Marko skrev:Den grabben hade go, han hade mål och blev det han ville bli,
fortfarande var det som diskare han började, kunde lika gärna ha varit annat.
Att han var diskare behöver alltså inte alls ha gjort det lättare för honom att bli miljonär än vad något annat hade gjort om han hade valt något annat istället.
men han ville bli en kock på den tiden.
Restaurang, jag har jobbat på över fem sex olika, och alla har haft samma goda atmosfär,
ingen slump i det utan har orsaker.
Det må så vara, men det finns säkert arbetsplatser inom helt andra yrkesområden där atmosfären är lika god och där man dessutom har högre lön och bättre möjligheter att avancera till mångmiljonär med tiden. Att alla de fem sex diskjobb du provat på hade bra stämning talar naturligtvis för att det brukar vara bra stämning på diskjobb (det var en nyhet för mig), men om man har alternativet att ta ett enda mer välavlönat jobb i någon helt annan bransch, och om stämningen där är lika bra som stämningen på diskjobben på de fem sex restauranger du provat att jobba på, finns det inte mer anledning att ta ett diskjobb än att ta det där jobbet i en helt annan bransch, tvärtom mindre, eftersom löneskillnaden då är den enda (relevanta) skillnaden och därför avgörande talar till fördel för det där jobbet i en helt annan bransch.
Nej,
att arbeta med vad man än gör ska vara givande, och hur du än vänder och vrider på det, så finns det människor som föredrar livskvalitet istället för pengar. (drömmen är väl att ha bägge, men vid ett val så tar många kvalite)
Jag har aldrig förespråkat pengar framför livskvalitet - eftersom jag tar hänsyn till all framtida livskvalitet som pengarna i framtiden kommer att kunna köpa. Har du helt missat att anledningen till att jag förespråkar ett snart införskaffande av en förmögenhet framför att vara lycklig den närmaste tiden (om man måste välja mellan de två) är att pengar kommer att kunna köpa desto mer lycka i framtiden? Du verkar inte bemöta det argumentet alls.
Jag tror att en rejält mycket högre lön under de närmaste tio åren kan kompensera för en lägre livskvalitet under de närmaste tio åren, om det någon gång under de därpå följande två tre årtiondena (till exempel) inträffar en global katastrof som man bara klarar sig hyfsat smärtfritt igenom om man jobbat ihop en förmögenhet så att man kan köpa skyddsutrustning och annat som behövs i en sådan kris. Jag skrev om detta tidigare, men du har inte bemött det argument alls. Varför har du inte det? För att du tror att risken för global katastrof inom din livstid är försumbar? Är du väldigt gammal och barnlös och tror att du inte har långt kvar att leva i vilket fall? Jag tror knappast att du är över 90, och det finns människor som blivit över 125, så du har minst 35 år kvar med lite tur. Forskningen på vad som får oss att åldras, bli sjuka och dö går framåt; det kan ganska snart komma att tas fram medicinsk livsförlängande teknik som kan förlänga livet på oss i etapper så att vi (vi som lever idag) kan leva hur länge som helst, och rentav börja göra oss biologiskt sett yngre och göra det möjligt för oss att välja vilken biologiska ålder vi vill ha och sedan behålla den biologiska åldern hur länge vi vill, exempelvis 25 års ålder. Vi inte bara kan besegra döden, vi kommer även att kunna göra livet miljoner gånger mer underbart än vad det är för även den lyckligaste människa idag, vi kommer att enkelt kunna uppleva otroliga mängder lycka varje dag i framtiden, även detta med avancerad medicinsk tekniks hjälp. Du har alltså oerhört mycket att vinna på att se till att klara dig tills ett sådant paradis blir verklighet. Du har jämförelsevis lite att förlora på att göra de uppoffringar som krävs för det. Att de närmaste tio åren ha ett väldigt välbetalt men tråkigt jobb istället för ett roligare men dåligt betalt jobb är en mycket liten "uppoffring" i jämförelse med den otroliga mängd framtida lycka som finns att vinna på det.
