J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Nu har visst den där uppblåstheten smugit sig in igen, utan att nåt i sak har förändrats på något sätt. Hade du skäl att släppa den tidigare så har du fortfarande skäl att inte klä på dig den, eftersom du ingenstans rättat till det som tidigare fick bubblan att brista.
Du har uppenbarligen missat varför bubblan brast
Men det är inte så konstigt eftersom betydelse för dig inte ligger i hur jag begagnar språket utan hur du gör det. Jag förlåter dig alltså.
Eftersom inget ändrats i sak så kan det väl knappast finnas skäl för uppblåstheten? Synd att du tappar koncepterna och blir helt till dig när du tror att du är på väg att få till det, tyvärr har du här inte fått rätsida på det hela så det kan bara sluta på ett sätt. Lite mindre anspråksfull framtoning skulle du tjäna på, säger bara.
J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Auk, vadå de definitioner han begagnar sig av? Du talar om dekonstruktionen nu som att det vore en teori, något med ett positivt innehåll, men det är den ju inte. Det är i själva verket precis vad den inte är. Jag märker att det blir mindre och mindre meningsfullt att diskutera det här ens, du får helt enkelt lov att läsa Derrida innan vi kan diskutera. Läs "Of Grammatology".
Och du talar om den som om det vore en teori, inte ber jag dig läsa om den där boken för det.
Finns det något annat sätt att tala om den? Ja, genom negationer, genom att säga vad den
inte är. Men då börjar du ju gnälla över att vi inte kan definiera den överhuvudtaget.
J R Auk skrev:Hur menar du att han läser en text utan definitioner av dess ingående begrepp? Finns alltså alla referenser till mening i varje text han läser, eller applicerar du här det där utökade textbegreppet som innebär att han tolkar texten, den specifika, utifrån vad den allmänna texten ger, alltså summan av alla erfarenheter? Endera så blir det absurt eller så blir det trivialt. Hur skall du ha det?
Har inte sagt att han läser en text utan definitioner. Han befinner sig på ett ställe, i en viss kultur, vid en viss tidpunkt, och begagnar sig av det språk som finns där, och de definitioner som det gör av olika begrepp. Det torde inte vara nån nyhet att dekonstruktionen betraktar språket som en struktur, i synnerhet som vi pratat om det så djävla många turer redan, och som en helhet alltså. Att
inget begrepp är i sig självt, utan refererar till andra begrepp
ad in finitum. Det är annars redogjort för allt det här i tidigare inlägg utav mig i den här tråden. Fast var nu vaksam på de positiva omskrivningarna, så att du inte rakt upp och ner tar dem som antaganden.
J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Det du gör nu när du kritiserar mig (och dekonstruktionen) är att du antar din transcendentala signifiant (subjektet i detta fall) och därefter, när du väl lagt din grund och har din språkteori, kan du hävda att du menar något med det du säger eller skriver, något som inte finns i texten, och som är textens egentliga betydelse.
Och du klagar på att jag antar flytande begrepp, var hittar du källan till dina? Vad händer om jag använder ett begrepp i enlighet med en tro av att det är ett annat? Hur
bör det utläsas då enligt dig?
Källan? Eller "källan"? Det är en viss skillnad. I språket svarar jag, inte krångligare än så. Språket har redan sina betydelser, det vill säga vi använder det redan på ett visst sätt. Jag säger inte att ett begrepp
bör utläsas si eller så, jag säger att det
kan utläsas si eller så.
J R Auk skrev:Jag skall påpeka att jag förut inte insåg vad du syftade på med signifikant. Jag skall nu inte sticka med under stol med att jag menar en sådan finnas. Och jag hävdar som miles tidigare, det är den värld jag förhåller mig till

Jag säger inte ens signifikant, jag säger signifiant. Men det är oväsentligt. Vad du har att röra dig med här är begrepp, så vad motiverar den speciella status som du förlänar ett visst begrepp? Hur förmår det vara både ett inomspråkligt element och ett utomspråkligt på en och samma gång?
J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Du hävdar också att jag antar att det skulle finnas en "riktig" definition av ett begrepp, som jag (och Derrida) också skulle anta när jag (vi) bedriver textuell verksamhet. Men, ännu en gång, dekonstruktionen antar inte att det finns någon en-gång-för-alla-fastslagen betydelse hos ett begrepp! Det här är nåt som du bara fått för dig, men jag förstår inte varför eller hur eftersom jag tydligt understrukit att så inte är fallet hela tiden. Det är som att du desperat söker brister i den, men fortfarande måste du läsa på om du vill att kritiken skall träffa. Som du föreställer dig dekonstruktionen nu så förvandlar du den till dess motsats. Och vad fan ska det tjäna till att hålla på med halmdockor? Det kanske roar dig, själv finner jag det bara tröttsamt. Dekonstruktionen säger, praktiskt taget explicit, att mening sprider sig i alla riktningar, den samlar sig inte i en punkt. Tvärtemot vad du säger så understryker dekonstruktionen ideligen att betydelser skiftar hela tiden, så det här snacket om "Boken" som du kör med är obegripligt.
