J R Auk skrev:Vad sägs om klassikern, den fete går över en bro, som leder över spåret där en skolklass står och dräller. Massan av den oböse räcker för att stoppa tåget som rusar fram på spåret och oundvikligt kommer köra över samtliga rosenkindade oskyldiga små barn som blint följer sin fröken.
Haha ropar du som moralisk agent och vräker den fete, med en känsla av triumf då världen blivit bättre, moraliskt och estetiskt, över räcket.
Att exemplet är orealistiskt gör att vi lätt drar felaktiga slutsatser beträffande vad det säger om utilitarismen. Det skulle i verkligheten med stor sannolikhet gå fortare att få bort barnen från rälsen genom att ropa "tåget kommer" än att knuffa ned den fete. Man får nog göra om tankeexperimentet så att barnen är så allvarligt skadade att de bara ligger där på rälsen och inte kan flytta på sig, eller något.
Varför är det då självklart fel att knuffa ned den fete, om det är det enda som skulle rädda barnens liv? Anta att du och jag befinner oss en bit från den fete i beskrivna situation. Anta att jag rusar fram mot den fete för att knuffa ned honom. Har du då rätt att hindra mig? Jag är ganska säker på att du skulle anse dig ha rätt (och förmodligen även skyldighet, men i vilket fall som helst åtminstone rätt) att hindra mig. Om du hindrar mig, är ditt hindrande av mig en handling från din sida som leder till att ett antal barn dör som inte hade dött om du avstått från handlingen i fråga. Jag skulle säga att din handling att hindra mig ska betraktas som, inte mord på barnen, men vållande till barnens död - du gör något som får till följd att barnen dör, och du är fullt medveten om att din handling får denna följd. Din avsikt med handlingen är visserligen inte att barnen ska dö, men inte heller en person som sätter sig vid ratten berusad har normalt för avsikt att döda någon, men gör det ändå ibland, och jag tror att du i ett sådant fall anser att den rattfulle föraren vållat den påkördes död, även om föraren aldrig hade något uppsåt att döda. Att du inte har för avsikt att döda barnen befriar dig alltså inte tillnärmelsevis helt från skuld för deras död, om du hindrar mig från att knuffa ned den fete.
Du kanske nu hävdar att min intention att knuffa ned den fete gör att din handling, att hindra mig, inte är jämförbar med rattfylleristens handling att sätta sig bakom ratten och köra ihjäl någon i rattfyllan. Anta dock att man byter ut mig mot förarlös ångvält som rullar mot den fete och snart knuffar ned honom på rälsen om du inte drar i dess handbroms. (Anta i både denna och föregående version av tankeexperiementet att det inte är lönt att du försöker få den fete att väja (för mig respektive ångvälten), t.ex. för att han är alltför fet för att hinna flytta på sig av egen kraft i tid.)
Om du drar i ångvältens handbroms (så att den inte knuffar ned den fete), är det jämförbart med att du i den förra versionen av tankeexperimentet hindrar mig från att knuffa ned den fete? Anta att jag - i den version där det är jag som rusar mot den fete - är far till barnen, så att jag får panik och därför inte kan hållas juridiskt eller moraliskt ansvarig för mitt handlande. Anta alltså att jag juridiskt och moraliskt sett inte har mer ansvar för mitt nedknuffande av den fete än vad en ångvält skulle ha. Vad finns det då som säger att du skulle ha mer rätt att hindra mig än vad du har att dra i ångvältens handbroms? Inget. Om du har rätt att hindra mig från att knuffa ned den fete, måste du alltså även ha rätt att dra i ångvältens handbroms (i ångvältsversionen av tankeexperimentet). Därmed anser du faktiskt att man ibland har rätt att döda för att rädda liv. Genom att dra i handbromsen dödar du ju barnen.
