Vad är filosofi?

[Smisk]

Att komma till klarhet om "hur saker hänger ihop" gör vi med kommunikation, inte med introspektion.

Men vi kan ju sluta oss till "hur saker hänger ihop" om vi vet något om vad som är dess sannolika orsak. T ex att rökning utgör en riskfaktor för cancer.

Absolut! Har vi alla fakta på bordet är resten tänkandets grammatik.

Saker som känslor, tankar, medvetandet, intentioner, värden osv kräver alla introspektion.
Så även moralitet, andlighet och tro/Gud.

[Smisk]

Just här var jag inne på de jungianska personlighetstyperna som kretsar kring attityderna introversion, extraversion, samt funktionerna känsla, tanke, sinnesförnimmelse och intuition.
Filosofihistorien har nog framförallt präglats av tankefunktionen. Den västerländska filosofin nog med något mer dragning åt det extraverta - dvs den objektiva datan, och österländska med något mer dragning åt det introverta - den subjektiva datan.
I vissa kretsar och under vissa tidpunkten har intuitionen fått mer erkännande, till exempel inom kontinentala filosofin.

Det är min uppfattning med. Eller kanske snarare att den österländska använder båda och den västerländska snöar in på tanke och empiri.
Vedanta, Buddhism och Taoism har tydligt med sig bägge sidor och inkluderar och integrerar dem i livet.

Yogaformerna Vedanta använder reflekterar både insidan och utsida, Buddhismens tekniker lika så och Taoismens grund är att inkludera och förhålla bägge sidor i harmoni.

Just det där med att förhålla inre/yttre fenomen är väldigt grundläggande för filosofins natur och vi kan så gott som se olika traditioner utifrån hur de mynnar ut från olika "tankefel"

Jag tror att den funktion som fått minst uppmärksamhet inom filosofin är känslan. Förmåga att avgöra vad som är relevant, att bedöma genom sympati och antipati. I förlängningen kan man nog säga att det handlar om förmåga till gott omdöme. En förklaring till att känslofunktionen blivit eftersatt, kan nog vara att känslodominans hittas framförallt bland kvinnor, och kvinnor har aldrig fått så mycket plats inom filosofi.

Helt min uppfattning med. Den västerländska traditionen är insnöad på saker som kan analyseras med intellektet och uppfattas empiriskt genom våra 5 sinnen. Då känslor är ett inre fenomen hamnar det vid sidan av.

Intuition och känsla är helt centralt för andliga traditioner. Det är irrelevant om man kan "bevisa saker", det är mer viktigt om man kan "bli hel i sin Själ" och det blir man inte med intellektet eller fysiska föremål.

Att alls diskutera detta är dock väldigt invecklat. Den jungianska typologin går ut på att olika personer är medvetna om olika aspekter. För en enskild person blir det då svårt att förklara, eftersom för att kunna förklara något krävs det viss medvetenhet om vad man refererar till. Hur ska man kunna referera till något som saknar referenspunkt i ens medvetande? Och här betonas det just att det inte går att vara medveten om alla attityder och funktioner samtidigt. Den tankedominanta kan exempelvis inte förstå den känslodominanta på korrekt sätt, och vice versa, viss förvridning och förvrängning kommer ske när de försöker förstå sig på varandra.

Annars det du skriver om att intressera sig för källor från olika delar av världen kan också vidga perspektiv. Jag har läst både kinesisk och rysk historia, och vissa texter från 1000-tal år tillbaka i tiden gjorde starka intryck på mig! Tao te ching är ett sådant exempel. Men även andra gammalkinesiska och gammalryska texter.

Annars kan man bara titta på star trek så får man dessa perspektiv

Gammal visdom är fint. Det blir lätt en övertro på att vi i den moderna världen är de som upptäcker allt då vi vet bäst.
Vi vet mycket, men ibland på bekostnad av vissa andra typer av saker.

