Vad utgör medvetandets referens?

[Illusionen]

Det jag pratade om var inte den upplevda linjalen, utan dess matematiska värde, 1 meter.

Och då var Illusionens fråga om detta föremål som mäter en meter är konstant (d v s en meter i dag är även en meter om tusen år). Enligt den kosmologiska standardmodellen så är avståndet mellan universums galaxer expanderande. Illusionen frågade då hur vi kan vara säkra på att det är universum som expanderar.

Texten kompletterad senast 3 dec 2015 12:00

I denna tråd, Vad utgör medvetandets referens?
skriver jag » 05 jan 2014 12:19

ANG DOPPLEREFFEKT OCH ”RÖDFÖRSKJUTNING”

bl a följande.

S k ”rödförskjutning” har påvisats via mätningar som har utförts från jorden till olika galaxer och stjärnor.
Edwin Hubble visade att rödförskjutningen ökar linjärt men avståndet och i och med detta anses det bevisat
att universum hela tiden expanderar.
Jag är mycket skeptisk till denna allmänt hållna slutsats, liksom till Big Bang.
Orsaken till min skeptiska inställning förklaras i det följande.

Enligt mitt koncept besitter/innefattar universum minst en överordnad struktur, med andra avvikande
referensstrukturer, som är överordnad vår verklighet. Konceptet beskriver detta som,
ATOMÄRT PERSPEKTIV: Medvetandet (vår verklighet) inkl rummets punkt-referens-koordinater.
UNIVERSELLT PERSPEKTIV: Balanserat Dubbel-Referens-Perspektiv, DRP.

Såväl RELATIVITET, RÖDFÖRSKJUTNING som OÄNDLIGHET kan ses som konsekvenser av REFERENS-DIFFERENSEN
mellan ATOMÄRT och UNIVERSELLT perspektiv.

Med detta inlägg vill jag förtydliga hur de NORMERADE termerna +C, -C, +jC och -jC, involveras i resonemanget,
i enlighet med vad balanskriteriet DELTA stipulerar.

Rörelser, V, i den "atomära" världen ger verkningar i G, (beskrivs i kapitel 15, Relativitet).
Rörelsen V, växelverkar med respektive, +C, -C, +jC och –jC, som samtliga är normerade med avseende på G.
Det innebär att projektionerna inom DELTA förändras inbördes, men med bibehållen total balans för DELTA.
I motsats till i konceptet, har jag här valt att bl a definiera V annorlunda, för att göra resonemanget enklare att förstå.

Det vi förnimmer i vår atomära verklighet, är EJ NORMERADE avvikelser i Grundtillståndet, G.
Det kan uttryckas som att det vi förnimmer är funktioner av kombinationer av ovanstående NORMERADE projektioners
"substitut" (= funktion av differens mellan normerat och ej normerat).

RÖDFÖRSKJUTNING, betraktat som en Dopplereffekt, är speciellt i detta sammanhang då den refererar till fältrelationer.
VIKTIGT att notera är att kvanta t ex 1/C har ett växelverkan-värde motsvarande kvantas normerade värdet.
Kvantas normerade värde erhålls genom invertering och polvändning.
Konsekvensen av detta är att rödförskjutningen, i form av frekvensspektraförskjutningi riktning mot det lågfrekventa hållet,
kan registreras p g a dess icke normerade karaktär.
Detta innebär att rödförskjutningen kan ses som ett ”medelvärde”, bestämt av roten ur produkten av,
normerat (t ex +C) och polvänt ej normerat (t ex 1/+C).

OBSERVERA att ovanstående resonemang i sin helhet refererar till MEDVETANDETS REFERENS !
Att då generellt hävda att universum expanderar, utan att samtidigt förklara hur medvetandets referens
kommer in i bilden, tolkar jag som att experterna förbisett något mycket väsentligt (= medvetandets referens).

Via Dopplereffekten påverkas den observerade frekvensen hos det mottagna ljuset/fälten av relativrörelse, V,
mellan sändande och mottagande atom. Effekten är enligt konceptet en funktion av det NORMERADE FÖRHÅLLANDET
mellan EXPANSION och KONTRAKTION, eller om man så föredrar roten ur produkten av normerat och ej normerat.

