Vad utgör medvetandets referens?

[Algotezza]

Logik

Det finns inget undantag från den, inte ens ett. Skall vi följa logik så finns det ingen begynnelse utan någon/något måste alltid funnits och vara utan början.

Det är enda sättet att följa logik och komma ifrån att något kommer av ingenting.

Däremot kan inte den/det som är utan början komma från ingenting eller från något, och vi följer logik.

Så slipper vi hamna i evighets-loopen också på köpet. Vem skapade den som skapade den som skapade den etc.

Materia har funnits all tid i någon form. Därmed behövs ingen skapare för den. Vad som bevisligen finns är vi - omskapare av materia. Tillsammans kan vi sägas utgöra Omskaparen - en kollektiv beteckning på de levande, den synergetiska summan av alla enskilda omskapare. Vi kan kalla denna faktor för Gud om inte denna beteckning upplevs som alltför belastad av oss och behäftad med konnotationer vi vill slippa ifrån. Det är ju så att världen på gott och ont ser ut som den gör pga. hur alla som levt och nu lever tillsammans omskapat den. Det som tilltalar oss menar den religiöse har Gud som upphov, det som den religiöse ogillar menar han/hon har Satan som upphov. Men i grund och botten beror det på människan, på jordklotet och hur människan samverkat med/påverkat jordklotet.

Är det jag skrivit här ologiskt?



/Algotezza

[Illusionen]

Jag begränsar mig till en enda fråga.
Varför behöver Big Bang en orsak?
Skulle kausaliteten finnas utanför tiden?
Är inte naturlagar endast ett sätt att beskriva vad vi faktiskt kan iaktta?
De är beskrivningar av inneboende egenskaper i materien. Varför göra naturlagarna till hypostaser?

Det är en både intressant och belysande frågeställning.
Big Bang, i min tappning, är en fiktiv effekt av den aviga/räta "strumpan".
Kausaliteten är knuten (= refererar) till betraktaren/observatören (p g a maskeringsprincipen).

Vi kan ju även undersöka själva begreppet orsak. Fanns det en orsak till Big Bang? Vi kräver litet lättvindigt att det alltid finns en orsak till en händelse. Men det blir besvärligare då den orsak vi behöver inte ryms i förklaringsmodellen. Orsaken till Big Bang hamnar lätt utanför tid och rum. Men finns det verkligen något sådant som bortom tid och rum? Vi får hitta på något. Andra dimensioner, multiuniversum, Gud och en massa annat som vi inte kan veta ett smack om.

Så, varför inte utgå från att det inte fanns något alls innan BB. Inga regler eller fåniga naturlagar, ingen jobbig logik eller metafysiska aspekter på detta totala ingenting. Nå, vad säger oss nu att det inte kan uppkomma någonting ur ingenting? Vad skulle kunna vara ett hinder för att någonting plötsligt startar? Det finns ju inga naturlagar, inte heller några krav på att en händelse föregås av en orsak. Kanske försvinner det som uppkom, eller som i universums fall, det blev en liten rest kvar. Pikant! En asymmetri hade olyckligtvis smugit sig in mellan materia och antimateria. Och efter 13,8 miljarder år så sitter vi här och funderar på vad som orsakade allt detta. Kanske rättar allt till sig så småningom. Det kan ju finnas något slags existensvillkor för energins bärare som inte för alltid kan uppfyllas. Det kosmiska radergummit rättar till misstaget och om det vill sig väl kanske något annat uppstår med litet annorlunda egenskaper. Vi får se.

Fanns det en orsak till Big Bang?

En bra fråga som enligt min åsikt ej går att besvara med ja eller nej, då Big Bang, BB, är ett perspektivfenomen.
Det som avgör/bestämmer perspektivet, är observatören.
Observatören är på så sätt själv ”orsak” till det fiktiva BB han tycker sig observera.
Med detta synsätt ryms orsaken, i viss bemärkelse, i förklaringsmodellen.

Som kommentar till min ”strump-hypotes” skriver Algotezza citat, ”En fraktalt-topologisk världsbild kanske,
där delen speglar helheten, vilket gör delen lika "oändlig" som helheten men "mer suddig",
som en del av ett hologram. Delperspektivet - medvetandeperspektivet... Från enhet till oändlighet...”.
Här gör Algotezza det viktiga konstaterandet att ”delen speglar helheten”.
Balanskriteriet DELTA återspeglar m a o, något förenklat, UNIVERSUM, och vice versa.

