Vad är vetenskap?

[Algotezza]

Javisst, Illusionen, som även andra varit inne på, är filosofin på sätt och vis gränslös och har därmed en del gemensamt med religion/ andliga livsåskådningar och som jag skrev tidigare skönlitteratur. Det hindrar inte att vissa delar av dem ingår i den gängse vetenskapen.

Kognitionsvetenskap har både en filosofisk och en naturvetenskaplig del.

Det som börjar som ett spekulativt antagande kan bli en hypotes som via idogt tankearbete och relevant empiri har möjlighet att utvecklas till en hållbar, verifierad och användbar teori, som kan hjälpa oss förstå var värld, vår verklighet, och förutsäga skeenden inom sitt revir.

Vi är nog i stort överens, det jag försöker säga kan sammanfattas som följer.
Delta-konceptet ifrågasätter den materialistiska världsbilden genom att belysa att modern vetenskap saknar en grundläggande
förklaring av medvetandets roll och rum-tidens basala natur. Genom att betona att "jaget" och den subjektiva upplevelsen inte kan
härledas enbart ur materiella samband, pekar konceptet på att grunden för vår vetenskapliga evidens är ofullständig.
Begreppet VETENSKAP kan tolkas som att ämnesområdet behärskar ("vet") det som hävdas, vilket alltså ingen kan göra anspråk på
enligt konceptet. Innan religion och andliga livsåskådningar förkastas borde ateister ta sig tid, och förklara hur de ser på detta.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

Martinus löser problemet med verklighetens yttersta grund genom att han kallar den "något som är", "egenskapslöst", "stillheten" och "oupplevbart". "Stillheten" i upplevbar forn är "sinnesfrid".

[Anders]

Ett problem med vetenskap enligt den vetenskapliga metoden som kanske inte är ett problem eftersom jag inte är vetenskapsman- vem bestämmer vad som skall forskas på och på vilka grunder?

(Sociologisk forsknings objekt verkar helt bero på inkomst hos sociologernas farföräldrar, vilka dispositioner som gällde i deras välbärgade och kvasiprogressiva uppväxt. Hoppas jag har fel. Men allt jag hittar på YT av videor från konferenspresentationer inom sociologin pekar på det)

[Smisk]

Vi är nog i stort överens, det jag försöker säga kan sammanfattas som följer.
Delta-konceptet ifrågasätter den materialistiska världsbilden genom att belysa att modern vetenskap saknar en grundläggande
förklaring av medvetandets roll och rum-tidens basala natur. Genom att betona att "jaget" och den subjektiva upplevelsen inte kan
härledas enbart ur materiella samband, pekar konceptet på att grunden för vår vetenskapliga evidens är ofullständig.
Begreppet VETENSKAP kan tolkas som att ämnesområdet behärskar ("vet") det som hävdas, vilket alltså ingen kan göra anspråk på
enligt konceptet. Innan religion och andliga livsåskådningar förkastas borde ateister ta sig tid, och förklara hur de ser på detta.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

Vi är helt överens i alla fall här i alla fall. Det är ett viktigt filosofiskt perspektiv att se att om man utgår ifrån att vetenskapen "behärskar allt vi vet" så behärskar man inte filosofi och tänker sig att det man vet är vetenskap när det i själva verket är filosofi som inte är komplett.

Vet är ett ontologiskt, epistemologiskt kategoriskt felslut, med andra ord man inser inte att man blandar två olika typer av koncept som här är "det inre" med "det yttre". Det är en logisk miss i resonemanget.

En analogi är att man inte kan resonera sig fram till färger genom att hantera förklaringar om ljud. Det är olika typer av erfarenheter.

Vetenskapens lins som kan forma en modell av världen och förhålla oss till saker vi vet om och genom den är en som oftast utesluter värdefulla aspekter av den, som syfte, värde och mening. Jag tolkar trådens startinlägg som ett som innehåller den konflikten.

