Naturfolk, ociviliserade eller ofördärvade?

[J R Auk]

Förutom att jag vill leda elchocker genom forskaren, så tycker jag det är fascinerande hur extremt nedbrytande den illusoriska valmöjligheten tycks vara. Jag kan mycket väl föreställa mig att den föränderliga, civiliserade världen har försett oss med massor av sådana här valmöjligheter som inte påverkat vår situation det minsta - och som därmed betingat oss med olustkänslor inför valmöjligheter i allmänhet.

Men det är ju inte dom illusoriska valen som är nedbrytande, det är frånvaron av dom.

Eller menar du att alla val är illusoriska?

Det som vi romantiserar om i naturfolkens kulturer är en tillvaro fylld av mening. Mening från morgon till kväll utan uppehåll.
Men är det så? Det kan man fråga sig, jag tror inte att dom i sin kultur har en närmare förankring till meningen men med tidskrävande aktiviteter så skjuts sådana tankar på framtiden.

Det som gör dom höjda över vårat samhälle, vad jag ser, och i den frågan enbart, är relationerna, alla finns där och ses där.
Inte dom bekväma bortvända blickarna som förvägrar ens ett erkännande av existens, som vi ser idag här och nu.

Men kan vi gå bakåt? Nej, jag ser inte det som en möjlighet. Skulle vi frånsäga oss 10- tusentals års strävanden, för att, göra det som du Hovnarr beskrev om vårt samhälle så bra, fly ansvaret.
Det vi måste göra är att återskapa det goda som har gått förlorat. Och mycket av det handlar om att radera dom sociala koder som vi lever efter som har skapats ad hoc våra behov av kontrollerad samvaro.

Ansvar är inte något man tar, det är något man har, ofrånkomligen.

[Rising]

Men det är ju inte dom illusoriska valen som är nedbrytande, det är frånvaron av dom.
Eller menar du att alla val är illusoriska?

Äh, jag suger. Jag trodde hundarna i den första gruppen fick elchocker men saknade spak. Alltså, när de inte hade någon valmöjlighet så trodde jag de uthärdade och bet ihop; medan hundarna som drog i spaken utan att något hände blev förlamade för att deras ansträngningar inte bar frukt.

Men så var det ju inte alls. Tvärtom (nu när jag skärper mig och läser vidare) så ser jag att i ett liknande test fick människor olika mentala uppgifter medan ett irriterande ljud hördes. Men testpersonerna var uppdelade i två grupper, där den ena gruppen hade möjligheten att stänga av ljudet. Den gruppen presterade mycket bättre - även när de lät bli att faktiskt stänga av ljudet. Bara valmöjligheten i sig ökade deras prestationsförmåga.

Så... Det var mer eller mindre precis tvärtemot mot vad jag påstod.
Jag ber om ursäkt.

Det som gör dom höjda över vårat samhälle, vad jag ser, och i den frågan enbart, är relationerna, alla finns där och ses där.
Inte dom bekväma bortvända blickarna som förvägrar ens ett erkännande av existens, som vi ser idag här och nu.

Men har inte detta mer med små samhällen kontra stora? I stora samhällen så blir några individer bara anonyma "andra" som man inte riktigt tar på allvar och känner medkännande med. Det finns väl undersökningar som visar på den här skillnaden även mellan stora företag och små sådana. Alltså grupper som båda är lika civiliserade - men som varierar väldigt mycket i just storlek.

Eller har jag gjort bort mig nu igen?

[hovnarr]

J R Auk

Det som vi romantiserar om i naturfolkens kulturer är en tillvaro fylld av mening. Mening från morgon till kväll utan uppehåll.
Men är det så? Det kan man fråga sig, jag tror inte att dom i sin kultur har en närmare förankring till meningen men med tidskrävande aktiviteter så skjuts sådana tankar på framtiden.

För det första är det en myt att "överlevnadslivet" på Kalaharis slätter skulle ha varit tidskrävande. I snitt jobbar en individ i en jägar-samlarkultur tre timmar om dagen. Vår kultur är enormt mycket mer arbetskrävande än det s.k. "hårda livet på slätten". Det var inte så hårt, och inte en ständig kamp för överlevnad såsom 1800-talets biologiböcker spekulerade.