DELTA inkluderar både REELLA och IMAGINÄRA komponenter, vilket då även kan tillämpas för/på UNIVERSUM.
Universum är således komplex (= reell och imaginär) till sin natur.
Det är den av betraktaren observerade ”fördelningsrelationen” mellan reellt och imaginärt som förändras över tiden.
BB representerar universum vid den tidpunkt då universum ur betraktarens perspektiv är imaginärt.
Håll en pil framför dig. I dag ser du pilen från sidan i hela sin längd. Vid BB ser du pilen i längsled (c-c-led) som en punkt.
Poängen med detta resonemang är att pilen/universum "existerar" i någon form vid båda perspektivalternativen.

Hälsar
Illusionen

[Antic]

Materia har funnits all tid i någon form. Därmed behövs ingen skapare för den. Vad som bevisligen finns är vi - omskapare av materia. Tillsammans kan vi sägas utgöra Omskaparen - en kollektiv beteckning på de levande, den synergetiska summan av alla enskilda omskapare. Vi kan kalla denna faktor för Gud om inte denna beteckning upplevs som alltför belastad av oss och behäftad med konnotationer vi vill slippa ifrån. Det är ju så att världen på gott och ont ser ut som den gör pga. hur alla som levt och nu lever tillsammans omskapat den. Det som tilltalar oss menar den religiöse har Gud som upphov, det som den religiöse ogillar menar han/hon har Satan som upphov. Men i grund och botten beror det på människan, på jordklotet och hur människan samverkat med/påverkat jordklotet.

Är det jag skrivit här ologiskt?

/Algotezza

Du glömmer det viktigaste av allt, liv och personlighet utan början och slut. Dvs formeln liv/medvetande kommer av liv/medvetande som alltid funnits och som är upphov till allt annat.

[reflex]

Inte alls Algotezza.

Men det blir alltid lite trovärdigare om man bygger sina teorier på logik. Visst kan det vara intressant att spåna runt lite, det tycker jag också men när man hamnar i ett läge där allt blir helt obegripligt och omöjligt att sätta i något logiskt sammanhang är det nog en god ide att hoppa in på den logiska vägen igen.

Tar vi en skapare med i beräkningen så kan vi faktiskt se samband i allting och även förstå varför. Hur svårt och komplicerat något än verkar först.

Men tar vi bort en skapare kan vi inte hitta samband eller ens orsak i någonting. Då får vi börja förklara att allt kommit av inget till exempel. Lika omöjligt blir det att begripa oss själva då vi får förklara oss själva som en lycklig slump. Inte nog med det, vi kan inte begripa det minsta av oss själva eftersom vi är "av ingenting".

Vi får döda egenskaper som moral, kärlek, godhet, ondska och förklara dessa som kemiska inlärda beteenden från något som vi inte har en aning om. Där vi själva skapar upplevandet av ett universum som inte ens existerar i den formen utanför oss.

Precis lika långsökt och ologiskt som det låter.


Du är inte sån Algotezza men många är så kallade religionshatare och fördömer direkt allt som står i Bibeln som rent nonsens fast de egentligen tycker illa religiösa organisationer och deras utövare. De är då i gott sällskap för det gör jag också. Man skall alltid vara öppen för alla möjligheter och inte döma ut nåt på förhand.

Ingen kommer att hålla med mig om detta, men vad som behövs för att nå insikt när det gäller religiösa frågor, är att neutralisera frågan genom att i sitt inre inse att det inte har någon betydelse ifall det finns en skapare eller ej. Uppnår man detta stadium så kommer vårt undermedvetna i kraft av vår känsla för logik att få oss att inse att det inte finns någon skapare. Att detta bara är uttryck för mänsklig vidskepelse och förklaringstörst. Allt sådant som du räknar upp här ovan är skapat av oss människor och har bara giltighet i vår värld.

[Algotezza]

Materia har funnits all tid i någon form. Därmed behövs ingen skapare för den. Vad som bevisligen finns är vi - omskapare av materia. Tillsammans kan vi sägas utgöra Omskaparen - en kollektiv beteckning på de levande, den synergetiska summan av alla enskilda omskapare. Vi kan kalla denna faktor för Gud om inte denna beteckning upplevs som alltför belastad av oss och behäftad med konnotationer vi vill slippa ifrån. Det är ju så att världen på gott och ont ser ut som den gör pga. hur alla som levt och nu lever tillsammans omskapat den. Det som tilltalar oss menar den religiöse har Gud som upphov, det som den religiöse ogillar menar han/hon har Satan som upphov. Men i grund och botten beror det på människan, på jordklotet och hur människan samverkat med/påverkat jordklotet.

Är det jag skrivit här ologiskt?

