Vad är filosofi?

[Pilatus]

Den starkares rätt är som jag ser det evolutionens grundprincip.

Verkligen inte. Den egenskap som betyder mest handlar om förmågan att anpassa sig till förändringar. Myggor skulle i princip kunna vara mer framgångsrika som art än elefanter. Hur mycket elefanterna än må demonstrera sin styrka och trumpeta om sin rätt, så är arten hotad.

Men är inte myrorna i så fall starkare?

Nej, men de var fler enligt Eva Remaeus i Fem myror är fler än fyra elefanter.

Människan är inte heller starkast. Visserligen har vi i kraft av vår "intellligens" möjlighet att utrota alla större djur men kanske visar det sig i slutändan att det var bananflugorna som var starkast.

Jag tror mig ha hört att kackerlackor gör anspråk på att vara bra på just överlevnadsförmåga. Kanske har de även förmåga att anpassa sig till olika miljöer och ändrade betingelser för sin överlevnad. Insekterna kanske blir bland de sista som tvingas ge upp då jorden en gång inte längre kan erbjuda några anständiga livsbetingelser.

[ingenar]

Matnyttig filosofi är när man funderar t ex om hur man ska få en sak att fungera, den andra filosofin, när man bara älskar sin egen röst och sjuka tankar, ja där man inte har Gud med i de existentiella frågorna, är enligt mig, som att sitta i en sandlåda och spåna med de andra barnen och gräva i sanden, det enda som man får ut av det är lukten av kattskiten som de får i handen.

[Algotezza]

Matnyttig filosofi är när man funderar t ex om hur man ska få en sak att fungera, den andra filosofin, när man bara älskar sin egen röst och sjuka tankar, ja där man inte har Gud med i de existentiella frågorna, är enligt mig, som att sitta i en sandlåda och spåna med de andra barnen och gräva i sanden, det enda som man får ut av det är lukten av kattskiten som de får i handen.

Vad är det för saker man skall få att fungera med hjälp av den första sortens filosofi?

När det gäller "den andra filosofin":

Vilka sjuka tankar tänker du på?

Varför måste Gud vara med i de existentiella frågorna?

Vad är det för kattskit du talar om?

Vilka är barnen, sandlådan och katterna?

Vem sitter inte i sandlådan?

/Algotezza

[Anders]

Ingenar kommer lite in på vad jag ser som "pudelns kärna" i resonemanget, och anknyter till Zokrates tidiga inlägg om Klarhet:

Jämför å ena sidan

Kants "Den eviga freden", Sartres "Existentalism is a humanism", Platons "Republiken" eller Poppers "Det öppna samhället och dess fiender"

med å andra sidan

Heideggers "Varat och tiden", Kants "Prolegomena till...", Russells "On denoting" eller Wittgensteins "On certainty"

Alla skapligt lättlästa (Z och S då man kommit in i den), antar att ni kanske ser ungefär skillnaden. Och jag tycker de två grupperna visar på två olika typer av "klarhet".

Den första gruppen attackerar något allmänmänskligt rörigt och försöker på en hög nivå få ordning på det, få klarhet, lite som att ge världens makthavare råd om hur de borde göra (Kant föreslår det i "Freden"), kontra den andra gruppen, vilken jag tycker verka fånga mycket i den officiella hållningen i den akademiska filosofin (även om de akademiska filosofer jag känner mer än gärna pratar grupp ett). Den andra gruppen skulle då istället hitta klarhet genom att lyckas förklara någonting logiskt korrekt, gärna nedbrutet på låg nivå, kanske utan att det har så mycket betydelse, mer att det korrekta i sig kan påvisas.

Tycker ni att det resonemanget håller? Är det en vettig uppdelning av filosofin? Kanske lite "den kontinentala" kontra "den okontinentala", har inte riktigt fattat skillnaden där, men är det inte nåt åt det hållet?

[reflex]

Matnyttig filosofi är när man funderar t ex om hur man ska få en sak att fungera, den andra filosofin, när man bara älskar sin egen röst och sjuka tankar, ja där man inte har Gud med i de existentiella frågorna, är enligt mig, som att sitta i en sandlåda och spåna med de andra barnen och gräva i sanden, det enda som man får ut av det är lukten av kattskiten som de får i handen.

