säkert kan rädda det, och inte menar det som jag läser det. Men varför skall jag ta dina ord i bästa dager? Sådan är inte diskursen vi upprättar här, här slåss vi.

Ke? Vadå "slutsats ur något som inte finns"? Nej, dekonstruktionen existerar inte som en sak, det är inget ting, men däremot existerar det som en läsning. Och det är väl alltid ur läsningar vi har erhåller slutsatser? Varför skulle det här ens utgöra ett problem? Vad är kontroversiellt med detta? Du blir liksom tramsig. Vad är poängen att diskutera det här ens? Du radar ju bara upp fler och fler fördomar och missförstånd på varandra. Då är det långt mycket bättre att du läser honom. Men, för att återknyta, jag trodde i min enfald att det fanns nån önskan hos dig att ta dig bortom moderniteten och upplysningstraditionen, i synnerhet som du talade om det absurda och irrationella, men sen verkar du alls inte intresserad av den kritik som finns utav denna tradition, utan verkar istället vilja hålla fast vid den förras principer för att med dem kritisera kritiken av förnuftsdyrkan. Det blir djävligt förvirrat, vilken sida står du på? Varför inte sätta sig in i postmodernistiska tänkare, läsa originalverken, då det ändå är en tematik som du ständigt återkommer till. Jag menar Nietzsche i all ära, men det har hänt en hel del sen honom.

Ja helt sant, Nietzsche skall man inte stanna vid. Men problemet med dessa postmoderna undersökningar är att de i sina försök i att göra sig kvitt en tradition fastnar i just idén om att upprätta något nytt. Vi behöver inte gå så långt för att finna exakt de här tankegångarna, och det i en tradition som har många år på nacken, och alltså till och med kan presentera ett populariserat material av substans. Jag talar förstås om den österländska filosofiska traditionen, även kallad religion av vissa. Så jag sympatiserar inte så mycket med det jag läst av den "kontinentala filosofin". Det känns för mig främmande och jag läser det genom den förförståelse som givits mig genom de verk jag tidigare läst. Varför jag läser för snabbt och missar många passager.

"Fastnar i just idén om att upprätta något nytt"? Den kontinentala filosofin är så oerhört bred så man kan inte behandla den sådär kategoriskt. Jag läser absolut inte endast sånt jag är sympatiskt inställd till, då skulle jag ju inte utveckla mitt tänkande just nånting alls! Lika viktigt, till och med viktigare, anser jag det vara att läsa författare som kritiserar mina ståndpunkter, just för att få utveckla och förfina min position. Och lika många gånger läser jag bara för att bredda mig, för att sätta mig in i olika saker. Förstår alls inte det här läsandet där man bara läser sånt man "tycker om". Tycker dock du missar fruktansvärt mycket genom att inte läsa mer kontinentala tänkare, och du skjuter dig själv i foten. Än idag så är det hemskt dåligt med filosofer som är insatta i båda traditioner (såväl kontinental som analytisk filosofi), och där ligger framtiden rent akademiskt, om du skulle vara sugen på en sån karriär...

Det är kanske inte fullt så viktigt att hänga med i alla passager om man är ny för en viss författare. Utan mer givande kan det vara att läsa mer utav densamme, eller runt i kring densamme, för att få en klarare helhetsbild, och därigenom kan de snåriga passagerna i sig själva bli mer lättförstådda. Men nånstans måste man ju börja.

För övrigt så tror jag på att läsa och sedan reflektera, och då inte några små korta pauser, tid krävs, år krävs. Varför jag aktar mig för att läsa allt för mycket. Jag har ingen önskan att bli en "armchair" filosof. Det som nu gäller är mera naturvetenskaplig litteratur.

Att läsa är också att reflektera. Nu gör jag positiva omskrivningar här, men kort sagt: ditt tänkande är en text, och det väsentliga är väl att du löser det som du betraktar som ett problem. Det kan göras genom att stånga huvudet blodigt mot en vägg, just för att man saknar alla pusselbitarna för att "lösa" det. Eller så kan man "tänka" texten i en bok av en författare som brottats med samma problem och samlat in alla pusselbitarna.

Dessutom så läser ju du, om du inte kan redogöra till fullo så är det ju något som är oklart. Så är det åtminstone för mig. Och ett av skälen till att jag gör antagandet att det finns något utanför språket (i den snäva dfinitionen). Jag kan alltså ha förståelse som jag inte kan abstrahera till ett språk.

Det beror ju på hur det ser ut. Kan också bero på vilken förförståelse den har som man söker förklara för. Jag tror överhuvudtaget inte man kan förklara Derrida för nån som inte har nån förståelse alls för vad han sysslar med. Ju mer någon vet om hans "tänkande" desto lättare att förklara. Visst brister det pedagogiskt, men jag vet inte om jag har för avsikt heller att förvandla dekonstruktionen till "Mulle meck", anser förövrigt det skulle vara att förvanska den, så jag ser ingen poäng med det. Men den som är allvarlig med sitt filosoferande idag måste förr eller senare ta itu med poststrukturalismen, och ju förr desto bättre.

