David H skrev:Häromdagen hade jag ett samtal med en äldre patient på jobbet. Hon hade brutit ett ben och hade nu blivit helt sängliggandes. Redan innan hon bröt benet hade hon varit så pass svag att hon inte hade kunnat ta sig nerför trappan i sitt hus på över ett år. Allt detta hade fått henne att tappa livsgnista. Hon sa att hennes största önskan var att få ta en tablett som gör att hon kan få somna och sen aldrig få vakna upp igen.
Hur tycker ni att jag borde besvara detta? Som sjuksköterska har jag ju nyckel till läkemedelsrummet där jag lätt kan hämta ut preparat som kan infria patientens önskning. Borde jag göra det, eller borde jag inte göra det?
I det här fallet valde jag att inte göra det. Och faktiskt menar jag att det också var ett ganska lätt beslut för mig att avstå. Där satt jag med en åldrande medmänniska med en rik inre värld. Hennes hjärna var någorlunda intakt, och den fysiska skada hon åsamkat sig var inte okontrollerbar. Hennes smärta var inte outhärdlig. Tillsammans satt vi och pratade gamla minnen. Till exempel om alla resor som hon gjort i sitt liv. Och sen så backade hon igen och upprepade att nu kan hon ju inte ens ta en promenad runt sitt eget hus, och nog kommer hon aldrig göra det, och vad är då meningen? Och så sa hon, tänk vad mycket pengar som jag kostar att ligga här! Vore det inte bättre om jag får dö kvickt? Vad mycket pengar som skulle sparas då!
Men vad ska vi göra med alla de pengarna då? Frågade jag. Då log hon lite pillemariskt, men förblev tyst, så jag antog att hon inte hade något riktigt svar på den frågan. Och jag försökte resonera som så att vi nu bor i ett samhälle där vi bryr oss om och tar hand om varandra. Vi tar hand om våra barn och vi tar hand om våra äldre. Och det hade hon inte heller något att invända om. Hon fortsatte istället att prata vidare om sin barndom, och sitt liv som en gift kvinna. Och att det var mycket där som inte hade blivit som hon tänkt det. Att det inte var något lyckligt förhållande hon haft. Och jag förstod att det inte var något lyckligt förhållande hon haft. Men nu är du ju i varje fall fri från det, sa jag, och det måste ju vara skönt. Jag vet själv hur det kan kännas när man tar sig ur något jobbigt...det är en härlig känsla, som Ted Gärdestad sjunger, "äntligen på väg, luften bor i mina steg".
Det är mycket i livet som är komplext, frågan om värde är komplex. Och det kan vara en resa mellan hopp och förtvivlan. Men även i stunder av förtvivlan behöver det inte betyda att vi nått vår slutdestination och behöver avbryta. Jag försöker vara inkännande. Ibland går det mer bra och ibland går det mindre bra. Frågan om vad värdet är menar jag viktig. Men svaret på vad värde är tänker jag inte har någon enkel fast referenspunkt. Skulle denna gamla kvinnas hjärta plötsligt stanna, så skulle jag låtit hennes hjärta få stanna. Jag skulle inte trycka på larmet och starta hjärtlungräddning. Men lika lite skulle jag i detta fallet hämtat pillret som tvingar hjärtat till att stanna medan det fortfarande vill dunka.
Och varje situation måste också bedömas för sig tänker jag. Det finns inget universalsvar som alltid gäller... ena situationen kan kräva att jag kliver upp på knäna i sängen och trycker på bröstkorgen för att få ett hjärta att vakna till liv igen, medan andra situationen kan kräva att jag ger drogerna som skyndar på dödsprocessen. Och för att fatta beslut i sådana situationer behöver jag förlita mig både till egna omdömet och vad regelboken säger.
Egentligen är dock det jag skriver här ganska vilseledande. Som yrkesverksam inom sjukvården så är det knappast någon som bara skulle utgå från eget omdöme när den fattar ett beslut.
Att jag inte ger avlivningspiller till en patient som ber om det kan jag resonera utifrån mitt omdöme om. Men om mitt omdöme inte landar i samma slutsats som vad regelboken kräver att jag ska göra? I de flesta situationer kommer jag då göra enligt vad som står i regelboken. Och kanske är det då mer lämpligt att säga att det är regeln snarare än mitt omdöme som avgör mitt agerande?
Jag tänker i alla fall att det är bra att vara medveten om att dessa olika krafter finns, och påverkar oss på olika sätt. Hur jag agerar är en sammanvägning av både regelföljande och eget omdöme. Det går inte att helt bortse från varken den ena eller andra aspekten.
Inom moralfilosofin talas det om att ta ställning för antingen konsekvensetik eller pliktetik, men jag menar att det aldrig riktigt kan vara frågan om detta. Varken regelföljandet eller konsekvenstänkandet kan helt väljas bort. Det är som två olika organ som agerar för sig, men också båda är nödvändiga för att kroppen ska kunna fungera. Istället för att bara välja ena eller andra organet är det kanske mer intressant att fråga sig, hur fungerar organen egentligen? Hur ska jag använda mig av respektive organ?