Jag landar oftast i tankar om att existens är något komplext och okomplett. Konceptet av "en ultimat verklighet där ute" är djupt problematiskt, filosofiskt sätt. Det är inte så problematiskt för ett ytligt liv som person i världen men filosofiskt så leder det till motsättningar, paradoxer, oklarheter och felslut.

[Smisk]

Martinus löser problemet med verklighetens yttersta grund genom att han kallar den "något som är", "egenskapslöst", "stillheten" och "oupplevbart". "Stillheten" i upplevbar forn är "sinnesfrid".

Jag håller ofta med Martinus och gör så även här

Här syftas på saker man negerar och även på frid som följer intuitionen att det vi upplever som "en statisk värld" är missvisande och det rena klara sinnet som inte fäster sig vid den tanken pekar på något mer klartänkt.

Detta är helt i linje med konceptet Sunyata inom buddhismen som just syftar på att när vi föreställer oss en värld av föremål så fäster vi oss vid dem på ett onaturligt sätt. Onaturligt så som att vi inte är spirituellt autentiska i linje med vår och existensens "egentliga natur", som är ett och den samma.

Sunyata översätts ofta som "tomhet" men det är missvisande som direkt översätt. Syftet är inte att hitta en förklaring av verklighetens natur utan att förhålla sig till "lidandet" av att missförstå vår egen i förhållande till existensen som sådan.

Vi är här "icke-föremål", vi är processlika och icke-separata från existensens natur.

Om vi har ett fysikalistiskt perspektiv gör vi lätt det motsatta och skapar ett nät vi "blir fångar i" och konsekvenserna är "spirituellt lidande".

[xion]

Martinus löser problemet med verklighetens yttersta grund genom att han kallar den "något som är", "egenskapslöst", "stillheten" och "oupplevbart". "Stillheten" i upplevbar forn är "sinnesfrid".

Jag håller ofta med Martinus och gör så även här

Här syftas på saker man negerar och även på frid som följer intuitionen att det vi upplever som "en statisk värld" är missvisande och det rena klara sinnet som inte fäster sig vid den tanken pekar på något mer klartänkt.

Detta är helt i linje med konceptet Sunyata inom buddhismen som just syftar på att när vi föreställer oss en värld av föremål så fäster vi oss vid dem på ett onaturligt sätt. Onaturligt så som att vi inte är spirituellt autentiska i linje med vår och existensens "egentliga natur", som är ett och den samma.

Sunyata översätts ofta som "tomhet" men det är missvisande som direkt översätt. Syftet är inte att hitta en förklaring av verklighetens natur utan att förhålla sig till "lidandet" av att missförstå vår egen i förhållande till existensen som sådan.

Vi är här "icke-föremål", vi är processlika och icke-separata från existensens natur.

Om vi har ett fysikalistiskt perspektiv gör vi lätt det motsatta och skapar ett nät vi "blir fångar i" och konsekvenserna är "spirituellt lidande".

Våra sinnen har till uppgift att ge oss ett användbart fysikaliskt perspektiv av vår omvärld.
I medvetandet omformas detta till ett metafysiskt perspektiv som är påverkat av jaget och dess sätt att vara.

[Smisk]

Våra sinnen har till uppgift att ge oss ett användbart fysikaliskt perspektiv av vår omvärld.
I medvetandet omformas detta till ett metafysiskt perspektiv som är påverkat av jaget och dess sätt att vara.

Är detta ett argument för att vi känner till tillvarons yttersta gränser?

Jag tänker mig att vår erfarenhet genereras mentalt genom komplexa processer som bygger på kvalitéer som finns tillgängliga. Saker som färg, ljud och andra intryck är inte i sig verkliga utan snarare fiktionslika och genererade så att vi kan förhålla dem till saker som är meningsfulla för oss för att uttrycka oss som levande varelser i "världen för oss".

Den "värld vi lever i" är inte en objektiv verklig värld utan en genererad sammanfattning av mentala processer som delvis är kopplade till fysiska fenomen. Färg och ljud är inte fysiska saker i en objektiv värld utan subjektiva kvalitéer i en värld som är meningsfull för oss på flera sätt.

