Vad utgör medvetandets referens?

[Illusionen]

Men ändå kan inte död energi bli levande hur den än kombineras bara funktionell exempelvis maskiner datorer.

Du tror alltså på vitalism. Den idén har övergivits innom biologin sen evolutions teorin. Det visade sig dess utom att det går att tillverka alla komponenter som ingår i liv (protein DNA etc). Man kan även sätta samman enkla konstruktioner som virus. Det är svårt att tro att det inte går att tillverka liv när man kan tillverka alla delar och vet i detalj hur liv är sammansatt.

Så här står det i Nationalencyklopedin:

Liv, egenskap hos organismer som utmärks av bl.a. ämnes- och energiomsättning (upptagning, förändring och avgivande av ämnen respektive energi), förmåga till fortplantning, reaktioner på förhållanden i omgivningen samt evolution genom naturligt urval. Cellen betraktas vanligen som den minsta levande enheten. Det finns emellertid ingen entydig definition av begreppet liv.

Vad drar ni för slutsatser av denna beskrivning? Är detta en heltäckande definition av liv?

/Algotezza

Om man för universum väljer att tillämpa skilda referenser för att på
så sätt kunna studera olika betraktelsesätt, urskiljer man vårt "SIDSTÄLLDA" atomära perspektiv,
men även det universellt BALANSERADE, universella perspektivet.
Detta möjliggörs genom att ”vikta” (= Normera) aktuella strukturer/vektorer relativt varandra.

När ”kommunikationen” i vår verklighet, ej sker direkt, utan via ett komplext universum,
så som i exemplet i mitt tidigare inlägg, bör det rimligen medföra att medvetandet har en
struktur och organisation, vars beroende (p g a normeringen) sträcker sig utanför vårt atomära
rum och förnimmelse av verklighet.

När man diskuterar vad liv är, står man därför inför en delikat fråga, räcker det atomära
perspektivet (alltså vår verklighet) till för att beskriva liv ?
Jag är inte helt säker, men sannolikt är svaret nej.

Nationalencyklopedin utgår från vårt atomära perspektiv.
På din fråga, "Är detta en heltäckande definition av liv?", svarar jag därför, nej.

Du ställde tidigare en besvärlig fråga ang universum.
Av det jag skriver här ovan förstår du hur många bottnar frågan rymmer.

Hälsar
Illusionen

[Antic]

Håller med dig Illusionen.

De är i alla fall ärliga att sitta ut sist i definitionen...

"Det finns emellertid ingen entydig definition av begreppet liv."

[Algotezza]

Om man för universum väljer att tillämpa skilda referenser för att på
så sätt kunna studera olika betraktelsesätt, urskiljer man vårt "SIDSTÄLLDA" atomära perspektiv,
men även det universellt BALANSERADE, universella perspektivet.
Detta möjliggörs genom att ”vikta” (= Normera) aktuella strukturer/vektorer relativt varandra.

När ”kommunikationen” i vår verklighet, ej sker direkt, utan via ett komplext universum,
så som i exemplet i mitt tidigare inlägg, bör det rimligen medföra att medvetandet har en
struktur och organisation, vars beroende (p g a normeringen) sträcker sig utanför vårt atomära
rum och förnimmelse av verklighet.

När man diskuterar vad liv är, står man därför inför en delikat fråga, räcker det atomära
perspektivet (alltså vår verklighet) till för att beskriva liv ?
Jag är inte helt säker, men sannolikt är svaret nej.

Nationalencyklopedin utgår från vårt atomära perspektiv.
På din fråga, "Är detta en heltäckande definition av liv?", svarar jag därför, nej.

Du ställde tidigare en besvärlig fråga ang universum.
Av det jag skriver här ovan förstår du hur många bottnar frågan rymmer.

Hälsar
Illusionen

För att se något klart och holistiskt krävs distans till det. Ser vi något nära förlorar vi oss i detaljer, ser inte helheten. Den som befinner sig i livet och universum och är medveten om detta, har varken livet, sitt medvetande och universum på den distans som krävs för att få verklig överblick över dessa fenomen. I stället för enkla och monolitiska framstår dessa fenomen som mångbottnade och komplexa, genom att vårt medvetande speglas i sig själv som när vi sätter en spegel bakom vår rygg och blickar in i den vi har framför oss så att oändlig reflektion uppstår. Vara medveten om är att spegla - när vi försöker bli medvetna om vad medvetande är, uppstår denna spegeleffekt, även om allt i sig och på avstånd skulle framträda som det allra mest enkla och holistiska.

