Pollen skrev:Traditionellt är filosofi spekulation (om jag får kalla det spekulation) om hur världen är beskaffad, vart den är på väg; vad är människan, vart är vi på väg; vad är jag; vad är sanning; vad är ett gott liv; vad bör vi göra.
Flera av dessa frågor är inte längre filosofiska. Med all rätt. Vetenskaplig metod har de senaste århundradena gett oss verktygen att sluta spekulera och i stället evidensbasera.
Efter Descartes har filosofi rört sig bort från "beskaffenhet", eller substans, till att undersöka begrepp och språk, dvs hur vi beskriver - hur! - våra erfarenheter.
Här, och i undersökningen om vad bevis är, tror jag att filosofi numera har sin givna nisch.
Marx hade en intressant idé när han sa typ att filosofer har i alla tider försökt förklara världen, nu ska vi förändra den. Filosofer som förändrar världen? Okej - då är de aktivister, motiverade av idéer. Helt okej. Aktivism kan också motiveras av evidensbaserad kunskap.
Här kan väl idéer och evidens berika varandra, eller? - t ex tanken att alla arter av allt levande är värda att bevara, och insikten att fler och fler arter hotas av utrotning och något måste göras.
Självklart vill filosofer definiera sin verksamhet som kärlek till sanning.
Mänsklig svaghet! All vår finansierade verksamhet - vilken den än är, oavsett offentlig eller privat - måste ha en flashig motivering. Historia visa det, och inte minst marknadsföring.
Jag har nu försökt ta mig igenom Kants
Kritik av det rena förnuftet. Enligt Kant finns det 12 olika förståelsekategorier, och bara en (?) av dessa förståelsekategorierna handlar om spekulation, och Kant menade inte själv att hans egen text och påståendena som han skrev skulle uppfattas som spekulativa. Att den spekulativa kategorin skulle vara särskilt central inom filosofi kan jag inte riktigt känna igen mig i.
Spekulation är ju däremot ganska vanligt förekommande inom empirisk vetenskap där man arbetar med att skapa hypoteser, och därefter pröva dessa hypoteser.
Filosofi som kärlek till sanning, är det hur filosofer brukar definiera sin verksamhet? Jag kan tycka det vore intressant i så fall. Visst kan man säga att det handlar om mänsklig svaghet. Kärlek handlar väl ofta om att släppa sin gard och våga visa svaghet. Blottande av det egna icke-vetandet eller icke-kunnandet. En annan intressant aspekt med att kalla filosofi en form av kärlek, är att det ger viljan en mer central betydelse än själva vetandet/kunnandet (kärlek är en form av vilja snarare än en form av kunskap). Det stämmer väl ganska bra med Wittgensteins linje, som exempelvis skrev "What has to be overcome is not difficulty of the intellect but of the will."