Det finns ju praktiska sidor av det här också. Vilket kan övas rent konkret och som ger påtagliga resultat. I de regionerna vill jag hellre röra mig nu. Det handlar tex om att inte behäfta min skrift med någon vidare eftertanke utan snarare låta det som ger sig också presentera sig. Borta är den politiska åsyftningen med livet som sådant här.

Det finns inget sätt att undkomma det politiska, för det är inte en bestämd typ av aktivitet utan en viss sfär till vårt handlande. Och det är just på den grunden jag kritiserar meditationen, som du kommer ihåg, det är en helt självcentrerad, egoistisk, verksamhet. Och då förespråkar jag istället att man musicerar, improviserar, eller liknande, eftersom man då på ett helt annat sätt ger till världen och omgivningen, och det är en inklusiv aktivitet.

[Avantgardet]

Hur du kan läsa en text utan att anta något övergår mitt förstånd. Det som du måste anta är betydelsen av begrepp. En text kan aldrig tala för sig själv utan kräver någon som tolkar symbolerna.

Och om du försökte förstå vad jag menar med textkritiker hade du nog lyckats också.

Poängen är just denna, du säger dig inte anta och mörkar på det sättet att alla tolkningar av symboler är just antaganden. Du verkar mena på att det finns immanenta kvaliteter i symbolerna själva, vilket är en rent metafysisk grund för din teori.

Undrar om våra böcker ligger och läser sig själva om nätterna?

Hehe var nog lika bra att nöja sig med det här va

Jag börjar dock ana att det är i materialismen som det här problemet ligger. Eller snarare i en viss tolkning av den. Nån annan som får den aningen?

För övrigt har jag nu fruktlöst i en halvtimma letat efter "Of gramatology" som jag var säker jag beställt, men fann bara "Writing and differance" som jag senare insåg var vad jag sökte. Och som för att vara ärlig jag förstår varför den saknar den pondus som man eftersöker då det är något slags samlingsverk.  :roll:

"Nöja sig med det här". Nu sitter han där uppe igen, att han aldrig lär sig. Vad fan är grejen. Högmod går före fall, varför lär du dig inte?

"Pondus"? "Samlingsverk"?

Till Jimmy gav jag en antydan om att jag läst vad som nu inte längre står att finna där, det rörde alltså inte dig.

Jag klättrar faktiskt uppåt. Har tröttnat på att vara "sjysst". Varför skulle jag vara det? Högmod straffas ju ändå av Nemesis och vadan uppträder du som om inte...

Angående "samlingsverk"; "a collection of Jacques Derrida's essays written between 1959 and 1966, has become a landmark of contemporary French thought".

Så jag antar att du inte behöver besvara om du instämmer i min poäng jag lyfte fram i femte stycket

Jamen "samlingsverk"? Han skriver ju essäer. Det är ju som Lyotard säger, essän (försöket - "mening sprider sig") är postmodernismens form, medan avhandlingen (avslutet - "mening samlas i en punkt") är modernismens. Svårt att hitta nåt annat än essäsamlingar av Derrida. Vissa verk är väl mer sammanhållna, och en del är rent av mindre essäistiska, men huvudsakligen skriver han essäer. Men fattar inte vad det skulle ha med "pondus" att göra. Begriper inte alls.

[Kallekula]

AV.

Nyfiken på en sak. Om man säger sig vara Derridaist, konstruktivistisk postmodernist (det du/ni talar om i tråden, lite otydligt vad det handlar om....ni verkar närma er något...om än vad). Är det möjligt att 5 st av denna skola (syn what ever) skulle kunna tolka en händelse, text etc på olika sätt? Eller fungerar det?  

Om tolkningen, analysen etc skiljer sig åt finns det någon gemensam nämare? Dvs får jag inte tolka/anlysera på något speciellt sätt för då är jag inte en konstruktivistisk postmodernist?'

Och vad är det ni talar om? Att förhålla sig till/tolka; Språk? Matte? Matlagning osv? Jag vet att denna fråga borde jag ställt tidigare (den kanske är ställd?) men jag snubblade in just nu och har skummat lite. En kort rekapitulation?

[Avantgardet]

Det är klart de kan tolka olika, och tolkar mest troligt olika i de flesta (strängt taget: alla) situationer, och detta eftersom de har olika bakgrunder och följaktligen är det olika "texter" de tolkar (texten är inte bara de tecken du har framför dig, utan också de du har med dig och med vilka du förstår de som står framför dig). Det innebär förstås inte att en dekonstruktiv läsning skulle kunna se ut hur som helst, eller att dekonstruktörer alltjämt skulle dekonstruera.

En dekonstruktiv läsning aktualiserar vissa "funktioner" som redan ligger i texten. Så det är en speciell typ av läsning. Vilket förhållande i en text, och vilken text, man fastnar för beror, som sagt, på vad man har med sig redan. Men skälvfallet är det så att två dekonstruktörer, eller fem, antagligen skulle uppmärksamma samma metafysiska principer i en viss text av Husserl till exempel, då man ju då har avgränsat sig förhållandevis mycket och det inte finns så mycket att välja på. Men det intressanta är inte just dessa metafysiska principer i sig, utan snarare hur de arbetar under textens yta, och strukturerar den. Allt kan rent principiellt dekonstrueras, också Matte och matlagning, har dock aldrig sett några sådana dekonstruktioner så jag vet inte hur de skulle se ut.