Vetenskap tänker jag i sin tur är en metod för att förhålla pragmatisk kunskap till denna värld för oss. Vi kan säga och testa att kaffekoppen är blå men vi kan även ifrågasätta att blå skulle vara en egenskap hos koppen eftersom vi kan förstå samband mellan syn, erfarenhet, ljus, färgspektrumet som erfaret osv och få en förklaring som är komplex och innehåller flera olika saker med samband.

Även om vi kan uppleva att livet är önskvärt och meningsfullt för oss eftersom våra system är gjorda för oss att erfara saker så så betyder det inte att "världen fungerar så" i någon absolut eller ultimat bemärkelse.

Filosofiska resonemang krävs för en djupare vidare klarhet i sammanhang om man vill ha en bra förståelse tycker jag.

[xion]

Våra sinnen har till uppgift att ge oss ett användbart fysikaliskt perspektiv av vår omvärld.
I medvetandet omformas detta till ett metafysiskt perspektiv som är påverkat av jaget och dess sätt att vara.

Är detta ett argument för att vi känner till tillvarons yttersta gränser?

Jag tänker mig att vår erfarenhet genereras mentalt genom komplexa processer som bygger på kvalitéer som finns tillgängliga. Saker som färg, ljud och andra intryck är inte i sig verkliga utan snarare fiktionslika och genererade så att vi kan förhålla dem till saker som är meningsfulla för oss för att uttrycka oss som levande varelser i "världen för oss".

Den "värld vi lever i" är inte en objektiv verklig värld utan en genererad sammanfattning av mentala processer som delvis är kopplade till fysiska fenomen. Färg och ljud är inte fysiska saker i en objektiv värld utan subjektiva kvalitéer i en värld som är meningsfull för oss på flera sätt.

Vetenskap tänker jag i sin tur är en metod för att förhålla pragmatisk kunskap till denna värld för oss. Vi kan säga och testa att kaffekoppen är blå men vi kan även ifrågasätta att blå skulle vara en egenskap hos koppen eftersom vi kan förstå samband mellan syn, erfarenhet, ljus, färgspektrumet som erfaret osv och få en förklaring som är komplex och innehåller flera olika saker med samband.

Även om vi kan uppleva att livet är önskvärt och meningsfullt för oss eftersom våra system är gjorda för oss att erfara saker så så betyder det inte att "världen fungerar så" i någon absolut eller ultimat bemärkelse.

Filosofiska resonemang krävs för en djupare vidare klarhet i sammanhang om man vill ha en bra förståelse tycker jag.

Vi kommer aldrig att få kunskap om tillvarons yttersta gränser.
Men vi lär oss mer och mer av hur den värld vi lever i fungerar och även hur vi själva fungerar i denna.

[Algotezza]

Våra sinnen har till uppgift att ge oss ett användbart fysikaliskt perspektiv av vår omvärld.
I medvetandet omformas detta till ett metafysiskt perspektiv som är påverkat av jaget och dess sätt att vara.

Är detta ett argument för att vi känner till tillvarons yttersta gränser?

Jag tänker mig att vår erfarenhet genereras mentalt genom komplexa processer som bygger på kvalitéer som finns tillgängliga. Saker som färg, ljud och andra intryck är inte i sig verkliga utan snarare fiktionslika och genererade så att vi kan förhålla dem till saker som är meningsfulla för oss för att uttrycka oss som levande varelser i "världen för oss".

Den "värld vi lever i" är inte en objektiv verklig värld utan en genererad sammanfattning av mentala processer som delvis är kopplade till fysiska fenomen. Färg och ljud är inte fysiska saker i en objektiv värld utan subjektiva kvalitéer i en värld som är meningsfull för oss på flera sätt.

Vetenskap tänker jag i sin tur är en metod för att förhålla pragmatisk kunskap till denna värld för oss. Vi kan säga och testa att kaffekoppen är blå men vi kan även ifrågasätta att blå skulle vara en egenskap hos koppen eftersom vi kan förstå samband mellan syn, erfarenhet, ljus, färgspektrumet som erfaret osv och få en förklaring som är komplex och innehåller flera olika saker med samband.