Men för att betrakta livet på avstånd måste vi befinna oss i dess motsats vilken antingen kan kallas döden eller livets och rörelsens motsats, dvs. stillheten. Men ett stillnat medvetande som alltid annars befinner sig i förändring, rörelse, är ett avsomnat medvetande - som inte kan varsebli varken det ena eller det andra, trots att det har livet på avstånd.

/Algotezza

[Illusionen]

Om man för universum väljer att tillämpa skilda referenser för att på
så sätt kunna studera olika betraktelsesätt, urskiljer man vårt "SIDSTÄLLDA" atomära perspektiv,
men även det universellt BALANSERADE, universella perspektivet.
Detta möjliggörs genom att ”vikta” (= Normera) aktuella strukturer/vektorer relativt varandra.

När ”kommunikationen” i vår verklighet, ej sker direkt, utan via ett komplext universum,
så som i exemplet i mitt tidigare inlägg, bör det rimligen medföra att medvetandet har en
struktur och organisation, vars beroende (p g a normeringen) sträcker sig utanför vårt atomära
rum och förnimmelse av verklighet.

När man diskuterar vad liv är, står man därför inför en delikat fråga, räcker det atomära
perspektivet (alltså vår verklighet) till för att beskriva liv ?
Jag är inte helt säker, men sannolikt är svaret nej.

Nationalencyklopedin utgår från vårt atomära perspektiv.
På din fråga, "Är detta en heltäckande definition av liv?", svarar jag därför, nej.

Du ställde tidigare en besvärlig fråga ang universum.
Av det jag skriver här ovan förstår du hur många bottnar frågan rymmer.

Hälsar
Illusionen

För att se något klart och holistiskt krävs distans till det. Ser vi något nära förlorar vi oss i detaljer, ser inte helheten. Den som befinner sig i livet och universum och är medveten om detta, har varken livet, sitt medvetande och universum på den distans som krävs för att få verklig överblick över dessa fenomen. I stället för enkla och monolitiska framstår dessa fenomen som mångbottnade och komplexa, genom att vårt medvetande speglas i sig själv som när vi sätter en spegel bakom vår rygg och blickar in i den vi har framför oss så att oändlig reflektion uppstår. Vara medveten om är att spegla - när vi försöker bli medvetna om vad medvetande är, uppstår denna spegeleffekt, även om allt i sig och på avstånd skulle framträda som det allra mest enkla och holistiska.

Men för att betrakta livet på avstånd måste vi befinna oss i dess motsats vilken antingen kan kallas döden eller livets och rörelsens motsats, dvs. stillheten. Men ett stillnat medvetande som alltid annars befinner sig i förändring, rörelse, är ett avsomnat medvetande - som inte kan varsebli varken det ena eller det andra, trots att det har livet på avstånd.

/Algotezza

Du skriver på ett för mig något ovant och lärt sätt, så jag får skärpa till mig för att förstå hur du resonerar,
men det kanske är ömsesidigt.
Hur som helst så anser jag att du har rätt.
Om livet är det jag föreställer mig, befinner sig dock medvetandet alltid i centrum av ”verkligheten”,
p g a det jag benämner ”egenreferensen”.
Möjligheten att betrakta livet (i nuet) på distans, så som alltså vore att föredra, förefaller då vara en omöjlighet.
Då infinner sig frågan om det är meningsfullt att ägna sig åt den här sortens funderingar ? Söker man den
absoluta sanningen är min slutsats, nu liksom tidigare, att det vore liktydigt med att lyfta sig själv i håret.
Det är då dags att lägga funderingarna på hyllan (p g a att det alltid kommer att finnas nya dörrar att öppna).
Om man däremot är beredd att nöja sig med enklare principiella förklaringar i ”närperspektivet”,
med de reservationer det medför, ser jag inga hinder för den typen av funderingar.

Din fråga, "Är detta en heltäckande definition av liv?", har du kanske själv besvarat med ditt senaste inlägg ?