/Algotezza

Du glömmer det viktigaste av allt, liv och personlighet utan början och slut. Dvs formeln liv/medvetande kommer av liv/medvetande som alltid funnits och som är upphov till allt annat.

Min poäng med mitt inlägg var att vi inte behöver Gudshypotesen för att förklara existensen av materia om denna funnits all tid i någon form. Det som kallas Big bang kan ses som en omvandling av redan befintlig substans/vara i en form vi kan kalla kronologisk, ty så uppenbaras materien för oss - via processer som sträcker sig över tid, sådant som "tar tid". Jag skriver all tid eftersom tid i vår bemärkelse är en följd av denna omvandlingsprocess, enligt detta synsätt, inte alltid = evig.

Vad vi empiriskt kan visa på är oss själva som omvandlare av materia och tillsammans blir vi en kollektiv omskapare av materia som vi kan kalla Gud, om vi vill, i den mån vår kollektiva verksamhet har följder som är mer än summan av delarnas verksamhet. Så är fallet med den globala uppvärmningen, skulle jag tro.

En annan definition av Gud är helt enkelt att Gud = vår omvärld - samtliga personligheter och personer en individ möter under sitt liv.

Blir inte begreppet personlighet dessutom meningslöst att tillämpa på "en någon" som man menar finns utanför kosmos, i synnerhet om vi talar om en evig oföränderlig sådan, då alla andra personligheter i övrigt är av timlig, begränsad natur och påverkas och utvecklas via samverkan med omgivningen?

Den gudsbild som förekommer i de flesta religioner verkar mest vara en uppboostad variant av en mänsklig, hyfsat upplyst makthavare med delvis humana sidor. Gud har dessutom helt olika personlighet och egenskaper om vi ser till GT jämfört med NT. Vilken bild är den mest rättvisande? Den heliga vredens eller den allt förlåtande kärlekens gud?



/Algotezza

[Algotezza]

Inte alls Algotezza.

Men det blir alltid lite trovärdigare om man bygger sina teorier på logik. Visst kan det vara intressant att spåna runt lite, det tycker jag också men när man hamnar i ett läge där allt blir helt obegripligt och omöjligt att sätta i något logiskt sammanhang är det nog en god ide att hoppa in på den logiska vägen igen.

Tar vi en skapare med i beräkningen så kan vi faktiskt se samband i allting och även förstå varför. Hur svårt och komplicerat något än verkar först.

Men tar vi bort en skapare kan vi inte hitta samband eller ens orsak i någonting. Då får vi börja förklara att allt kommit av inget till exempel. Lika omöjligt blir det att begripa oss själva då vi får förklara oss själva som en lycklig slump. Inte nog med det, vi kan inte begripa det minsta av oss själva eftersom vi är "av ingenting".

Vi får döda egenskaper som moral, kärlek, godhet, ondska och förklara dessa som kemiska inlärda beteenden från något som vi inte har en aning om. Där vi själva skapar upplevandet av ett universum som inte ens existerar i den formen utanför oss.

Precis lika långsökt och ologiskt som det låter.


Du är inte sån Algotezza men många är så kallade religionshatare och fördömer direkt allt som står i Bibeln som rent nonsens fast de egentligen tycker illa religiösa organisationer och deras utövare. De är då i gott sällskap för det gör jag också. Man skall alltid vara öppen för alla möjligheter och inte döma ut nåt på förhand.

Ingen kommer att hålla med mig om detta, men vad som behövs för att nå insikt när det gäller religiösa frågor, är att neutralisera frågan genom att i sitt inre inse att det inte har någon betydelse ifall det finns en skapare eller ej. Uppnår man detta stadium så kommer vårt undermedvetna i kraft av vår känsla för logik att få oss att inse att det inte finns någon skapare. Att detta bara är uttryck för mänsklig vidskepelse och förklaringstörst. Allt sådant som du räknar upp här ovan är skapat av oss människor och har bara giltighet i vår värld.

Men onekligen finns vi som omskapare. För egen del har jag haft upplevelser av mystik karaktär som ur religiös synvinkel kan kallas möten med den gudomliga dimensionen men som ur medicinsk synvinkel kan anses ha berott på hur hjärnans signalsubstanser samarbetet eller kanske dysfunkat. Det beror på vilket perspektiv man anlägger och vilket syfte man har. Andlighet ser jag som förmågan att skifta perspektiv, att inte låsa sig mentalt och emotionellt. Jag godtar båda perspektiven - vilket man anlägger beror på vad man vill och är ute efter. Jag mår inte dåligt av något av perspektiven - båda visar på hur komplext vårt medvetande och vår hjärna är. Som Dawkins skriver hindrar inte ett ateistiskt perspektiv på livet att man kan förundras över allt naturen och evolutionen "frambragt". Ibland kan till och med ett religiöst perspektiv förringa det vi har i vår närhet.