Det är väl uppenbart att en som hävdar att han inte har dogmatiska begrepp ändå kan ha dem?
Jodå, och det gäller ju på alla ledder liksom. Om
jag är dogmatisk när det gäller dekonstruktionen? Jag har på gott och ont blivit "övertygad" om "riktigheten" i det Derrida skriver, och genom honom bristerna i traditionell metafysik.
J R Auk skrev:Du måste också inse att mitt problem inte ligger hos dekonstruktionen, det är väl ett trevligt förhållningssätt. Mitt problem ligger med hur du tar dig an den och presenterar den. Och ta det inte personligt, du är ändå en av dem jag respekterar mest, inte avgränsat till det här haket. Men fan måste ju visa det i handling också.
Som sagt: finns det nåt annat sätt att presentera den på? Annat än att då säga ingenting, eller helt enkelt konstatera allt det den inte är? Det finns ett principiellt problem här, och det är därför jag envisas med att dekonstruktioner måste läsas, de måste man ta del av, uppleva, erfara, inte få återberättade.
J R Auk skrev:Om det nu är så att du antar att meningen sprider sig i alla riktningar, hur kommer det sig då att min riktning mer än en gång kritiserats?
? Vet inte vad du försöker säga här? Om jag kan utläsa nåt så ligger betoningen på "riktning", och det är just en sån där "samlande" gest.
J R Auk skrev:För att förtydliga vad jag menar med "Boken". Se på kristna tex. De hävdar sin bok som en dogm. Om man sen påpekar att den boken de far med har förändrats under tiden så säger de att det är en nutida analogt exakt översättning till den ursprungliga, med gud som garant förstås. Så Boken som omtalas ligger inte i ett objekt. Det ligger hos subjektet som läser den. Svidande kritik jag vet, men vad fan skall jag göra då?
Ser inte det svidande i kritiken, tyvärr, ser inget svidande alls i att du som vanligt greppar en transcendental signifiant och antar en subjektsfilosofi. Och hela det här köret med "Boken" har jag bemött i ett tidigare inlägg.
J R Auk skrev:Avantgardet skrev:För att visa på hur det ligger till, och för att räta ut ett par frågetecken. Nej, det handlar inte alls om något antagande, utan att symbolerna inte alls är beroende av ditt menande är i själva verket en förutsättning för språket att fungera. Eller vill du verkligen fortsätta hävda det? Skulle betydelsen hos ett begrepp vara beroende av vad utsagesmannen hade i åtanke så hade vi ju inte kunnat läsa texter av sedan länge döda författare och begripa dem. Språkets förmåga att fungera i författaren/utsagesmannens absoluta frånvaro är dess själva möjlighetsvillkor. Kan du invända angående detta? Nej, jag tror inte det.
Nej självklart har du rätt!
Behöver jag säga mer? Ok för att gardera mig. Så språk kan inte missförstås då? Det går inte att tolkas fel?
Det beror givetvis på vad man antagit som "rätt".
Men jag skulle, om det tillåts, säga nej, och detta eftersom språket inte har några gudomliga lagar att följa utan är utsatt för våra nycker. Språket, som institution, är vad Derrida kallat i "Den andres enspråkighet" för ett
performativt löfte. Det finns inget språk, som en sak, som något färdigt konstituerat, men varje gång vi tar ton så utlovar vi, och därigenom befäster, ett språk.
Om du, som du själv medger, går med på vad jag sade ovan så får detta implikationer. Det innebär att den tanke som kommer till dig formulerad i språk är mångtydig, polysemisk, och att det inte finns något sätt att avgöra vilken du utav betydelserna du "menar", eller som är den riktiga.
J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Begrepp som vi använder har redan definitioner, det är bara kolla ordböcker (men de är ingalunda ensamma om att skapa definitioner, de rymmer bara ett fåtal av de sätt på vilka vi använder ett specifikt begrepp). Det betyder dock inte att jag hävdar att de har endast en definition. Men det är likväl själva villkoret för att vi ska kunna kommunicera. Om mening var beroende av nåt slags animerande menande hos subjektet så hamnar vi ju i solipsistens problematik. Och hur hade du tänkt dig att kommunikation då skulle vara möjlig? Du måste läsa lite noggrannare. Fattar inte vad det är med dig och att spela uppblåst när du fäktas med halmgubbar. Spel för gallerierna?
Ja visst har jag fäktats mycket mot halmgubbar på sistone. Problemet är att för mig är de väldigt lika både den ena och den andre.