Dopplerfrekvensen är en funktion av dubbelrotationen, och således även av +jC och –jC, enligt figur 4 (http://www.maticweb.com).
I den observerande positionen skall därför både +C och –C respektive +jC och –jC beaktas.
Det innebär att efter reella axeln skall +C och –C beaktas vid relativrörelse, V.
Utefter imaginära axeln skall på motsvarande sätt +jC och –jC beaktas vid relativrörelse, V.
Utgående från detta erhålls enligt konceptet nedanstående frekvenser .

REELLT

REF. V = 0 ger √ +C / –C ~ ± j

+V: √ (+C+V) ∙ 1 / (–C+V) ~ √– (C+V) / (C–V)
–V: √ (+C–V) ∙ 1 / (–C–V) ~ √– (C–V) / (C+V)

IMAGINÄRT

REF. V = 0 ger √ +jC / +jC ~ ±1

+V: √ (+jC+jV) ∙ 1 / (–jC+jV) ~ √– j(C+V) / j(C–V)
–V: √ (+jC–jV) ∙ 1 / (–jC–jV) ~ √– j(C–V) / j(C+V)

Ovanstående resulterar i f-koordinatrelationerna,

Doppler-frekvens RE :

f +V = fo ∙ j√(C+V) / (C–V) / j = fo √(C+V) / (C–V)
f –V = fo ∙ j√(C–V) / (C+V) / j = fo √(C–V) / (C+V)

Doppler-frekvens IM :

f +V = fo im ∙ j√j(C+V) / j(C–V) / 1 = j fo √(C+V) / (C–V)
f –V = fo im ∙ j√j(C–V) / j(C+V) / 1 = j fo √(C–V) / (C+V)

För mig innebär ovanstående att det ej går att hävda att universum EXPANDERAR, och ej heller att BIG BANG
är en trovärdig förklaring.
Personligen är jag beredd att gå så långt att jag betraktar dessa begrepp som ren nonsens.
Vad gäller universum är givetvis var och en fri att tro och tycka efter egen förmåga, men låt er ej duperas av
experterna, utan ifrågasätt tills ni anser er ha fått ett rimligt svar som ni förstår !

Även det jag skriver » 21 maj 2015 20:07 ANG RELATIVITET och 05 aug 2015 18:56 ANG LÄNGDKONTRAKTION och
TIDSDILATATION hör till bilden.

Uttrycket för längdkontraktion är direkt tillämpbar på den i frågan nämnda tumstocken.
Från kapitel 15, RELATIVITET (05 aug 2015) är vxv-uttrycken för ΔVXV ”RE” och ΔVXV ”IM” hämtade.
Uttrycket ΔVXV ”RE” : ±√(1– (V/C)^2) , representerar då ”reell” vxv-effekt, ur valt observatörs perspektiv,
t ex A-perspektiv, för det observerade (= B).
Uttrycket ΔVXV ”IM” : ±√(1+ (V/C)^2) / j, representerar på motsvarande sätt ”imaginär” vxv-effekt,
ur samma valda perspektiv, t ex A-perspektiv, för den (pga MP) egna maskeringen (= A).
Båda uttrycken representerar NORMERADE, ej direkt förnimbara, VXV-SAMBAND-EFFEKTER.

B (= det observerade) sedd från A:s maskerade observatörsperspektiv, ges av uttrycket
√(1− (V/C)^2), EXKLUSIVE den invertering som figuren/länken visar, vilket direkt (= utan invertering) ger,

TIDSDILATATION: T√(1− (V/C)^2)

A (= observatören) sedd från A, alltså från det egna maskerade observatörsperspektivet, ges av uttrycket
√(1+ (V/C)^2)/ j, INKLUSIVE den invertering som figuren/länken innefattar, vilket ger,

LÄNGDKONTRAKTION: j D /√(1+ (V/C)^2)

Mörk materia och energi har sin grund i den imaginära balanserande spegling jag beskriver.
Det jag skriver i dessa inlägg förefaller att ha gått flertalet spårlöst förbi, att döma av nu pågående diskussion.