Om man underkänner all filosofi som inte "har Gud med i de existentiella frågorna" så är det inte filosofi det handlar om utan religion.
Filosofi måste stå på egna ben utan förutbestämda ramar, annars blir det precis som du säjer mest bara "kattskit"

[Algotezza]

Ingenar kommer lite in på vad jag ser som "pudelns kärna" i resonemanget, och anknyter till Zokrates tidiga inlägg om Klarhet:

Jämför å ena sidan

Kants "Den eviga freden", Sartres "Existentalism is a humanism", Platons "Republiken" eller Poppers "Det öppna samhället och dess fiender"

med å andra sidan

Heideggers "Varat och tiden", Kants "Prolegomena till...", Russells "On denoting" eller Wittgensteins "On certainty"

Alla skapligt lättlästa (Z och S då man kommit in i den), antar att ni kanske ser ungefär skillnaden. Och jag tycker de två grupperna visar på två olika typer av "klarhet".

Den första gruppen attackerar något allmänmänskligt rörigt och försöker på en hög nivå få ordning på det, få klarhet, lite som att ge världens makthavare råd om hur de borde göra (Kant föreslår det i "Freden"), kontra den andra gruppen, vilken jag tycker verka fånga mycket i den officiella hållningen i den akademiska filosofin (även om de akademiska filosofer jag känner mer än gärna pratar grupp ett). Den andra gruppen skulle då istället hitta klarhet genom att lyckas förklara någonting logiskt korrekt, gärna nedbrutet på låg nivå, kanske utan att det har så mycket betydelse, mer att det korrekta i sig kan påvisas.

Tycker ni att det resonemanget håller? Är det en vettig uppdelning av filosofin? Kanske lite "den kontinentala" kontra "den okontinentala", har inte riktigt fattat skillnaden där, men är det inte nåt åt det hållet?

Såvitt jag kan se kan det ju handla om praktisk resp. teoretisk filosofi.

/Algotezza

[Zokrates]

Matnyttig filosofi är när man funderar t ex om hur man ska få en sak att fungera, den andra filosofin, när man bara älskar sin egen röst och sjuka tankar, ja där man inte har Gud med i de existentiella frågorna, är enligt mig, som att sitta i en sandlåda och spåna med de andra barnen och gräva i sanden, det enda som man får ut av det är lukten av kattskiten som de får i handen.

Det kanske inte är det enda barnen får ut av kattskiten.
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/kat ... depression

[Anders]

Ingenar kommer lite in på vad jag ser som "pudelns kärna" i resonemanget, och anknyter till Zokrates tidiga inlägg om Klarhet:

Jämför å ena sidan

Kants "Den eviga freden", Sartres "Existentalism is a humanism", Platons "Republiken" eller Poppers "Det öppna samhället och dess fiender"

med å andra sidan

Heideggers "Varat och tiden", Kants "Prolegomena till...", Russells "On denoting" eller Wittgensteins "On certainty"

Alla skapligt lättlästa (Z och S då man kommit in i den), antar att ni kanske ser ungefär skillnaden. Och jag tycker de två grupperna visar på två olika typer av "klarhet".

Den första gruppen attackerar något allmänmänskligt rörigt och försöker på en hög nivå få ordning på det, få klarhet, lite som att ge världens makthavare råd om hur de borde göra (Kant föreslår det i "Freden"), kontra den andra gruppen, vilken jag tycker verka fånga mycket i den officiella hållningen i den akademiska filosofin (även om de akademiska filosofer jag känner mer än gärna pratar grupp ett). Den andra gruppen skulle då istället hitta klarhet genom att lyckas förklara någonting logiskt korrekt, gärna nedbrutet på låg nivå, kanske utan att det har så mycket betydelse, mer att det korrekta i sig kan påvisas.

Tycker ni att det resonemanget håller? Är det en vettig uppdelning av filosofin? Kanske lite "den kontinentala" kontra "den okontinentala", har inte riktigt fattat skillnaden där, men är det inte nåt åt det hållet?

Såvitt jag kan se kan det ju handla om praktisk resp. teoretisk filosofi.

/Algotezza

Inte bara. Det är också två olika sätt att tänka på. Gäller mer utvidgat inte bara filosofi. Är du ute efter att få en helhetsbild? Att kunna få något rörigt klart, t.ex. så att ett beslut kan tas? Kontra, att bryta ner något i sina minsta beståndsdelar? Lite bottom-up kontra top-down. Verkar som vissa trivs i detaljerna och vissa i det övergripande. Det är sällan det är så snällt att man kan få klarhet på toppnivån genom att vara säker på alla detaljer i en frågeställning.

