Aristoteles sats

[cogito]

Det kan givetvis mycket väl förhålla sig så som du beskriver det, Fann.

Jag har inte egen erfarenhet nog att driva en annan linje. Och det är nyttigt att bli ifrågasatt, så att man inte tror att det är någon allmän kunskap man representerar. Och mycket är ju som sagt inte gott att veta.

Men jag har helt enkelt en fallenhet för "udda" förklaringar när flera står till buds. Det är mera spännande helt enkelt. Därmed inte sagt att jag föredrar att läsa "samstämda" bidrag på ett forum som detta. Jag menade allvar med det som jag sa i "en knöls försvarstal" om att inspirationen kan komma från det håll man minst anar.

mvh/ cogito

[Fann]

Det kan givetvis mycket väl förhålla sig så som du beskriver det, Fann.

Jag har inte egen erfarenhet nog att driva en annan linje. Och det är nyttigt att bli ifrågasatt, så att man inte tror att det är någon allmän kunskap man representerar. Och mycket är ju som sagt inte gott att veta.

Men jag har helt enkelt en fallenhet för "udda" förklaringar när flera står till buds. Det är mera spännande helt enkelt. Därmed inte sagt att jag föredrar att läsa "samstämda" bidrag på ett forum som detta. Jag menade allvar med det som jag sa i "en knöls försvarstal" om att inspirationen kan komma från det håll man minst anar.

mvh/ cogito

Du behöver inte försvara dig att du har en annan idé om begreppsbildning än vad du läst ut hos Ramirez, för det första gällde inte det jag skrev detta att du ifrågasatte honom utan jag diskuterade ditt "embryo" utifrån mina egna utgångspunkter, för det andra är man knappast en knöl bara för att man har en annan uppfattning om något. Det knölaktiga skulle väl vara om man avfärdar det någon annan skrivit som svammel bara för att man själv inte tycker att det som sägs är intressant. Du är intresserad av det som händer före begreppsbildningen? Det är väl inte en så udda eller knölaktig inriktning? Det låter som att du har någon slags hypotes, något du vill "bevisa" men riktigt vad kan jag inte luska ut. Jag gissar att det är något av det andliga slaget? Och på något sätt hänger din tankefigur ihop med "det uteslutna tredje". Även om du inte är färdig med detta kan du säkert utveckla tanken med hjälp av till exempel mig (eller några andra) så att den blir lite mer gripbar. Hur självständig och färdig den blir kan man ju inte veta.

[cogito]

Hej Fann,
Jag visar intresse för Jonas Nystroms bidrag om Fichte under rubriken "Teser" och kommenterar det - inget svar.

Jag visar intresse för Johan Ahlströms artikel om konstelitism och kommentera den under rubriken "Den stora frågan" och kommenterar den - inget svar.

Jag visar intresse för Ramirez artikel om Frihetsbegreppet, ja renav hela kapitel fem i hans doktorsavhandling(?) och kommentera dom - svaret blir "du har inte förstått nånting".

Själv ber du mig att pratar ur skägget och läggar fram "min teori". Om denna måste jag säger att jag själv kan vederlägga denna som den ser ut just nu. Därför avstår jag.

Jag visar intresse och agera "knöl" med adress till författarna: "Det här har jag läst ut ur materialet. Om ni vill kan ni göra er själv till advokat för dessa i o f irriterande felaktiga omdömen och "bygga ut" dom till handfast kritik först, innan de bemöts". Så menar jag den "missnöjde kunden" har betydelse i kvalitetsutvecklingen.

Förr om åren var jag snabb med att framlägga "egna" teorier. Idag vill jag ha egen erfarenhet på mitt konto först. Typ den som Johan framlägger i sina uppskattade berättelser om hur han erfar "tid".

Den här tråden har gett mig tillförsikt i att jag är inte isolerad med min syn på det uteslutna tredje. Likaså med tidsbegreppet (tack vare Johans berättelser under rubriken "Tid".

Återstår att grunna över vad Zenons paradox utsäger om vår tankeförmåga att begripa tänkandet. Är den en utsaga som visar att tänkandet är för "klen" för att tampas med verkligheten, eller är den kanske en nyckel för att komma vidare?

mvh/ cogito

[Jonas Nystrom]

José till Cogito:

Jag fick välja att svara på dit brev eller behandla dig som luft. Men eftersom jag är så osvensk att jag behandlar alla människor som personer, så svarar jag även på dumheter.

jn till José:

I mitt fall var du alltså svensk.

jn till Cogito. I ditt fall har jag varit svenskare än jag gillar. Jag hade inget särskilt att tillägga om Fichtes vetenskapslära eller Steiners utveckling av den. Det var ingen ovilja att bemöta dig, det var vanlig rådlöshet.

Förresten är det väl intressant att det är i sin ordning att använda epitetet "svensk" som skällsord. Vi svenskar är tydligen så coola och medvetna i vår självinsikt att vi står över varje form av nationellt betingad stolthet. Och det är vi så stolta över att vi till och med sväljer vår egen självironi när den levereras av spanska invandrare. Hur brukar de reagera om man i tron att det är helt ok kallar dem fåfänga, hetlevrade svartskallar? Nå, det får vi aldrig veta för vi skulle aldrig sänka oss till att tilltala någon på det viset. Det vore, ähum, osvenskt att vara så oförskämd.