Mitt koncept går i stort ut på att det i rum-tiden förekommer en dold IMAGINÄR balanserande spegling.
Den imaginära speglingen har sin grund i universums överordnade dynamik (ur atomärt perspektiv) och MP,
och därav involverade olika referensalternativ/referensperspektiv, t ex REFERENSBEROENDE MaskeringsPrincip, MP,
och REFERENSNEUTRAL DubbelReferensPrincip, DRP.

Jag benämner i tidigare inlägg principen för denna dynamik lite kryptiskt AVIG och RÄT.
Tidigare skrev jag citat, ”Det faktum att Einsteins teori för gravitation står i motsättning till kvantmekaniska partikelmodeller
är inte bara otillfredställande utan också ett direkt problem om man vill förstå det tidiga universums fysik.”.
Jag behärskar inte detaljerna i detta, men en fascinerande tanke är givetvis att den imaginära speglingen är pusselbiten
som saknas för att eliminera motsättningen mellan aktuella teorier.

ANG OÄNDLIGHETEN

En kommentar med anledning av ovanstående ang "oändligheten" ges i det följande.
Kommentaren bör ha ett visst filosofiskt berättigande.

Ljushastigheten C, anses vara absolut konstant, oavsett ljuskällans hastighet, V, relativt observatören.
Det mest berömda experimentet, som anses bevisa att ljushastigheten är absolut konstant,
utfördes av Michelson-Morley 1887.
Efter detta experiment lär hundratals liknande experiment ska ha utförts med
samma entydiga resultat. Experimenten anses bekräfta alla att ljushastigheten C, är absolut konstant,
oavsett ljuskällans hastighet, V, relativt observatören.
Detta är ej hela sanningen, då vi, enligt konceptet, även har att beakta den imaginära längdkontraktionen.
Det atomära begreppet OÄNDLIGT får sin förklaring via imaginär längdkontraktion, och den strukturella
omfördelning mellan REELLT och IMAGINÄRT, som följer därav, inklusive teorin, AVIG - RÄT.
Då vi atomärt ej kan förnimma det imaginära har vi, för att fylla upp det logiska glappet detta medför,
skapat ett begrepp, oändlighet, som egentligen saknar berättigande.
Oändligheten är alltså ett rent atomärt påfund, som saknar universell motsvarighet.


/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=4zLfCnGVeL4

[Antic]

Titta på universum och du kommer att se fraktaler överallt, i varenda galax det är så universum är uppbyggt. Där samma sak upprepas oändligt antal gånger.



Samma sak med vår egen planet, det bildas inget nytt där heller, allt går bara runt runt och antar en annan form för en viss tid. Universum är bara vår egen planet i en mycket större skala där avsaknad av ett universum utanför är den stora skillnaden, samt ett mycket större tidsperspektiv.

Ett start och ett stopp är något som vi själva sätter ut, men inget som existerar i universum som helhet. Det är som två speglar riktade mot varandra där samma spegelbild upprepas om och om igen. Universum har inga riktningar, ingen storlek heller, åt något håll. Materien är uppbyggd av primtal, det finns ett oändligt antal primtal, bara där får vi en fin ledtråd till vad universum är.

Något som är oändligt kan varken krympa eller expandera, bara förflytta materia. Det skulle kunna förklara varför universum "expanderar" snabbare och snabbare till exempel.

[Pilatus]

Allt i universum är oändligt hur litet eller stort det än är.

Definiera oändligt! Beskriv vad du menar med oändligt, t ex det oändliga med ett vanligt äpple av sorten Säfstaholm. Om du tycker det verkar svårt, välj då i stället ett ånglok av typ E2.

[Antic]

Oändligt är något som du aldrig kan komma fram till hur länge du än håller på.

Galaxer föds, galaxer dör, galaxer förflyttar sig med olika hastigheter. Om och om igen. Samma energi omvandlas gång på gång men det tillförs aldrig någon ny. Fråga er vad universum skulle expandera i, eller hur, och fråga er sedan hur singularitet skulle kunna bli till något så förstår ni nog också varför universum inte expanderar utan omvandlar och förflyttar materia. Matematiken säger mer om universum än vi tror, trots att den inte kan upplevas eller ens har med universum utanför upplevelsen att göra.