Filosofins natur är sådan att den aldrig kommer varken sina på nya saker eller komma fram till något slut.

[Smisk]

Att älska vishet är ju grundbetydelsen. Vad som är vishet kan skifta från tid till annan och geografiskt, västerländsk kontra österländsk filosofi.

Vad filosofi är en filosofisk fråga.

Vad innebär det att älska något och att älska vishet?

I det här fallet innebär det att man ser olika typer av värde av att filosofera. Att filosofera är i sig en "lek med värden" där man experimenterar med olika perspektiv på existens, kunskap och värde. Visdom är ett amalgam av insikterna av denna lek.

Finns det en moralisk-etisk dimension i detta?

Det beror på vad vi menar med "detta"?

På ett sätt så filosoferar alla personer och alla personer bör även filosofera. Däremot är det inte nödvändigtvis så att alla bör vara filosofer. Få är intresserade och lagda åt det hållet. Man kan gilla att fundera lite över filosofiska saker ibland men släppa bollen när det blir överväldigande, tråkigt eller för oklart.

Att syssla med filosofi, vad förpliktigar det till?

Inget(?).

Är filosofi att söka sanningen eller att skapa sanningar?

Både och, alla sanningar är skapad kunskap. Det är en kreativ process.
Filosofi handlar mer om värde skulle jag säga och alla värden är skapade/genererade kreativt från uppfattningar, känslor, insikter, erfarenheter osv. Vad som är sant så som i sann kunskap är en rätt snäv sak men livets syfte, värde och mening är något mycket mer kreativt, levande och öppet.

Jag vet inte. Kanske är det därför jag sysslar med det, att jag inte vet. Om det nu är filosofi jag sysslar med. Filosof är ingen skyddad titel. Men jag är legitimerad larare i filosofi i alla fall.

Vad man "är" eller "bör" vara är gamla fina filosofiska frågor

Filosofi kan man säga är ett ämne som handlar om att lära sig att tänka mer systematiskt och strukturerat än man gör i sitt vardagsliv. Ett ämne där man bl.a. övar sitt logiska tänkande...

Det låter fint och stämmer, detta gör man dock även i andra ämnen så det säger inte så mycket om just filosofi.

Vilka system och strukturer hos just filosofiskt tänkande skiljer det från exempelvis vetenskapligt, matematik, språk osv?

Mitt svar är att saker som naturen hos existens, kunskap och värde är det filosofin strukturerar. Dessa saker strukturerar inget annat ämne eller?

[Anders]

Verkar som om det är svårt att enas om en definition av filosofi. Kanske vi kan vara överens om att vi inte är överens.

Att älska vishet är ju grundbetydelsen. Vad som är vishet kan skifta från tid till annan och geografiskt, västerländsk kontra österländsk filosofi.

1. Vad innebär det att älska något och att älska vishet?

2. Finns det en moralisk-etisk dimension i detta?

3. Att syssla med filosofi, vad förpliktigar det till?

4. Är filosofi att söka sanningen eller att skapa sanningar?

Jag vet inte. Kanske är det därför jag sysslar med det, att jag inte vet. Om det nu är filosofi jag sysslar med. Filosof är ingen skyddad titel. Men jag är legitimerad larare i filosofi i alla fall.

Så här skriver jag för övrigt i mitt välkomstbrev till eleverna

Filosofi kan man säga är ett ämne som handlar om att lära sig att tänka mer systematiskt och strukturerat än man gör i sitt vardagsliv. Ett ämne där man bl.a. övar sitt logiska tänkande...
'
Jag skriver "kan man säga" då det som följer sedan är ett sätt att se på ämnet.

1. Attraheras är det ord som spontat kommer till mig
2. Ja, det tycker jag. Du kommer fram till saker då du filosoferar, och det är frågan hur du använder dessa saker i kontakten med de andra.
3. Att använda den kunskap du tillägnar dig på en bra sätt
4. Både ock. Vetenskapen både upptäcker och skapar och Filosofin är den första vetenskapen.

