Döden

[paradox]

Döden finns inte. Hur ska man kunna uppleva något där själva upplevelsen är att inte uppleva något? Det enda som man kan uppleva är livet. Att livet bara tog slut är ungefär lika ologiskt som att rymden tar slut.

Varför är det "ologiskt"?

Varför inte vända på det. Vad är det som är så logiskt att rymden eller livet skulle ta slut? Vi människor vill oftast att saker ska ha en början och ett slut. Vi har svårt att acceptera evigheten. Om vi accepterade den så skulle allting kännas mer logiskt.

[Avantgardet]

Döden finns inte. Hur ska man kunna uppleva något där själva upplevelsen är att inte uppleva något? Det enda som man kan uppleva är livet. Att livet bara tog slut är ungefär lika ologiskt som att rymden tar slut.

Varför är det "ologiskt"?

Varför inte vända på det. Vad är det som är så logiskt att rymden eller livet skulle ta slut? Vi människor vill oftast att saker ska ha en början och ett slut. Vi har svårt att acceptera evigheten. Om vi accepterade den så skulle allting kännas mer logiskt.

Jag har varken hävdat antingen eller, rymden och livets betingelser är bortom logiken - de bara är som de är. De är inte föremål för logiken.

När du skriver "Om vi accepterade den så skulle allting kännas [min kursivering] mer logiskt" så gör du sannerligen skäl för ditt nickname.

[paradox]

Döden finns inte. Hur ska man kunna uppleva något där själva upplevelsen är att inte uppleva något? Det enda som man kan uppleva är livet. Att livet bara tog slut är ungefär lika ologiskt som att rymden tar slut.

Varför är det "ologiskt"?

Varför inte vända på det. Vad är det som är så logiskt att rymden eller livet skulle ta slut? Vi människor vill oftast att saker ska ha en början och ett slut. Vi har svårt att acceptera evigheten. Om vi accepterade den så skulle allting kännas mer logiskt.

Jag har varken hävdat antingen eller, rymden och livets betingelser är bortom logiken - de bara är som de är. De är inte föremål för logiken.

När du skriver "Om vi accepterade den så skulle allting kännas [min kursivering] mer logiskt" så gör du sannerligen skäl för ditt nickname.

För min del tycker jag att allting känns betydligt mer logiskt om man accepterar evigheten. Jag har märkt att många har svårt att acceptera evigheten. De flesta verka tänka att allting måste ha ett slut. Om du tänker dig att gud har alltid funnits. Sen har allting skapats från gud. Livet, liksom universum skapades som har samma evighet som gud.

[Zokrates]

Som son till en ateistisk kommunist, vill jag flika in med min syn på döden.
Som barn talades det aldrig om Gud i mitt hem, nämndes Jesus så var det i ordalag som ett 2000 årigt spöke, död för länge sen men levande för endast dem som gick i kyrka.
Med andra ord hade jag inga föreställningar om vare sig Gud eller ett liv efter döden. Jag visste att om man dog så var man borta, mer med det var det inte. När jag var sju år gammal fick jag skallen krossad, men jag var vid medvetande. Pappa hade lagt mig i min säng, stängt dörren och släckt lampan. Han resonerade som så att dog jag, så dog jag, överlevde jag så ...

Hursom helst. När jag låg där i sängen började jag höra en underbar musik, det lät så ljuvligt, som något jag aldrig tidigare hört eller kände till.
Därefter så blev allt svartare än något jag anat fanns, jag såg sen ett skimmer som låg i en nyans åt det blåa som växte sig allt större.

Plötsligt befann jag mig på en äng. Jag var naken och kände daggen under fötterna. Hur långt jag än skådade så såg jag ingen horizont, eller ände på platsen jag befann mig på. Himlen var ljusare, en blå ton mot det vita hållet, allt som grönskade runt omkring mig lyste med starka klarare färger än jag tidigare sett i mitt korta liv.

När jag vände mig åt höger, så stod han där. En äldre man i en fotsida vit draperad toga. Han hade ett bälte som lyste av guld och sandaler som vart snörade upp mot skenbenen, sandaler även de i guld.

han var vithårig och hade ett vitt skägg, inte långt, välansat. Han såg mig i ögonen, tittade betraktade, drog ut på något, sedan öppnade han munnen och började tala. hans språk var främmande, och lät som gallimatias i mina öron, men jag förstod det,
han sa; Är du redo?
Inom mig så kände jag att det var en fråga som var definitiv. Jag kalkylerade vad ett ja skulle innebära. Aldrig se min mor, mina syskon.
Aldrig få bilda en egen familj, bättre och mer älskvärd än min.