[Kallekula]

Okej, försöker bara bilda mig en uppfattning.

Men om man utgår från något konkret som tex de tio budorden. De kan tolkas/ analyseras utifrån ett historisk, religiös, filosofisk, sociologisk osv (eller en blandning av olika skolor/dicipliner) synvinkel, men hur skulle en konstruktivistisk postmodernist angripa dem? Vad skulle dito säga om de tio budorden? Och hur skulle samma dito se på de andra tolkningarna/analyserna? Vad skulle han säga om dem? Om du får drista dig att gissa (utan att gå in i detalj kring vad de traditionella ger för resultat/slutsatser. Det kandu gissa på ett ungefär kan jag tro).

[J R Auk]

Vad med den "transcendentala signifianten"? Man har problem med att andra försöker definiera, och omsorgsfullt argumentera för en viss definition, men själv antar man bara. Från nån hög häst i himlen sitter man och får sina begrepp som ambrosia drypandes ur den kudde av moln man lagt sitt drömmande huvud att sova på. "Varför skall man överhuvudtaget motivera nån gudomlig princip som ens tänkande grundar sig på, när man själv betraktar sig som denna princips inkarnation?", undrar dessa. Och så fortsätter den... Inget gehör alls. Vadå "top-down" och "bottom-up", vad hjälper det om man som Hegel står på huvudet? Riktningar är relativa, och jag har ännu inte sett nåt argument för den transcendentala signifianten.

Prior to différance, all Western conceptual schemes relied on one form or another of a transcendental signifier. A transcendental signifier is any metaphysical, hierarchical principle that presumes to determine which constructions of signifiers are "natural" or "proper." Examples of transcendental signifiers include Truth, God, Allah, Reason, Being, and various political ideologies. Différance is an alternative to and escape from the logic of the transcendental signifier. (Artikeln: http://en.wikipedia.org/wiki/Deconstruc ... d-religion)

Och Wilber har inte gått genom différance, eller den "alternativa logik" det implicerar, utan rakt av bara antagit sig ha nån arkimedisk punkt utanför världen på vilken han står. Precis som Jimmy och Auk gör, och det går mig fan på nerverna. Bara backa ett par steg och mena sig ligga längst fram. Nä, ni får fan lov att motivera. Vi tror inte på Gud längre (och Auk har mage att kalla mig och miles för Bokstavstroende, samtidigt som han i sin praktik - värt att notera, och där uppvisar alls inte jag och miles, nu tar jag honom i försvar här, men med all rätt, samma beteende - uppvisar just det religiösa beteendet). Om man sen åtminstone försöker argumentera för nån typ av rationalitet, utifrån den litterära genre som detta begrepp självt upprättar, så är man ju ärlig i alla fall, men den som inbillar sig kunna argumentera emot den från nån punkt han eller hon bara stipulerar, rakt upp och ner, utanför det språk som är traditionerna, och som vinner kraft endast genom att vara tradition, han eller hon är bara naiv och dumdristig, och får bakläxa.

Vill bara uppmärksamma dig på den här vändningen du gör i diskussionen. Och det efter att jag tagit mig tid att definiera och sedan argumentera för min definition, ja jag till och med argumenterade emot en annan definition som ansågs bruklig.

Vad gjorde du i argumentationsväg? Jag tänker inte citera det, vill inte försätta dig i en pinsam situation.

Så ursäkta mig när jag säger att du fortsätter att missförstå mig. Jag skulle inte gjort den fina omskrivningen och sagt att mitt problem låg med din presentation av dekonstruktion. Jag borde rakt ut sagt att mitt problem ligger med dig och ditt sätt att använda dekonstruktion som något du flyr till så fort du inte klarar av att argumentera om sakfrågan.

Du har under hela den här diskussionen inte tillfört mycket av värde. Du har enbart ryckt in för att försöka domdera vad vissa begrepp skall betyda och vad vi skall tala om. Vad är dina skäl då till att vi skall föredra din position? Ingenting förutom referenser till "differënce" och en uppskrivande artikel på wiki samt "dekontruktion" som du påstår dig använda dig av.

Ledsen, men det ger ingen respekt i min bok. Så jag får säga som du brukar gilla att nedlåtande göra.

"Jag blir besviken att Avantgardet retirerar till en sån här urlöjlig position för jag vet att han kan så mycket bättre."

[Avantgardet]

Vad är det här?

Vad skulle vara "pinsamt" med att jag gick på pudelns kärna? Får man inte tala om den va? I synnerhet som du och Jimmy beskyllde andra för att vara bakåtsträvande modernister. Jag menar det blir ju rätt djävla löjligt att sitta ned tyst och bli påtvingad lektioner av nån typ som lagt sig till med nåt uppblåst men som inte ens fått rätsida på det han står där och menar sig lära ut. Har han sen investerat sitt ego i en sån sak, ja, då har han gjort nåt helvetes dumt. Min skyldighet är att påtala det, inte sitta tyst. Tror de allra flesta är klipska nog för att hantera sanningen, det tror jag även, eller i synnerhet, om den här snubben.

