Största möjliga lycka åt största möjliga antal?

[Avantgardet]

Jag tror att blev alltför upprymd nyss.  Egentligen förordar jag den mer modesta, epikureiska definitionen av lycka:

Lycka är frånvaron av olust.

Vad skulle olust vara då? Säg att jag aldrig upplevt fenomenet, hur skulle jag känna igen det?

[Grottis]

Ett upplevt tillstånd av brist, disharmoni eller smärta?

[Avantgardet]

Ett upplevt tillstånd av brist, disharmoni eller smärta?

Och om jag skulle njuta av det?

[Grottis]

Då skulle du vara konstigt funtad!  :shock:

[Varney]

Är det ovanligt att man "mår bra" i melankolin och vemodet då?
..Personligen kan jag ha många fina stunder i ömkandet och spleen
Jag tror heller inte det är ovanligt, men kanske är det något som är fel då.

[Sartre]

Har Du inte hört ordspråket; "till och med olycklig kärlek är lycklig"?

Nej, faktiskt inte.
Dessutom stämmer det inte, det kan jag ur rent personlig erfarenhet bekräfta.

det där är högst personligt. jag har också varit olyckligt kär och jag kan ur personlig erfarenhet bekräfta att jag under den tiden faktiskt var lycklig…

Är det ovanligt att man "mår bra" i melankolin och vemodet då?
..Personligen kan jag ha många fina stunder i ömkandet och spleen :)
Jag tror heller inte det är ovanligt, men kanske är det något som är fel då.

håller med, skulle inte vilja vara utan min återkommande melankoli… det är då min skapandeprocess är som bäst. för att just då, i sorgen... ser jag lyckan, jag ser den liksom från andra sidan spegeln...och förstår allting.

[Sartre]

ett tankeexperiment i utilitarismens anda… säg att ngn räknar på hur man skulle öka den kollektiva lyckan och kommer fram till att den skulle öka om man opererade ut lyckan ur dig och opererade in den i två andra, där lyckan skulle tredubblas (och det är inte dina barn eller din partner eller dina vänner eller ngn annan som du älskar som ska få lyckan, utan vilt främmande människor). skulle du ställa upp på det här? själv vet jag att jag aldrig skulle ha gjort det… vilken egoist jag är?!

[J R Auk]

Den kollektiva lyckan är en idioti. Det finns inget sätt som vi kan bevisa vad vi är, vad vi utgör, vad som substansierar oss. Hur ska vi kunna nå någon universell förhöjning av lyckan för flertalet då? Genom att befästa normer över hur en når dit över alla och hoppas att vår trosföreställning slår rätt?

Lycka är ett personligt ansvar, och det finns ingen anledning att gå runt utan lycka någon gång. Tyvärr tillräckligt sant för att ångesten som man bär i olyckan alltid skall dras med denna kamrat av ansvarskrävande.

Hela utilitarismen är en idioti, det är ett avhållande av ställningstagande som har skapat denna, i kristen anda, ansvarsöverlåtelse.

Vad söker vi när vi räddar en människa? Den personliga upplevelsen av det vi räddar dom från.
Vad söker vi när vi ska nå lyckan för flertalet? Den individuella upplevelsen hos alla subjekten.

Sådana saker som "allas lycka" eller "allas liv" är attityder och inte något som kan fångas i en praktisk handlingsplan. Enbart genom att erkänna människans egenvärde och tillåta ansvaret att bli axlat kan vi leva upp till våra funderingar kring detta.

Allt annat är en fruktlös förhoppning om att det antagna skall gå från föreställning till realitet. Sinnesmonstret skall ta form och kliva ut ur föreställningen.

[Wintran]

På ett individuellt plan tror jag aldrig att ett rent utilitaristiskt tänkande skulle hålla, för vi kan inte undgå att människan skapar relationer som väger starkare än det allmänna samvetet, och därför väljer kärleken framför en grupp med främlingar. Att glömma bort att värna om sig själv är bland det värsta en människa kan göra, även från ett utomstående perspektiv, för en olycklig människa kan aldrig vara en fullständigt god människa, hur gärna man än vill.

På en politisk och samhällelig nivå tror jag däremot att utilitarism är nödvändigt, då samhället faktiskt symboliserar mängden och vi måste konstruera det allmängiltigt. Däremot är gränsen svår hur mycket olycka vi har rätt att frammana för att skapa lycka för andra.

Ett rätt självklart scenario är avskaffandet av slaveri. Givetvis skapar vi en uns av olycka hos slavdrivarna, som blir fattigare och stämplade som kriminella. Samtidigt skapar vi en oerhört stor lycka hos alla de slavar som tidigare levt i fångenskap och ren tortyr. Samma tankegångar anser jag går att föra inom dagens ekonomi och kapitalism.

Däremot blir det svårare när vi börjar prata om förebyggande syfte, och påstår oss ha rätt att gå ut i krig och döda, eller inkräkta på individuellt känsligare mark genom att t.ex. begränsa antal barn per familj för att motverka överbefolkning. Det är inte uppenbart att detta är den bästa lösningen för att uppnå lycka i samhället och världen. Det är heller inte det lättaste att balansera det långsiktiga med det kortsiktiga.