Hur som helst vidhåller jag åtminstone att människor som nu kan förväntas ha minst 40 år kvar att leva gör klokt i att se till att bli förmögna så snart de kan, eftersom pengar, kanske bara väldigt mycket pengar, kan köpa säkerhet och hälsa i händelse av en global katastrof, t.ex. världskrig med kärnvapen som gjort större delen av jordens nu livsdugliga landyta livsfarligt strålskadad och obeboelig. Tänk på de globala omvälvningar som nu väntar i och med Kinas snabba ekonomiska uppgång och det kolossala antalet kineser som snart kommer att kräva samma levnadsstandard som vi har här i väst, och som inte kommer att acceptera att någon klimatpanel eller liknande försöker hindra dem från det. Detta kan få snabba effekter på klimatet som kan utlösa så omfattande klimatkatastrofer att hela världen försätts i akut kris och utbredda och kraftiga oroligheter i världens alla länder. Det krävs då inte mycket för att någon av världens ledare ska överila sig och trycka på knappen, och så får vi kanske ett globalt kärnvapenkrig. Då har du en situation där kanske folk där du bor (och på alla ställen dit du kan ta dig) betalar vad som helst för lite mat, vatten och skydd, så att priserna på sådant skjuter i höjden så att man bara har råd med sådant om man är förmögen. Självklart måste ens chanser till ett drägligt och lyckligt liv, i en sådan situation, vara bra mycket bättre om man är mångmiljonär, miljardär eller mångmiljardär än om man är en fattiglapp eller har tillgångar som en genomsnittlig svensk. För att inte tala om chanserna att överleva så pass länge att det inom ens livstid hinner komma sådan livsförlängande teknik som behövs för att ge en möjlighet till ett extremt långt (kanske många tusen eller miljarder eller googoler år långt) och ständigt superlyckligt liv. Anta att du lyckas överleva så länge att du med tiden får ett sådant liv - tänk alltså typ ett många googoler år långt liv på en konstant sådan lyckonivå som är miljoner gånger högre än vad någon människa hittills någonsin upplevt - anta att du får ett sådant liv tack vare att du såg till att förbereda dig för att överleva de katastrofer som lurade mellan nu och den framtiden, något som förutsatte att du under åren 2011-2021 såg till att bli så rik som möjligt, så att du kunde överleva nämnda katastrofer och få nämnda superlyckliga superlånga outsägligt underbara liv. Då kommer du att tacka mig outsägligt mycket för det här tipset som jag ger dig nu!
(Det förutsätter naturligtvis också att även jag överlever till den dagen. Och det tänker jag göra. Om så bara för att kunna säga "vad var det jag sa!"
)
pengar ger inget, för när jag jobbade inom data, så hade jag den fyrdubbla lönen,
men kvaliten på livet förbättrades inte, pengarna hade ingen mer verkan än att man hade det ekonomiskt bra.
(viss trygghet upp till en viss nivå, vilket även forskning inom området visar på, sen förlorar pengarna betydelse för ditt välbefinnande)
Vad gjorde du med de pengarna?
Jag tror nämligen starkt att du - i likhet med nästan alla rika och höginkomsttagare - hade kunnat göra något mycket mer lyckoalstrande med pengarna än vad du gjorde. Problemet är inte att pengar inte kan köpa stora mängder lycka, för det kan de, problemet är att de flesta förmögna människor för det första inte ens reflekterar tillräckligt över frågan vad som är det allra mest lyckofrämjande sättet att använda pengarna, och för det andra att de, om de reflekterar över det, tänker alldeles för kortsiktigt och okreativt och konventionellt och därför missar en massa kolossalt lyckofrämjande möjligheter som pengarna faktiskt skulle kunna öppna för dem. Det stora problemet är inte att de saker de gör gör dem olyckliga eller knappt gör dem särskilt lyckliga inom
överskådlig framtid (även om det också må vara sant i många fall); det stora problemet är istället att deras överskådliga framtid inte sträcker sig särskilt många årtionden framåt! De försummar att planera för en extremt lång framtid.
Vad de borde göra är att maximera chanserna för att få leva tillräckligt länge för att komma med i det framtida teknikskapade obegränsat långvariga lyckoparadis jag beskrev tidigare. Det vill säga leva maximalt hälsosamt, maximalt intelligenshöjande och maximalt livsförlängande, öka sin självkännedom och karaktär på olika sätt för att kunna få definitivt slut på sin eventuella tendens att festa, knarka och äta för mycket, bl.a. kanske anlita världens bästa livsstilsgurus och hypnotisörer i det syftet, köpa skyddsutrustning, skyddsrum, kolossala proviantlager och liknande för den händelse att det snart sker globala katastrofer av olika slag, och förslagsvis investera en stor andel av sina pengar i forskning för framtagande av friendly AI för att öka chanserna för att den första och därmed avgörande övermänskliga AI som mänskligheten tar fram blir en AI som inte utplånar eller förslavar människorna utan hjälper människorna till ännu bättre livsförutsättningar. Det sistnämnda kan tyckas som en altruistisk handling - att bidra till forskning för framtagande av friendly AI - men det är nog samtidigt bland det mest överlevnadsfrämjande man som förmögen människa kan göra också för sin
egen del de närmaste årtiondena. Det är ett glädjande exempel på hur egoism och altruism går hand i hand och inte behöver utesluta varandra. Poängen är inte att denna sistnämnda sorts liv skulle vara så särskilt mycket lyckligare, än den sorts liv de flesta förmögna lever, under den tid som är kvar innan det kommer övermänsklig AI (även om det nog är det också). Poängen är att
när det kommer övermänsklig AI, så är det oerhört bra för en att fortfarande vara vid liv, eftersom då och endast då vankas oerhörda mängder lycka för en oerhört lång tid framåt.