Men att du inte har argument emot betyder inte att kritiken (eller kritikern) är "dum" eller "elak", utan det kan också vara skäl att rannsaka sig själv och kanske rent av lyssna till den kritik som framförts. Jag menar vad har du att förlora på det? Situationen i den filosofiska världen idag ser ut på ett visst sätt. Det är vissa frågor som diskuteras mer än andra, och vissa filosofer som allmänt anses mer angelägna och aktuella att diskutera. Derrida är en sån. Inte i det "analytiska" lägret, men han börjar bli mer och mer allteftersom det "analytiska" lägret suger i sig den "kontinentala" litteraturen. Och omvänt blir vissa "analytiska" filosofer lästa mer och mer bland "kontinentala" tänkare. Klyftan är inte utsuddad, alls inte, men den börjar överbryggas. Och hade du haft lite framförhållning så hade du passat på att beta av en hel hop av de "kontinentala", och bilda dig en klar konception av dem, redan nu. Är det så djävla dumt tänkt det? Men sen så vet jag ju inte vad du håller på med, och jag har ju frågat några gånger redan, är du ute på nåt slags religiös mission eller vad?

Det är väl annars symptomatiskt att du talar om min person, och att du menar mig ha gjort nån "vändning" i diskussionen (som om jag skulle ha följt nån specifik riktning och sen gjort ett brott mot den, istället för att bara, som jag alltid gör, belysa eller kritisera olika saker som på ett eller annat sätt anknyter till det som blir eller har blivit sagt). Själva poängen med den här "vändningen", som du kallar den, var ju annars att just understryka att du inte bara kan ta en definition och argumentera för den, du måste stödja dig på nåt om du skall argumentera för nåt (detta är samma sak som att analytisk filosofi bara tar sin metod för självklar, den nänns aldrig motivera den på nåt sätt). Och det skall alltså vara "pinsamt" att ha gjort sig skyldig till att påpeka? Begriper ingenting av det där. Ledsen Auk, men det jag ser här, och det finner jag djävligt barnsligt, är istället samma charader som du hållit på med hela djävla tråden igenom (nåt verkar ha stigit dig åt huvudet). Spel för gallerierna tycks det mig, men jag fattar inte varför för det är ju liksom bara du och jag som surrar. Kanske nån liten smurf ute i periferin som orkar läsa, men de är ju inte med och diskuterar saken so what?

Skulle jag "fly" när jag inte klarar av att diskutera sakfrågan? Vad fan är det du gör exakt nu då? Du är förbannat duktig på att kalla andra saker, slänga etiketter omkring dig (Boken blah, blah, blah), samtidigt som du gör dig skyldig för exakt samma sak och just i samma ögonblick, i samma gest. Sen får du väl söka belöna eller bestraffa mig med din "respekt", vet som inte varför jag skulle bry mig. Är du så djävla dumtjurig så att du inte lyssnar när du borde göra det, ja, inte fan är det jag som blir bestraffad.

Varför man ska föredra min position? Helt enkelt av det skäl att jag förhåller mig till problematiken, jag blundar inte för den, vilket inte är att säga att jag "löst" den, utan bara att jag tar den i beaktande. Alltså mer modern än modernismen så att säga (med en liten ordlek).

[J R Auk]

Vad är det här?

Vad skulle vara "pinsamt" med att jag gick på pudelns kärna? Får man inte tala om den va? I synnerhet som du och Jimmy beskyllde andra för att vara bakåtsträvande modernister. Jag menar det blir ju rätt djävla löjligt att sitta ned tyst och bli påtvingad lektioner av nån typ som lagt sig till med nåt uppblåst men som inte ens fått rätsida på det han står där och menar sig lära ut. Har han sen investerat sitt ego i en sån sak, ja, då har han gjort nåt helvetes dumt. Min skyldighet är att påtala det, inte sitta tyst. Tror de allra flesta är klipska nog för att hantera sanningen, det tror jag även, eller i synnerhet, om den här snubben.

Men du går inte på pudelns kärna. Du kom in här i den här tråden och slängde ur dig att jag var larvig och att min inställning (som jag kallade att hålla begreppen flytande) omöjliggjorde diskussion.

Det bemötte jag, och jag argumenterade för mina begrepp, och mot miles.

Då kom istället från dig ett inlägg om att tråden var impotent, att det var meningslöst att ställa frågan som stipuleras i tråden.

På det svarade jag med att lägga ut vad tråden egentligen stipulerar, och korrigerade de missförstånd du for ut mot.

Och nu kommer vi till den egentliga pudelns kärna, för då efter detta, så kilade du harmset med svansen mellan benen och hämtade detta som jag ovan citerat.