Påven har sagt i en intervju att Gud inte finns bortom det bortom utan är närvarande här och nu, inte kan Gud han/hon minst i den etiska dimensionen och synas i handling, om man är troende. Det hindrar inte att ateister kan vara humana och mänskliga i sin etik. utan att behöva åberopa Gud och religiösa urkunder. Gudstro är nödvändig för den som behöver den för att må bra. Men det finns fler synvinklar att anlägga på tillvaron än den religiösa. Motsägelser mellan dem är betingat av "varifrån" man betraktar världen. Man anlägger de perspektiv som arbetar väl och ger något att anlägga, de som man har nytta av, som fördjupar förståelsen av en själv och världen, eller gör det mest som ett filosofiskt experiment för att se vad de leder till. Det är andlighet i mina ögon. Tankens och tänkandets, känslans, och viljans frihet.

/Algotezza

[Antic]

Du glömmer det viktigaste av allt, liv och personlighet utan början och slut. Dvs formeln liv/medvetande kommer av liv/medvetande som alltid funnits och som är upphov till allt annat.

Min poäng med mitt inlägg var att vi inte behöver Gudshypotesen för att förklara existensen av materia om denna funnits all tid i någon form. Det som kallas Big bang kan ses som en omvandling av redan befintlig substans/vara i en form vi kan kalla kronologisk, ty så uppenbaras materien för oss - via processer som sträcker sig över tid, sådant som "tar tid". Jag skriver all tid eftersom tid i vår bemärkelse är en följd av denna omvandlingsprocess, enligt detta synsätt, inte alltid = evig.

Vad vi empiriskt kan visa på är oss själva som omvandlare av materia och tillsammans blir vi en kollektiv omskapare av materia som vi kan kalla Gud, om vi vill, i den mån vår kollektiva verksamhet har följder som är mer än summan av delarnas verksamhet. Så är fallet med den globala uppvärmningen, skulle jag tro.

En annan definition av Gud är helt enkelt att Gud = vår omvärld - samtliga personligheter och personer en individ möter under sitt liv.

Blir inte begreppet personlighet dessutom meningslöst att tillämpa på "en någon" som man menar finns utanför kosmos, i synnerhet om vi talar om en evig oföränderlig sådan, då alla andra personligheter i övrigt är av timlig, begränsad natur och påverkas och utvecklas via samverkan med omgivningen?

Den gudsbild som förekommer i de flesta religioner verkar mest vara en uppboostad variant av en mänsklig, hyfsat upplyst makthavare med delvis humana sidor. Gud har dessutom helt olika personlighet och egenskaper om vi ser till GT jämfört med NT. Vilken bild är den mest rättvisande? Den heliga vredens eller den allt förlåtande kärlekens gud?

/Algotezza

Genom att utelämna en personlig skapare som vi är avbilder av, så utelämnar vi samtidigt och oss själva och allt blir omöjligt att förstå något av lika lite som det har ett syfte av något slag.

Så fort man glömmer sig själv och försöker förklara sig själv från ett perspektiv som är allt annat än mänskligt så finns inte mycket kvar av universum sen.

Men tar vi med en skapare som vi är avbilder av så börjar sak efter sak plötsligt länkas ihop och ge en klar bild av både hur, varför och när.

Därför behöver vi vår skapare så väl, utan Gud blir allt genast totalt obegripligt, inklusive oss själva.

Det är precis samme Gud i både GT och NT vilket också framgår i Bibeln. Däremot var förutsättningarna helt annorlunda i GT mot i NT. Faktum är att Gud till och med skärper lagarna i NT och då är det ickevåld som gäller. Men då har i alla fall människan redan fått det hon bad om, en värld som innehåller ondska, men också en framtid utan den.

En del kanske tycker att Gud var grym i GT, men var han? Han gjorde bara precis vad människan själv hade önskat sig, att få kunskap om och kunna se skillnad mellan gott och ont, och då månste människan leva i värld där båda finns. Gud varnade henne noga för vad som skulle hända, men hon lyssnade inte och fick precis vad hon själv bad om.