Hälsar
Illusionen

[förstår mig själv]

Det är väl slutsatser man kan dra i alla fall. Dels att vi får (fel input vi åtminstone ögonen).
Genom att arbeta med ögat(atomära världen) kan vi inte sluta oss till hur substansen (om vi väljer spinozas definition av allt).
Så man kan då förstå det som algotezza, att man "måste stå utanför" få en input utifrån för komma på idén hur verkligheten är beskaffad.
Spinoza angav att om man utgår från något (falskt) kommer man inte komma fram till något sant.
Vidare har Einstein sagt allt är relativt. Vi kan förstå bättre hela tiden. Dvs nya dörrar kommer att öppnas.
Samtidigt är en teori ibland något imaginärt. Att man bygger en förklaringsmodell för något. Att man så att säga föreställer sig något. Enligt min mening byggs föreställningen upp som en verkan av våra upplevelser/dvs sinnena.
Förnuftet är det som förenar input. Detta är möjligt pga att allt följer naturlagar och att det finns samband mellan alla dimensioner. I och med detta kan vi få en fantastisk förståelse av substansen. Om man vill tex ange läge för en punkt kan man ange i en, två, eller tre dimensioner.
Om man kan lägga till känslan/känslor som ytterligare dimension, så kan man få samband mellan "rum" och känsla. Känsla kan ju anta nästan vilket "värde" som hellst både i kvalitet och kvantitet. Sedan tillkommer örat.
Frågan är också kan vi få något "utifrån", ungefär som när man lär sig i skolan alltså. Man förstår innebörden ofta bättre efter en tid dån man upplevt/registrerat orsakerna till den teori man lärt sig.
Jag har än så länge betraktat det man får utifrån som kunskap som är "viktig" för arten.
Om man tittar på tex evolutionen, vilket förklarar individens förmåga att fortplanta sig och överleva. Man förstår även att det urval som sker kan ge upphov till bättre egenskaper för nästa generation. Men jag tror inte det räcker utan det borde finnas någon ytterligare faktor som har lett till artens överlevnad.
Det är även viktigt med mångfald för utveckling. Missfoster såväl som genier har sin "roll" att fylla. Vidare vet man ju vad som har hänt i det egna livet och man kan förstå att ibland uppfylls flera mål "på samma gång". Myran mår bra av att bära sitt barr samtidigt som stacken är viktig för arten. Vi "råkade" träffa någon som blev viktig. Vi råkade ha sex och fick barn. Det finns andra värden i det vi gör som vi (liksom myran) inte kan se.
Einstein sa att " vår uppgift är att tjäna mänskligheten". Jag tycker jag förstår det bättre.

[Algotezza]

För att se något klart och holistiskt krävs distans till det. Ser vi något nära förlorar vi oss i detaljer, ser inte helheten. Den som befinner sig i livet och universum och är medveten om detta, har varken livet, sitt medvetande och universum på den distans som krävs för att få verklig överblick över dessa fenomen. I stället för enkla och monolitiska framstår dessa fenomen som mångbottnade och komplexa, genom att vårt medvetande speglas i sig själv som när vi sätter en spegel bakom vår rygg och blickar in i den vi har framför oss så att oändlig reflektion uppstår. Vara medveten om är att spegla - när vi försöker bli medvetna om vad medvetande är, uppstår denna spegeleffekt, även om allt i sig och på avstånd skulle framträda som det allra mest enkla och holistiska.

Men för att betrakta livet på avstånd måste vi befinna oss i dess motsats vilken antingen kan kallas döden eller livets och rörelsens motsats, dvs. stillheten. Men ett stillnat medvetande som alltid annars befinner sig i förändring, rörelse, är ett avsomnat medvetande - som inte kan varsebli varken det ena eller det andra, trots att det har livet på avstånd.