Nu kanske du invänder att det faktum, att du får ångvälten att stanna, inte är den egentliga orsaken till att barnen dör, utan att det är tåget som är den egentliga orsaken till att barnen dör om du drar i ångvältens handbroms. Det sättet att tänka förutsätter att det måste vara din kropp som genom någon handling antingen själv utan mellanled dödar någon eller försätter något föremål i rörelse som sedan i sin tur orsakar någons död, för att man ska kunna säga att du dödar någon. Men är det okej att dra ur sladden till någons respirator så att vederbörande dör? Nej. Det är fel trots att man inte försätter något föremål i rörelse som dödar vederbörande. Man
stoppar ett skeende som skulle ha
fortsatt hålla vederbörande vid liv; det skeendet är elen som ser till att patienten i respiratorn fortsätter leva. Det är analogt med om du i broexemplet stoppar det skeende som skulle göra så att barnen fortsätter vara vid liv - nämligen min kropps framfart i riktning mot den fete. Om det är fel att dra ur sladden till en patients respirator så att patienten dör (t.ex. för att kunna flytta respiratorn i tid för att hinna rädda en annan akut sjuk patient istället), vad skiljer då det fallet principiellt från broexemplet, som gör att det inte vore fel av dig att hindra mig från att knuffa ned den fete? Inget väsentligt, vad jag kan se.
Det håller alltså inte att säga att det inte är du utan tåget som dödar barnen, om du hindrar mig från att knuffa ned den fete framför tåget. Du blir ansvarig för barnens död i ett sådant fall, genom handlingen att hindra mig från att knuffa ned den fete, på samma sätt som man blir ansvarig för en respiratorpatients död om man drar ur sladden till hans/hennes respirator så att elen inte kommer fram till respiratorn, så att patienten dör. Elen som är i färd mot respiratorn är analog med min färd mot den fete. Den är en livgivande rörelse som det är fel att hindra. Det fel att hindra mig i broexemplet av samma typ av skäl som det är fel att hindra elen till en respirator.
Vad annat kan definiera "handlingen att döda B", om inte att [om och endast om man utför handlingen i fråga, så kommer B att dö]? (B = barnen, i broexemplet.)
Om slutsatsen ovan, att du inte har rätt att hindra mig från att knuffa ned den fete eftersom du då skulle orsaka barnens död, är riktig, blir det underligt att hävda att jag inte får knuffa ned den fete. Om du inte får hindra mig från att knuffa ned den fete, måste det väl bero på att det är bättre att den fete dör än att barnen dör? För annars vore väl ditt hindrande av mig inte mer fel än om du skulle hindra någon från att [dra ur sladden till en respirator för att rädda livet på en annan patient i behov av respirator]. Och en sådan hindrande handling anser du väl knappast skulle vara fel av dig?
Vi har lagstadgad rätt att döda i nödvärn, om ingen annan utväg finns. Varför har vi det? Anta att en person som håller på att döda mig med en köttyxa är svårt psykiskt störd och jag vet det. Då kan man inte säga att han bär ansvar för sitt handlande. Det går då inte att hävda att en förutsättning för att man ska ha rätt att döda någon för att rädda sitt eget liv är att den som anfaller en i någon mån "förverkat" sin rätt att själv leva, eller något sådant. Om jag har rätt att döda [en svårt psyktiskt störd som är på väg att döda mig] om det är det enda sättet för mig att rädda mitt liv, bör jag rimligen även ha rätt att döda en människa för att rädda mitt eget liv även om hon/han inte hotar mitt liv genom att just
anfalla mig, utan på något annat sätt. Anta t.ex. att en färja sjunikit och den enda livbåt som finns är proppfull med människor och håller på att sjunka. Det enda sättet för några alls att överleva är att man kastar antingen två normalviktiga eller en extremt fet människa överbord. En person i livbåten är extremt fet och så svårt sjuk att han inte skulle orka spjärna emot om de övriga välte honom överbord. Att välta honom över bord skulle rädda fler människor än något annat alternativ. Nog måste man i ett sådant läge få välta den fete över bord. Han hotar ju ens liv lika mycket som en psykiskt störd människa som anfaller en med en köttyxa, så vad spelar det för roll att den ena situationen kan beskrivas som att någon anfaller en och den andra inte, när den person som utgör ett hot mot mitt liv i båda fallen är moraliskt oskyldig till att hon utgör ett hot mot mitt liv (kom ihåg att jag om nödvändigt för min överlevnad får döda den som anfaller mig med köttyxa även om vederbörande inte är moraliskt ansvarig för sitt anfallande av mig). Det tycks alltså som att man ibland borde ha rätt att, om det är nödvändigt för att rädda sitt eget liv, döda någon även om vederbörande inte anfaller en. Nu till nästa steg i resonemanget. Har man rätt att döda någon för att rädda sitt eget liv, men inte rätt att döda någon för att rädda någon annans eller några andras liv? Varför denna åtskillnad i så fall? Är inte andra människor lika mycket värda (d.v.s. lika mycket värda offrande av någon annans liv för att räddas) som man själv? Om alla människor är lika mycket värda, måste det kunna vara rätt att, beroende på situationens detaljer naturligtvis, ibland offra andras liv för att rädda andra människoliv än ens eget, med tanke på att det kan vara rätt att offra andras liv för att rädda sitt eget liv.