[Strålöga]

big bang behöver en orsak annars händer inget händelsen i sig orsakas ju av rörelse som även om den uppkommer spontant ur ingenting har en naturlag som bestämmer du energi ska uppkomma, kausaliteten kan nog finnas både i och utanför tiden, efterssom vi inte vet hur saker påverkar varandra ur det icke materiella existens planet, men i tiden vet vi redan att kausalitet existerar

Det var en lång och konstig mening som jag nog inte förstod.
Men du inleder med att Big Bang behöver en orsak, "annars händer inget". Det är ju vad snusförnuftet säger! Men du undviker av något oförklarligt skäl att förklara varifrån du hämtar kausalitetsprincipen och varför du ger denna princip en existens bortom tid och rum. Det är litet kuriöst.

Det finns teorier om kausalitet bortom tid och rum isåall måste det existera utanför vårt synliga universum eller innan universums uppkomst eller i en paralell gränsvärld där med annan typ av materia icke synlig eller mätbar för oss och våra mätinstrument. Teorier om sådan materia finns då vi under tidens gång upptäckt mer och mer vi inte kunde se förut. Gamma strålar infrarött ljus och röntgen/ micro vågor och annat vi inte kan se utan mätinstrument. Teorier finns då att det även finns våglängder och annat vi inte kan upptäcka med dagens mätinstrument och därmed andra dimensioner där kanske rumstiden inte finns men ändå kausalitet.

[Algotezza]

Du glömmer det viktigaste av allt, liv och personlighet utan början och slut. Dvs formeln liv/medvetande kommer av liv/medvetande som alltid funnits och som är upphov till allt annat.

Detta skrev du!

Min poäng med mitt inlägg var att vi inte behöver Gudshypotesen för att förklara existensen av materia om denna funnits all tid i någon form. Det som kallas Big bang kan ses som en omvandling av redan befintlig substans/vara i en form vi kan kalla kronologisk, ty så uppenbaras materien för oss - via processer som sträcker sig över tid, sådant som "tar tid". Jag skriver all tid eftersom tid i vår bemärkelse är en följd av denna omvandlingsprocess, enligt detta synsätt, inte alltid = evig.

Vad vi empiriskt kan visa på är oss själva som omvandlare av materia och tillsammans blir vi en kollektiv omskapare av materia som vi kan kalla Gud, om vi vill, i den mån vår kollektiva verksamhet har följder som är mer än summan av delarnas verksamhet. Så är fallet med den globala uppvärmningen, skulle jag tro.

En annan definition av Gud är helt enkelt att Gud = vår omvärld - samtliga personligheter och personer en individ möter under sitt liv.

Blir inte begreppet personlighet dessutom meningslöst att tillämpa på "en någon" som man menar finns utanför kosmos, i synnerhet om vi talar om en evig oföränderlig sådan, då alla andra personligheter i övrigt är av timlig, begränsad natur och påverkas och utvecklas via samverkan med omgivningen?

Den gudsbild som förekommer i de flesta religioner verkar mest vara en uppboostad variant av en mänsklig, hyfsat upplyst makthavare med delvis humana sidor. Gud har dessutom helt olika personlighet och egenskaper om vi ser till GT jämfört med NT. Vilken bild är den mest rättvisande? Den heliga vredens eller den allt förlåtande kärlekens gud?

/Algotezza

Genom att utelämna en personlig skapare som vi är avbilder av, så utelämnar vi samtidigt och oss själva och allt blir omöjligt att förstå något av lika lite som det har ett syfte av något slag.

Så fort man glömmer sig själv och försöker förklara sig själv från ett perspektiv som är allt annat än mänskligt så finns inte mycket kvar av universum sen.

Men tar vi med en skapare som vi är avbilder av så börjar sak efter sak plötsligt länkas ihop och ge en klar bild av både hur, varför och när.

Därför behöver vi vår skapare så väl, utan Gud blir allt genast totalt obegripligt, inklusive oss själva.

Det är precis samme Gud i både GT och NT vilket också framgår i Bibeln. Däremot var förutsättningarna helt annorlunda i GT mot i NT. Faktum är att Gud till och med skärper lagarna i NT och då är det ickevåld som gäller. Men då har i alla fall människan redan fått det hon bad om, en värld som innehåller ondska, men också en framtid utan den.

En del kanske tycker att Gud var grym i GT, men var han? Han gjorde bara precis vad människan själv hade önskat sig, att få kunskap om och kunna se skillnad mellan gott och ont, och då månste människan leva i värld där båda finns. Gud varnade henne noga för vad som skulle hända, men hon lyssnade inte och fick precis vad hon själv bad om.