Nu blir det lite paus för min del.

[Pilatus]

Oändligt är något som du aldrig kan komma fram till hur länge du än håller på.

Hur kan du yttra dig om oändlighet om du inte har en susning om vad det skulle kunna vara? Kanske har du hört talas om sådana ting som är ändliga? Ett äpple, eller ett ånglok. Varför är inte ett ånglok oändligt?

[Illusionen]

Har i slutet av texten kompletterat mitt föregående (02 dec 2015 13:02) inlägg, 03 dec 2015 12:00,
med kommentarer ANG OÄNDLIGHETEN.

/ Illusionen

[Illusionen]

Texten kompletterad 6 dec.

RUM-TIDEN har en central roll i mitt koncept, samtidigt är det ett komplicerat begrepp att beskriva,
så ett avslutande tips till de intresserade, är följande.
Balanskriteriet, ΔØ, har sin matematiska grund i nedanstående citat, som är taget från sidan 23 i p.ansökan.
För att förstå vad RUM-TIDEN inkl ΔØ, (= vår förnimbara verklighet) representerar är det nödvändigt
att begrunda kombinationen av dessa DRP-samband, samt det beskrivna normeringsförfarandet,
annars är det nog omöjligt att komma vidare.

"Konceptet betraktar därigenom Eulers formel som ett transformationssamband mellan rummets reella
koordinater och dess imaginära koordinater.
Förutsatt att j är konstant, erhålls då derivatan vid pos exponent (referens A), och atomär projektion,
y = x^n dy/dx = +n x^(n–1), enligt följande.

f (φ) = + e^+jφ
f’ (φ) = +je^+j(φ–π/2)
f’’ (φ) = – e^+j(φ–π)
f’’’ (φ) = –je^+j(φ–π3/2)
f’’’’ (φ) = + e^+j(φ–2π)

Förutsatt att j är konstant, erhålls derivatan vid neg exponent (referens B), och atomär projektion,
y = x^–n dy/dx = –n x^–n–1 = –n x^–(n+1), enligt följande.

f (φ) = + e^–jφ
f’ (φ) = –je^–j(φ+π/2)
f’’ (φ) = – e^–j(φ+π)
f’’’ (φ) = +je^–j(φ+π3/2)
f’’’’(φ) = + e^–j(φ+2π)

Notera här hur referens A och referens B ger upphov till relativt varandra förskjutna speglingar,
symboliserade av pilarna, vilket verifierar DRP.
Relationen ”täljare” / ”nämnare” är således konstant och ett, 1, vid korrelerad balans-förskjutning.
Vi har alltså att ta hänsyn till detta när vi definierar medvetandets referens."

För att erhålla rum-tiden går ni sedan vidare och kompletterar ömsesidig AREF med ömsesidig BREF.
Man erhåller därvid underlag för den abstrakta vxv-effekt mellan AREF och BREF, som med
lite fantasi kan liknas vid en ”stroboskop”-liknande struktur-interferens.
Denna ”interferens” utgör rum-tidens basala strukturella bakgrund.
I ovanstående uttryck representerar ett (1) i exponenterna (n-1) och (n+1), den för aktuella
interferenser nödvändiga KONSTANT, som ger ΔØ dess "sfäriska" karaktär.
Konstanten är något förenklat, 90 grader, och har en skalär bakgrund.
Det är denna konstant,π/2 = 90 grader , som horisontellt skiljer/separerar termerna åt i AREF och BREF
i konceptets inledande "Euler-tabell".

Normerat utgör π/2 bas för verklighetens ”fraktal-kod”.