Även om vi kan uppleva att livet är önskvärt och meningsfullt för oss eftersom våra system är gjorda för oss att erfara saker så så betyder det inte att "världen fungerar så" i någon absolut eller ultimat bemärkelse.

Filosofiska resonemang krävs för en djupare vidare klarhet i sammanhang om man vill ha en bra förståelse tycker jag.

Vi kommer aldrig att få kunskap om tillvarons yttersta gränser.
Men vi lär oss mer och mer av hur den värld vi lever i fungerar och även hur vi själva fungerar i denna.

Vi kommer inte att få kunskap om det som befinner sig bortom tillvarons gränser. Allt annat kan vi forska om och lära känna.

[Vega]

Vi kommer aldrig att få kunskap om tillvarons yttersta gränser.

Varför?

[Pilatus]

Vi kommer aldrig att få kunskap om tillvarons yttersta gränser.

Varför?

Ja, vad menas med tillvarons yttersta gränser? En sådan fråga skulle ju kunna vara, har universum startats om och i så fall, exakt hur många gånger? Ställer man omöjliga frågor blir det inte möjligt att svara.

[Smisk]

Vi kommer aldrig att få kunskap om tillvarons yttersta gränser.
Men vi lär oss mer och mer av hur den värld vi lever i fungerar och även hur vi själva fungerar i denna.

Jag tänker på tankeexperimentet Marys Room. Det var tänkt som en invändning (attack) mot fysikalism, alltså utgångspunkten att allt kan förklaras fysiskt.

Mary är i det en briljant neuroforskare som är expert på färgseende.
Hon har all tänkbar fysisk information om färger inklusive hur färger upplevs osv men hon har själv aldrig erfarit färg eftersom hon levt hela livet i ett svart vitt rum.

Frågan är, när hon kommer ut ur rummet och ser en röd tomat för första gången, har hon lärt sig något nytt?

Det finns mycket att säga om detta men en sak är att olika typer av data, som den via syn, hörsel eller smak, ger oss saker av olika natur. Man måste se varje datapunkt i sammanhanget den existerar i för att förstå den så bra som möjligt.

Alla beskrivningar av kvantitativ information är i sig en typ av datapunkt och den har i sig inte tillgång till sakerna beskrivningarna syftar på. (kartan vs terrängen).

Så länge vetenskapliga ämnen är inneslutna i sitt eget sammanhang krävs det att vi ser det sammanhanget och INTE blandar dem eller det med andra saker som inte är kompatibla.

Information om rödhet är inte rödhet och kan inte vara det. Det går inte.
Ljud, färg och smak är totalt olika och överlappar inte alls, alltså 0%, i erfarenhetskvalite.

Vi kan inte alls formulera vad dessa är inom fysiken eftersom fysiken inte hanterar dessa, ändå existerar dem genom vår erfarenhet.

Så det där med tillvarons yttersta gränser måste filosofiskt utredas genom att man utreder helt olika typer av saker (pluralism) och möjligtvis mappar dem mot varandra på ett meningsfullt sätt utan att blanda dem.

Tillvaron verkar inte vara "en" eller "en typ av sak" utan komplex på ett sätt som gör att vi inte kan förstå den som "en typ av sak".

[xion]

Vi kommer aldrig att få kunskap om tillvarons yttersta gränser.
Men vi lär oss mer och mer av hur den värld vi lever i fungerar och även hur vi själva fungerar i denna.

Jag tänker på tankeexperimentet Marys Room. Det var tänkt som en invändning (attack) mot fysikalism, alltså utgångspunkten att allt kan förklaras fysiskt.

Mary är i det en briljant neuroforskare som är expert på färgseende.
Hon har all tänkbar fysisk information om färger inklusive hur färger upplevs osv men hon har själv aldrig erfarit färg eftersom hon levt hela livet i ett svart vitt rum.

Frågan är, när hon kommer ut ur rummet och ser en röd tomat för första gången, har hon lärt sig något nytt?