Ja, du beskriver din världsbild. Och den är din utifrån din erfarenhet och dina reflektioner. Andra har sina erfarenheter och sina livsåskådningar som fungerar för dem. Men din livsåskådning är inte den enda möjliga. Hur kan du utdöma alla andra sätt att se på tillvaron och upphöja din till den enda giltiga och hållbar? Det är inte andlighet som jag ser det, det är tecken på oförmåga att skifta perspektiv, oförmåga att leva sig in i hur andra kan se på tillvaron. Oförmåga att filosofera. Inte heller är din livsåskådning den den enda möjliga som kan ligga till grund för en känsla av mening i tillvaron och förundran över att finnas till. Eller att ens liv har ett syfte. Att man har ett kall i tillvaron.

Vilken livsåskådning vi än skapar oss kan vi inte utgå från annat än våra egna förmågor att förnimma och våra egna egenskaper och hur vi uppfattar världen omkring oss och samspelet mellan oss och världen. Det gör man även inom naturvetenskapen. Vad annars?

Du får gärna tro på vilken bild av gud du vill för det är ju en bild du skapat som du tror på, så tolkat jag det du skriver. I vilken mån ligger möten med något av gudomlig natur bakom din gudsbild? Har du haft mystika upplevelser, en frälsningsupplevelse eller bara läst Bibeln? Det är den intressanta sidan av religionen - religiösa upplevelser. Bibeln tolkar var och en som de vill. Det har troende alltid gjort. Det är inget nytt. Sedan har man alltid velat påverka andra att tolka som man själv gjort. En kamp om själarna.

/Algotezza

[Antic]

Ja, du beskriver din världsbild. Och den är din utifrån din erfarenhet och dina reflektioner. Andra har sina erfarenheter och sina livsåskådningar som fungerar för dem. Men din livsåskådning är inte den enda möjliga. Hur kan du utdöma alla andra sätt att se på tillvaron och upphöja din till den enda giltiga och hållbar? Det är inte andlighet som jag ser det, det är tecken på oförmåga att skifta perspektiv, oförmåga att leva sig in i hur andra kan se på tillvaron. Oförmåga att filosofera. Inte heller är din livsåskådning den den enda möjliga som kan ligga till grund för en känsla av mening i tillvaron och förundran över att finnas till. Eller att ens liv har ett syfte. Att man har ett kall i tillvaron.

Vilken livsåskådning vi än skapar oss kan vi inte utgå från annat än våra egna förmågor att förnimma och våra egna egenskaper och hur vi uppfattar världen omkring oss och samspelet mellan oss och världen. Det gör man även inom naturvetenskapen. Vad annars?

Du får gärna tro på vilken bild av gud du vill för det är ju en bild du skapat som du tror på, så tolkat jag det du skriver. I vilken mån ligger möten med något av gudomlig natur bakom din gudsbild? Har du haft mystika upplevelser, en frälsningsupplevelse eller bara läst Bibeln? Det är den intressanta sidan av religionen - religiösa upplevelser. Bibeln tolkar var och en som de vill. Det har troende alltid gjort. Det är inget nytt. Sedan har man alltid velat påverka andra att tolka som man själv gjort. En kamp om själarna.

/Algotezza

Nej, jag beskriver min världsbild utifrån människan, dvs medvetande och liv. Utan dessa finns inget kvar som går att begripa något av.

Citerar Strålöga

Det finns teorier om kausalitet bortom tid och rum isåall måste det existera utanför vårt synliga universum eller innan universums uppkomst eller i en paralell gränsvärld där med annan typ av materia icke synlig eller mätbar för oss och våra mätinstrument. Teorier om sådan materia finns då vi under tidens gång upptäckt mer och mer vi inte kunde se förut. Gamma strålar infrarött ljus och röntgen/ micro vågor och annat vi inte kan se utan mätinstrument. Teorier finns då att det även finns våglängder och annat vi inte kan upptäcka med dagens mätinstrument och därmed andra dimensioner där kanske rumstiden inte finns men ändå kausalitet.

Citerar Illusionen

Vi kan ju även undersöka själva begreppet orsak. Fanns det en orsak till Big Bang? Vi kräver litet lättvindigt att det alltid finns en orsak till en händelse. Men det blir besvärligare då den orsak vi behöver inte ryms i förklaringsmodellen. Orsaken till Big Bang hamnar lätt utanför tid och rum. Men finns det verkligen något sådant som bortom tid och rum? Vi får hitta på något. Andra dimensioner, multiuniversum, Gud och en massa annat som vi inte kan veta ett smack om.

Citerar Pilatus

Jag begränsar mig till en enda fråga. Varför behöver Big Bang en orsak? Skulle kausaliteten finnas utanför tiden? Är inte naturlagar endast ett sätt att beskriva vad vi faktiskt kan iaktta? De är beskrivningar av inneboende egenskaper i materien. Varför göra naturlagarna till hypostaser?