/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=P0YCWZnpoO0
https://www.youtube.com/watch?v=dL3nNRvd2N0

[Illusionen]

Detta inlägg får bli mitt sista för i år, så skriver denna enkla sammanfattning inför stundande helger.
Vill även ta tillfället i akt och tacka trådens läsare för visat intresse.
För att förstå universum, är en absolut förutsättning, att man förstår medvetandets "mekanism".
Många tror sig visserligen veta och förstå vad medvetandet är, men medvetandet går enligt konceptet ej att
beskriva i rum-tidens storheter. Det är en principiell omöjlighet.
Det enda som därför är säkert i detta sammanhang är att ingen förstår universum på ett djupare plan.
Medvetandet representerar (enligt Delta-konceptet) en typ av självförvållad/självgenererad illusion/skenbild,
men existerar likväl i någon form, som en del av ett universum, vars abstrakta strukturer vi, ur vårt atomära
perspektiv, enbart kan ana oss till. Det går att formulera detta förenklat genom att hävda att vår s k rum-tid
atomärt är ett substitut för den kontraktion som vår egenstruktur döljer/maskerar.
För att göra det än mer fascinerande, går det att beskriva vårt medvetande som att vi ”färdas” som en
strukturobalans, i ett tidlöst överordnat universum.

När universum av fysiker tilldelas egenskaper, som är rent atomära till sin karaktär, finns det därför,
enligt min personliga uppfattning skäl till att förhålla sig något skeptisk.

"Doubt is the origin of wisdom."

/ Illusionen

https://www.youtube.com/watch?v=oZkKxpM0JkM
https://www.youtube.com/watch?v=5PYt2HlBuyI

[Pilatus]

När universum av fysiker tilldelas egenskaper, som är rent atomära till sin karaktär, finns det därför, enligt min personliga uppfattning skäl till att förhålla sig något skeptisk.

Det finns ett gemensamt drag hos skeptiker, de förefaller helt övertygade om att de har rätt.

Descartes ansåg att han visste något, han hade en utgångspunkt. Sedan var det bara att bygga vidare.

Men nu vet vi ju inte tillräckligt för att kunna bevisa att vår modell är ofelbar. Snarare är det ju så att modellen är tentativ. Men den är det bästa vi har till förklaring.

Så om vi inte har några empiriska belägg för att den "atomära" uppfattningen leder till "en illusion" så är en rationalistisk kritik utan verkan.

Förklara hur det principiellt är möjligt att hävda någonting alls utan att postulera ett utgångsläge!

Allt som (i vetenskapliga sammanhang) sägs om naturen bygger på iakttagelser och generaliseringar.

[Illusionen]

När universum av fysiker tilldelas egenskaper, som är rent atomära till sin karaktär, finns det därför, enligt min personliga uppfattning skäl till att förhålla sig något skeptisk.

Det finns ett gemensamt drag hos skeptiker, de förefaller helt övertygade om att de har rätt.
Descartes ansåg att han visste något, han hade en utgångspunkt. Sedan var det bara att bygga vidare.
Men nu vet vi ju inte tillräckligt för att kunna bevisa att vår modell är ofelbar. Snarare är det ju så att modellen är tentativ.
Men den är det bästa vi har till förklaring.
Så om vi inte har några empiriska belägg för att den "atomära" uppfattningen leder till "en illusion" så är en rationalistisk kritik utan verkan.
Förklara hur det principiellt är möjligt att hävda någonting alls utan att postulera ett utgångsläge!
Allt som (i vetenskapliga sammanhang) sägs om naturen bygger på iakttagelser och generaliseringar.

Postulatet du efterfrågar är grundtillståndet, G. Allt i konceptet härleds från över- och under-skott i G.
I tidigare inlägg tar jag upp exempel på sådant som saknar bra förklaring, men som enkelt går att förklara via konceptet.
Vi kommer nog aldrig fram till en gemensam ståndpunkt Pilatus, så låt oss nöja oss med detta.
Jag önskar dig en GOD JUL.

/ Illusionen

https://www.youtube.com/watch?v=AfZkXntKY8k

[Pilatus]

Postulatet du efterfrågar är grundtillståndet, G. Allt i konceptet härleds från över- och under-skott i G.

I hopp om att du förstår. Du skriver i denna tråd den 13 juni 2014: Grundtillståndet, G, förefaller alltså vara en ILLUSION, skapad av vår EXISTENS (= verklighetsförnimmelse).

Här ser det ut som om grundtillståndet härleds ur vår förnimmelse av verkligheten.