/Algotezza

Du skriver på ett för mig något ovant och lärt sätt, så jag får skärpa till mig för att förstå hur du resonerar,
men det kanske är ömsesidigt.
Hur som helst så anser jag att du har rätt.
Om livet är det jag föreställer mig, befinner sig dock medvetandet alltid i centrum av ”verkligheten”,
p g a det jag benämner ”egenreferensen”.
Möjligheten att betrakta livet (i nuet) på distans, så som alltså vore att föredra, förefaller då vara en omöjlighet.
Då infinner sig frågan om det är meningsfullt att ägna sig åt den här sortens funderingar ? Söker man den
absoluta sanningen är min slutsats, nu liksom tidigare, att det vore liktydigt med att lyfta sig själv i håret.
Det är då dags att lägga funderingarna på hyllan (p g a att det alltid kommer att finnas nya dörrar att öppna).
Om man däremot är beredd att nöja sig med enklare principiella förklaringar i ”närperspektivet”,
med de reservationer det medför, ser jag inga hinder för den typen av funderingar.

Din fråga, "Är detta en heltäckande definition av liv?", har du kanske själv besvarat med ditt senaste inlägg ?

Hälsar
Illusionen

En gång tänkt jag mig kosmos som ett oändligt antal reflekterande sfärer eller kulor där varje kula reflekterade alla övriga kulor samtidigt. Kan då föreställa dig det?

Sedan tänkte jag mig att de blev i olika egna färger, kulörta och jordfärgade, fortfarande så de kunde spegla alla andra...

/Algotezza

[Dysorganism]

För att se något klart och holistiskt krävs distans till det. Ser vi något nära förlorar vi oss i detaljer, ser inte helheten. Den som befinner sig i livet och universum och är medveten om detta, har varken livet, sitt medvetande och universum på den distans som krävs för att få verklig överblick över dessa fenomen. I stället för enkla och monolitiska framstår dessa fenomen som mångbottnade och komplexa, genom att vårt medvetande speglas i sig själv som när vi sätter en spegel bakom vår rygg och blickar in i den vi har framför oss så att oändlig reflektion uppstår. Vara medveten om är att spegla - när vi försöker bli medvetna om vad medvetande är, uppstår denna spegeleffekt, även om allt i sig och på avstånd skulle framträda som det allra mest enkla och holistiska.

Men för att betrakta livet på avstånd måste vi befinna oss i dess motsats vilken antingen kan kallas döden eller livets och rörelsens motsats, dvs. stillheten. Men ett stillnat medvetande som alltid annars befinner sig i förändring, rörelse, är ett avsomnat medvetande - som inte kan varsebli varken det ena eller det andra, trots att det har livet på avstånd.

/Algotezza

Du skriver på ett för mig något ovant och lärt sätt, så jag får skärpa till mig för att förstå hur du resonerar,
men det kanske är ömsesidigt.
Hur som helst så anser jag att du har rätt.
Om livet är det jag föreställer mig, befinner sig dock medvetandet alltid i centrum av ”verkligheten”,
p g a det jag benämner ”egenreferensen”.
Möjligheten att betrakta livet (i nuet) på distans, så som alltså vore att föredra, förefaller då vara en omöjlighet.
Då infinner sig frågan om det är meningsfullt att ägna sig åt den här sortens funderingar ? Söker man den
absoluta sanningen är min slutsats, nu liksom tidigare, att det vore liktydigt med att lyfta sig själv i håret.
Det är då dags att lägga funderingarna på hyllan (p g a att det alltid kommer att finnas nya dörrar att öppna).
Om man däremot är beredd att nöja sig med enklare principiella förklaringar i ”närperspektivet”,
med de reservationer det medför, ser jag inga hinder för den typen av funderingar.

Din fråga, "Är detta en heltäckande definition av liv?", har du kanske själv besvarat med ditt senaste inlägg ?

Hälsar
Illusionen

En gång tänkt jag mig kosmos som ett oändligt antal reflekterande sfärer eller kulor där varje kula reflekterade alla övriga kulor samtidigt. Kan då föreställa dig det?

Sedan tänkte jag mig att de blev i olika egna färger, kulörta och jordfärgade, fortfarande så de kunde spegla alla andra...

/Algotezza

Dina sfärer får mig att tänka på Leibniz monader. När jag hörde talas om monader tänkte jag på dem som reflekterande sfärer som stjärnor rör de sig i bestämda banor.

Intuitivt sympatiserar jag med Algotezzas tanke att vi behöver distans för att se liv och oss själva. Men det passar inte ihop med hur jag tänker mig förståelse. Jag tänker mig att förståelse är som en modell av det som förstås. Jag kan manipulera min modell och sedan observera om vekligheten beter sig på samma sätt. Men om jag distanserar mig från verkligheten så tappar modellen sin relevans. Förståelse uppstår i mötet mellan tanke och verklighet.

