Avantgardet skrev:Du har missförstått dekonstruktionens väsen. Den kan inte reducera bort sig själv, den bär alltid med sig en implicit etik.
Jaha, detta är något du behöver utveckla, det är många premisser här du måste klargöra innan jag kan förstå och resonera med dig om hur du kommer till dessa slutsatser.
Det handlar om angreppspunkter. Den vänder sig mot något från någonstans ifrån. Det som den inte kan tala om tiger den om, men du kan se det med egna ögon om du tittar vad det är den vänder sig emot, den avslöjar sig i handling.
Vilka argreppspunkter då menar du? Vad är det den tiger om? Jag menar, det måste ju finnas en uppfattning om vad den tiger om, det måste ju att prata "kring" detta (även om språket faller kort).
Sen vad menar du med att den avslöjar sig i handling? Jag förstår naturligtvis vad du menar, men av de handligar jag sett, så tycker jag att det är väldigt ensidigt. Det handlar om att riva ner saker, att vara kritisk, men inte att vara rekonstruktiv, dvs att erbjuda något nytt, här av kommer självironin in. Det vågar inte ta fasta ståndpunkter, och kan därför aldrig betraktas som seriös.
En avant-garderörelse som inte är dekonstruktiv till sitt väsen är en implicit självmotsägelse.
Men det jag försöker säga att det är skillnad på dekonstruktion som ett mål och som ett medel. Den post-postmoderna rörelse dekonstruerar dekonstruktivism och rekostruerar den den med rekonstruktivist. HAHa.
Hur avgör du vad som ska behållas? Vem för du kommunikationen med, vem är det som det resoneras med? För du ö.h.t. dialog med proletariatet (eller varför inte allehanda ursprungbefolkning)? Är du ens intresserad av hur de upplever saker? Vem företräder Du (och Wilbur)?
Hur jag avgör det? Hur avgör du det? Ska du vara äkta, så måste du dekonstruera dekostruktivismen, när man har dekonstruerar allting, inklusive dekonstruktivismen, det är förstå då man möter tillvarons tomhet, och det är här man går igenom dörren och det är först då man med större klarhet kan börja göra avvägningar, som med tygnd, kan ordna klarhet i vad som kan behållas. Du frågar mig vad som bör behållas, men men samtidigt ifrågasätter du inte ditt egna dekostruktiva beteende, märker du inte att det du gör bara är en trygghetsstrategi? Är det inte uppenbart?
Jag för kommunikationsprocessen med de som är redo att möta det jag säger. Jag förväntar mig ingenting av de som läser mig, jag försöker bara dela med mig av det jag ser. Om jag "dialog med proletariatet", nej jag för dialog med alla som är villiga att lyssna. Jag tror inte att "Proletariatet" är speciellt intresserade just nu, och det är som sagt inte mycket jag kan göra åt detta, det jag däremot kan gör är att försöka påvisa att det går att skapa en sund kultur i all denna oreda som det nuvarande samhällstillståndet innebär. Förut förstod jag inte vad problemet med mig var, men jag insåg att jag var kulturlös, nu när jag insett detta är jag redo att skapa min egna kultur, eftersom jag ser bristerna i respektive kulturer.
"Är du ens intresserad av hur de upplever saker?" men vad tror du egentligen? Tror du att du kan påverka saker hur som helst? Jag trodde det förut när jag var naiv ideal, men det är jag inte längre. Jag tror jag i ytterst liten utsträckning kan påverka saker, men jag inser samtidigt att det är allt jag kan göra, jag har inget alternativ än att vara det där irriterande biet som lägger sig och ska röra runt bland saker även fast det jag säger i realiteten, i detta kultursatdium är väldigt harmlöst. Men bara för att jag sätter fröet nu och fostret fortfarande är fogligt, så innebär det inte att det jag planterar inte kommer växa sig stort och starkt en dag.