Det du kallar grundtillstånd kan omöjligt vara ett postulat och samtidigt vara härlett ur vad våra sinnen förnimmer. Det våra sinnen förnimmer är de indata vi har. Våra sinnen är ett slags grund för den information vi kan ta in. Så långt kan vi inte finna någon anledning att tala om en illusion. Sinnena tar ju emot de stimuli de är kapabla till. Först därefter händer en massa saker i hjärnan, i ett flertal steg, innan medvetandet kan summera intrycken och komma till något slags reflekterande tankearbete.

Men hur skall vi kunna döma denna process till att vara en illusion, om det är så du tolkar medvetandets process och förmåga att tolka verkligheten? Det fyller ju ingen rimlig funktion att verkligheten gäckar oss. Många har skrivit om just detta och förklarat att vår goda förmåga att förstå verkligheten är en förutsättning för människans framgång.

Sedan kan man ju vara skeptisk och säga att det vi upplever bara är en delmängd av vad som finns. Visst är det så, men evolutionen var ytterst selektiv och vi uppfattar just sådant som vi har nytta av för att kunna utvecklas som Homo sapiens. Det kan jag inte uppfatta som illusoriskt.

[Anders]

Postulatet du efterfrågar är grundtillståndet, G. Allt i konceptet härleds från över- och under-skott i G.

I hopp om att du förstår. Du skriver i denna tråd den 13 juni 2014: Grundtillståndet, G, förefaller alltså vara en ILLUSION, skapad av vår EXISTENS (= verklighetsförnimmelse).

Här ser det ut som om grundtillståndet härleds ur vår förnimmelse av verkligheten.

Det du kallar grundtillstånd kan omöjligt vara ett postulat och samtidigt vara härlett ur vad våra sinnen förnimmer. Det våra sinnen förnimmer är de indata vi har. Våra sinnen är ett slags grund för den information vi kan ta in. Så långt kan vi inte finna någon anledning att tala om en illusion. Sinnena tar ju emot de stimuli de är kapabla till. Först därefter händer en massa saker i hjärnan, i ett flertal steg, innan medvetandet kan summera intrycken och komma till något slags reflekterande tankearbete.

Men hur skall vi kunna döma denna process till att vara en illusion, om det är så du tolkar medvetandets process och förmåga att tolka verkligheten? Det fyller ju ingen rimlig funktion att verkligheten gäckar oss. Många har skrivit om just detta och förklarat att vår goda förmåga att förstå verkligheten är en förutsättning för människans framgång.

Sedan kan man ju vara skeptisk och säga att det vi upplever bara är en delmängd av vad som finns. Visst är det så, men evolutionen var ytterst selektiv och vi uppfattar just sådant som vi har nytta av för att kunna utvecklas som Homo sapiens. Det kan jag inte uppfatta som illusoriskt.

Där är där man inte är, här är här man är. Jag har hela tiden uppfattat det som Illusionen benämner G som självet. Det är inte "verkligheten" som är tillståndet utan den egna upplevelsen. Sedan betraktar vi "verkligheten", som mycket väl kan vara såsom vetenskapen beskriver den, men vi får ändå bara en bild. Grundtillståndet kan knappast "härledas" ur verkligheten, men naturligtvis påverkas.

Har inte orkat läsa Husserl, men har läst en del om, och lyssnat på program om Fenomenologi. Där sätter man människans upplevelse i centrum. Har läst lite skeptiker mot F, man vill ha det till någon slags idealism, samma kritik som Kant har fått utstå. Att man liksom sätter sin egen upplevelse som "sanningen". Men det är missvisande. Man kan mycket väl ha en tilltro till vetenskapen, men man har en viss distans till begreppet "objektiv" och inser att vi bara har ögon och öron.

Lite så har jag sett vad Illusionen förmedlar. Sen kan jag alldeles för lite matte och saknar säkert något annat också, för att förstå de imaginära delarna i de resonemang som förts, önskar Illusionen kunde förklara dessa mer populärt. Eventuellt har han gjort det, tråden har blivit gigantisk. Men jag tycker ändå de här imaginära bitarna är spännande!