Nästa grej är den här förbannade meningen. Vad är det för något? Jag ser det som en kvalitet, typ som färg, som man kan känna igen i en viss syssla. Vissa har förmågan att uppfatta meningen i en syssla, andra i en annan. Rent allmänt tror jag det är lättare att förstå meningen i ett konkret förlopp än i ett abstrakt förlopp, t.ex:
*Jag jagar, jag kan bli mätt
*Jag jobbar, jag tjänar pengar, jag kan då gå och köpa saker i handeln där andra jobbar och tjänar pengar, så att de i sin tur kan köpa saker i handeln, och så bli mätt

Jag tror att mångas problem med mening och rotlöshet är att vårt samhälle är så otroligt abstrakt idag. Ju "finare" något är, desto mer abstrakt är det. Det finns inget på en lyxrestaurang som påminner oss om att vi stoppar i oss ett dött djur - det är därför det blir lyxigt. Lite franska termer och vita dukar och så var det inte så hemskt det där med att vi måste äta andra djur. Riktigt trevligt faktiskt.

Idag tycker vi ju det inte är konstigt om en person jobbar 60 timmar i veckan på ett konsultbolag där han hjälper kunder med något superabstrakt såsom ekonomistyrning, tjänar grova pengar, köper sig en exklusiv fiskesemester för pengarna, åker till ett fjärran land där han fiskar i två veckor, kastar tillbaka allt han drar upp, och sedan åker hem och köper sig en lax i delikatessdisken på ICA. Detta är normalt idag, trots att man får leta efter ett mer övertydligt exempel på att gå över ån efter vatten. Men tänk så mycket arbetstillfällen det skapar! Öh, eh, för att arbeta mera är ju bra, eller?

Rising,

Det är kanske därför den civiliserade världen som helhet kan tyckas vara väldigt framgångsrik och ständigt öka levnadsförhållandena för alla (ty vi ser bara resultaten från de hundar som tryckt på knappar som fungerar - segrarna skriver ju som bekant historien) medan många individer i civilisationen ändå lever betydligt mer hopplösa och resignerade liv; ty de har helt enkelt tryckt på knappar som inte gjort ett skit.

Och då måste man ju också lägga till det faktum att människor är myket mer komplexa än djur. En människa behöver inte ens ha misslyckats med att trycka på en knapp, utan hon kan ha haft föräldrar som gjort det och fostrat henne i samma anda. Eller så kan en misslyckad knapptryckning på något område ge oanade konsekvenser för hela livet och helt få den människan att tappa gnistan. Och så bekvämt! Då kan man ju skylla på att man är värdelös, har för tjock benstomme, är för gammal, aldrig lyckas göra något bra, inte kan, inte hinner - eller vad det nu må vara - för att slippa bli besviken igen. "Excuses are like assholes - everybody's got one", som nån sa.

Samtidigt har vi ju, till skillnad från djuren, möjligheten att betrakta oss själva, ta oss samman och säga: Nu får det vara nog! Bägaren med självömkan har sedan länge runnit över, och nu skiter jag i hur många knappar jag eller mina fellow förlorare har tryckt på - nu ska jag vinna. Just förmågan att ta sig själv i kragen tror jag är unikt mänsklig.

Här vill jag egentligen gå vidare med att tala om system och om hur vissa maktstrukturer i (civiliserade) samhällen arbetar genom att just presentera meningslösa valsituationer för de människor de önskar förtrycka.
[...]
Att ge någon meningslösa valmöjligheter är på många sätt en kraftfullare härskarteknik än att direkt påtvinga dem.

Jamen vad bra, då tar väl jag och runkar av min käpphäst igen då: FRIA OCH ALLMÄNNELIGA "VAL", som tydligen stack dig lite i ögonen förra gången vi var inne på temat. Att rösta rött eller blått har ungefär samma djupa betydelse som att välja mellan cheeseburgare och hamburgare.

Däremot tycker jag man ska vara otroligt försiktig med att tillskriva de stater/organisationer/entiteter som utfärdar eller administrerar de här valmöjligheterna någon önskan om att förtrycka eller härska. I många fall är de nog själva lika betagna av det illusoriska valets gnistrande ljus att de omhuldar det för glatta livet.

Det är mycket möjligt att ett "förtryck" (shit, vilket värdeladdat buzzword det är egentligen, typ som "kris" eller "kränkt") blir resultatet, men jag tror det är rätt sällsynt att anledningen till detta var att en grå eminens gick upp på morgonen någon stans i vårt avlånga land, gned händerna samman och tänkte "IDAG ska jag minsann förtrycka dom små liven!" Då är det mer JBigs världsbild vi rör oss inom.

