reflex skrev:Inom taoismen finns ett begrepp som brukar benämnas "tao". Det är vad jag uppfattar som "den yttersta verkligheten", hur allt fungerar och alltets natur.
Bergeppet kan inte benämnas eller försöka förklaras utan att fövandlas till något annat. Det är "utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett" (Dan Andersson).
Men som tur är behöver vi heller inte någon kunskap om denna "yttersta verklighet" för att framleva våra liv.
Jag har alltid kännt mig som mitt universums absoluta referenspunkt. Denna inre punkt är min språngbräda för att utorska och förhålla mig till världen.
Om jag ger mig ut i spekulationer om verkligheten, så behåller jag alltid en fot kvar på denna inre referenspunkt, som ett slags säkert fotfäste dit jag alltid kan stiga tillbaka för att inte förlora kontakten med min "upplevda verklighet".
Någonstans finns naturligtvis en yttersta verklighet. Jag tror man kan säja att den kan inte kan förstås med förnuftet, bara med känslan.
Det är alltså ingen mening med att, som somliga gjort, bygga upp komplicerade teorier för att försöka finna en förklaring.
Oändligheten är egentligen något som är utanför vår fattningsförmåga. Allt vi kan observera har en början och ett slut.
Jag tror att ifall vi kunde färdas oändligt långt ut i rymden så skulle vi till slut komma tillbaka till utgångspunkten. men utgångspunkten skulle då ha förändrats så att den såg helt annorlunda ut och vi skulle inte känna igen oss.
Om man överför samma liknelse till jordiska mått: Anta att man skulle färdas till fots på jorden. Om man inte kände till det vi vet idag så skulle den förefalla oändlig. Vi skulle kunna fortsätta att gå utan att någonsin hitta något slut. Om vi gick runt hela jordklotet och råkade komma tillbaka till samma plats så skulle så mycket ha förändrats att vi inte skulle märka detta. Vi skulle inte känna igen oss.
Ja, känsla, intuition kan skänka en bild av det vi inte kan greppa teoretiskt med intellektet. Det fina med t.ex. haiku är att den korrketa stunden/ögonblicket klätt i nakna, beskrivande ord kan spegla oändligheten genom att inte peka bortom sig själv, bara vara det den är.
Ja, vi är alla mittpunkten i våra personliga, individuella upplevelseuniversa. Vi är despoter i våra inre världar. Det gäller att fatta och utveckla den inre friheten. Tankefriheten. Känslor är lika mycket fakta som det som våra sinnen förmedlar om omvärlden. Vi kan lyssna på eller avfärda våra känslor men inte så lätt direkt styra dem - vi kan dock styra dem genom vad vi väljer att fokusera på och genom att tänka på det som väcker dem. Det är svårt att styra dem direkt, även hindra att de får utlopp i yttervärlden - men det går med fantasi, minnesbilder och tankebilder. Vi kan ju också styra vad vi upplever av den yttre världen genom det vi fokuserar på - och vi kan röra oss i rummet bort från det som hotar oss, fly helt enkelt. Vi bär ofta rädslan med oss ändå.
I och med att vi har ett namn och ett ord för tao och därmed tror oss "ha fångat in det" och förstått det har det verkliga tao redan flytt och förvandlats till något vi inte längre har ord för. Så fort vi får ett ord för det vi inte kan klä i ord, kan vi konstatera att det är något annat vi klätt i ord eftersom det som inte går att klä i ord per definition inte går att klä i ord. Den gäckande skuggan, den yttersta verklighetens gäckande skugga.
Det omöjligas konst...
/Algotezza