[Algotezza]

Att älska vishet är ju grundbetydelsen. Vad som är vishet kan skifta från tid till annan och geografiskt, västerländsk kontra österländsk filosofi.

Vad filosofi är en filosofisk fråga.

Kanske en metafilosofisk fråga. Ingår metafilosofin i filosofin?

Finns det en moralisk-etisk dimension i detta?

Det beror på vad vi menar med "detta"?

Detta att älska vishet och ägna sig åt filosofi.

Att syssla med filosofi, vad förpliktigar det till?

Inget(?).

Det har alltså ingen morialisk dimension utan är amoralisk?

Är filosofi att söka sanningen eller att skapa sanningar?

Både och, alla sanningar är skapad kunskap. Det är en kreativ process.
Filosofi handlar mer om värde skulle jag säga och alla värden är skapade/genererade kreativt från uppfattningar, känslor, insikter, erfarenheter osv. Vad som är sant så som i sann kunskap är en rätt snäv sak men livets syfte, värde och mening är något mycket mer kreativt, levande och öppet.

Sant kan betyda vad som stämmer med kända fakta. Skapar vi fakta också?

Jag vet inte. Kanske är det därför jag sysslar med det, att jag inte vet. Om det nu är filosofi jag sysslar med. Filosof är ingen skyddad titel. Men jag är legitimerad larare i filosofi i alla fall.

Vad man "är" eller "bör" vara är gamla fina filosofiska frågor

Den antika treenigheten om det sanna, det rätta och det sköna, icke att förglömma det sistnämnda, men det ägnas väl inte så mycket tid åt det idag?

Filosofi kan man säga är ett ämne som handlar om att lära sig att tänka mer systematiskt och strukturerat än man gör i sitt vardagsliv. Ett ämne där man bl.a. övar sitt logiska tänkande...

Det låter fint och stämmer, detta gör man dock även i andra ämnen så det säger inte så mycket om just filosofi.

Vilka system och strukturer hos just filosofiskt tänkande skiljer det från exempelvis vetenskapligt, matematik, språk osv?

Mitt svar är att saker som naturen hos existens, kunskap och värde är det filosofin strukturerar. Dessa saker strukturerar inget annat ämne eller?

Det är väl en flytande gräns mellan filosofi och övriga vetenskaper för som Anders skriver är det ju alla vetenskapers moder.

[David H]

Det är min uppfattning med. Eller kanske snarare att den österländska använder båda och den västerländska snöar in på tanke och empiri.
Vedanta, Buddhism och Taoism har tydligt med sig bägge sidor och inkluderar och integrerar dem i livet.

Yogaformerna Vedanta använder reflekterar både insidan och utsida, Buddhismens tekniker lika så och Taoismens grund är att inkludera och förhålla bägge sidor i harmoni.

Just det där med att förhålla inre/yttre fenomen är väldigt grundläggande för filosofins natur och vi kan så gott som se olika traditioner utifrån hur de mynnar ut från olika "tankefel"

Det intryck jag fått utifrån den begränsade mängd litteratur jag läst är att buddhismen mer betonar insidan/det introverta, medan taoismen bättre lyckas med att balansera det inre och det yttre. Inom båda traditioner talas det väl om balans, men mitt intryck är att taoismen, exvis Tao te ching, lyckas bättre med själva balanserandet.

Intuition och känsla är helt centralt för andliga traditioner. Det är irrelevant om man kan "bevisa saker", det är mer viktigt om man kan "bli hel i sin Själ" och det blir man inte med intellektet eller fysiska föremål.

Gällande intuition kan det nog stämma, men jag är inte övertygad om att känsla är central inom klassiska andliga traditioner. Om jag fortsatt utgår från de jungainska funktionerna, så tror jag varken man kan säga att känslofunktionen är mer eller mindre andlig än tankefunktionen. Känslodominans är nog väldigt svårgreppbart för den som inte själv är uppfylld av det. Det är nog lätt att missta det för något mer "fogligt" än vad det egentligen är.