[J R Auk]

Det som gör dom höjda över vårat samhälle, vad jag ser, och i den frågan enbart, är relationerna, alla finns där och ses där.
Inte dom bekväma bortvända blickarna som förvägrar ens ett erkännande av existens, som vi ser idag här och nu.

Men har inte detta mer med små samhällen kontra stora? I stora samhällen så blir några individer bara anonyma "andra" som man inte riktigt tar på allvar och känner medkännande med. Det finns väl undersökningar som visar på den här skillnaden även mellan stora företag och små sådana. Alltså grupper som båda är lika civiliserade - men som varierar väldigt mycket i just storlek.

Jo det är det nog. Men inte enbart, jag menar jag skulle kunna bo i ett samhälle med 30 invånare och enbart köpa mat via internet jobba med telefon och inte träffa en kotte av dom andra invånarna.

[J R Auk]

J R Auk

Det som vi romantiserar om i naturfolkens kulturer är en tillvaro fylld av mening. Mening från morgon till kväll utan uppehåll.
Men är det så? Det kan man fråga sig, jag tror inte att dom i sin kultur har en närmare förankring till meningen men med tidskrävande aktiviteter så skjuts sådana tankar på framtiden.

För det första är det en myt att "överlevnadslivet" på Kalaharis slätter skulle ha varit tidskrävande. I snitt jobbar en individ i en jägar-samlarkultur tre timmar om dagen. Vår kultur är enormt mycket mer arbetskrävande än det s.k. "hårda livet på slätten". Det var inte så hårt, och inte en ständig kamp för överlevnad såsom 1800-talets biologiböcker spekulerade.

Det handlar inte bara om tid man jobbar, jag menar att man i dom samhällena fyllde sin tid med aktivitet. Även om det var sådant som att sitta tyst och titta på himlen.

Idag har vi inte den lyxen. Eller tar vi oss inte den lyxen, vi har fri tid när vi är på väg till våra meningslösa jobb för att tävla i den meningslösa hierarkien. Vi har fri tid när vi sitter och utför våra mekaniska åtaganden som inte tar vårat medvetande i bruk. Vi har massor med fri tid men inget att göra med den, för vi sitter inlåsta i våra egenhändigt låsta grottor och stirrar på samma ristningar dag ut och dag in. Ingen leder vårt samliv för att finna ett högre värde, ingen tar det ansvar som vi förvägrats intill biologisk determination.

Och framför allt vi har fått inpräntade i oss att vi, formen som vi delar, har svaret på universums alla gåtor. Det håller inte längre att säga att det var några 5 meter långa enögda jävlar som snodde den magiska boken, och att det är anledningen till att vi inte bör ställa frågan i fråga igen.

Jag formulerade mig slarvigt, hoppas poängens förtydliganden ger den mer substans.

Nästa grej är den här förbannade meningen. Vad är det för något? Jag ser det som en kvalitet, typ som färg, som man kan känna igen i en viss syssla. Vissa har förmågan att uppfatta meningen i en syssla, andra i en annan. Rent allmänt tror jag det är lättare att förstå meningen i ett konkret förlopp än i ett abstrakt förlopp, t.ex:
*Jag jagar, jag kan bli mätt
*Jag jobbar, jag tjänar pengar, jag kan då gå och köpa saker i handeln där andra jobbar och tjänar pengar, så att de i sin tur kan köpa saker i handeln, och så bli mätt

Jag tror att mångas problem med mening och rotlöshet är att vårt samhälle är så otroligt abstrakt idag. Ju "finare" något är, desto mer abstrakt är det. Det finns inget på en lyxrestaurang som påminner oss om att vi stoppar i oss ett dött djur - det är därför det blir lyxigt. Lite franska termer och vita dukar och så var det inte så hemskt det där med att vi måste äta andra djur. Riktigt trevligt faktiskt.

För det första vill jag fråga dig hur du tar dig ur sängen utan mening. Är den inte bekväm?

Meningen är det som gör saker och ting värt att värdera. Det är inte en primitiv frågeställning utan en som under långa perioder har dolts av auktoritetstro på gud eller annan kleti och pleti. Kanske där jag finner mitt svar på tidigare fråga?

Jag vill motsäga dig om lyxrestaurangen. Blodigt kött med helstekta vaktlar bredvid inget förljuget utan en stolthet över vår dominerande position, om man frågar så kommer kocken ut och visar den levande gåsen medans han rycker levern ut ur kroppen med sina bara händer.

Snabbmaten är det som har abstraherat födan från maten. Det är icke-kultur.