Helt plötsligt så kommer beskyllningar om att jag bara antar och inte argumenterar för mina begrepp, vilket är en grundlös beskyllning och får tas som ren retorik (vi kan ju se efter vad den kronologiska ordningen avslöjar för oss). Och vidare så lämnar du alla dina påståenden hängande oargumenterade för. Istället så rycker du in den här frågan om "transcendental signifians" (och här kan du också empiriskt undersöka om det är så att jag hela tiden återkommer till de här frågorna eller om det är du). Och vad än vämjeligare är så söker du legitimera dina påståenden med denna nya fråga du väckt.

Men att du inte har argument emot betyder inte att kritiken (eller kritikern) är "dum" eller "elak", utan det kan också vara skäl att rannsaka sig själv och kanske rent av lyssna till den kritik som framförts. Jag menar vad har du att förlora på det? Situationen i den filosofiska världen idag ser ut på ett visst sätt. Det är vissa frågor som diskuteras mer än andra, och vissa filosofer som allmänt anses mer angelägna och aktuella att diskutera. Derrida är en sån. Inte i det "analytiska" lägret, men han börjar bli mer och mer allteftersom det "analytiska" lägret suger i sig den "kontinentala" litteraturen. Och omvänt blir vissa "analytiska" filosofer lästa mer och mer bland "kontinentala" tänkare. Klyftan är inte utsuddad, alls inte, men den börjar överbryggas. Och hade du haft lite framförhållning så hade du passat på att beta av en hel hop av de "kontinentala", och bilda dig en klar konception av dem, redan nu. Är det så djävla dumt tänkt det? Men sen så vet jag ju inte vad du håller på med, och jag har ju frågat några gånger redan, är du ute på nåt slags religiös mission eller vad?

Jag lyssnar oftast på kritik, men jag söker också förstå varför kritiken framförs. Alla frågeställningar går att göra impotenta genom att ställa den ändlösa räckan av "varför" så som barn kan roa sig när de märker att kunskap och att veta är något som vi vill utge oss för att ha och hålla och något vi blir obekväma när vi tvingas uppge.

Här, mot dig, har jag varit ute efter att visa dig något. Jag har försökt ge dig en bild av hur du bemöter diskussioner om än bara i det raljanta. Jag har gett dig kritik mot ditt bygge som du inte ens bemött, förut och här, så vad saknas? Dina ord om kritken du gett, att den flys, att den inte lyssnas på ser jag som projektion, jag tar den inte till mig. Diskussionen skall ske på dina villkor är ständigt ditt svar. Då kan aldrig min poäng nå dig, DU kan alltså inte ta dig utanför DINA begrepp.

Jag tror för övrigt att du har fel, jag har gjort min "profetia" om framtidens filosofi, och den ligger i tväretenskap, när de avknoppade vetenskaperna går till baks till sin linda och än en gång låter sig utsättas för filosofins skärskådande öga, jag ger inte ett vitten för den här påstådda skillnaden mellan analytisk och kontentinental, det är bara ett i ledan av alla homogeniserande och konsensuösa projekt som vi inbegriper oss i för att hålla borta andra kulturyttringar. Gå själv och ta del av mellanösterns filosofer, eller varför inte våga sig ännu längre bort?

Det är väl annars symptomatiskt att du talar om min person, och att du menar mig ha gjort nån "vändning" i diskussionen (som om jag skulle ha följt nån specifik riktning och sen gjort ett brott mot den, istället för att bara, som jag alltid gör, belysa eller kritisera olika saker som på ett eller annat sätt anknyter till det som blir eller har blivit sagt). Själva poängen med den här "vändningen", som du kallar den, var ju annars att just understryka att du inte bara kan ta en definition och argumentera för den, du måste stödja dig på nåt om du skall argumentera för nåt (detta är samma sak som att analytisk filosofi bara tar sin metod för självklar, den nänns aldrig motivera den på nåt sätt). Och det skall alltså vara "pinsamt" att ha gjort sig skyldig till att påpeka? Begriper ingenting av det där. Ledsen Auk, men det jag ser här, och det finner jag djävligt barnsligt, är istället samma charader som du hållit på med hela djävla tråden igenom (nåt verkar ha stigit dig åt huvudet). Spel för gallerierna tycks det mig, men jag fattar inte varför för det är ju liksom bara du och jag som surrar. Kanske nån liten smurf ute i periferin som orkar läsa, men de är ju inte med och diskuterar saken so what?

Skulle jag "fly" när jag inte klarar av att diskutera sakfrågan? Vad fan är det du gör exakt nu då? Du är förbannat duktig på att kalla andra saker, slänga etiketter omkring dig (Boken blah, blah, blah), samtidigt som du gör dig skyldig för exakt samma sak och just i samma ögonblick, i samma gest. Sen får du väl söka belöna eller bestraffa mig med din "respekt", vet som inte varför jag skulle bry mig. Är du så djävla dumtjurig så att du inte lyssnar när du borde göra det, ja, inte fan är det jag som blir bestraffad.

Vad var det du gjorde då? Gå tillbaks och syna tråden, påståenden idel från din sida som hela tiden bemöts, ingen uppföljning på påståendena efter att de bemötts utan hela tiden nya vinklar för att kritisera. Tu quoqe är väl allt jag behöver säga dig.

