Pilatus skrev:Algotezza skrev:Hur pass mycket själ man sedan ser i naturen beror på en själv. Är man själv själlös ser man förmodligen ingen själ i naturen heller. Man kan ju definiera bort sin själ eller säga att den är en hypostasering eller whatever...
Dualismen är seglivad och kanhända helt integrerad i vår kultur. Kristenheten har verkligen ansträngt sig för att blanda in nyplatonismens idéer i den litet naiva uppfattningen om människan som synoptikerna förmedlar. Det blir någon slags synkretistisk soppa av det hela. För mycket tankemöda läggs på att rädda sin själ undan förgänglighet och mycket litet görs för att vara en vanlig hygglig prick.
Nej, jag är inte dualist. Snarare monist i stil med Spinoza. Det innebär bl.a. att vissa människor i sin självbild och bild av tillvaron i stort mer betonar den "kroppsliga"/"kvantitativa" än den "själsliga"/"kvalitativa" aspekten och andra tvärtom - och även att detta för individen skiftar från tid till annan. Man kan också se människans och tillvarons två aspekter som befinnande sig på samma skala eller linje med "mycket kropp" som en ytterpunkt och "mycket själ" på den andra och att vi mentalt rör oss mellan dessa punkter över tiden i vårt skiftande övergripande psykosomatiska tillstånd. När jag äter och skiter befinner jag mig mer "åt det kroppsliga hållet", när jag läser en bok eller enbart tänker är jag mer "åt det själsliga hållet". Balanserade aktiviteter som är lika mycket "kroppsliga" som "själsliga" för mig är att t.ex. att teckna (med block och färgpennor) och sexuella aktiviteter.
Fler bilder
"Kropp" och "själ"kan betraktas som kommunicerande kärl. Man kan även mena att de helt rumsligt sammanfaller men där man kan säga "själen/medvetandet genomsyrar kroppen".
Att jag inte är någon cartesiansk dualist framgår väl också av denna tråd.
http://filosofiforum.com/diskussionsfor ... ppen-10171
"Kropp" och "själ" ser jag alltså som två aspekter på både tillvaron i stort och människan. Om vi ser det som "två sidor av samma mynt" kan vi se livsviljan, begären och överlevnadsinstinkten som "själva myntet" som håller ihop "myntet". De båda sidorna speglar varandra när det gäller processer som pågår i oss - och i världen i stort.
Skillnaden mellan ett lik och en levande människa kan då bli intressant att diskutera. Vad "finns" i den levande människan som "saknas" i liket? "Myntsubstansen" mellan "sidorna"?
/Algotezza