Marx beskriver detta med meningsförlust. Romantiken uppstod i ett sökande att återkräva den. Religionen var på fall.

Jag ser inte det konstiga i det hela. Ser inte den aversion som jag ser skymta i din attityd mot frågan om mening.

Det jag ser är människor utan anknytning till det dom lever i. Vi förvägras att skapa det samhälle vi lever i, vi skall vara flanörer, spatsera runt så någon abstrakt formlös levithian kan klappa sig på bröstet och säga att nu har vi fått det gott.

Problemet ligger i att vi inte är i besittning av redskapen för vårat livs förändring. Vi kan ju inte gärna dra. För det finns inte längre något okänt bättre. Och vi kan inte dra, för att vi har övertygats om att det här är det bästa, det blir inte bättre än såhär. Vi uppmanas bara titta lite noggrannare på dom ristningar som redan har tagit oss sin fulla potentials längd.

Människor har blivit ett beklemat släkte. För ett antal år sedan, mängden osagd, skulle dagens styrande varit tvungna att ha haft mångdubbelt väpnade vakter med sig. Varför?

Därför det fanns drömmar om ett bättre samhälle. Drömmar om var mans rätt. Och så svänger pendeln och idealisterna vinner mark på bekostnad av dom nytillkomna likasinnade.

[hovnarr]

Jag ser inte det konstiga i det hela. Ser inte den aversion som jag ser skymta i din attityd mot frågan om mening.

Tvärtom min käre Auk, den frågan är mig nog kärast av alla. Men jag ser inte meningen som något man kan ge en människa, annat än genom att (i bästa fall) hjälpa henne att finna den själv. Den är som en smak. Vi kan inte peka på en specifik syssla och säga till varje människa: Det är ju just detta och inget annat som är meningsfullt. Förstår du?

Problemet ligger i att vi inte är i besittning av redskapen för vårat livs förändring.

Jupp, sörru, det tror jag att vi är. Idealist och obotlig romantiker som jag är. Vi kanske inte ser dem, eller vill ta i dem, eller vet hur vi ska göra, men det finns där för den dag då vi griper efter dem. Tror,

[J R Auk]

Jag ser inte det konstiga i det hela. Ser inte den aversion som jag ser skymta i din attityd mot frågan om mening.

Tvärtom min käre Auk, den frågan är mig nog kärast av alla. Men jag ser inte meningen som något man kan ge en människa, annat än genom att (i bästa fall) hjälpa henne att finna den själv. Den är som en smak. Vi kan inte peka på en specifik syssla och säga till varje människa: Det är ju just detta och inget annat som är meningsfullt. Förstår du?

Ja då förstår jag vad du menar. Och nu instämmer jag med dig.

Problemet ligger i att vi inte är i besittning av redskapen för vårat livs förändring.

Jupp, sörru, det tror jag att vi är. Idealist och obotlig romantiker som jag är. Vi kanske inte ser dem, eller vill ta i dem, eller vet hur vi ska göra, men det finns där för den dag då vi griper efter dem. Tror,

Om man ska se riktigt grundläggande på det så är alla föremål för förändring tillhörandes oss i form av interna angelägenheter.

Men jag var ute efter det praktiska. Det är hårt idag att skapa sig ett socialt bygge likt de atenska filosofi skolorna, och äga den, det är hårt att bygga ett nytt samhälle. Det är hårt att egensinnigt göra slag i en ide av vart vår utveckling må gå. Vi har experter för sånt. Gemene man är och ska vara utesluten.  
Och ska vi den vägen gå skall vi till att organisera oss på den statliga nådern. Därav menar jag att vi inte har verktygen för förändring, och menar då generellt. Människor i samhället idag har kuvats och är så medellösa att byggandet av det personligt föredragna livet är en ytterlig minoritet förunnat.

Man kan gå in i politiken och kämpa för väg gupp i närområdet, kanske få till ståndet en simhall eller dyl. Men någon storskalig förändring synes inte möjlig. Vi har skapar en form som vi passat in över våran samvaro, och den blir allt mer rigid och cementerad. Frihet är inte bara frihet från, det finns en aspekt av frihet till också.

[hovnarr]

Därav menar jag att vi inte har verktygen för förändring, och menar då generellt. Människor i samhället idag har kuvats och är så medellösa att byggandet av det personligt föredragna livet är en ytterlig minoritet förunnat.

Man kan gå in i politiken och kämpa för väg gupp i närområdet, kanske få till ståndet en simhall eller dyl. Men någon storskalig förändring synes inte möjlig. Vi har skapar en form som vi passat in över våran samvaro, och den blir allt mer rigid och cementerad.