Något enklare är det när vi vill minska bilåkandet för att förbättra miljön, då detta är en såpass materiell del av människors liv som i de flesta fallen kan klassas som överflödig lyx som vi skulle kunna leva utan genom att exempelvis använda kollektivtrafiken mer.

Nu vet jag att utilitarismen påstår en mängd konstigheter som jag inte ställer mig bakom, men att sträva efter största möjliga lycka åt alla (och då använder jag min definition av lycka) anser jag vara en helt rationell inställning så länge den inte feltolkas eller man glömmer bort hur komplicerad den faktiskt är.

[Filosofet]

En kvinna har levt "lycklig" i trettio år med sin man. Efter dessa trettio år uppdagas det för henne att under hela tiden har hennes man levt ett dubbeliv med en annan kvinna, varit otrogen mm...

Då är frågan: Har kvinnan varit lycklig i dessa trettio år? Om vi antar att lycka är ett subjektivt tillstånd så har hon naturligtvis varit lycklig. Hon har ju "upplevt" sig lycklig. Men säger inte vår intuition oss något annat? Dvs att lycka måste vara något mer "äkta" och "genuint". Kant skulle förkastat antagandet att kvinnan verkligen varit lycklig, hon har ju blivit förd bakom ljuset och blivit behandlad som ett objekt, som ett ting i egenintressets tjänst. Är lycka bara ett subjektivt medvetandetillstånd så kunde vi alla bli placerade i en lyckomaskin som fyller oss med fiktiv lycka. Men detta skulle vi väl ändå inte vilja..

Om vi köper att kvinnan inte varit "lycklig" på "riktigt" så måste lycka vara något annat eller mer än ett mentalt upplevelsetillstånd. Men nu möter vi nästa problem, för vad skulle detta "utöver" upplevelsen vara? En objektiv a la platon idé av lycka? Eller att lyckan finns oberoende av våra tankar och ideér? Kanske är det mer plausibelt att tala om lycka som intersubjektiv dvs varken som ett mentalt tillstånd "inom" oss eller som ett objektivt ting "utanför" oss.

[Wintran]

Jag tror nog på lycka som ett rent subjektivt fenomen, om man med subjektivt menar något inneboende i varje mänsklig kropp och inte något utomstående element såsom solljuset.

Bara för att vi upplever oss lyckliga (på riktigt) när vi väl är i upplevelsemaskinen, ovetande om vår egentligen situation, betyder inte det att vi skulle bli olyckligare av att välja bort upplevelsemaskinen om vi kände till dess existens och stod framför ett val.

Kvinnan kanske var lycklig under tiden hon levde med sin otrogna man, men nu när hon känner till att han var otrogen skulle hon inte kunna känna sig lycklig med honom. Kvinnan kan helt enkelt inte kombinera den lycka hon tidigare känt med sin nya kunskap om situationen.

Själv tror jag att nyfikenhet, utforskande och kunskap är en del av mänsklig lycka, så även fast okunskap skulle tillåta oss uppleva annan lycka så är det inte alls självklart att vi väljer den framför lyckan som kunskapen i sig innebär.

[miles davis]

Har Du inte hört ordspråket; "till och med olycklig kärlek är lycklig"?

Nej, faktiskt inte.
Dessutom stämmer det inte, det kan jag ur rent personlig erfarenhet bekräfta.

det där är högst personligt. jag har också varit olyckligt kär och jag kan ur personlig erfarenhet bekräfta att jag under den tiden faktiskt var lycklig…

Då är du bara väldigt konstig.

[Sartre]

Då är du bara väldigt konstig.

ja du får tycka vad du vill, men jag ser inte det konstiga. kärlek är en underbar känsla...då är det väl bättre att vara kär även ifall det är olycklig kärlek, än att inte vara kär alls.

[amy]

ja du får tycka vad du vill, men jag ser inte det konstiga. kärlek är en underbar känsla...då är det väl bättre att vara kär även ifall det är olycklig kärlek, än att inte vara kär alls.

Det är lika dumt som att säga: "eftersom livet är underbart så är det bättre att ha upplevt det än att aldrig ha funnits."

Om man aldrig hade funnits så skulle känslor som "underbart" ha absolut ingen betydelse.

Den enda som är lycklig är den som aldrig har upplevt lycka. För om man inte har upplevt lycka så kan man inte heller veta vad olycka är.

[Åkes granne]

ja du får tycka vad du vill, men jag ser inte det konstiga. kärlek är en underbar känsla...då är det väl bättre att vara kär även ifall det är olycklig kärlek, än att inte vara kär alls.

Det är lika dumt som att säga: "eftersom livet är underbart så är det bättre att ha upplevt det än att aldrig ha funnits."

Om man aldrig hade funnits så skulle känslor som "underbart" ha absolut ingen betydelse.

Den enda som är lycklig är den som aldrig har upplevt lycka. För om man inte har upplevt lycka så kan man inte heller veta vad olycka är.

Jag gillar fisk, men jag har ingen fiskelycka, de gångerna jag provat på. Inför mitt planerade mord är jag helt och fullt i frid med mig själv, konstigt nog?

Förresten. Du verkar dra dig med rätt rejäla avståndsförhållanden (som jag.) Hur tacklar du det annars? Ditt lite slapphänta fantasipogram känns degenererade. Saknar du något, eller är det en ömsesidig obrydhet i dess redan upplevda uppenbarelsesvep?