Varför reducera fenomenet språk? Varför anta att subjektivt menande är dikotomt objektiv betydelse?
?
Jag är förövrigt inte ens säker på vad vi menar med detta "subjektivt menande", vet du?
J R Auk skrev:När jag läser en gammal text läser jag det just från kontexten om att det är en gammal bok. Du kan ju testa, presentera en äldre bok, tex Kants geografiska antropologier, i ett nyskrivet format och jag tror att folk ser en riktig insnöad rasist. Presentera sedan att det är ett verk från 1700-talet, och folk kommer nog urskilja vad som är tecken på "tidens tempo". En text ryckt ur sin kontext vet vi båda inte har samma betydelse som i sin kontext. Vad hade annars politiker att kasta på varandra? Inte fan sakliga fel, sådant förekommer inte i vår populistiska himmel.
Exakt
vilken kontext är
dess kontext?
J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Ja, det blir "dogmatiskt", "totalitärt", och allt det du nu säger när det måste talas om i termer av påståenden, men det finns ju inte mycket annat att välja på i en diskussion på dessa villkor, och när du vägrar läsa honom. Vill man förklara dekonstruktionen så måste man ju tyvärr lägga fram den som en "teori". Men det blir ju snarast motsatsen till vad dekonstruktionen är. Så det finns ett principiellt problem här. Men nej, det där är inte svar på kritiken, det är däremot ett återfall i precis samma metafysik som tidigare, och då har man helt enkelt inte tagit itu med de problem som postmodernismen erbjuder. Varför envisas du förresten med att kalla dekonstruktionen en "metod"? Det är ju ingen metod, och jag har påpekat detta flera gånger men likväl framhärdar du. Vad är grejen? Du har alltså bestämt dig för en fördom du hyser, istället för att undersöka saken?
Absolut inte, jag undersöker allt och fördömer intet. Har hittat guld i skit allt för många gånger för att göra sådana kategoriska misstag, apropå.
I fråga om dekonstruktionen så far du kring med en massa fördomar, oavsett om du fördömer eller inte. Det står att finna i texten, i det du präntat ned på datorn och postat här, men möjligtvis inte i ditt "subjektiva menande".
J R Auk skrev:Det du missar här är att jag inte primärt argumenterar emot dekonstruktion, som sagt ovan.
Utan mot mitt sätt att framställa den, men, som sagt, har du tagit och funderat på om det överhuvudtaget finns något annat sätt att framställa den på?
J R Auk skrev:Sen är jag ganska övertygad om att jag redan bedriver en slags primitiv dekonstruktion, och har alltid gjort, tja så länge jag mins vilket cannabinoiderna sett till är lagom länge, så jag tänker inte bita mig själv i foten.
All typ av kritik, har förstås det gemensamt med dekonstruktionen att det är nedmonterar den ståndpunkt som den vänder sig emot. Men sen är det ju den där väsentliga skillnaden att dekonstruktionen inte tillför något eget, utan utgår från det som står i texten, den tillgriper inga vapen, och skjuter mot motståndaren, utan nedmonterar snarare den andres vapen och får kriget att upphöra, för att tala med en liknelse.
J R Auk skrev:Du måste ju tänka på vart du är, varför vi kom hit. Alltså vilket är rummet, och vad hände nyss i det här rummet?
?
J R Auk skrev:Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Det räcker väl med att du säger att det kommer en slutsats ur något som inte finns samtidigt som du säger att inga slutsatser ges. Det är så självmotsägande som det kan bli. Klart är att du säkert kan rädda det, och inte menar det som jag läser det. Men varför skall jag ta dina ord i bästa dager? Sådan är inte diskursen vi upprättar här, här slåss vi.
Ke? Vadå "slutsats ur något som inte finns"? Nej, dekonstruktionen existerar inte som en sak, det är inget ting, men däremot existerar det som en läsning. Och det är väl alltid ur läsningar vi har erhåller slutsatser? Varför skulle det här ens utgöra ett problem? Vad är kontroversiellt med detta? Du blir liksom tramsig. Vad är poängen att diskutera det här ens? Du radar ju bara upp fler och fler
fördomar och
missförstånd på varandra. Då är det långt mycket bättre att du läser honom. Men, för att återknyta, jag trodde i min enfald att det fanns nån önskan hos dig att ta dig bortom moderniteten och upplysningstraditionen, i synnerhet som du talade om det absurda och irrationella, men sen verkar du alls inte intresserad av den kritik som finns utav denna tradition, utan verkar istället vilja hålla fast vid den förras principer för att med dem kritisera kritiken av förnuftsdyrkan. Det blir djävligt förvirrat, vilken sida står du på? Varför inte sätta sig in i postmodernistiska tänkare, läsa originalverken, då det ändå är en tematik som du ständigt återkommer till. Jag menar Nietzsche i all ära, men det har hänt en hel del sen honom.