Jo, jag kan hålla med om det. Fastän jag är medborgare i ett vidsträckt land äger jag inte en kvadratcentimeter av dess jord och har egentligen bara det jag fått av min familj och detag byggt eller förädlat med mina två tomma händer.

Men frågan är om vi har kvar den väsentliga friheten. Både och skulle jag vilja påstå. Är det väsentligt med farthinder och simbassänger, om en skatt ersätter en annan, om vi får biltullar eller inte, om vi har betyget ditten i klassen datten osv - är det det som spelar roll i våra liv?

Med väsentlig frihet menar jag envars möjlighet att skapa sig det liv vederbörande vill ha. Detta känns viktigast. Håller du med om det? Vi har t.ex. inte frihet att välja sysselsättning. Vem som helst kan inte sjunga sig in på en operasångare-utbildning, skriva 2.0 på högskoleprovet, klara polisens fystester - eller vad det nu må vara. Det finns något slags urval och gallring - som kanske inte är väl utförd eller genomtänkt, men som kanske behövs som idé rent praktiskt.

När det gäller t.ex. våra barns skolning så kan inte alla välja och vraka bland dagis- och skolpersonal tills de hittar någon de har förtroende för. Åtminstone i teorin har man fortfarande möjligheten att skola sina barn i hemmet, men hur många får det att gå ihop rent praktiskt?

Å andra sidan måste man ändå konstatera att vi på många sätt har mer praktisk frihet än förr. Det är trots allt lättare att välja och vraka mellan olika yrkesbanor idag än det var förr - man kan t.o.m. ha två eller flera karriärer om man så vill. Förr kunde man jobba på Posten i 40 år och sedan få guldklocka, men vem gör det idag? Och förr hade man ännu färre valmöjligheter när det gällde barnens uppfostran, vilket iofs inte nödvändigtvis var sämre. Fler valmöjligheter innebär inte nödvändigtvis en kvalitetsökning, om de kvantitativt sett fler valen ändå är sämre allihop.

Förr var jag kanske fri att hugga ihjäl en bonde som förolämpade mig om jag var friherre själv, medan bonden inte alls hade samma priviligier. Det finns alltså "bra" och "dålig" frihet, och jag undrar om du tycker att vi idag förlorat (jämfört med förr) någon väsentlig frihet, och i så fall vilken.

Hej hopp

[J R Auk]

Jag vill absolut inte säga att det var bättre förr, där håller jag med dig. Våra friheter har ökat, totalt sett. Men i och med socialismen och dom storskaliga samhällsbyggena så måste man börja undra på vilka grundvalar vårat gemensamma bygge vilar.
Det sägs vara för det allmänas bästa, men hur många är förankrade i det som vi bygger i dag.

Det jag ser som essentiellt är skapandet av arvet. Det behöver inte vara något fysiskt beständigt, men när vårt samhälle stödjer massproducerad attitydkorrigering från stora företag och använder sig av den själv, i något upphöljt moln av upplyst välmening så är det svårt att konkurera. Lägg där till bristen på ekonomiska medel och vi vilar i ganska falska friheter angående våra val kring hur vår existens bör vara beskaffad.

Vi är ju sociala som sagts.

Det är inte så att vi har förlorat dom, men formen vi lever under har lagt hinder i vägen för individen. Man måste ha medel ens för att kunna nå ut med sin vision om framtiden. Vår stat är en sådan att den skyddar grupperingar från individer i stället för, det för mig självklara, tvärt om.

Jag tror inte att det skulle ge mycket gensvar att stå på plattan att skrika.

Det är lite teknologins fel också, inte för att jag är emot teknologisk utveckling, tvärt om, det krävs idag ganska få insvurna för att kontrollera en större grupp. Det är inte som förut att fogden och hans grabbar har svärd och sköld, medan du o dina grabbar har slagor och högafflar.

[J R Auk]

Sen tror jag i och för sig att det är just i regioner av svensk typ som människor har haft chansen att skapa sig sitt föredragna liv. Städer har nog alltid hållit begränsningar då det har varit för nära till makten och alltså skett på maktens nåder.

Men för mig framstår ett gårdssamhälle med goda kommunikationer som idealet. Mark att kultivera och utrymme att bygga men utan isoleringen som vi var tvungna in i innan hästens föråldring.

[Sceptisk]

Ni har fel allihop!

