Inläggav Antic » 19 jul 2015 13:01
Vetenskap, så mycket förnuft?
Används den rätt så kan den vara bra, men om man tror att den löser allt är man nog ute och cyklar.
Visst vill vi nog gärna veta varför vi finns här på den här planeten. Var kommer vi ifrån, och hur? Men jag har väldigt svårt att förstå hur många tänker som skriver om en evolution, multiuniversum eller kanske något av ingenting.
Vad kan det bero på?
En evolution, berodde på ren tur och en lycklig slump. Det råkade bara bli så av en ren slump. Och så antar man att universum är precis likadant utanför upplevelsen, dvs har samma förutsättningar att hysa liv som det har i upplevelsen. Det fanns en ursoppa och en cell mm, långt före det att något sinne skulle kunnat uppleva universum överhuvudtaget. Så lägger man fram extremt simplifierade förklaringar där allt bara handlar om nytta och överlevnad, någon mänsklighet och stolthet finns det inte plats för där godhet och ondska inte ens existerar. Hur något skulle kunnat ha blivit till, vill man inte ens gå in på. Nejdå, evolution handlar inte om hur liv blivit till fast det är en förutsättning för en evolution överhuvudtaget. Helst vill man glömma tidigare delen av en evolution då det inte ens skulle funnits några sinnen som kunnat uppleva något. Hur sinnen skulle blivit till är det heller ingen som är pigg på att ta upp. Nåja, man nöjer sig med "lycklig slump" och "ren tur" som logisk orsak.
Och när man kommit längre utan att egentligen kommit någon vart så påpekar man för oss att kärlek, det är bara kemiska reaktioner det, för det är allt vi kan se med magnetröntgen. Och allt vi gör har bara med inlärda beteenden att göra, från en evolution. Att vi gillar att skapa 7/8 dels takter i fusionjazz, beror på att när vi gick ned från träden och började trumma, så blev vi musiker. Men egenligen är vi bara djur allihopa, trots att vi gör sådan skillnad och ser ned på dem när vi skickar dem till våra egna avrättningsfabriker för en plats på matbordet medan vi gråter över när det fanns avrättningsfabriker för oss också...som vi är så noga med att vi aldrig får glömma mellan tårarna.
Eller de som hävdar att allt blivit till av ingenting. Efter att ha gnuggat geniknölarna länge och begripit noll så kommer man fram till att det kan ha varit en obalans i singulariteten i något man inte vet vad det är. Vilken obalans, vi snackar väl ingenting antar jag? Och så antar man att kvantfluktation skapar virtuella partiklar av ingenting, fast man inte vet. Från början fanns ingenting, sedan började ingenting expandera, eftersom ingenting expanderat. Logiska orsaker lämnar man kvar i garderoben eller så finns en "lycklig slump" med följdorden "det bara råkade bli så av ren tur" där runt hörnet.
Samma sak med multiuniversum som även det är precis lika skumt, med tillhörande avsaknad av någon som helst logik. Så tänker man...vad som helst, utom en skapare. En skapare låter för lätt, och i värsta fall kan det ha med någon religion att göra, vi söker något helt obegripligt istället där vi inte har en enda logisk orsak att ta fram där vi kan använda orden "lycklig slump" många gånger under en diskussion. Och så säger vi att, bara för att vi inte vet nu, betyder inte att vi aldrig vet. Det bör räcka för att avfärda en förklaring som inrymmer en skapare av alla slag medan man gräver djupt i all religion för att hitta dåliga utövare som statuerande och avskräckande exempel. Sedan säger man, titta vad dåligt, så här är det om det finns en skapare med i någon förklaringsmodell hur vi kom till.
Hela människans sätt att se saker handlar lika mycket om trångsynthet som att bara lyfta fram det som ligger i eget intresse. Logik, vad är det? Nejdå, fram för en lycklig slump, vi vet inte nu, och det bara råkade bli så medan vi "överlevare" tar kål på allt liv på den här planeten, inklusive oss själva. Vilka överlevare. Survival of the fittest som man säger i sann Darwin anda.