[Algotezza]

Helhetsbild i ett sammanhang är ofta detalj i ett annat. Koestler har skrivit om detta i boken Janus.

Helhetsbilden av människan som fysisk organism är ju åtminstone teoretiskt möjlig, men denna helhet - människans organism - är ju en del i ett annat sammanhang, i interagerandet med andra, i relation till samhället.

Kan man nå holism genom att mekaniskt addera ett antal atomistiska perspektiv eller bygger verklig holism på en annan kunskapskälla än intelligens vilken vi använder för analys och syntes, dvs. dvs. när det gäller en atomism. Jag tänker då på intuition som holistisk kunskapskälla.

/Algotezza

[Joakim Grundh]

Jag tycker att diskussionen här avslöjar något symptomatiskt på vår "tankeverksamhet" av idag. Vi tänker väldigt målinriktat, fragmenterat och så kallat objektivt. Och jag tror att det är därför jag ser sympati för Zokrates förslag om att tolka/skriva om det till "klarhet".

Vad är det som är problematiskt med formuleringen kärlek eller vän till visdom?

Är det de ingående begreppen?

Jag skall ge ett argument för varför det inte är bra att sätta klarhet som ett mål för den verksamhet vi kallar filosofi. Utan varför vi är bättre att lämna det vid den gamla betydelsen vän/älskare av visdom.

Vad är att nå klarhet? Att veta de ingående faktorerna, att se falskt och sant, veta olika teoriers kontext, veta psykologin hos författare av uttryck. Går ni med på det?

Varför skall vi då nå denna klarhet? Vad är dess raison? Klarheten är där som en slags garant. Garant för vadå kan man undra, och det verkar som att den garanterar frånvaron av ovan negativa värden. Behovet av garanti måste då motiveras. Varför behöver vi den? Det verkar som att vi behöver den för att våra kunskaper inte skall leda vårt handlande fel.

För vi säger väl inte att klarhet i sig är ett mål utan att det är ett medel till ett mål? Eller har klarhet i saker utan relevans också ett värde?

Det verkar alltså svårt att ge något allmänt värde till klarhet, det står alltid i relation till något annat. Eller är antaget som ett ideal eller maxim i sig; -det viktiga är inte att vi kommer rätt utan att vi vet att vi gått fel och vart vi hamnat!

Vänder vi oss istället till den enkla definitionen av filosofi som kärlek/vän av visdom så ser vi att "visdom" är det värdebärande ordet. Vän till, eller älskare av, anger bara subjektet. Vad är då visdom? I min uppfattning är det ett begrepp som syftar till att kunna agera i enlighet med det goda i situationen. Att ha visdom innebär att veta om såväl sitt subjektiva utgångsläge (har jag kunskap eller ej? vilka känslor eller passioner har grepp om mig? osv) som det objektiva förhållandet. Det är alltså något som innefattar kuskap, och metakunskapen om kunskap, samt de universella principerna och kontingenta förhållandena. Det är ett högst idealiserat begrepp, och man kan anta att det är därför som man skriver in vän till eller älskare av istället för att säga att man besitter visdom.

Så vi kan fråga oss om inte visdom förusätter klarhet, men att klarhet inte förutsätter visdom.

Man kan definiera begreppen som att klarhet inte är nog för att kunna agera i enlighet med det som är klart framför en medan visdom är att kunna agera klart på det framför en. Visdomen blir således ett mål i sig, något med värde i sig. Det beror inte på ett "varför". Det verkar inte rimligt att fråga sig varför vi skulle vilja vara visa, men det samma kan inte sägas om varför vi vill ha klarhet.

Ett exempel för detta skulle kunna vara någon som vet med sig att denne har en disposition som inte tillåter ett fritt agerande. Denne skulle kunna utbrista "- vad ska jag med klarhet till? Det förändrar inget i min situation då jag har klarhet i att jag inget kan göra!"

Försök skriva det med visdom; "-vad ska jag med visdom till? Det förändrar inget i min situation då jag är vis över att jag inget kan göra?"

Sen kan man förstås fråga sig vad man vill med sitt liv. Men man bör också fråga sig varför det vore viktigt att få kalla den verksamheten man sysselsätter sig med för filosofi. Vilket värde är det man vill ta över då? Vad är det som är lockande i begreppet filosofi för att man skall vilja kunna tillskriva sig själv eller den verksamhet man sysselsätter sig med för filosofisk?