Point made.

Det är så det alltid kommer att se ut tills vi förklarar universum genom liv och medvetande. Jag läser Bibeln oberoende, sedan sätter jag mig ned och funderar länge. Det enda som överhuvudtaget gett mig någon logik så här långt, är Bibeln själv.

[Algotezza]

Jag skrev så här i mitt inlägg, som jag hoppas du läst, varför du kan se att min utgångspunkt är densamma som din.

Vilken livsåskådning vi än skapar oss kan vi inte utgå från annat än våra egna förmågor att förnimma och våra egna egenskaper och hur vi uppfattar världen omkring oss och samspelet mellan oss och världen. Det gör man även inom naturvetenskapen. Vad annars?

Ändå svarar du så här som om du motsäger mig medan du i själva verket i ditt svar är ense med vad jag faktiskt skrev:

Nej, jag beskriver min världsbild utifrån människan, dvs medvetande och liv. Utan dessa finns inget kvar som går att begripa något av

.

Förnimma världen, uppfatta världen och samspela med världen har väl med medvetande och liv att göra?

OK. din livsåskådning vilar på Bibeln och dess logik. Du skriver ju så här:

Det är så det alltid kommer att se ut tills vi förklarar universum genom liv och medvetande. Jag läser Bibeln oberoende, sedan sätter jag mig ned och funderar länge.Det enda som överhuvudtaget gett mig någon logik så här långt, är Bibeln själv.

Bibelläsning är alltså grunden för din livsåskådning. Bra då vet jag det.

Om du läst fler inlägg av mig på detta forum hade du förstått att liv och medvetande också är det centrala för mig och att jag menar att vi via andliga upplevelser kan inse att det finns en verklighet bortom den snävt fysiska. Sådana upplevelser kan vi ge olika tolkningar beroende på vilket perspektiv vi anlägger, viken kontext det rör sig om och i vilket syfte.

Har du behov av halmgubbar eller vad håller du på med?

/Algotezza

[Antic]

Det jag menar är att utgå från dig själv, gör du det så känner du även skaparen av universum eftersom du är en avbild av skaparen. Allt är byggt efter dig och du är ingen produkt av univerum utan universum är en indirekt produkt av dig som avbild av skaparen av det.

Därför kan du förstå

Då finns inget mystiskt eller långsökt och du kommer snart att förstå att ingenting är ologiskt någonstans.

[Algotezza]

Det jag menar är att utgå från dig själv, gör du det så känner du även skaparen av universum eftersom du är en avbild av skaparen. Allt är byggt efter dig och du är ingen produkt av univerum utan universum är en indirekt produkt av dig som avbild av skaparen av det.

Därför kan du förstå

Då finns inget mystiskt eller långsökt och du kommer snart att förstå att ingenting är ologiskt någonstans.

Jag utgår alltid från mig själv och det jag upplevt och upplever i allt jag gör i allmänhet och allt jag skriver här i synnerhet. Vad kan man annars utgå från? Det man inte upplevt?


I världen finns kausalitet och medvetna varelser kan hysa avsikter - därmed finns det ett visst mått av teleologi i världen, t.ex. mi den mänskliga gemenskapen. Logik och matematik kan vi använda för att beskriva världen om vi vill förstå den på ett djupare plan, eftersom vi t.ex. via förnuft och logiska resonemang kan sortera och strukturera och komma under ytan på våra upplevelser. Då kan vi finna och beskriva lagbundenheter och skapa modeller av verkligheten, peka ut möjliga principer och naturlagar som finns "under ytan" - detta när vi beskriver världen.

Ofta åsyftas kausalitet när man talar om att det som sker och finns i världen är logiskt. Logisk följdriktighet är dock filosofiskt sett inte detsamma som kausalitet men de blandas ofta samman av gemene man och kvinna. Ibland sätter man likhetstecken även mellan logiskt och ändamålsenligt men inte heller detta begrepp är filosofiskt sett identiskt med logiskt.

Man kan logiskt beskriva något som är helt irrationellt. Och man kan beskriva något som är helt rationellt på ett ologiskt sätt.

Logik betyder ju att om premisserna är sanna måste slutsatserna vara det om sluteldningen ska vara giltig och hållbar. Detta när det gä'ller deduktion. Vid induktion gäller sannolikheter.

Om vi menar att världen är logisk - vilka är då premisserna resp. slutsatserna? Vad slags slutledning utgör världen?

Sedan kan vi ju tala om logik och mena vad vi själva tycker eller tror det ska betyda. Men det blir ju inte mycket till filosofiskt samtal då, eller hur? Om vi alltså använder vedertagna begrepp lite som vi tycker...