Varför man ska föredra min position? Helt enkelt av det skäl att jag förhåller mig till problematiken, jag blundar inte för den, vilket inte är att säga att jag "löst" den, utan bara att jag tar den i beaktande. Alltså mer modern än modernismen så att säga (med en liten ordlek).

Vilken problematik? För dig finns det ju ingen problematik eftersom när du läser texter de presenterar sig själva, medan när andra läser texter, eller när de för den delen författar den, de upprättar metafysiska system. Du förhåller dig ju inte till problemet är mer korrekt att säga. För övrigt så ser jag inget skäl till att överge min position av att förutsätta språkets transcendens vilket så att säga lämpar över bevisbördan på dig. För du har inget gott skäl varför vi inte skulle anta det. Det enda skälet du kan ge lämnar ditt språk i en position där det inte kan ha uppstått.


Vidare så kallar du mig för uppblåst och uppfattar mig säkert som otrevlig. Bra säger jag!

Det jag har gjort är att jag har speglat ditt beteende, jag har till och med lånat många av dina uttryck. Självbilden du håller verkar vara nedlusad av vanföreställningar. Det finns ingen här som så ofta talar om att den har visat (vilket skall läsas som bevisat i din jargong) och som använder det som ett påstående för att slippa visa som du.

Du har i den här tråden uppvisat en räcka med feltolkningar, eller tagit dig tolkningsföreträde. Alternativt så dryper din text av retorik.

Bland annat så tar du min beskrivning av min attityd till begrepp som "flytande" att betyda meningslös, medan du sedan beskriver hur man kan ge begrepp meningar efter behov, eller provisoriskt, på ett liksom flytande vis. Sedan talar du om att vi "undanflyr kritik" när det rakt motsatta uppvisas då det som sägs bemöts och bemödas med kritik, eller försvar kalla det vad du vill. (Och jag tror att vi kan lära oss mycket av vad "vi" påvisar här).

Och vad det gäller hela den här nya diskussionen och vart vi har hamnat så finns det gott om kritik. Dock så diskvalificerar du ju andra genom att påstå att de inte ens förstått frågorna eftersom de inte läst böckerna. Så varför diskutera de här frågorna med dig? Varför lyfter du fram frågorna och bjuder dem som implicita "bevis" för din mening? Varför överhuvudtaget gå mot de här markerna som du känner dig trygg och hemmastadd i bara för att du "förlorat" diskussionen om andra sakfrågor?

Det är en fråga du bör tänka över. Jag börja tröttna på den här mödan jag gör.

[Avantgardet]

Nej Auk, ledsen, men du har misstolkat. Läs om mitt deltagande i tråden utifrån antagandet att jag inte for iväg "harmset med svansen mellan benen" utan helt enkelt bara läste början på det inlägg det handlade om då, och svarade i all hast, sen stack jag. Återkom dagen efter, läste resterande av ditt inlägg och fann en massa trams. Läser du från det antagandet istället för som du gör nu så får du en helt annan tolkning, och en som stämmer bra mycket bättre med hur jag uppfattar saken. Och det är så jag läser den, och i det perspektivet så framstår du tyvärr enbart som en grinig unge.

Och det att du bara antar är ju faktum, hur kan du få det till retorik? Ska vi ta det igen? Från vilken position beskyller du mig och miles att slänga oss med Boken? Låt höra! Hur kan den beskyllningen sluta i nåt annat än vad du kallade typ "ett tomt normerande maktanspråk"? Du fäller dig själv på eget grepp, vilket jag visat utförligt, eftersom du tycktes ha svårt att begripa det initialt. För att kunna säga en sån sak så måste man själv sitta på Boken, eller (ännu värre) tro sig vara Boken. Så varför skulle det vara "vämjeligt"? Det är pudelns kärna. Det här måste du ju inse själv. Och det är också anledningen till att jag funnit miles definition bättre än din, då den tar hänsyn till dessa angelägenheter i långt större grad än din gör. Eller så har jag förstått det.

Och försök se frågeställningen då utifrån min horisont. Är det inte en impotent frågeställning? Jo. Är det ens en frågeställning? Behövs inte ställas nån ändlös räcka av varför-frågor. Så vad gäller saken? Är det bara utbrott av affekter det här eller?

Här, mot dig, har jag varit ute efter att visa dig något. Jag har försökt ge dig en bild av hur du bemöter diskussioner om än bara i det raljanta. Jag har gett dig kritik mot ditt bygge som du inte ens bemött, förut och här, så vad saknas? Dina ord om kritken du gett, att den flys, att den inte lyssnas på ser jag som projektion, jag tar den inte till mig. Diskussionen skall ske på dina villkor är ständigt ditt svar. Då kan aldrig min poäng nå dig, DU kan alltså inte ta dig utanför DINA begrepp.

Vilken kritik, och mot vilket bygge? Jag har bara sett dig rada upp en massa missförstånd och fördomar. Hur intressant är det att se på när du slåss mot halmgubbar? Det är därför jag ber dig sätta dig in i saken, istället för att bara slänga ur dig en massa ogenomtänkta fördomar.