Jag vågade knappt se honom i ögonen när jag svarade,
-Nej,
jag är inte redo.
Han behövde inte säga ett ord, han fäste sin blick i mina ögon och jag kände att han tarvade en utveckling av mitt svar.
Jag sa, nej, jag vill växa upp och få en egen familj!

Hans ögon tycktes mörkna, de saknade pupiller, han såg besviken ut,
väldigt besviken. I nästa stund så sögs jag bort, in i det svarta, musiken försvann och jag var plötsligt tillbaka i min säng. Därefter svimmade jag.

Jag vaknade efter att ha legat på en intensivvårdsavdelning i koma två veckor senare. En läkare i vit rock i 50 årsåldern stod framför mig och han sa;- Jaså, det är dags att vakna nu. Du har tur som lever du.
Du borde ha varit död. Akta dig i framtiden, får du ett till likadant slag, så har du kanske inte samma tur!

Tur, tänkte jag, när han gått ut tog jag på mig mina kläder som låg i ett skåp som stod bredvid väggen. Knappt var jag påklädd förrän pappa kom in i rummet. Trots att jag var vimmelkantig åkte vi hem samma dag.
Det skulle dröja ytterligare 20 år innan jag ens hörde talas om nära döden upplevelser. Oavsett vilket, så är jag benägen att tro att det är oerhört svårt för ett barn att själv skapa premisser som barnet dessutom inte känner till. Någonting hände definitivt som låg helt utanför min begrepps och fantasivärld.

Finns det ett liv efter döden, så finns det en plats dit vi kommer. Kanske är det bättre där?
PS.
Har redogjort för vad som hände, jag tolkar det inte och nej, jag hittar inte på det här.

[amy]

Varför är det "ologiskt"?

för att du finns. om du inte fanns innan din kropp föddes och finns nu så gick du från ingenting till någonting. och om du kan födas från ingenting en gång så kan du göra det oändligt många gånger.

jag vill växa upp och få en egen familj!

synd. för om dina föräldrar hade valt att inte bilda en familj (dig) så hade du aldrig haft några problem... som till exempel... döden.

du hade aldrig behövt växa upp, och du hade aldrig behövt läsa de här orden.

[miles davis]

Hur rolig är egentligen evigheten? - Och hur skulle ett eventuellt efterliv alltjämt te sig, om vi nu låtsas som att ett sådant funnes?

Ett medvetande måste åtminstone förutsättas; och därmed också både tid och rum. Så... (1)var utspelar sig allt? På ett moln? I rymden, som fritt svävande substanser? I valfri miljö? Och (2)vad ska vi göra med all denna tidsrymd? Jag vet inte hur det ligger till med er, men min rastlöshet skulle nog infinna sig efter, ja, kanske tusentalet år? För att inte tala om hur min undran sakta men säkert skulle växa till oanade proportioner.
Vad är allt detta? Hur kom jag hit? Hur kom alla andra hit? Finns det någon ände på allt det här? Var är gud? Finns det någon sådan? (delar han möjligtvis ut informationsblad angående Varats Vara till samtliga nykomna?) Och, till sist: finns det någon mening med detta efterliv? - Eller är det meningslöst? Ska jag sitta och rulla tummarna tillsammans med mina nära och kära i millenium efter millenium (efter millenium efter millenium... etcetera in absurdum)?

Allt är förgängligt; vi ser det ständigt i naturen - av jord är du kommen - jord skall du åter varda. Det finns inga rimliga orsaker till att tro på något sådant som ett liv efter detta. Vi är biologiskt konstruerade, och det är inget mer med det.
Vill ni inbilla er saker så gör det, men snälla försöka tänka ett steg längre. Det är ytterst få - eller rättare sagt: ingen - som lyckats besvara mina frågor om efterlivet på ett tillfredsställande sätt; vilda och lösa spekulationer är vanligtvis det enda som yttras i saken.

Den slutgiltiga döden är så mycket mer tillfredsställande än vad det eviga livet är.

[paradox]

Den slutgiltiga döden är så mycket mer tillfredsställande än vad det eviga livet är.

Bara för livet är evigt så behövs det inte kännas så.

[Rising]

Vill bara passa på att tacka zokrates för något av det naknaste och uppriktigaste jag läst på forumet (eller så är du helgalet ironisk, men det tror jag inte).

Jag är visserligen grymt besviken på att Gud har gyllene sandaler, men det var nog bara hur han presenterade sig för dig. Det som försiggick bortom det kosmetiska (såsom att Gud blev besviken på att du inte ännu var redo) tycker jag säger något viktigare och intressantare om Gud (eller åtminstone "din Gudsuppfattning", om jag ska vara agent Scully).