[David H]

Vad innebär det att älska något och att älska vishet?

Finns det en moralisk-etisk dimension i detta?

Att syssla med filosofi, vad förpliktigar det till?

Är filosofi att söka sanningen eller att skapa sanningar?

1. Att attraheras..skrev Anders, detta tänker jag påminner om förälskelsen. Att älska tänker jag också kan handla om att stå upp för och försvara, värna om..
2. Ja
3. Att stå upp för och försvara vissa värden, försöka vara en slags tjänare till sanningen/visdomen
4. Både och.

[David H]

Att älska vishet är ju grundbetydelsen. Vad som är vishet kan skifta från tid till annan och geografiskt, västerländsk kontra österländsk filosofi.

Vad filosofi är en filosofisk fråga.

Kanske en metafilosofisk fråga. Ingår metafilosofin i filosofin?

Jag är benägen att instämma med Smisk, och Wittgenstein som uttrycker det så här:

One might think: if philosophy speaks of the use of the word "philosophy" there must be a second -- order philosophy. But it is not so: it is, rather, like the case of orthography, which deals with the word "orthography" among others without then being second -- order.

Den antika treenigheten om det sanna, det rätta och det sköna, icke att förglömma det sistnämnda, men det ägnas väl inte så mycket tid åt det idag?

Nej, så är det nog, men jag instämmer i att det inte är att förglömma. Nog är det sköna viktigt, men också svårgreppbart, tycker jag. Jag är långtifrån nån expert på det området.

Det är väl en flytande gräns mellan filosofi och övriga vetenskaper för som Anders skriver är det ju alla vetenskapers moder.

Kan instämma i det. Och att det är en flytande gräns mellan filosofi och litteratur, och flytande gräns till religion (?)

[Vertumnus]

Verkar som om det är svårt att enas om en definition av filosofi. Kanske vi kan vara överens om att vi inte är överens.

Att älska vishet är ju grundbetydelsen. Vad som är vishet kan skifta från tid till annan och geografiskt, västerländsk kontra österländsk filosofi.

Vad innebär det att älska något och att älska vishet?

Finns det en moralisk-etisk dimension i detta?

Att syssla med filosofi, vad förpliktigar det till?

Är filosofi att söka sanningen eller att skapa sanningar?

Jag vet inte. Kanske är det därför jag sysslar med det, att jag inte vet. Om det nu är filosofi jag sysslar med. Filosof är ingen skyddad titel. Men jag är legitimerad larare i filosofi i alla fall.

Så här skriver jag för övrigt i mitt välkomstbrev till eleverna

Filosofi kan man säga är ett ämne som handlar om att lära sig att tänka mer systematiskt och strukturerat än man gör i sitt vardagsliv. Ett ämne där man bl.a. övar sitt logiska tänkande...
'
Jag skriver "kan man säga" då det som följer sedan är ett sätt att se på ämnet.

Lite av ett sammanträffande? Skrev det här inlägget för två dagar sen dock utan att posta

"Som väl påpekats tidigare är den ursprungliga betydelsen av ordet filosofi kärlek till vishet. Filosofen känner alltså kärlek till visheten och vill väl förmodligen som alla älskande förena sig med objektet för sin kärlek, han eller hon vill kort sagt bli vis. Så vad innebär det då att vara vis, ja det vet ju inte filosofen riktigt då han går till altaret för att avlägga sitt löfte. Att filosofera är att sätta sin tillvaro på spel, att i någon mån ge upp sin frihet för att möjligen finna en ny.
Att vara vis, till skillnad från att vara smart som alltid syftar till att lösa akuta problem utan allt för stor överblick, innebär att återvända till någon bakomliggande princip."