Jag gillar inte wikipedias definition av liv eftersom den handlar om livet så som det uppstått på jorden. Jag ser liv snarare som en princip än en fysisk form. Livets princip av självgenererande komplexitet kan uppstå i många olika typer av system.

Tänk ett träd. På håll ser det ut precis som ett vanligt träd men på nära håll är det en mekanisk konstruktion med kugghjul, drev och axlar. I bladen finns små vindsnurror. I spetsen på rötterna bryter små gruvmaskiner malm som transporteras upp längs stammen. Det mekaniska trädet kan föröka sig och har samma grundläggande egenskaper som ett biologiskt träd, men är inte levande. Så vad är dess tillstånd?

[Algotezza]

Självklart behöver vi möta det vi vill förstå eller göra oss en bild av - men när väl detta möte är gjort behöver vi ta ett steg tillbaka för att få överblick. Utan den stirrar man sig lätt blind på detaljer. En modell måste utgå både från det atomistiska och från det holistiska perspektivet, hur detaljerna samarbetar och hur den ömsesidiga dialektiken mellan helhet och delar sker/utvecklar sig.

/Algotezza

[förstår mig själv]

Självklart behöver vi möta det vi vill förstå eller göra oss en bild av - men när väl detta möte är gjort behöver vi ta ett steg tillbaka för att få överblick.

/Algotezza

Problemet, som jag menar är att vi inte kan föreställa oss andra dimensioner (än ögon, öron, känslor) vi kan ju knappt ens föreställa oss en färg som inte finns. Att bygga sig ut i ny dimension blir svårt när man inte kan få en klar idee om denna. Inte ens känslor går att beskriva hur ska en ny dimension beskrivas? Blir andra enheter osv.

[Algotezza]

Självklart behöver vi möta det vi vill förstå eller göra oss en bild av - men när väl detta möte är gjort behöver vi ta ett steg tillbaka för att få överblick.

/Algotezza

Problemet, som jag menar är att vi inte kan föreställa oss andra dimensioner (än ögon, öron, känslor) vi kan ju knappt ens föreställa oss en färg som inte finns. Att bygga sig ut i ny dimension blir svårt när man inte kan få en klar idee om denna. Inte ens känslor går att beskriva hur ska en ny dimension beskrivas? Blir andra enheter osv.

Precis - och därför kan vi inte göra oss en totalbild av vår verklighet, främst bara skapa modeller av dess delar, som DNA, evolutionen, språkens uppkomst och historia... Det var liksom poängen i det jag skrev.* Varje försök att beskriva helheten eller göra sig en modell av den kan bara bli provisorisk, främst bygga på spekulation och antaganden. Inget fel i det - bara vi kommer ihåg att det är en omöjlig uppgift att skapa en absolut sann och koherent bild av verkligheten eller livet i dess helhet, och att vi bara genom att undersöka om en helhetsbild är koherent eller ej kan bedöma den. "Ja, din metafysik håller ihop logiskt - men jag vet inte om den är sann eller den enda möjliga bilden av helheten."

Ett annat sätt att pröva om ens helhetsbild är hållbar, är om den kan leda till experiment, kan leda till nya uppfinningar, nya upptäckter- det pragmatiska perspektivet - eller "bara" är filosofiskt intressant.

Bilden av verkligheten som materiell har ju lett till en hel del uppfinningar som mänskligheten haft glädje av. Den materialistiska bilden av universum/verkligheten och kanske dess metoder främst, har alltså arbetat väl, varit nyttig på så sätt. Även om man inte kan bevisa fullt ut att verkligheten som sådan - när vi inte upplever den - är materiell, bara anta att så är fallet.

Hur många uppfinningar har skapats utifrån och hur mycket nytta har mänskligheten haft av en idealistisk världsbild?

*För att se något klart och holistiskt krävs distans till det. Ser vi något nära förlorar vi oss i detaljer, ser inte helheten. Den som befinner sig i livet och universum och är medveten om detta, har varken livet, sitt medvetande och universum på den distans som krävs för att få verklig överblick över dessa fenomen.