[Zokrates]

Klarhet är en synonym till att veta, att veta är etymologiskt att se, jmf. ordet vis, lat. "vide", vi kan även
jämföra med ordet insikt.
Liknelse
På ett bord står det en ask, i asken ligger det ett föremål, över asken ligger en grov duk som täcker allt.
Om vi själva vill veta vad innehållet i asken är så måste vi först ta bort duken, därefter öppna asken.
Om vi inte själva har gjort detta så måste vi lita på någon annan om vad som finns i asken vilket
öppnar upp vägen för både vilseledande och dunkla svar beroende på olika intentioner.

Allt behöver vi ju förvisso inte se själva för att tro på och använda som kunskap, men mycket solk måste
vi likväl sortera bort och det är den processen som filosofin borde kunna hantera om nu det var målet.

[freddemalte]

[...]Vad är det som är problematiskt med formuleringen kärlek eller vän till visdom?[...]

Hej Joakim

Enkelt uttryckt är det nog så att definitionen "kärleken till visdom" så att säga spårar ur i det faktum att det inte med nödvändighet är så att det är vist att ägna sig åt filosoferande. I detta framkommer då en slags motsägelse i kraft av att om Person A går runt i världen och älskar visdom innebär det inte att Person A är vis eller utför något vist, det innebär då enbart att denne skulle vara filosof, vilket då reducerar filosoferandet till något tämligen meningslöst. Därur anser jag att det är mer fruktbart, intressant, givande och stimulerande att (oavsett definitionen) se filosoferandet som en slags underökning av livet i olika former - sen kräver det inte att den handlingen (undersökandet) med nödvändighet måste vara en vis handling i sig. Men det är bara mitt perspektiv på det hela.

Hälsar Fredrik

[Joakim Grundh]

Klarhet är en synonym till att veta, att veta är etymologiskt att se, jmf. ordet vis, lat. "vide", vi kan även
jämföra med ordet insikt.

Tjena Zokrates.

Ok, jag läste inte in ett begrepp synonymt med veta i din post. Men jag skulle inte vilja säga att förändringen i konnotation hos begreppet gör något åt argumentationen mot användandet av "klarhet/veta/insikt" som synonymt, eller som definition för, filosofi.

Vetskapen, insikten har inget värde i sig utan måste relatera till något som ger det värde. Eller är synen av något ett som relaterar positivt i sitt värde alltid? Är det då alltid värderat att se mera/flera/större?

"Om vi inte själva har gjort detta så måste vi lita på någon annan om vad som finns i asken vilket öppnar upp vägen för både vilseledande och dunkla svar beroende på olika intentioner."

Jag menar att vi alltid "litar" på oss själva i samma grad. Så det förändrar inget "hur" vi "vet". Utan vilken attityd vi har till vår kunskap, eller dess föremål, är det avgörande. Är jag dogmatisk, förhåller mig relativt till det? Reproducerar jag det som "-det är så att X" eller som "-den där sa att det så att X"?

[...]Vad är det som är problematiskt med formuleringen kärlek eller vän till visdom?[...]

vilket då reducerar filosoferandet till något tämligen meningslöst. Därur anser jag att det är mer fruktbart, intressant, givande och stimulerande att (oavsett definitionen) se filosoferandet som en slags underökning av livet i olika former

Tjena Fredrik!

Men om "filosofi" är "kärlek till visdom" så är filosofi en attityd. Du omtalar det som en verksamhet. "Att ägna sig åt filosoferande behöver inte vara vist". Det där håller inte tycker jag inte. För att attityden skulle vara dålig är väl inte ens något som låter sig avgöras a priori givet definitionerna vi har av "visdom", "filosofi" osv?

Jag tycker snarare att du avslöjar vad du vill att filosofi skall innebära. Och vad du hoppas att verksamheten skall skänka. Och jag tycker att det är att tänka förtingligat. Livet är en process, och vi bör inte sätta mål, eller punkter i livet som de meningsbärande (utan otillbörliga antaganden) utan måste låta processen i sig bära sitt värde. Jag menar alltså att det inte finns ett objekt att finna som kan ange värdet av en attityd likt filosofi. Och jag ser inget mål som föregår processen av att göra omdöme om själva målet i fråga. Så värdet hos målet är alltid ad hoc värderandet av målet enligt mig.

[freddemalte]

[...]Tjena Fredrik!