så min summa är,
Diskarjobb eller vad man nu än jobbar är en bedömningsfråga, alla vill inte ha pengar.
Var glad att inte alla vill ha pengar, och utnyttja det! Det innebär ju mindre konkurrens om pengarna, så att det blir lättare för dig att tjäna mycket pengar, än om alla hade velat vara med och "slåss om" pengarna.
för somliga är det ett bra jobb och mycket givande för alla parter.
sen har du det där med sammarbete, alla delar fyller en funktion och är inte mer eller mindre oviktig.
ta du bort en kugge ur urverket så stoppar helheten, och du får inte in ett enda öre till verksamheten.
Problemet är här värderingen, arbetsvärderingen.. det är lätt att få tag i personer som kan tex diska,
man kan pressa lönerna till minimum, (jäkla sätt bara det)
Det är inte ett "jäkla sätt", det är helt enkelt så att diskningen bara är värd just så mycket för kunden. Om en diskare diskar för en låg lön, och hellre diskar för den låga lönen än inte har något jobb alls, är det konstigt om han anklagar sin arbetsgivare för detta. Det är ju hans eget val att diska för den arbetsgivaren. Hans arbetsgivare hade kunnat välja att aldrig öppna restaurangen
in the first place. Då hade diskaren inte varit i en bättre situation än vad han nu är i, tvärtom sämre, eftersom han då skulle ha ett alternativ
mindre att välja på än vad han har nu. Därför vore det konstigt av honom att anklaga sin arbetsgivare för att han nu har detta extra alternativ som han nu har och som han utnyttjar, nämligen alternativet att diska lågavlönat. Detta gäller hur liten förbättring den situationen än utgör i jämförelse med den situation han skulle ha befunnit sig i om restaurangen aldrig hade startats.
Jag tror nog att du själv fungerar i princip som den där arbetsgivaren, bara på andra områden istället. Om du tänker köpa ett äpple och det finns två exakt likadana äpplen av exakt samma sort i butiken, och du vill ha ett av dem, och det ena kostar dubbelt så mycket som det andra, därför att den odlare som odlat det vill tjäna mer pengar än den som odlade det andra äpplet, vilket äpple köper du? Det billigaste förstås, eftersom inget annat än priset skiljer äpplena åt. Precis så agerar diskares arbetsgivare: de väljer det billigaste av i övrigt likvärdiga alternativ. Det är inget "jäkla sätt", det är bara att göra vad alla kunder alltid gör. Om diskarna nu tycker att de får för lite betalt i förhållande till sin arbetsinsats, får de väl ställa högre lönekrav och rata jobberbjudanden som inte möter deras lönekrav. Att de inte gör detta talar för att de inte tycker att de får för lite betalt i förhållande till sin arbetsinsats. De är nog inte så dumma att de stannar kvar på jobb de inte tror är värt för dem att stanna kvar på. Eller hur är det med det, du som jobbat som diskare?
för en arbetare som kanske sliter sönder sin kropp och hälsa.
Jag har träffat på personer som har haft bra löner, men inget kunnat.
är dom mer värda för att dom har bra lön ?,
Mer värda i vilket avseende? Som kunder kan de definitivt vara mer värda än vad låginkomsttagare är. Om jag vill förbättra världen på något sätt som kostar pengar och därför driver ett företag där jag försöker sälja något till folk för att få pengar till att kunna bedriva sagda världsförbättring, är det bättre om mina kunder är rika än att de är fattiga, eftersom det gör att jag kan få ihop mer pengar och därmed kunna förbättra världen mer. I det avseendet är höginkomsttagare - som potentiella kunder till en världsförbättrare, och därmed själva potentiella indirekta världsförbättrare med sina pengar - mer värda än låginkomsttagare. Eftersom exempelvis 1000 kronor är mer värt än 100 kronor, är en kund som kommer att ge mig en vinst på 1000 kronor mer värd än en kund som kommer att ge mig en vinst på 100 kronor, allt annat lika. Även som potentiella
direkta världsförbättrare är höginkomsttagare potentiellt mer värda än vad låginkomsttagare är, om man jämför dem med låginkomsttagare som "kan" lika lite som de, som du uttrycker det. Detta eftersom de (höginkomsttagarna) med sina pengar kan - om de vill - förbättra världen mer än vad nämnda fattiga kan. Problemet är dock att de förmodligen inte kommer att välja att förbättra världen nämnvärt, om de nu, som du uttrycker det, "inget kan", och därför är de nog i genomsnitt inte så värst mycket mer värda - som potentiella
direkta världsförbättrare alltså - än vad låginkomsttagare är. Däremot, som sagt, är de, om de är mina kunder, klart mer värda än låginkomsstagare i egenskap av att vara klart större
indirekta världsförbättrare - genom att de kan förväntas ge mig mer pengar - än låginkomsttagare. Generellt sett alltså.