/Algotezza

[Illusionen]

Frågan om universum är för mig så vittomspännande och komplex att jag inte klarar av att kortfattat svara och förklara.
Att försöka förklara universum enbart utifrån vår reella verklighet (= det atomära perspektivet) är sannolikt en omöjlighet.
Skriver ändå några korta förtydliganden, som vägledning, med förhoppningen att det principiellt blir begripligt.

Algotezza skriver citat,
”En modell måste utgå både från det atomistiska och från det holistiska perspektivet”.

Det ATOMÄRA perspektivet kan ses som det ”atomistiska”.
Det UNIVERSELLA perspektivet kan ses som det ”holistiska” perspektivet.

Kännetecknande för det atomära perspektivet är förekomsten av olika koncentrationer (”fälttätheter”).
Det är t ex dessa ”koncentrationer” som indirekt ”genererar” fenomenet TID och vår verklighets egenskaper.
De olika koncentrationerna innebär OBALANS. Vår verklighet är en funktion av sådan obalans.

Kännetecknande för det universella perspektivet är ”koncentrationerna” har eliminerats,
och ersatts med likvärdig ”täthet”, vilket är detsamma som universell BALANS.

Det ATOMÄRA perspektivet motsvarar då vår reella ”verklighet”.
Det UNIVERSELLA perspektivet är (som atomär modell) KOMPLEXT, vilket innebär att det EJ är REELLT.

Av här angivna skäl, räcker det atomära perspektivet, (vår verklighet), EJ till för att beskriva universum som ett holistiskt fenomen.
Det universella perspektivet krävs, och då måste det IMAGINÄRA beaktas.

Att beskriva universum via/som reella ”bollar” i det atomära perspektivet blir med ovanstående som grund otillräckligt.
Balanskriteriet DELTA i mitt koncept beskriver, som atomär modell, den universella balansen mellan reellt och imaginärt.

Hälsar
Illusionen

[Algotezza]

Frågan om universum är för mig så vittomspännande och komplex att jag inte klarar av att kortfattat svara och förklara.
Att försöka förklara universum enbart utifrån vår reella verklighet (= det atomära perspektivet) är sannolikt en omöjlighet.
Skriver ändå några korta förtydliganden, som vägledning, med förhoppningen att det principiellt blir begripligt.

Algotezza skriver citat,
”En modell måste utgå både från det atomistiska och från det holistiska perspektivet”.

Det ATOMÄRA perspektivet kan ses som det ”atomistiska”.
Det UNIVERSELLA perspektivet kan ses som det ”holistiska” perspektivet.

Kännetecknande för det atomära perspektivet är förekomsten av olika koncentrationer (”fälttätheter”).
Det är t ex dessa ”koncentrationer” som indirekt ”genererar” fenomenet TID och vår verklighets egenskaper.
De olika koncentrationerna innebär OBALANS. Vår verklighet är en funktion av sådan obalans.

Kännetecknande för det universella perspektivet är ”koncentrationerna” har eliminerats,
och ersatts med likvärdig ”täthet”, vilket är detsamma som universell BALANS.

Det ATOMÄRA perspektivet motsvarar då vår reella ”verklighet”.
Det UNIVERSELLA perspektivet är (som atomär modell) KOMPLEXT, vilket innebär att det EJ är REELLT.

Av här angivna skäl, räcker det atomära perspektivet, (vår verklighet), EJ till för att beskriva universum som ett holistiskt fenomen.
Det universella perspektivet krävs, och då måste det IMAGINÄRA beaktas.

Att beskriva universum via/som reella ”bollar” i det atomära perspektivet blir med ovanstående som grund otillräckligt.
Balanskriteriet DELTA i mitt koncept beskriver, som atomär modell, den universella balansen mellan reellt och imaginärt.

Hälsardetta
Illusionen

Jag menar att det snarare är tvärtom, att vårt perspektiv på tillvaron gör ett holistiskt perspektiv på tillvaron möjligt, medan det universella perspektivet snarare innebär verkligheten i form av delar som samarbetar - "bortom en betraktare". Holism är en möjlig upplevelseaspekt av tillvaron som jag ser det - bortom upplevelsen finns bara "partiklar" och hur dessa via de lagar som styr dessas rörelser, relationer och samverkan, just rör sig och samverkar "i sig". Men så snart upplevandet kommer in i bilden uppstår en spänning och obalans mellan upplevandets strävan efter holism och "partiklarnas" atomära "egenrörelser". Världen bör ju ha funnits även innan det fanns upplevare i den, annars får vi tänka oss att tiden i form av det förflutna kom till retroaktivt sedan varelser med tidsmedvetande och idéer om förflutenhet, nutid och framtid såg dagens ljus.