Från Platons Dialog Theaitetos hittar jag följande citat från Sokrates:
"För så som den enskilde förnimmer saker och ting, sådana är de också i verkligheten för honom"

[Pilatus]

Att man liksom sätter sin egen upplevelse som "sanningen".

Ja, vilket stöd har vi annars att hålla oss till? Att vi ofta har fel och ser och upplever sådant som inte finns tycks vi kunna leva med. Vi orienterar oss mycket bra trots att många postulerat in existensen av sådant som ligger bortom vetenskap.

Men det är missvisande. Man kan mycket väl ha en tilltro till vetenskapen, men man har en viss distans till begreppet "objektiv" och inser att vi bara har ögon och öron.

Det kan ju diskuteras hur långt vi förmår att med hjälp av ögon och öron utforska vår planet och kosmos. Vad skulle en "objektiv" uppfattning kunna vara annat än det vi faktiskt är överens om och kan observera? Att våra nakna sinnen inte kan uppfatta världen i sin helhet förstår vi. Men vi konstruerar ju hela tiden allt bättre utrustningar för att kunna observera fenomen i naturen.

Lite så har jag sett vad Illusionen förmedlar.

Vari består illusionen? Är det att vi alltid har en tolkning av vad vi upplever? Att vi inte har sinneskapacitet nog att förstå världen som den är är beskaffad? Vi ser t ex inte mörk materia. Och vi vet bara hur vi indirekt kan observera dess förekomst.

Om världen ser ut som Illusionen förmodar måste det ju finnas något sätt att kunna göra observationer som pekar på att vår uppfattning om världen är en illusion? Om vi inte kan nå något slags bekräftelse är det en teoretisk spekulation som inte stöds av något experiment. Hypotesen måste på något sätt kunna prövas, ett experiment i tanken. Om hypotesen motsvarar någonting som har med verkligheten att göra, vilka är då konsekvenserna?

[Illusionen]

I tråden, Dancing with the King of Stones skriver Algotezza 21 feb 2015
”Grundbetydelsen av ingenting är "inte någonting".
För att definiera ingenting måste du alltså utgå från någonting och definiera det för att sedan negera det.
Som jag ser det.”

Algotezza beskriver här på ett enkelt sätt en viktiga princip, som berör MR, och Pilatus frågor.
För att definiera ingenting måste man alltså utgå från någonting (= medvetandets referens)
och definiera det för att sedan negera (= något som maskeras = ej reellt) det.

Det är MaskeringsPrincipen, MP, i sin enklaste form, som Algotezza så förtjänstfullt beskriver.

I tidigare inlägg har jag ställt frågan om medvetandet/existensen kräver/förutsätter något ?
Mot bakgrund av ovanstående, förstår ni säkert bättre motivet till frågan.

/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=6KUDs8KJc_c

[Pilatus]

I tråden, Dancing with the King of Stones skriver Algotezza 21 feb 2015
”Grundbetydelsen av ingenting är "inte någonting".
För att definiera ingenting måste du alltså utgå från någonting och definiera det för att sedan negera det.
Som jag ser det.”


För att definiera ingenting måste man alltså utgå från någonting (= medvetandets referens)
och definiera det för att sedan negera (= något som maskeras = ej reellt) det.

Det är MaskeringsPrincipen, MP, i sin enklaste form, som Algotezza så förtjänstfullt beskriver.

I tidigare inlägg har jag ställt frågan om medvetandet/existensen "kräver" något ?
Mot bakgrund av ovanstående, förstår ni säkert bättre motivet till frågan.

Utan att vilja röra till maskeringsprincipen vill jag bara skjuta in vad Parmenides från Elea yttrade om ingenting, han hävdade att ingenting inte finns, eftersom intet inte är något.

Om vi lider brist på något, t ex pengar, så kan vi kanske negera en sådan tillgång. Vi skulle kunna beskriva det med att vi är barskrapade, utfattiga eller liknande adjektiv. Saknar vi kläder blir det likadant, det blir existensen av detta något som negeras.

På samma sätt är medvetandet beroende av sinnesdata, ett tillflöde av stimuli. Saknas stimuli är vi medvetslösa.