/Algotezza

[Antic]

Algotezza

Den logik jag talar om är lika för alla var vi än befinner oss, vilka vi än är. För den logiken håller ihop hela universum och utan den kan vi inte veta något. Allt annat är har inte med universiell logik att göra eftersom det bara finns en enda.

Ta logiken du ser runt omkring dig, den har aldrig ett enda fel. Liv skapar liv, person skapar person. Allt annat är ett logiskt fel som aldrig kan finnas.

Se på dig själv, så överför du det till universum. Vart du än ser så kan du se dig själv (skaparen) i allt fast du är det enda som är olikt hela universum i övrigt då du (medvetandet) är helt oberoende av matematik. Du är en av de två komponenter som universum endast innehåller. Liv och ickeliv.

Tror du verkligen på en ren skär slump att vi bygger upplevelsen av en värld inom oss med hjälp av våra sinnen utav en objektiv matematisk exakt värld därute? Eller att människan skriker efter sin Gud när hon ligger där på dödsbädden eller fruktar för sitt liv? Knappast, för det gör inte jag heller. Ingenting händer någonsin av en ren skär slump lika lite som liv kommer till av ickeliv.

Vad man ofta glömmer bort är att utan skapare tar vi bort allt, inklusive oss själva. Allt blir helt meningslöst och omöjligt att se någon som helst logik i.

Alla barn har en skapare, även vi. Och om vi börjar se universum på det sättet så förstår vi plötsligt varför vi finns här och varför allt ser ut som det gör.

Inget konstigt alls faktiskt och hur logiskt som helst.

Visst är du fri att tro att vi kom till av ingenting och en ren skär slump, men då tycker jag synd om dig som inte ser och känner mer än så. Börjar du däremot se en skapare som du i allt, så förstår du genast betydligt mycket mer.

[Algotezza]

Algotezza

Den logik jag talar om är lika för alla var vi än befinner oss, vilka vi än är. För den logiken håller ihop hela universum och utan den kan vi inte veta något. Allt annat är har inte med universiell logik att göra eftersom det bara finns en enda.

Ta logiken du ser runt omkring dig, den har aldrig ett enda fel. Liv skapar liv, person skapar person. Allt annat är ett logiskt fel som aldrig kan finnas.

Se på dig själv, så överför du det till universum. Vart du än ser så kan du se dig själv (skaparen) i allt fast du är det enda som är olikt hela universum i övrigt då du (medvetandet) är helt oberoende av matematik. Du är en av de två komponenter som universum endast innehåller. Liv och ickeliv.

Tror du verkligen på en ren skär slump att vi bygger upplevelsen av en värld inom oss med hjälp av våra sinnen utav en objektiv matematisk exakt värld därute? Eller att människan skriker efter sin Gud när hon ligger där på dödsbädden eller fruktar för sitt liv? Knappast, för det gör inte jag heller. Ingenting händer någonsin av en ren skär slump lika lite som liv kommer till av ickeliv.

Vad man ofta glömmer bort är att utan skapare tar vi bort allt, inklusive oss själva. Allt blir helt meningslöst och omöjligt att se någon som helst logik i.

Alla barn har en skapare, även vi. Och om vi börjar se universum på det sättet så förstår vi plötsligt varför vi finns här och varför allt ser ut som det gör.

Inget konstigt alls faktiskt och hur logiskt som helst.

Visst är du fri att tro att vi kom till av ingenting och en ren skär slump, men då tycker jag synd om dig som inte ser och känner mer än så. Börjar du däremot se en skapare som du i allt, så förstår du genast betydligt mycket mer.

Agerar du själv logiskt? Vad grundar du dina inlägg på när du skriver svar till mig? Läser du vad jag skrivit?

Om man tror på Gud är det väl snarare Guds kärlek som håller samman kosmos - men man kan iofs mena - som Martinus - att logik och kärlek är identiska - två sätt att uttrycka samma tanke. Såvitt jag kan se använder man då logik i annan betydelse än den vedertagna inom filosofin.

Logik eller bristande logik i världen beror på vilket perspektiv du anlägger. Likaså i vad mån Gud finns eller bryr sig om världen. Det finns oerhört många företeelser, beteenden och processer som inte kan beskrivas som ändamålsenliga eller logiska.

Är det logiskt med naturkatastrofer? Är det logiskt med oprovocerat våld? Agerar stater sinsemellan logiskt? Var skånepolisens listor med romer logiskt? Det finns kausalitet - allt har en orsak, allt har sina förutsättningar - du kanske menar det är detsamma som logik?

/Algotezza