[Vertumnus]

Det är väl en flytande gräns mellan filosofi och övriga vetenskaper för som Anders skriver är det ju alla vetenskapers moder.

Kan instämma i det. Och att det är en flytande gräns mellan filosofi och litteratur, och flytande gräns till religion (?)

Skulle man inte kunna dra en gräns beroende på vilka redskap som används? Filosofen betraktar naturens rörelser, kontemplativ.
Vetenskaparen däremot studerar naturen satt i rörelse, aktiv.

[Anders]

Kan instämma i det. Och att det är en flytande gräns mellan filosofi och litteratur, och flytande gräns till religion (?)

Skulle man inte kunna dra en gräns beroende på vilka redskap som används? Filosofen betraktar naturens rörelser, kontemplativ.
Vetenskaparen däremot studerar naturen satt i rörelse, aktiv.

Kolla in Åsa Wikforss, Jonna Bornemark, Russell mfl. Visst, då de skriver sina papers så är det om en känguru kan kallas en känguru i ett parallellt universum. Men annars har de inga problem med att ge sig in i den öppna debatten. Minns inte vilken filosof som är mest känd för att uttrycka det, men att filosofin skall översättas i aktion är det många som knuffat för.

Som ingenjör, och än närmare aktionen än någon vetenskapare kan jag ändå se att filosofin inte behöver vara så oaktiv att man fastnar i dessa filosofiska problem som alla ältat i 2000 år och inte kommit nån vart med.

Men ok, filosofin är mer kontemplativ som disciplin. Men igen, filosofen är inte alls nödvändigtvis mer kontemplativ än vetenskaparen. Vetenskaparen är oftare en mupp, skulle jag påstå.

[Smisk]

Kanske en metafilosofisk fråga. Ingår metafilosofin i filosofin?

Japp.

Detta att älska vishet och ägna sig åt filosofi.

Jag såg hela denna långa utbildningen "Justice: What's The Right Thing To Do?" på youtube nyligen:

https://www.youtube.com/watch?v=kBdfcR- ... 91CFFEFEA6

Mycket bra, rekommenderas.

Där säger han faktiskt en rolig grej i början. Han varnar alla som går utbildningen att man kommer förändras när man lär sig filosofi och att man aldrig kommer återgå till den man va tidigare. Han återkopplar till detta när den är klar.

Det ligger något i det och där finns det en moralisk aspekt.

Om man "bör" ta sig an det är å andra sidan i sig en filosofisk fråga

Det har alltså ingen morialisk dimension utan är amoralisk?

Det är en filosofisk fråga.
Men det ingår ingen plikt. Ingen bestämmer detta, så det finns alltså ingen given.

Sant kan betyda vad som stämmer med kända fakta. Skapar vi fakta också?

Japp. Fakta är en egenskap hos kunskapen och all kunskap skapas skulle jag säga.
Vi skapar inte ATT något är ett faktum men kunskapen och all fakta, som är det kunskapen hävdar, skapas aktivt.
"kända fakta" är skapad information med goda skäl att vara sann kunskap.

Den antika treenigheten om det sanna, det rätta och det sköna, icke att förglömma det sistnämnda, men det ägnas väl inte så mycket tid åt det idag?

Nej det kan jag hålla med om.

Ken wilber korrelerar dem som så att skönhet, godhet och sanning förhåller sig till "I, we, it" i hans kvadranter.
Kunskapen vi har inför dem är "eye of flesh, eye of mind och eye of contemplation". Fysisk kunskap, mental och spirituell.

Det är väl en flytande gräns mellan filosofi och övriga vetenskaper för som Anders skriver är det ju alla vetenskapers moder.

Tja, fast fysik, kemi och geologi exempelvis som är "snäva vetenskaper" har inget alls med filosofi att göra.
Detta är för att de inte har något att göra med naturen hos existens, kunskap eller värde.