Det finns mycket att säga om detta men en sak är att olika typer av data, som den via syn, hörsel eller smak, ger oss saker av olika natur. Man måste se varje datapunkt i sammanhanget den existerar i för att förstå den så bra som möjligt.

Alla beskrivningar av kvantitativ information är i sig en typ av datapunkt och den har i sig inte tillgång till sakerna beskrivningarna syftar på. (kartan vs terrängen).

Så länge vetenskapliga ämnen är inneslutna i sitt eget sammanhang krävs det att vi ser det sammanhanget och INTE blandar dem eller det med andra saker som inte är kompatibla.


Information om rödhet är inte rödhet och kan inte vara det. Det går inte.
Ljud, färg och smak är totalt olika och överlappar inte alls, alltså 0%, i erfarenhetskvalite.

Vi kan inte alls formulera vad dessa är inom fysiken eftersom fysiken inte hanterar dessa, ändå existerar dem genom vår erfarenhet.

Så det där med tillvarons yttersta gränser måste filosofiskt utredas genom att man utreder helt olika typer av saker (pluralism) och möjligtvis mappar dem mot varandra på ett meningsfullt sätt utan att blanda dem.

Tillvaron verkar inte vara "en" eller "en typ av sak" utan komplex på ett sätt som gör att vi inte kan förstå den som "en typ av sak".

Jag lånade hem "Varat och tiden" av Heidegger av ren nyfikenhet.
Jag kunde inte läsa den. Jag kunde inte förstå varför man skulle försöka plocka sönder "varat" i småbitar.
Varat är ju just "tillvaron i dess helhet".
Utan helheten, inget "vara".
Tillvaron är gränslös och därmed oändlig.

[Smisk]

Jag lånade hem "Varat och tiden" av Heidegger av ren nyfikenhet.
Jag kunde inte läsa den. Jag kunde inte förstå varför man skulle försöka plocka sönder "varat" i småbitar.
Varat är ju just "tillvaron i dess helhet".
Utan helheten, inget "vara".
Tillvaron är gränslös och därmed oändlig.

Syftet med att reflektera över naturen hos "inre processer" kan ge filosofisk klarhet i förhållandet mellan tillstånd av inre och yttre natur, perspektiv på dem och samtidigt mellan delar och helhet.

Det vetenskapliga perspektivets gränser stödjer förståelsen av det yttre och delar men ställer till det lite för en om det inre och helheter.

Syfte, värde och mening är helt grundläggande för våra liv och finns tillgängliga i vårat inre.

[xion]

Jag lånade hem "Varat och tiden" av Heidegger av ren nyfikenhet.
Jag kunde inte läsa den. Jag kunde inte förstå varför man skulle försöka plocka sönder "varat" i småbitar.
Varat är ju just "tillvaron i dess helhet".
Utan helheten, inget "vara".
Tillvaron är gränslös och därmed oändlig.

Syftet med att reflektera över naturen hos "inre processer" kan ge filosofisk klarhet i förhållandet mellan tillstånd av inre och yttre natur, perspektiv på dem och samtidigt mellan delar och helhet.

Det vetenskapliga perspektivets gränser stödjer förståelsen av det yttre och delar men ställer till det lite för en om det inre och helheter.

Syfte, värde och mening är helt grundläggande för våra liv och finns tillgängliga i vårat inre.

För att förstå helheten så måste ha klart för sin egen roll och position i densamma.
Man får göra som när man lägger pussel; man får ta hörnen först sedan ramen och sen färgerna och sist bilden.

[Smisk]

För att förstå helheten så måste ha klart för sin egen roll och position i densamma.
Man får göra som när man lägger pussel; man får ta hörnen först sedan ramen och sen färgerna och sist bilden.

Ja precis, det är en vanlig invändning mot vetenskapen som "den enda metoden" eftersom den utgår från vissa saker men inte kan utgå från alla.

Men vetenskap är en föränderlig entitet som flyter med kultur och annat så den kan och kommer förändras med ny kontext.