Anders skrev:rekoj skrev:Anders skrev:Nej det är sant, stryk justet. Snarare. Inget kan bli filosofi om det inte sätts ord på. Men man kan sätta ord på en massa saker utan att det blir filosofi.
Lite så här: om man tänker ut något filosofisk om politik och skriver ner det så kan man väl säga att det har skapats filosofi. Om man upplever något som man anser,efter begrunda, vara filosofisk? Säg att då solnedgången är ganska intetsägande om det inte finns moln med i bilden och formulerar det, har då upplevelsen ett filosofiskt värde?
Men vad innebär det att tänka ut något filosofiskt om politik? Filosofi tänker jag har med sanning, insikt, förståelse att göra, men allt som tänks ut om politik är knappast särskilt insiktsfullt. Tvärtom uppfattar jag det som det ofta skapas vilseledande narrativ om politik. Ta exempelvis denna diskussion om ideologier...att historiskt sett tycks vissa ideologier snarare ha hjärntvättat människor än lett till högre insikt så som de förmedlats bland människor. Och vad är då det filosofiska värdet? Är det ens värt att kalla filosofi över huvud taget?
Politisk filosofi är ganska så livaktigt, bland annat på UU. Jag tycker tvärt om, att försöka formulera något generellt, allmängiltigt inom människans värld, där de trevliga små sanningarna man kan formulera i språk, logik och i viss mån naturvetenskapinte finns, verkligen är ställen där filosofin gör nytta. Det är svårare. Det filosofiska värdet i en ideologi är att politiska skeenden kan relateras till något begripbart, det går att prata politik utifrån något (relativt)stadigt. Hur anser du att sociologin förhåller sig till filosofin?
Vad tycker du tvärtom gentemot? Jag har inget direkt att invända gentemot något av det du skriver här, men ser inte riktigt kopplingen till stycket du citerar. Jag menar inte att all ideologi är dålig eller icke-filosofisk - tvärtom menar jag att politik och ideologi är mycket viktigt och centralt inom filosofi. Jag kritiserar bara vilseledande narrativ, som tyvärr förefaller ganska vanliga. Och de vilseledande narrativen är nog vanligare inom "filosofi" än exempelvis sociologi, då de så kallade "filosoferna" ofta slarvar betydligt mer med den empiriska förankringen när de gör anspråk. Medan sociologer grundar anspråk i systematiskt användande av empiri, tenderar akademiska politiska filosofer att grunda anspråk i fördomar och selektiv (dvs inte systematisk) användning av empiri.
Hur sociologi förhåller sig till filosofi tänker jag annars beror på hur man väljer att definiera filosofi. Jag vill hålla fast vid synen om att filosofi borde handla om sanningssökande, och i det avseendet behöver det inte finnas någon motsättning till sociologi. Sociologi som är sanningssökande, har jag exempelvis inget emot att kalla filosofi. Pierre Bourdieu är den främsta filosofen som jag känner till från andra halvan av 1900-talet, trots att han annars vanligtvis tituleras som sociolog och anses inte ha någon plats inom den akademiska filosofins kanon.
Bourdieu å sin sida är väldigt kritisk gentemot den akademiska politiska filosofin, så som Rawls, Nozick etc.
Att filosoferna skulle formulera något generellt, beror på vad som menas med generellt. Kontextlösa sanningar blir en slags metafysiskt nonsens. Att formulera något generellt om logik exempelvis, att A=A, gör en väl knappast klokare. Det en filosof borde kunna excellera inom borde väl i så fall vara snarare vara metodologisk kompetens tänker jag (som exvis Kant eller Wittgenstein), men i praktiken upplever jag ofta att så ändå inte är fallet.
Anders skrev:Solnedgången är en upplevelse. Upplevelsen som sådan är ytterst använd i filosofin genom århundraden, skulle påstå även nu. Utilitarism - lycka. Vad är lycka? Något annat än en upplevelse? Tog solnedgången eftersom den kom upp. Jag köper inte att man bara upplever och upplever och att det försvinner. Har man kommit fram till att solnedgångens skönhet estetiskt kräver moln har man formulerat något om upplevelsen som inte är flyktigt.
Man ser, man registrerar, man tänker, man formulerar.
OK. Jag argumenterar varken för eller emot. Men det kan väl gälla då att placera upplevelsen av en solnedgång för att förklara dess filosofiska värde. Upplevelsen kan nog vara sanningsskapande, tänker jag, men den behöver inte vara det per se.