Nej, jag ser att du inte tar till dig, det är ju uppenbart. Din poäng? Vilken är det? Och vadå "mina" begrepp, eller "dina" begrepp? I det språk jag använder finns det ingen som har nån äganderätt på begreppen, utan de får sin betydelse genom konventioner, och dessa konventioner uppstår genom det bruk vi gör av begreppen. Det är inte så att jag animerar begreppen med nåt mystiskt "menande", för i såna fall (än en gång, får hoppas att det går hem nu) så hade vi överhuvudtaget inte kunnat begripa texter utav sedan länge döda författare. Men det anser vi ju att vi kan, eller hur? Och vad fan skulle du nu göra om du kom utanför begreppen? Lust att berätta för oss? (Det sista är förstås ett skämt, eftersom det ju är strikt omöjligt, vilket bara får mig att undra vad fan du ville ha sagt med påståendet.)

Vilken problematik? För dig finns det ju ingen problematik eftersom när du läser texter de presenterar sig själva, medan när andra läser texter, eller när de för den delen författar den, de upprättar metafysiska system. Du förhåller dig ju inte till problemet är mer korrekt att säga. För övrigt så ser jag inget skäl till att överge min position av att förutsätta språkets transcendens vilket så att säga lämpar över bevisbördan på dig. För du har inget gott skäl varför vi inte skulle anta det. Det enda skälet du kan ge lämnar ditt språk i en position där det inte kan ha uppstått.

Va? Det fungerar likadant när jag läser texter som när andra läser texter. Men när man gör positiva påståenden, när man teoretiserar, så gör man just metafysiska antaganden. Det gör jag också när jag teoretiserar, eftersom det är själva teoretiserandets förutsättning. Är det något oklart i det? Här gör du förövrigt just det som jag kritiserat hela tiden, och du säger bevisbördan ligga på mig? Du hade ju kunnat gå tillbaka i tråden då och se hur många gånger jag upprepat frågan (mer eller mindre ordagrant): hur motiverar du den transcendentala signifianten? Med vilken rätt antar du den som grund? Och här kan jag bespara dig besväret: det finns inget svar som inte direkt snärjer sig i samma problematik! Men förklara gärna vad du menar med "Det enda skälet du kan ge lämnar ditt språk i en position där det inte kan ha uppstått", för jag hände alls inte med där, har inte en susning vad du syftar på.

Vidare så kallar du mig för uppblåst och uppfattar mig säkert som otrevlig. Bra säger jag!

Stundom uppblåst, stundom som en lipsill, stundom bara som en tjurskalle. Om det är bra, ja vad kan jag väl dra för annan slutsats än att du håller på med nåt tramsigt djävla spel här.

Det jag har gjort är att jag har speglat ditt beteende, jag har till och med lånat många av dina uttryck. Självbilden du håller verkar vara nedlusad av vanföreställningar. Det finns ingen här som så ofta talar om att den har visat (vilket skall läsas som bevisat i din jargong) och som använder det som ett påstående för att slippa visa som du.

Ooooh! Men Auk, för helvete! Sandlåda. Vill egentligen inte ens kommentera sånt här trams. Men, låt gå för det, men det blir kort, för om du skulle ha "spelat" mig i den här såpan, så måste det erkännas att du och jag är oskiljaktiga som tvillingar, även när du inte "spelar" mig. Det blir slutsatsen, och jag vet inte om den direkt talar för din sak.

Attityd och innehåll måste helt enkelt hänga ihop, och när det gör det så ser jag inga som helst problem med det. Sen vore det förstås tacksamt om du kunde skriva en komplett mening utav: "Det finns ingen här som så ofta talar om att den har visat (vilket skall läsas som bevisat i din jargong) och som använder det som ett påstående för att slippa visa som du." För det är i nuvarande skick en helt obegriplig mening.

Du har i den här tråden uppvisat en räcka med feltolkningar, eller tagit dig tolkningsföreträde. Alternativt så dryper din text av retorik.

Här använder du ju "retorik" bara som ett retoriskt grepp, och jag tycker det vittnar ganska tydligt om vad som driver dig här. Vad har jag gjort för feltolkningar? Konkret nu, inte bara nåt sånt här. Tagit mig tolkningsföreträde? Är det nån i den här tråden som understrukit att tolkningar ska motiveras så är det väl jag? Du däremot har bara antagit dig själv vara Boken, vilket enligt dig gett dig rätten att beskylla mig och miles för att tro oss besitta Boken, för på något annat sätt kan en sådan beskyllning överhuvudtaget inte komma till stånd. Och just detta antagande du gör där, ett implicit antagande, har jag dragit fram i ljuset, och ända sen det gjordes har du betett dig som en barnrumpa. Det är min tolkning. Testa läs från den horisont jag skisserade överst så får du se.

Bland annat så tar du min beskrivning av min attityd till begrepp som "flytande" att betyda meningslös, medan du sedan beskriver hur man kan ge begrepp meningar efter behov, eller provisoriskt, på ett liksom flytande vis. Sedan talar du om att vi "undanflyr kritik" när det rakt motsatta uppvisas då det som sägs bemöts och bemödas med kritik, eller försvar kalla det vad du vill. (Och jag tror att vi kan lära oss mycket av vad "vi" påvisar här).