För mig finns i förlängningen inget sådant som "Proletariatet", detta är bara ytterliggare en syndabock, ett svepskäl. För mig finns bara samsara. Om vi f.t. teoretiskt antar att "Proletariatet" plösligt skulle upphöra i ett dammoln så är det enda som kommer hända att människor anpassar sin standard efter de nya villkoren, och det finns fortfarande full med misär som kvarstår, miljöproblem, sjukdomar, olyckor, etc, etc, det är samsaras villkor, det är livets villkor, det går i förlängningen inte att "rädda" någon, eftersom solen kommer förr eller senare att explodera och förinta allt på jorden, alla du någonsin känt kommer att dö, allt människor någonsin skapat kommer förintas. Det finns ingen "räddning", vare sig genom att bekämpa "Proletariatet" eller någon annan projicerad syndabock. Det handlar inte om detta, det handlar om den universiella leken, och jag tar den väldigt allvarligt. Det är saker som måste göras, detta är djupt opersonligt. "Jag" behöver inte på något sätt motivera varför "jag" gör det "jag" gör. Det var inte "jag" som skapade sjukdomar, fattigdom, girigheten eller hatet. Det var inte "jag" som födde mig själv. "Jag" är inkastad i den universiella processen, och det enda "jag" som person kan göra är att förhålla mig till den. Men JAG identifierar mig främst inte med min person, eftersom JAG/DU/VI, den universiella processen, är opersonligig. JAG/DU/VI är urprincipen och JAG/DU/VU växer och rör mig/dig/oss. "Jag" som person råkar bara göra detta utifrån de sociokulturella omständigheterna jag råkar ta del av. Men skulle JAG fötts/inkarnerat på någon annan plats, så skulle "jag" göra vad som krävdes utifrån de omständighterna.
Det enda jag försöker säga, är att jag agerar bara efter "naturliga" omständigheter, eller helt enkelt, jag agerar bara.
Vem företräder Du (och Wilbur)?
Som person så företräder jag Jimmy, dvs, en människa utifrån vissa sociokulturella omständighter, men jag företräder naturligtvis en större organisation, dvs JAG/DU/OSS. Det finns inget du kan säga som på något sätt kan rubba mina handlingar, "jag" är totalt oviktig. "Jag" kan döda eller dödas närsomhelst.
Vi företräder alltså vad man i andra sammanhang kallar Gud. Men det gör du med. I förlängningar finns inget intresse som inte går att legitimera. Tror du verkligen att du har makt över tillvaron? HAhAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAH. Du är totalt maktlös Avantgardet, och har du ännu inte insett detta har du inte undersökt saker tillräckligt djupt. Och det är därför jag, Wilb
er och du företräder Gud. Det finns inget att argumentera här Avantgardet. Försöker du argumentera är det bara din småskurna giriget eller avesion som talar. Det finns inget jag i förlängningen behöver försvara, jag har redan gett upp. Allt kommer i förlängningen förintas och därför är jag här för att göra resan lite mer behaglig för de som ännu inte lyckats inse att de kommer dö. För mig spelar det ingen roll.
Vilka intressen företräder du Avantgardet? (alltså då menar jag i snäv bemärkelse, i leken alltså).
Verkligheten för olika människor skiljer sig inte bara i uppfattning utan också i beskaffenhet - din värld är inte samma som aborginens (människan lever i ett symbiotiskt förhållande med sin teknik). De är och förblir inkommensurabla oavsett hur mycket vi diskuterar och "kompromissar" (vilket är detsamma som att säga att alla parter ger avkall, och eftersom det är politikens väsen så tvingas vi fråga oss själva vem, vilken part, det är som bör ge avkall från första början). Du sysslar med andlig (borgerlig) kommunism - som kan tyckas paradoxalt - Jimmy, vilket implicerar stagnation på sikt.
Ja, men du sysslar med andlig anarkism och för mig skiter jag i vilket. Jag är inte här för att hjärntvätta andra. Jag är här för att öppna upp spelrummet och stärka andra.