Risken finns dock att, om en sådan moralisk rättighet att döda för att rädda liv (andras än ens eget) gjordes till en laglig rättighet, så skulle människor missbruka den rättigheten för egen vinning, t.ex. rånmörda en miljardär och med hans miljarder rädda massor av svältande människors liv, och i förbifarten norpa åt sig 90% av pengarna själv, med argumentet att de återstående 10% ändå räcker till att rädda åtskilliga fattiga, och att man behöver mycket pengar för att man måste gå på en stark lyckodrog i åratal efteråt för att kunna stå ut med minnet av att ha dödat en människa. Om sådant beteende blev vanligt, skulle rika människor bli så rädda för att bli mördade, att de började bygga fästningar, utrusta sig med arméer av lönnmördare som får i instruktion att döda alla som verkar vara ute efter den rike personen i fråga, osv. Ett sådant samhälle blir snabbt outilitaristiskt, inser man om man tänker efter lite.
Det kan av liknande skäl tänkas vara rätt att samhället sätter en i fängelse om man knuffar ned den fete på spåret för att rädda några barn, i ditt tankeexperiment. Detta därför att det skulle skapa så mycket oro bland vanligt folk (om det var tillåtet att bete sig på det sättet) att den sammantagna lidandeökningen skulle bli större än det lyckobringande/lidandeminskande med att rädda barnen. Detta eftersom många inte skulle knuffa enbart i utilitaristiskt syfte, utan även i egoistiska men föregivet utilitaristiska syften. Det vore svårt för domstolar att skilja de uppriktigt utilitaristiskt motiverade handlingarna från de endast föregivet utilitaristiska. Effekterna kanske är relativt lätta att bedöma i efterhand, men det är svårt att bedöma gärningsmannens
upplevelse av de observerbara förhållandena och hans/hennes intentioner och avsikter.
Det kan tänkas vara rätt att sätta mig i fängelse om jag knuffar ned den fete, och det kan samtidigt vara moraliskt rätt av mig att knuffa ned den fete. Vissa brott kan böra vara straffbelagda trots att de är moraliskt försvarbara.
Så behöver det dock inte alltid förbli. Man kan tänka sig att det är utilitaristiskt redan idag att argumentera för, och sakta men säkert få med sig folket på att, det är rätt att knuffa ned den fete i sådana situationer som den vi diskuterar här. När man till slut fått med sig en överväldigande majoritet av folket i det sättet att tänka, kan det tänkas bli utilitaristiskt rätt av rättsväsendet att sluta straffa folk för dylika handlingar.
Jag är för övrigt inte helt säker på att sådant självklart anses brottsligt idag. Kan en domstol idag verkligen aldrig tänka sig att frikänna någon som, inte i panik eller på något sätt fara för egen del, utan efter noga övervägande vid sinna sinnens fulla bruk, "handgripligen" ("utan mellanled", t.ex. med knivhugg eller genom knuffning ned på tågspår) dödat en oskyldig människa för att det var det enda sättet att rädda ett stort antal andra människor? T.ex. om en terrorist hotar spränga en hel stad i luften om inte borgmästaren i staden personligen knivhugger ihjäl en oskyldig människa på torget? Skulle en borgmästare, som lydde terroristen i en sådan situation, och på det sättet räddade miljontals människor från ond bråd död (anta att han kände till att terroristen brukar hålla sitt ord), verkligen straffas för sitt handlande? Vad signalerar en stad, som straffar sin borgmästare för ett sådant handlande i en sådan situation, om inte en hutlös otacksamhet för livet?