I vilket fall som helst, ett stort tack för att du lät oss läsa det.

[Zokrates]

Vill bara passa på att tacka zokrates för något av det naknaste och uppriktigaste jag läst på forumet (eller så är du helgalet ironisk, men det tror jag inte).

Jag är visserligen grymt besviken på att Gud har gyllene sandaler, men det var nog bara hur han presenterade sig för dig. Det som försiggick bortom det kosmetiska (såsom att Gud blev besviken på att du inte ännu var redo) tycker jag säger något viktigare och intressantare om Gud (eller åtminstone "din Gudsuppfattning", om jag ska vara agent Scully).

I vilket fall som helst, ett stort tack för att du lät oss läsa det.

Tack för din uppriktighet Rising. Försökte vid ett tidigare tillfälle i en annan tråd ta upp denna händelse men kände att detta inte var rätt forum eftersom förståelsen för det jag nämner ligger utanför de flesta människors referensramar. Detta är första gången som jag någorlunda beskrivit om det som hände mig som barn. Orden saknas i mig för att fullt ut beskriva känslan av det hela vilket gör bilden halv.

Jag hade vansinnigt ont precis innan denna händelse inträffade, men under händelsen var jag helt smärtbefriad. Har tolkat detta som att hjärnan överöses med kemiska dopaminer, vilket kan liknas vid en överdos av något slag. De elektriska signalerna i hjärnan befinner sig i kaos, vilket skapar denna upplevelse.

Men varför handlar det om en situation som närmast är bibliskt ur mitt synsett. Varför fantiserade jag inte om små gulliga kaniner på en söderhavsö sittandes med mig på stranden med varsin påse godis?
Eller vad som helst med starkare band till mig och verkligheten?

Själv tror jag att figuren som jag mötte är synonym med Sankte Per,
och jag kan inte utesluta att jag som barn hört någon Bellman historia.
Men "himmelriket" som jag uppfattade det, vid denna åldern, utifrån min begränsade fantasi sträckte sig inte längre än till vita moln på himlen.
Märker att du åtminstone läste det jag skrev, tog det till dig. Vilket är mer än man kan begära. Om man placerar en person i ett starkt magnetfält så kan liknande nära döden fenomen skapas.

Alltså är jag benägen att tro att det handlar om en kollektivt medfödd förmåga att skapa en alternativ tillvaro, existens för medvetandet.
Vem vet, medvetandet hos samtliga människor kanske redan skapat ett reelt paradis som existerar just för att människor tror?

[Akryon]

Döden ger livet en mening.

Och livet ger döden en uppgift.

A

så damn sant!!

[Skyline]

Zokrates, tack för din berättelse. Väldigt intressant.

Hur rolig är egentligen evigheten?

Är livet efter detta bättre än livet på jorden så är jag väldigt nöjd.

Ett medvetande måste åtminstone förutsättas; och därmed också både tid och rum.

Vårat medevetande följer förståss med men tiden behöver nödvändigtvis inte göra det tror jag. Jag tror man kommer leva i rum utan tid och inte en evighet som består av oändligt många år. Man kommer då inte känna av tiden och man kommer därför inte bli rastlös. Detta sträcker sig utanför våra tankeramar och blir därför väldigt abstrakt men ni förstår nog vad jag menar.

var utspelar sig allt? På ett moln? I rymden, som fritt svävande substanser? I valfri miljö?

Denna fråga leder oss in på vår egna tro. Indier tror på Nirvana, atesister på ren död och kristna tror på himmel och helvete osv. Själv tillhör jag det sistnämnda och känner mig trygg i det.  

Det finns inga rimliga orsaker till att tro på något sådant som ett liv efter detta. Vi är biologiskt konstruerade, och det är inget mer med det.

Om vi är konstruerade så borde det väl av rimliga orsaker finnas någon konstruktör bakom det?..  

Vill ni inbilla er saker så gör det, men snälla försöka tänka ett steg längre.

Det gör de flesta troende men många vill inte bara tro att det blir svart när vi dör. Man känner att det finns något djupare inom sig som vill tro på något högre och ett liv efter detta.

Det är ytterst få - eller rättare sagt: [i]ingen - som lyckats besvara mina frågor om efterlivet på ett tillfredsställande sätt; vilda och lösa spekulationer är vanligtvis det enda som yttras i saken..

 :shock: Vad annars kan man komma med?? Det är ju inte direkt många som varit där och kan veta något om det...(Förrutom Zokrates..) Det är klart att man bara kan spekulera och tro. Det är det allt handlar om. Att tro. Så tyvärr så kommer du aldrig under din livstid att få något bra svar om livet efter detta.