Det kan tyckas som att jag bryter ner andra genom att argumetera med dem, men i förlägningen är det det bästa argumentet som vinner, och bortom detta så handlar det inte ens om en arguemtnation, det handlar bara om existentiella insikter som är totalt obundna kulturella förutsättningar.
Jag vill naturligtvis släppa människor fria, men, förstå måste man bli stark, annars klarar man sig inte i djungeln. Jag är inte här för att rädda människor eftersom det inte går, jag vill bara visa att det finns sätt att relatera och stigar att gå som leder mot frihet.
De är och förblir inkommensurabla oavsett hur mycket vi diskuterar och "kompromissar" (vilket är detsamma som att säga att alla parter ger avkall, och eftersom det är politikens väsen så tvingas vi fråga oss själva vem, vilken part, det är som bör ge avkall från första början).
Det är inget som är "inkommensurabelt" då man redan gett upp allt. Det enda som hindrar dig från att inse detta är din egen småskurenhet och det är allt jag behöver säga. Jag försöker skapa ett klimat där människor inser att det i förlägningen inte är värt att vara småskuren, om jag lyckas eller inte, är för mig inte relevant.
Alla parter måste ge avkall, och det är det jag försöker säga. Vill du inte inse detta så är du småskuren. Det är allt.
Du har inte argumenterat övertygande, snarare vilar din slutsats på ett missförstånd från din sida.
Men istället för att komma med övergripande generaliserande konstaterande så kan du komma med relevant feedback. Jag kan lika gärna reducera allting du säger med att säga att "du inte argumenterat övertygande" eftersom det är lika giltigt men om jag gör det, så hamnar vi i den fällan du är fast i, och för mig är denna fälla helt onödig. Du behöver inte tycka att jag arguementerat övertygande, jag försöker inte ens argumentera, jag försöker säga hur jag upplever det, om du inte är intresserad av att möta mig, så kan du sluta skriva till mig eftersom så länge du fortsätter skriva så implicerar det att du vill nå samförstånd. Vill du inte nå samförstånd, sluta helt enkelt upp med barnsligheterna.
Hade de inte velat kommunicera så hade de ju knipt käft, eller hur?
Tydligen inte. Eftersom du bara är här för att predika om hur omöjligt det är att nå intersubjektiv resonans. Men jag bryr mig i förläningen inte om dina avståndstaganden. Du får stå precis vart du vill. Det finns andra som är intresserade av ömsesidig gemenskap och det är dessa människor jag resonerar med, eftesom det i förlängningen är ömsesidig gemenskap vi alla vill nå.
Varför inte dumpa Wilbur och komponera din egen "inre symfoni"?
Jag har redan gjort det hela mitt liv. Det är på senare år jag verkligen insett att det inte går att bygga ett helt "kultursamhälle" själv, jag har insett att "jag" inte är Gud ("jag" har alltså insett att det i själva verket är JAG som är Gud). Därför är jag nu beredd att kompromissa, något jag i extrema kulturkritik och extrema avståndstagande aldrig förut gjorde. Mina extremistiska dragningar börjar avta eftersom jag har förstått vart extremerna leder. Därför sluter jag upp INOM en kultur istället för ställer mig utanför allting (som jag gjorde förut). Man måste gå innifrån och jobba där, det är jag övertygad om. Att bara vara progressiv och gränsöverskridanden utan att förstå varför stabilitet/konservation/gränser innebär leder ingen vart. Man måste knyta an i gammalt och ta det vidare, iaf om man vill få ett större genomslag. Det vet alla som är skickliga i maktutövande/påverkan/kommunikation.
Det är inte för att det på något sätt är bättre med att progressera än konservera. Den kreativa processen har båda dessa aspekter, det är ett sammanhang som förlängs in i ett annat sammanhang i all oändlighet. Det finns inget att tycka om detta.