Ja, det innebär meningslös, eftersom kan det betyda vad som helst så betyder det inget alls. Det säger sig självt. Och ja, jag försökte hjälpa dig och nyansera bilden, eftersom den linje med "flytande begrepp" som du kör på renderar absolut relativism, medan den nyanserade position jag skisserade undviker en sådan problematik (och i själva verket snarast är att betrakta som rent deskriptivt för hur vi går tillväga när vi använder språket). Synd att du missade den skillnaden.

Än en gång, konkret Auk! Låt höra, vilken är nu denna kritik? Och när jag talar om "ni", så syftar jag de facto inte bara på dig utan på alla dem som bara antar utan vidare, och utan att redogöra för sina antaganden, som om de inbillade sig vara Guds egna språkrör. Den analytiska metoden är ett sånt antagande. Jag har däremot, trots upprepade påpekanden, inte sett dig en enda gång motivera dessa antaganden du gör. Och att säga att du inte ser något skäl att inte anta är inte svar på kritiken, det är ett icke-svar (per definition).

Och vad det gäller hela den här nya diskussionen och vart vi har hamnat så finns det gott om kritik. Dock så diskvalificerar du ju andra genom att påstå att de inte ens förstått frågorna eftersom de inte läst böckerna. Så varför diskutera de här frågorna med dig? Varför lyfter du fram frågorna och bjuder dem som implicita "bevis" för din mening? Varför överhuvudtaget gå mot de här markerna som du känner dig trygg och hemmastadd i bara för att du "förlorat" diskussionen om andra sakfrågor?

Nej, jag har ju lagt ut problematiken förhållandevis djävla tydligt själv. Och det är förbannat svårt att se hur du kan fortsätta på samma spår efter det. Det finns ju ett skäl till att strukturalismen blev så kortvarig (överallt utom i Wilbers värld), och varför den alltid kommer drabbas av samma kritik.

Jag vet inte vad "min mening" skulle vara som jag genom att lyfta fram den här problematiken skulle ha sökt bevisa enligt dig. Och vad är den diskussion jag har förlorat? Än en gång är du oerhört abstrakt, och min gissning är att du alls inte ens kan konkretisera påståendet mer än så. Hur vet man ens om du lagt ned det här skådespelandet och istället är ärlig nu? Det går förstås inte. Däremot kan vi vara säkra på att du ingenstans lyckats motivera dina antaganden. Utan vi ska bara ta dig på ordet, för du är Guds språkrör, det du säger är lag, och säger du att miles och Avantgardet kommer med tomma normerande maktanspråk då är det bara så för, ja igen, du är ju Gud, nej hans språkrör, förlåt mig, och du behöver inte motivera jack shit! Och när man ifrågasätter det så tar du till gråten. Och när inte det funkar så försöker du spela överlägsen och dumdryg. Det är den cirkus jag sett de senaste sidorna i den här diskussionen. Motivera ditt antagande att du är Guds språkrör, att det du säger är sant enbart i egenskap av att det är du som säger det! Varför ska vi andra gå med på det? Det inser du ju själv att det är ett orimligt djävla krav.

[Avantgardet]

Men visst, det är väl jag som har varit okänslig och elak, och ska tänka över det du säger. Jag ska väl bli snällare. Hålla tand för tunga när andra svamlar, och inte peka ut brister i andras resonemang. Fin poäng. Tänkvärt Auk. Jag ska försöka ta till mig det!

[J R Auk]

Nu sätter du igång och diskuterar något annat än vad jag lyfte fram.

Låt mig stipulera den tydligt.

Varför kom du att fråga om den transcendentala signifianten? Varför kom du att ställa frågan i den kontext den förekom?

[J R Auk]

Men visst, det är väl jag som har varit okänslig och elak, och ska tänka över det du säger. Jag ska väl bli snällare. Hålla tand för tunga när andra svamlar, och inte peka ut brister i andras resonemang. Fin poäng. Tänkvärt Auk. Jag ska försöka ta till mig det!

En bra start uppvisar du här i alla fall

[Kallekula]

Vadan nu är det månne dekonstruktion av Auk by AV och viseversa vi bevittnar?

Kan ni inte tagga ned lite och koncentrera er på själva ämnet, eller ett ämnesområde. Jag skulle faktiskt tycka det var intressant om ni seriöst diskuterade tex dekonstruktion.

[Avantgardet]

Nu sätter du igång och diskuterar något annat än vad jag lyfte fram.

Låt mig stipulera den tydligt.

Varför kom du att fråga om den transcendentala signifianten? Varför kom du att ställa frågan i den kontext den förekom?

Eftersom redan i Jimmys första inlägg så bad man oss göra en massa antaganden (bl.a. att religiösa doktriner skulle inverka kausalt på folks beteenden så att de utförde altruistiska handlingar). Därefter för att man, inte minst du, gjorde en rad andra antaganden, bara så där rakt upp och ner. Det var min ingångspunkt i diskussionen.