Men du kanske menade - med frågan "är de mer värda för att dom har bra lön?" - om deras högre lön är ett
tecken på att de är mer värda? Nej, självklart inte om de, som du säger, "inget kan". Frågan är svårare om man inte vet något annat om dem än att de har hög lön. Är hög lön ett tecken på högre kompetens och högre värde? Hög lön kan nog minst lika gärna vara ett tecken på att man är ovanligt girig och/eller skicklig på att skaffa sig makt och/eller skicklig på att löneförhandla, och det är nog inte ovanligt att en sådan person bryr sig mindre om att göra ett bra jobb än vad andra gör, eftersom han/hon märkt att han/hon inte
behöver göra ett bra jobb för att få hög lön. Detta problem är något man i hög grad kan klandra arbetsgivarna för; de misslyckas ju uppenbarligen ofta med (eller kanske bryr de sig inte ens om) att se igenom giriga men i övrigt inkompetenta karriäristers fasad och se deras verkliga motiv och natur. Jag anser till exempel att vi som skattebetalare och arbetsgivare åt våra politiker borde sänka våra politikers löner rejält, så att vi fick färre pengagiriga och karriäristiska politiker som bara försöker
framstå som att de gör ett bra jobb men gör föga nytta, och fler eldsjälar som söker sig till politiken för att verkligen göra något bra på riktigt för sitt folk snarare än för att tjäna mycket pengar. Låga politikerlöner brukar anses öppna för mutor istället, så att vi får korrumperade politiker, men det kan man undvika genom att radikalt öka folkets insyn i vad politikerna sysslar med dygnet runt, så att de inte
kan dölja några mottaganden av mutor, vilket de kan idag. Jag är inte rädd för att vi får sämre politiker om vi sänker politikerlönerna rejält. Tvärtom är det nog nödvändigt för att få bättre politiker.
(Ett problem i det sammanhanget, som beror på vår parlamentariska demokrati, är att hur mycket politikerna än skulle lova (vilket de i och för sig inte gör ens, men
om de skulle lova) att sänka sina löner rejält från och med början på nästa mandatperiod, kommer de att samfällt bryta det löftet direkt efter valet, eftersom de då i alla händelser sitter säkra med fortsatt hög lön i fyra år till. I slutet på de fyra åren kan de dyrt och heligt upprepa samma löfte och bryta det igen i början på nästa mandatperiod, och så vidare. Röstar man bort dem får man kanske andra minst lika usla politiker i deras ställe. Det är upp till folket att sätta hårt mot hårt och t.ex. vägra betala skatt tills politikerna sänkt sina löner rejält. Om alla eller nästan alla skattebetalare slutar betala skatt, finns det helt enkelt inga pengar till några höga politikerlöner, och problemet är löst.
)
nej, jag hade sparkat ut dom från företaget inom loppet av fem minuter.
därför att dom inte varit intresserade av mer än att få ut en fet lön som dom förhandlat sig fram till. (arbetet var sekundärt)
Ett företag eller person som suger ut allt som finns i samhället ser jag som en parasit.
Tex de som inte vill vara med och betala skatt. Värre än kriminalitet i mina ögon ; )
En parasit är någon som suger ut någon, och att suga ut någon är en handling. Att inte betala skatt är inte en handling, utan frånvaro av handling. En person som inte betalar skatt kan alltså inte vara en parasit. Parasiterna är istället de politiker som nu tvingar folk att betala skatt till bland annat finansiering av höga politikerlöner, taxiresor för politiker, politikerpensioner, etc.
Sen utseende,
Det har inget med kärlek att göra, det kan jag intyga.
Det som sker i hjärtat är helt andra processer än att titta på en skalle med slät hy.