Men om "filosofi" är "kärlek till visdom" så är filosofi en attityd. Du omtalar det som en verksamhet. "Att ägna sig åt filosoferande behöver inte vara vist". Det där håller inte tycker jag inte. För att attityden skulle vara dålig är väl inte ens något som låter sig avgöras a priori givet definitionerna vi har av "visdom", "filosofi" osv?

Jag tycker snarare att du avslöjar vad du vill att filosofi skall innebära. Och vad du hoppas att verksamheten skall skänka. Och jag tycker att det är att tänka förtingligat. Livet är en process, och vi bör inte sätta mål, eller punkter i livet som de meningsbärande (utan otillbörliga antaganden) utan måste låta processen i sig bära sitt värde. Jag menar alltså att det inte finns ett objekt att finna som kan ange värdet av en attityd likt filosofi. Och jag ser inget mål som föregår processen av att göra omdöme om själva målet i fråga. Så värdet hos målet är alltid ad hoc värderandet av målet enligt mig.

Hello,

Här skulle man då kunna landa i slutastern att vi helt enkelt skiljer oss åt i vår syn på vad filosofi är. Jag ser inte filosofi eller filosoferande som något friflyttade förhållningssätt i kraft av kärlek till visdom som i någon mening skulle bära sig själv som en slags allmän relation i sin egen existens, utan just som en handling i vilken något utförs, och att det som utförs är en kontemplation och en undersökning gällande den värld som jag erfar. Men, ok. Du har säkert rätt vad gäller ordet filosofi och att filosofi är kärlek till visdom och att då den filosofiska akten är en slags handling som emanerar ur denna kärlek. Då kan det helt enkelt vara så att det jag gör, och det som intresserar mig, de facto inte är filosofi i dess rätta bemärkelse, utan något annat i enlighet med min signatur (minus ordet filosofi) i stil med:

"För mig är den fördjupade betraktelsen av tillvaron i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner."

Hälsar Fredrik

[Joakim Grundh]

Ja helt klart är det så att vi skiljer oss åt. Frågan är om det är värt att diskutera, sätta i tvivel, våra olikheter?

Skall lämna er en länk jag snubbla på. Som relaterar.

http://www.youtube.com/watch?v=qnGMM5PUMn4

Jag skall dock säga att jag kom in på filosofin som en anti-filosof. Jag var helt inriktad på en slags naturalistisk rationalism. Nu har jag svängt till att rationaliteter är sina egna entiteter, varför vi kan tala i lag om att vara besatt eller dylikt.

Kunskapen som jag sökte har jag också relativiserat från sanning till sanningsenligt. Dvs jag ser ingen punkt, ens logiskt möjlig, vilken skulle förläna en observation status av primus.

Snarare så antar jag filosofin i enlighet med ett filosofiskt prerogorativ. Filosofin är frågan, som kommer av belägenheten, kastadheten. Jag är existentialist.

Jag ser inte att vi börjar fråga, börjar verksamheten, innan vi är begripen i den. Så filosofin sedd ur det subjektiva perspektivet är ett "återupptäckande" av vilka problem som vi redan står inför. De problemen, eller frågorna, behoven, som sätter den rörelse som kan älskas eller hatas, dvs behovet av vishet inför det oundvikliga. Vi agerar, även i vår passivitet.

Dock håller jag inte med videon. Filosofin är det som kan upptäcka det ideal vilket vi bör bota oss mot. Jag antar alltså inte ett "dåligt" eller ett "bättre" mot vilket vår "sjukhet" eller "perversion" kan svara mot.

Jag ser alltså inte som i videon att anti-filosofi vore att psykologisera, utan att psykologiserandet är ett av filosofens verktyg. Så som alla andra vetenskaper.

Det är intressanta tider nu eftersom man krossparadigmatiskt, och disciplinellt har bevisat brister hos de enskilda vetenskaperna. Det finns en holism som är svåröverträffad idag, men den holismen, eller syntesen av kunskap, som kunde leda filosfin till att vara en ledstjärna igenom anser jag hindras av att vi inte går in i en verksamhet utan ett färdigt mål. Vi missar alltså att processen är det som avtäcker vägen vi behöver vandra och antar istället definitioner och begrepp som anger, ofrånkomligen genom sin logik, att vi måste stäva mot, och inte för. Det är reifikation, men som tur är tror jag är det en del av en process. Det är ett felslut i subjektivet och "identitet" som gör att vi fastnar i att behöva ha kakan före vi äter den för att överhuvudtaget baka den.