De mindre snäva vetenskaperna som psykologi och humaniora överlappar på så sätt att de berör människans natur och etik, därför har de filosofiska aspekter.

[David H]

Verkar som om det är svårt att enas om en definition av filosofi. Kanske vi kan vara överens om att vi inte är överens.

Att älska vishet är ju grundbetydelsen. Vad som är vishet kan skifta från tid till annan och geografiskt, västerländsk kontra österländsk filosofi.

Vad innebär det att älska något och att älska vishet?

Finns det en moralisk-etisk dimension i detta?

Att syssla med filosofi, vad förpliktigar det till?

Är filosofi att söka sanningen eller att skapa sanningar?

Jag vet inte. Kanske är det därför jag sysslar med det, att jag inte vet. Om det nu är filosofi jag sysslar med. Filosof är ingen skyddad titel. Men jag är legitimerad larare i filosofi i alla fall.

Så här skriver jag för övrigt i mitt välkomstbrev till eleverna

Filosofi kan man säga är ett ämne som handlar om att lära sig att tänka mer systematiskt och strukturerat än man gör i sitt vardagsliv. Ett ämne där man bl.a. övar sitt logiska tänkande...
'
Jag skriver "kan man säga" då det som följer sedan är ett sätt att se på ämnet.

Lite av ett sammanträffande? Skrev det här inlägget för två dagar sen dock utan att posta

"Som väl påpekats tidigare är den ursprungliga betydelsen av ordet filosofi kärlek till vishet. Filosofen känner alltså kärlek till visheten och vill väl förmodligen som alla älskande förena sig med objektet för sin kärlek, han eller hon vill kort sagt bli vis. Så vad innebär det då att vara vis, ja det vet ju inte filosofen riktigt då han går till altaret för att avlägga sitt löfte. Att filosofera är att sätta sin tillvaro på spel, att i någon mån ge upp sin frihet för att möjligen finna en ny.
Att vara vis, till skillnad från att vara smart som alltid syftar till att lösa akuta problem utan allt för stor överblick, innebär att återvända till någon bakomliggande princip."

Väl formulerat, tycker jag. Både det om ovetandet, och även det om att sätta sin tillvaro på spel. Jag vet för egen del att det absolut finns många stunder då jag "fegat undan". Hade jag varit mer filosofiskt lagd kunde jag varit rakare och mindre undvikande. Och det är nog något som gäller alla mer eller mindre. Men bra sak att komma ihåg kan väl då vara att vad vi inte vågar vid ett tillfälle, kan vi komma att våga vid ett senare tillfälle.

Skillnaden mellan vishet och smarthet kan man väl också säga har viss moralisk aspekt. Kanske moraliska aspekten är något som följer av större överblick.

[David H]

Skulle man inte kunna dra en gräns beroende på vilka redskap som används? Filosofen betraktar naturens rörelser, kontemplativ.
Vetenskaparen däremot studerar naturen satt i rörelse, aktiv.

Kolla in Åsa Wikforss, Jonna Bornemark, Russell mfl. Visst, då de skriver sina papers så är det om en känguru kan kallas en känguru i ett parallellt universum. Men annars har de inga problem med att ge sig in i den öppna debatten. Minns inte vilken filosof som är mest känd för att uttrycka det, men att filosofin skall översättas i aktion är det många som knuffat för.

Som ingenjör, och än närmare aktionen än någon vetenskapare kan jag ändå se att filosofin inte behöver vara så oaktiv att man fastnar i dessa filosofiska problem som alla ältat i 2000 år och inte kommit nån vart med.

Men ok, filosofin är mer kontemplativ som disciplin. Men igen, filosofen är inte alls nödvändigtvis mer kontemplativ än vetenskaparen. Vetenskaparen är oftare en mupp, skulle jag påstå.