/Skyline

[miles davis]

Hur rolig är egentligen evigheten?

Är livet efter detta bättre än livet på jorden så är jag väldigt nöjd.

Okej, så du förutsätter ingen typ av absoluta element... låt oss säga att vi i efterlivet landar på ett moln, och att vi där även hamnar i en gemenskap bestående av nära och kära. Men inte nog med det - vi har även ständiga multipla orgasmer, får ligga hur mycket vi vill och knarka hur mycket vi vill utan några som helst konsekvenser, sjukdomar finns inte och vi är i ett ständigt lyckotillstånd. Vi låtsas som att det blir så i efterlivet, varken mer eller mindre.
Nu kommer jag till frågan om varats vara - hur kommer jag till underfund om sakernas tillstånd; alltets tillkomst, tillvarons gränser, universums mekansimer, orsakerna till diverse händelser och så vidare? Som jag tidigare undrade, får vi ett informationsbland av gud? Om inte - vad hindrar oss från att skapa ännu en tro om efterlivet efter efterlivet, eller gudarna bakom denna värld?

Ett medvetande måste åtminstone förutsättas; och därmed också både tid och rum.

Vårat medevetande följer förståss med men tiden behöver nödvändigtvis inte göra det tror jag. Jag tror man kommer leva i rum utan tid och inte en evighet som består av oändligt många år. Man kommer då inte känna av tiden och man kommer därför inte bli rastlös. Detta sträcker sig utanför våra tankeramar och blir därför väldigt abstrakt men ni förstår nog vad jag menar.  

Lägg av, det där tror du inte ens på själv. Våra medvetanden förutsätter tid (och rum), och om det handlar om en annan typ av 'medvetanden' som är utanför tid (och rum) - ja då är det inte våra medvetanden. Med andra ord existerar det inget efterliv för vår del, om det står utanför tid (och rum).

var utspelar sig allt? På ett moln? I rymden, som fritt svävande substanser? I valfri miljö?

Denna fråga leder oss in på vår egna tro. Indier tror på Nirvana, atesister på ren död och kristna tror på himmel och helvete osv. Själv tillhör jag det sistnämnda och känner mig trygg i det.

Jag skulle nog aldrig känna mig trygg om jag visste att det fanns en gud som tillät människor att plågas i ett helvete för all evighet. Himmelen - precis som gud - skulle inte kännas speciellt rättvis.

[i]
Det finns inga rimliga orsaker till att tro på något sådant som ett liv efter detta. Vi är biologiskt konstruerade, och det är inget mer med det.

Om vi är konstruerade så borde det väl av rimliga orsaker finnas någon konstruktör bakom det?..

Vi är konstruerade i den meningen att vi har en speciell typ av biologisk konstitution - vi är dock inte konstruerade på samma sätt som en tavla, vilken är tillverkad, i ett syfte.

Vill ni inbilla er saker så gör det, men snälla försöka tänka ett steg längre.

Det gör de flesta troende men många vill inte bara tro att det blir svart när vi dör. Man känner att det finns något djupare inom sig som vill tro på något högre och ett liv efter detta.

Att vilja och att veta är inte samma sak.

[Skyline]

vad hindrar oss från att skapa ännu en tro om efterlivet efter efterlivet, eller gudarna bakom denna värld?

Om livet efter detta är evigt, då kan de ju inte finnas ännu ett liv efter det,  eller hur?

Vårat medevetande följer förståss med men tiden behöver nödvändigtvis inte göra det tror jag. Jag tror man kommer leva i rum utan tid och inte en evighet som består av oändligt många år. Man kommer då inte känna av tiden och man kommer därför inte bli rastlös. Detta sträcker sig utanför våra tankeramar och blir därför väldigt abstrakt men ni förstår nog vad jag menar.  

Lägg av, det där tror du inte ens på själv.

 ? Jo, annars skulle jag framfört att jag inte var seriös.

Jag skulle nog aldrig känna mig trygg om jag visste att det fanns en gud som tillät människor att plågas i ett helvete för all evighet. Himmelen - precis som gud - skulle inte kännas speciellt rättvis.

Här håller jag faktiskt med. Ingen förtjänar att lida i en evighet i "helvetet". Men alla skall dit och stå till svars för deras gärningar och  sedan få komma till himelen. Det känns mer rättvist och logiskt. Men de som har bett om förlåtelse här på jorden får då komma dit direkt. På så sätt så stämmer bilden med att man antingen kommer till himmelen eller helvetet efter döden men att man också blir rättvist straffad.  

/Skyline