(jag var nästintill ihop med en kraftigt övervikgit tjej, och jag slutade att se henne som överviktig ganska tidigt)
anledningen till varför jag tappade intresset berodde på egenskaper jag inte gillade. inte utseendet.
Jag kan tänka mig att du bara inbillar dig när du tror att det faktum att du tappade intresset för den överviktiga tjejen inte hade något alls att göra med hennes utseende. Hade hon sett mycket bättre ut hade du kanske kunnat ha överseende med hennes "inre" brister och kanske behållit henne och kanske rentav kunnat "se" inre skönhet i henne som du nu inte ser. Kanske "skärpte" hon sig extra mycket i början av er bekantskap och låtsades vara en bättre människa på insidan än vad hon var, eftersom hon anade att hennes utseende inte skulle räcka för att attrahera dig (eller män i allmänhet), och med tiden blev det för jobbigt för henne att låtsas vara en bättre människa än hon var, med resultatet att hon varken uppvisade något attraktivt yttre eller något attraktivt inre som kunde hålla kvar dig. Det är svårt att veta, även för dig som tror dig veta. Människor vet ofta inte vad det är som får dem att känna det de känner och fatta de beslut de fattar - särskilt inte i förhållandesammanhang.
jag var ihop med en tråd smal brud som såg bra ut, men kärleken fanns inte där alls.
Ett enstaka fall bevisar ingenting. Självklart finns det en och annan trådsmal brud som inte har någon speciellt älskvärd personlighet, och självklart finns det kraftigt överviktiga som är så älskvärda på insidan att det kompenserar för deras oattraktiva yttre, men om du har att välja mellan den till det yttre vackraste kvinnan på jorden och den till det yttre fulaste kvinnan på jorden, och du lärde känna dem båda lika väl, och fann att de - om än på olika sätt - hade precis lika fin personlighet och precis lika älskvärda inre egenskaper båda två, vilken skulle du välja?
Mitt intryck är att både sådana tjejer som är attraktiva till det yttre och sådana tjejer som är oattraktiva till det yttre kan vara älskvärda till det inre, men att det - allt annat lika - är lättare att i längden stå ut med en tjej vars former det är en fröjd att titta på, och därmed - allt annat lika - lättare att motivera sig till att hålla ihop ett förhållande med en sådan tjej. Observera: allt annat lika. Jag upprepar: allt annat lika. Självklart kan du alltid hitta undantag från regeln.
Vet du vad fördelen är med att vara 'fattig' '?,
det är som när min son sa till mig, du är den mest tacksamma person som finns.
du blir glad för allt. (svårt att tro efersom jag beter mig som en surpiss på nätet heh)
Jag tror att tacksamhet är ett "tveeggat svärd":
1. Å ena sidan tenderar man vara alltför kortsiktig om man bara går runt och är "tacksam för allt man redan har, oavsett hur lite man har". Det kan nämligen komma en tid då man drabbas av svår och långvarig ekonomisk misär och t.ex. matbrist eller vårdbrist som skapar ett lidande i en som inte ens den djupaste tacksamhetsattityd kan lindra eftersom lidandet är så starkt fysiskt (t.ex. lidandet av mycket svår hunger, eller mycket plågsam cancer), medan däremot pengar skulle ha kunnat hindra att man hamnade i situationen i fråga. Pengar som man kanske bara hade skaffat om man inte hade varit så tacksam och nöjt sig med det man redan hade. Tacksamhet kan lätt göra en farligt kortsiktig och lat.
2. Å andra sidan kan tacksamhet få en att bli så lycklig att man tvärtom kan orka vara mer långsiktig, t.ex. i form av att orka göra vad som behöver göras för att man ska kunna tjäna en massa pengar för sin mer långsiktiga lyckas säkerställande. Till den som har skall varda givet, som det heter. Den tacksamme får på grund av sin tacksamhet ofta mer och mer att vara tacksam för, och då inte bara subjektivt utan även rent objektivt sett så att säga, på grund av att hans tacksamhet får honom att handla mer konstruktivt rent objektivt sett. Men det kräver medvetenhet och vaksamhet, så att lyckan som tacksamheten skapar i en inte gör en kortsiktig och lat.
Jag vet inte vilket av 1 och 2 som väger tyngst. Kanske 2 i allmänhet, men man får se upp så att man inte hamnar i mestadels 1 rätt vad det är. Det tycks nämligen vara lätt att fastna i 1 mycket länge, om man typ bara går omkring och är lycklig av tacksamhet och inte tänker på vikten av att kanalisera sin tacksamhet på ett långsiktigt sätt som i 2.
Ursäkta att det här inlägget blev så kort, jag hade bråttom...