Det intressanta är dialektiken mellan upplevandet och "partiklarnas egenrörelser". Men dessa senare är ju bara möjliga att föreställa sig utifrån upplevandet - genom att utifrån detta "dekonstruera sig" ned till detta plan eller denna dimension där "egenrörelserna" äger rum - men i och med att iakttagaren inte kan tänka bort sig själv som iakttagare av de fenomen han/hon iakttar, blir dessa egenrörelser något blott tänkt, något imaginärt.

/Algotezza

[Illusionen]

Frågan om universum är för mig så vittomspännande och komplex att jag inte klarar av att kortfattat svara och förklara.
Att försöka förklara universum enbart utifrån vår reella verklighet (= det atomära perspektivet) är sannolikt en omöjlighet.
Skriver ändå några korta förtydliganden, som vägledning, med förhoppningen att det principiellt blir begripligt.

Algotezza skriver citat,
”En modell måste utgå både från det atomistiska och från det holistiska perspektivet”.

Det ATOMÄRA perspektivet kan ses som det ”atomistiska”.
Det UNIVERSELLA perspektivet kan ses som det ”holistiska” perspektivet.

Kännetecknande för det atomära perspektivet är förekomsten av olika koncentrationer (”fälttätheter”).
Det är t ex dessa ”koncentrationer” som indirekt ”genererar” fenomenet TID och vår verklighets egenskaper.
De olika koncentrationerna innebär OBALANS. Vår verklighet är en funktion av sådan obalans.

Kännetecknande för det universella perspektivet är ”koncentrationerna” har eliminerats,
och ersatts med likvärdig ”täthet”, vilket är detsamma som universell BALANS.

Det ATOMÄRA perspektivet motsvarar då vår reella ”verklighet”.
Det UNIVERSELLA perspektivet är (som atomär modell) KOMPLEXT, vilket innebär att det EJ är REELLT.

Av här angivna skäl, räcker det atomära perspektivet, (vår verklighet), EJ till för att beskriva universum som ett holistiskt fenomen.
Det universella perspektivet krävs, och då måste det IMAGINÄRA beaktas.

Att beskriva universum via/som reella ”bollar” i det atomära perspektivet blir med ovanstående som grund otillräckligt.
Balanskriteriet DELTA i mitt koncept beskriver, som atomär modell, den universella balansen mellan reellt och imaginärt.

Hälsardetta
Illusionen

Jag menar att det snarare är tvärtom, att vårt perspektiv på tillvaron gör ett holistiskt perspektiv på tillvaron möjligt, medan det universella perspektivet snarare innebär verkligheten i form av delar som samarbetar - "bortom en betraktare". Holism är en möjlig upplevelseaspekt av tillvaron som jag ser det - bortom upplevelsen finns bara "partiklar" och hur dessa via de lagar som styr dessas rörelser, relationer och samverkan, just rör sig och samverkar "i sig". Men så snart upplevandet kommer in i bilden uppstår en spänning och obalans mellan upplevandets strävan efter holism och "partiklarnas" atomära "egenrörelser". Världen bör ju ha funnits även innan det fanns upplevare i den, annars får vi tänka oss att tiden i form av det förflutna kom till retroaktivt sedan varelser med tidsmedvetande och idéer om förflutenhet, nutid och framtid såg dagens ljus.

Det intressanta är dialektiken mellan upplevandet och "partiklarnas egenrörelser". Men dessa senare är ju bara möjliga att föreställa sig utifrån upplevandet - genom att utifrån detta "dekonstruera sig" ned till detta plan eller denna dimension där "egenrörelserna" äger rum - men i och med att iakttagaren inte kan tänka bort sig själv som iakttagare av de fenomen han/hon iakttar, blir dessa egenrörelser något blott tänkt, något imaginärt.