Ni resonerar ytligt och småskuret. Det är en pina att vada igenom all er skit. Och det otroliga är att diskussioner på detta område alrdig utvecklas bortom allting som vi redan har sett! Fördomar regnar ner som stora klasar så fort som man börjar tala naturfolk.

Det handlar inte om "att leva på stäppen" eller "i djungeln". För vem som helst som aldrig levt på stäppen och inte har någon önskining om att leva där så vore det livet tomt och outhärdligt, även om det bara innebar 3 timmars arbete om dagen. Man måste ha en förankring i det man håller på med annars befinner man sig i total förvirring.

På samma sätt så vore livet som en fabriksanställd framlider fullständigt förkrossande och meningslöst för en som växt upp som nomad. Den fabriksanställde måste nämligen trösta sig med en stor mängd trossatser för att härda ut. Jag tror tom att sk civiliserade människor alltid varit avundsjuka på de som de kallar primitiva, men de gömmer bort sin avundsjuka i högfärdighet och fördomar.

Och vad är det för nonsens om "valfrihet" i civilisationen? Att man kan välja en anställning, kläder och mat i en butik? Menas det att syssolr bara gick att välja mellan så fort som man blev jordbrukare? Hela resonemanget luktar skunk så jag tänker inte ens bemöda mig om att reda upp det. Men om det är någon som tror sig veta vad det betyder så får ni gärna förklara er.

Så länge som ni snackar utifrån mytbilder så kan ni heller aldrig göra några jämförelser.

[hovnarr]

Graoa graoa grao.. morrrr! Morr morr morr. FRÄÄÄÄÄS!!!! MOOORRRR!!!!

Eller? Det var typ så jag uppfattade ditt inlägg Sceptisk. Alltså kvalitativt betydligt sämre än övriga inlägg jag läst i denna tråd. Vilket gör din egen kritik av andras inlägg svårare att ta på allvar.

Om allt man läser är skit, beror det då på att man läser genom skitiga glasögon, eller att allt verkligen är skit? Statistiskt sett är det ju troligare att du har fel än att alla andra här har det. Jag är helt öppen för att sanningen ligger någonstans däremellan, men ser inte att just ditt inlägg visar hän på detta på något bra sätt. Högfärdighet och fördomar vet du, som du ju själv skriver om.

Tvätta skitglasögonen och försök igen så ska jag lyssna.
Puss!

[Sceptisk]

Då får du allt ta av dig masken, narren!

[J R Auk]

Ni har fel allihop!

Ni resonerar ytligt och småskuret. Det är en pina att vada igenom all er skit. Och det otroliga är att diskussioner på detta område alrdig utvecklas bortom allting som vi redan har sett! Fördomar regnar ner som stora klasar så fort som man börjar tala naturfolk.

Det handlar inte om "att leva på stäppen" eller "i djungeln". För vem som helst som aldrig levt på stäppen och inte har någon önskining om att leva där så vore det livet tomt och outhärdligt, även om det bara innebar 3 timmars arbete om dagen. Man måste ha en förankring i det man håller på med annars befinner man sig i total förvirring.

På samma sätt så vore livet som en fabriksanställd framlider fullständigt förkrossande och meningslöst för en som växt upp som nomad. Den fabriksanställde måste nämligen trösta sig med en stor mängd trossatser för att härda ut. Jag tror tom att sk civiliserade människor alltid varit avundsjuka på de som de kallar primitiva, men de gömmer bort sin avundsjuka i högfärdighet och fördomar.

Och vad är det för nonsens om "valfrihet" i civilisationen? Att man kan välja en anställning, kläder och mat i en butik? Menas det att syssolr bara gick att välja mellan så fort som man blev jordbrukare? Hela resonemanget luktar skunk så jag tänker inte ens bemöda mig om att reda upp det. Men om det är någon som tror sig veta vad det betyder så får ni gärna förklara er.

Så länge som ni snackar utifrån mytbilder så kan ni heller aldrig göra några jämförelser.

Vad är det här, har du inte läst? Har du inte bemödat dig för att du tyckte det var skit?

Visst är det som du säger, men vem har sagt annat?

Ska vi avhålla oss från antagna föreställningar bara för att vi aldrig kan nå dit vi avser med vår föreställning?

Och det här skriver du innan det är fylledags? Inte ens där är du ursäktad!

[Bifrost]

Vildar, "primitives". Jag är jävligt osympatisk i mitt fördömande av dem. ¨

(Och nej; jag känner inte att jag behöver försvara eller förklara mig ytterligare).