Ja helt sant, Nietzsche skall man inte stanna vid. Men problemet med dessa postmoderna undersökningar är att de i sina försök i att göra sig kvitt en tradition fastnar i just idén om att upprätta något nytt. Vi behöver inte gå så långt för att finna exakt de här tankegångarna, och det i en tradition som har många år på nacken, och alltså till och med kan presentera ett populariserat material av substans. Jag talar förstås om den österländska filosofiska traditionen, även kallad religion av vissa. Så jag sympatiserar inte så mycket med det jag läst av den "kontinentala filosofin". Det känns för mig främmande och jag läser det genom den förförståelse som givits mig genom de verk jag tidigare läst. Varför jag läser för snabbt och missar många passager.
"Fastnar i just idén om att upprätta något nytt"? Den kontinentala filosofin är så oerhört bred så man kan inte behandla den sådär kategoriskt. Jag läser absolut inte endast sånt jag är sympatiskt inställd till, då skulle jag ju inte utveckla mitt tänkande just nånting alls! Lika viktigt, till och med viktigare, anser jag det vara att läsa författare som kritiserar mina ståndpunkter, just för att få utveckla och förfina min position. Och lika många gånger läser jag bara för att bredda mig, för att sätta mig in i olika saker. Förstår alls inte det här läsandet där man bara läser sånt man "tycker om". Tycker dock du missar fruktansvärt mycket genom att inte läsa mer kontinentala tänkare, och du skjuter dig själv i foten. Än idag så är det hemskt dåligt med filosofer som är insatta i båda traditioner (såväl kontinental som analytisk filosofi), och där ligger framtiden rent akademiskt, om du skulle vara sugen på en sån karriär...
Det är kanske inte fullt så viktigt att hänga med i alla passager om man är ny för en viss författare. Utan mer givande kan det vara att läsa mer utav densamme, eller runt i kring densamme, för att få en klarare helhetsbild, och därigenom kan de snåriga passagerna i sig själva bli mer lättförstådda. Men nånstans måste man ju börja.
J R Auk skrev:För övrigt så tror jag på att läsa och sedan reflektera, och då inte några små korta pauser, tid krävs, år krävs. Varför jag aktar mig för att läsa allt för mycket. Jag har ingen önskan att bli en "armchair" filosof. Det som nu gäller är mera naturvetenskaplig litteratur.
Att läsa är också att reflektera. Nu gör jag positiva omskrivningar här, men kort sagt: ditt tänkande är en text, och det väsentliga är väl att du löser det som du betraktar som ett problem. Det kan göras genom att stånga huvudet blodigt mot en vägg, just för att man saknar alla pusselbitarna för att "lösa" det. Eller så kan man "tänka" texten i en bok av en författare som brottats med samma problem och samlat in alla pusselbitarna.
J R Auk skrev:Dessutom så läser ju du, om du inte kan redogöra till fullo så är det ju något som är oklart. Så är det åtminstone för mig. Och ett av skälen till att jag gör antagandet att det finns något utanför språket (i den snäva dfinitionen). Jag kan alltså ha förståelse som jag inte kan abstrahera till ett språk.
Det beror ju på hur det ser ut. Kan också bero på vilken förförståelse den har som man söker förklara för. Jag tror överhuvudtaget inte man kan förklara Derrida för nån som inte har nån förståelse alls för vad han sysslar med. Ju mer någon vet om hans "tänkande" desto lättare att förklara. Visst brister det pedagogiskt, men jag vet inte om jag har för avsikt heller att förvandla dekonstruktionen till "Mulle meck", anser förövrigt det skulle vara att förvanska den, så jag ser ingen poäng med det. Men den som är allvarlig med sitt filosoferande idag måste förr eller senare ta itu med poststrukturalismen, och ju förr desto bättre.
J R Auk skrev:Det finns ju praktiska sidor av det här också. Vilket kan övas rent konkret och som ger påtagliga resultat. I de regionerna vill jag hellre röra mig nu. Det handlar tex om att inte behäfta min skrift med någon vidare eftertanke utan snarare låta det som ger sig också presentera sig. Borta är den politiska åsyftningen med livet som sådant här.
Det finns inget sätt att undkomma det politiska, för det är inte en bestämd typ av aktivitet utan en viss sfär till vårt handlande. Och det är just på den grunden jag kritiserar meditationen, som du kommer ihåg, det är en helt självcentrerad, egoistisk, verksamhet. Och då förespråkar jag istället att man musicerar, improviserar, eller liknande, eftersom man då på ett helt annat sätt
ger till världen och omgivningen, och det är en inklusiv aktivitet.