/Algotezza

Min spontana glädje-reaktion Algotezza är,
ÄNTLIGEN NÅGON SOM FÖRSTÅR DEN OBEGRIPLIGE !
Jag har precis läst ditt inlägg, så jag har inte haft tid att ”översätta” i detalj det du skriver.
Det du skriver i t ex sista meningen förefaller vara det jag benämner ”maskeringsprincipen”,
(formulerat lite annorlunda) och det är den som utgör bakgrunden till det imaginära.
Formuleringen citat, ”Medan det universella perspektivet snarare innebär verkligheten i form av delar
som samarbetar - "bortom en betraktare"” verifierar att du förstår (”samarbetet” sker via polarisationen) !
"Bortom en betraktare" är ditt sätt att beskriva det jag kallar "sidställning", alltså den av betraktaren
förorsakade obalansen. Du är på spåret Algotezza !

Jag förstår inte vad du menar med ”tvärt om”, men vi kanske avser olika tolkningar av holistiskt perspektiv.

Hälsar
Illusionen

[Algotezza]

Jag tolkade det du skrev som att det atomistiska perspektivet är vad som kännetecknar vårt perspektiv medan det holistiska kännetecknar det universella - imaginära. Jag tror jag blev något förvirrad och blandade ihop "atomär" och "atomistisk" samt "universell" och "holistisk".

Det är intressant bild att tiden "skapades" eller "bredde ut sig retroaktivt" så snart tidsmedvetna varelser uppstod på jorden - och därvid ordnades världen "före" oss kronologiskt. Det kanske är innebörden i Bibelns "Varde ljus" - "bli medveten om tiden". "Jorden var öde och tom" = det fanns ingen som var medveten om tid och rum.

Bara lite hugskott...

/Algotezza

[Illusionen]

Jag tolkade det du skrev som att det atomistiska perspektivet är vad som kännetecknar vårt perspektiv medan det holistiska kännetecknar det universella - imaginära. Jag tror jag blev något förvirrad och blandade ihop "atomär" och "atomistisk" samt "universell" och "holistisk".

Det är intressant bild att tiden "skapades" eller "bredde ut sig retroaktivt" så snart tidsmedvetna varelser uppstod på jorden - och därvid ordnades världen "före" oss kronologiskt. Det kanske är innebörden i Bibelns "Varde ljus" - "bli medveten om tiden". "Jorden var öde och tom" = det fanns ingen som var medveten om tid och rum.

Bara lite hugskott...

/Algotezza

I det tidigare inlägget där jag beskriver en metafor skriver jag citat,”I alternativ 2 låter vi skivan ROTERA,
och upprepar proceduren.
Det som nu händer är att bollarna vid studskontakten med skivan tilldelas en ROTATIONSKOMPOSANT av skivan.
Denna rotationskomposant är alltså en funktion av skivans imaginära rotationsrörelse, som representerar
universums dynamik.” Denna metafor-princip visar förenklat hur DELTA-konceptet innefattar universum i
medvetandet och vår verklighet, en koppling jag tidigare saknat och efterlyst.
Det som är fascinerande här är att ”universum” griper in i vårt medvetande via ”skivan”.
Det förefaller alltså som att vi inte är den autonoma fria varelsen vi tycker/trott oss vara.
Lite förenklat uttryckt skulle man kunna uttrycka detta som att,
LIVET SPEGLAR/ÅTERSPEGLAR SIG I UNIVERSUM, OCH PÅVERKAS DÄRIGENOM AV UNIVERSUM.
Begrunda gärna detta, det är egentligen en helt fantastisk insikt, som skakat om mig själv ordentligt.
Vill man skämta är det "UNIVERSUM SOM SITTER BAKOM RATTEN OCH KÖR".

Ett tips om du är fortsatt intresserad, se inte på G som något statiskt atomärt, utan som något komplext
som representerar universum i aktuell position. Om LIVET ÅTERSPEGLAR SIG I UNIVERSUM tänker jag mig G
som en ”spegeln”, och att denna spegel är orienterad utifrån universums status i aktuell position.

”Varde ljus” har mot denna bakgrund blivit något starkt symbolladdat för mig.
Personligen har jag en tro, men den är sannolikt lika unik som mitt koncept.
Jag kan tänka mig att du är en av få som nu förstår vilka vägar som lett mig fram till denna tro.

Hälsningar
Illusionen