Att filosofera är en aktivitet. Kommer vi ingen vart med det? Det är klart, inga hus blir byggda, inga barn blir gjorda... och tänker man att det är sådant som ska bli gjort, så kan jag hålla med om att vi inte kommer någon vart. Men framsteg kan också handla om helt andra aspekter menar jag.

Detta om en x kan kallas en x i ett parallellt universum är en fråga som jag sett lyftas nog i alla fall 5-6 gånger på det här forumet, och alla gånger har frågan kommit från användaren Anders. Jag vet inte om det direkt går att komma någon vart med den frågan. Men kanske vore det att komma någon vart, om Anders slutade komma med denna kommentaren/frågan, att det inte är så relevant/intressant - varken frågan i sig eller dess vidare applikation (antydanden om att det vi andra på forumet diskuterar är frågor av samma natur). Det kunde vara en slags framsteg, tänker jag.

Och när man tänker sig att framsteg kan vara av en sådan art, så tycker jag mig kunna se att framsteg sker på forumet här. Bara senaste dagarna kan jag tycka att det har "lossnat" en hel del på forumet. Kan till exempel se vissa tecken till försoning och samförstånd mellan Smisk, Pollen, Pilatus m fl. Även om såklart inte är frågan om nån fullkomlig försoning, och jag tror vi får räkna med fortsatt tjafs och missförstånd...

[David H]

Jag tror att den funktion som fått minst uppmärksamhet inom filosofin är känslan. Förmåga att avgöra vad som är relevant, att bedöma genom sympati och antipati. I förlängningen kan man nog säga att det handlar om förmåga till gott omdöme. En förklaring till att känslofunktionen blivit eftersatt, kan nog vara att känslodominans hittas framförallt bland kvinnor, och kvinnor har aldrig fått så mycket plats inom filosofi.

Helt min uppfattning med. Den västerländska traditionen är insnöad på saker som kan analyseras med intellektet och uppfattas empiriskt genom våra 5 sinnen. Då känslor är ett inre fenomen hamnar det vid sidan av.

Intuition och känsla är helt centralt för andliga traditioner. Det är irrelevant om man kan "bevisa saker", det är mer viktigt om man kan "bli hel i sin Själ" och det blir man inte med intellektet eller fysiska föremål.

Apropå filosofi och känsla så stämmer det i alla fall inte enligt den jungianska definitionen att känsla behöver vara ett inre fenomen. Känsla kan vara både introvert och extravert, precis som att tanke kan vara både introvert och extravert.

Jag funderar på om Xantippa, Sokrates hustru, kan sägas vara den första känslodominanta personen i den kanoniserade filosofins historia. Xantippa brukar inte själv nämnas som en filosof, men kommer i alla fall med på ett hörn, genom hennes koppling till Sokrates. Och Xantippa har gett upphov till ett av få ord som börjar på x i vårt alfabet:

grälsjuk kvinna, trätgirig hustru, huskors, ragata, megära, argbigga, mara, harpa, hagga, käring, satkäring, satmara, grälmakare, grälmåns, grälsjuk hustru, morrhoppa, trätgirig kvinna, vildkatta

Läser man allt detta så låter det så klart inte så smickrande. Men jag tänker då att problemet kanske ofta inte handlar så mycket om känslodominansen, utan snarare om hur känslor uppfattas från ett tankedominant perspektiv. En kraftig tankedominans medför att känslan undertrycks till det undermedvetna. Den tankedominanta kan inte och vill inte heller känna vid sin egen underutvecklade, egoistiska och infantila känslofunktion, så istället projicerar den på andra.

Då kan den resonera ungefär "jag själv hyser inga negativa känslor, men hon däremot är en hagga och satkäring som är grälsjuk och trätgirig etc". Alla dessa hårda negativa ord stämmer dock kanske egentligen ofta bättre överens på den som själv riktar anklagelsen, än den som är mottagare för anklagelsen, enligt projektionens logik. Den känslodominanta personen har mer mogna, altruistiska känslor än så.