miles davis skrev:Logos skrev:miles davis skrev:Logos skrev:miles davis skrev:Vad jag avser är den ontologiska grundvalen, den absoluta essensen, som blott kan definieras av sig självt - vilken alltså inte kan knytas till eller kontrasteras mot något annat. Descartes tallkottkörtel kan nog betraktas som en mindre lyckad lösning på den dualistiska paradoxen.
Absolut. Och här är ju Spinozas, eller för den delen Hiedeggers, lösning mycket mera intressant. Men nu börjar vi glida ifrån ämnet. Jag tar gärna den här diskussionen i en annan tråd.
Och för att glida ifrån ämnet något ytterligare; har du, eller någon annan här på forumet (Avantgardet) läst Deleuzes bok om Spinoza? Den ska tydligen ha många beröringspunkter gemensamma med Fredrika Spindlers nyligen utgivna alster om samma person. Skulle vara skönt om man fick lite ledig tid över emellanåt.
Zokrates, accumbenskärna eller ej, Descartes logik hade likväl varit bristfällig i båda fallen.
Ja, jag har läst den (och hans bok om Nietzsche). Dock har jag ingen koll på Fredrika Spindler.
Mitt största intryck av boken är att Deleuze i viss mening försöker jämka ihop sin egen metafysik med Spinozas, i det att han ser kroppars relation till varandra som grund i differentieringsprocessen och som givare av identiteten och även etiken. Vilket jag tycker funkar rätt bra, boken är klart läsvärd, och faktiskt även rätt kort...
Han knyter väl även Spinoza till Nietzsche?
Låter annars som en njutbar Deleuze-text.
Avantgardet har förstås också läst den. Jo, han finner kopplingar dem emellan, men Nietzsche är inte som framträdande i spinozaboken som man gör gällande i förordet. Snarare ska väl Deleuzes egen filosofi sägas vara knutpunkten, som såväl Spinoza som Nietzsche får hjälpa till att artikulera. Och precis som Logos säger är det detta med kroppars relation till varandra som står i centrum. Det är en utav grundstenarna till Deleuzes tänkande som formuleras i spinozaboken, eller med hjälp av spinozaboken, men som kan vara formulerad långt tidigare och i annat sammanhang, det vet jag inget om, och det är tanken på att tänka kroppar utifrån hur de
affekterar varandra, snarare än avgränsade subjekt. Han säger också att det finns två läsningar av Spinoza, en systematisk, den som är "Etiken", uppställd med axiom och definitioner, strikt och felfritt, och hör intellektet till i snäv mening, och en som är att låta sig bli påverkad av Spinoza på ett annat plan, känslomässigt, affektivt, att liksom "känna" Spinoza. Att stå mitt i Spinoza, istället för att studera honom. Även här håller Deleuze på kroppen som en plats där affekter sker/upplevs, vilket innebär att han kan säga att spinozister finns det många som är utan att nånsin ha läst Spinoza, då det framförallt är en fråga om hur man upplever världen.
Fördjävligt, förövrigt, att det ska finnas typer som delar ens intresse:
Antonio Gramsci skrev:Genom den kollegiala diskussionen och kritiken (som består av förslag, råd, metodiska anvisningar, konstruktiv kritik som syftar till ömsesidig undervisning), som gör att envar fungerar som specialist på sitt område för att komplettera den kollektiva kompetensen, lyckas man i själva verket höja de enskilda redaktörernas medelnivå och uppnå höjden och förmågan hos den skickligaste. Så tillförsäkrar man tidskiften ett ständigt mera utvalt och organisatoriskt samarbete, men inte bara det: man skapar också förutsättningarna för en homogen grupp intellektuella, som utbildats till att bedriva en regelbunden och metodisk "boklig" verksamhet (inte bara tillfällighetspublikationer och partiella studier utan organiskt sammanfattande verk).