Dessutom hör det inte till denna tråd. Jag ska göra bot genom att bifoga en reflektion till begreppet begrepp:

Grundordet "grepp" är dubbeltydigt, där ligger det gåtfulla. Samma ord uttrycker både ett substantiv och ett verb. José föredrog verbvinkeln och Cogito trodde att José föredrog substantivvinkeln varpå José blev arg. Är begreppet det varmed man griper en tanke eller är det själva gripandet av tanken?

Sedan dristar sig José till att ändra hela metaforiken till synliggörandet: handlingsmetaforen gripa ersätts av varseblivningsmetaforen lysa genom att begreppet (eller kanske begripandet) liknas vid en ficklampa. Eller är det själva ljuskäglan som åsyftas? Skulle det ändra något för Cogito?

Mig tycks metaforbytet innebära en slugt medveten begreppsförskjutning på filosofiska grunder: Begreppet griper OCH HÅLLER DÄRVID KVAR något av tanken (låt oss kalla det idén). Men ficklampan synliggör idén (eller något av den) i sitt sammanhang, dvs utan att först inhämta den till min egen sfär. Lampan belyser idén "out there" i sitt sammanhang av andra idéer (oavsett om jag får syn på dessa sammanhang eller inte) medan begripandet oundvikligen rycker ut idén (eller delar av den) ur sitt givna sammanhang. Frågan är om det då är samma idé. Och en annan fråga är huruvida det ö h t GÅR att varsebli en idé (eller delar av den) UTAN att göra våld på den, UTAN att "störa" den genom ljus eller gripande.

Mitt eget svar är givetvis nej. Det går inte. Vare sig man (be)griper eller (be)lyser idén, vilket för mig redan det är två helt olika tillvägagångssätt, två kunskapsarter med olika resultat, så är det inte den ursprungliga idén man blir medveten om utan det som eventuellt är kvar av den när man har kidnappat den eller skrämt bort dess grannar med en massa frätande ljus. Vissa saker tål inte ljus. Skuggor, till exempel. Själv har jag kommit fram till att det finns ytterligare en annan kunskapsart och att den är att likna vid infraljus. Jag blev därför lite glad att José ersatte begreppet med ficklampan (eller dess lysande) emedan det är mer än halvvägs till det infraljus jag själv är ute efter. Ekolod är för övrigt en annan intressant metafor. Det där som fladdermössen gör.

Detta även apropå Cogitos och Fanns tjabbel om förbegreppslig, efterbegreppslig eller metabegreppslig förståelse och vad det var.

jn

[Jonas Nystrom]

Luften till José: det blåser. Håll i baskern.

[cogito]

Och en annan fråga är huruvida det ö h t GÅR att varsebli en idé (eller delar av den) UTAN att göra våld på den, UTAN att "störa" den genom ljus eller gripande.

Mitt eget svar är givetvis nej. Det går inte. Vare sig man (be)griper eller (be)lyser idén, vilket för mig redan det är två helt olika tillvägagångssätt, två kunskapsarter med olika resultat, så är det inte den ursprungliga idén man blir medveten om utan det som eventuellt är kvar av den när man har kidnappat den eller skrämt bort dess grannar med en massa frätande ljus. Vissa saker tål inte ljus. Skuggor, till exempel. Själv har jag kommit fram till att det finns ytterligare en annan kunskapsart och att den är att likna vid infraljus. Jag blev därför lite glad att José ersatte begreppet med ficklampan (eller dess lysande) emedan det är mer än halvvägs till det infraljus jag själv är ute efter. Ekolod är för övrigt en annan intressant metafor. Det där som fladdermössen gör.



jn

Vad tror du om att begrepp (och idéer?) är helt enkelt symboler, precis som ett diagram eller en frimurareteckning, med vars hjälp man försöker att "varseblir" - och då inte en idé eller delar av den utan "mer" än det "idéella" ?

mvh/ cogito

[Jonas Nystrom]

Jo så är det nog. Ett kryptogram ("frimurareteckning") eller ett diagram är symboler (Symbol. Grekiska. Betyder faktiskt "sammanbollning" påpekar Heidegger - alltså sammanbollning av olika nivåer i samma företeelse; en mångdimensionell företeelse) precis som bokstäverna du tyder nu. Men bokstäverna visar ord, diagrammet begrepp och kryptogrammet idéer. Vissa idéer går inte att komma åt med begrepp. Vissa begrepp går inte att komma åt med ord.

Begreppet "människa" täcks inte av ordet "människa" och täcker i sin tur inte människan som idé (för att inte tala om ord som "mänskligheten"...). Dessutom är varje individ en alldeles egen idé som inte ens är färdigtänkt, dvs. begripen. Eller uttryckt. Vi uttrycker oss genom våra liv, våra beslut och deras konsekvenser i den mån de motsvarar våra intentioner. Kan inte bli färdig eftersom själva vardandet ingår i konceptet; alltså begreppet. Tänk på de tre ödesdisorna vid Mimers brunn. Urd är förpliktelsen, alltså det att veta att man möter sig själv i det som kommer en till mötes. Aning. Skuld är skuld, dvs minne, gravitation, det som gör att vi återvänder till brottsplatsen, driften att återgälda, göra rätt för sig, tacksamhetskänslan. Och Verdandi är just vardande, att man är och blir i samma andetag, att man inte är färdigtänkt. Är det här för ... för kryptiskt? Metaforen är ett oumbärligt redskap när det gäller att se med tankens hjälp. Med ett förfärligt nerskitat ord kallas det spekulation. Att se i tanken är att spekulera. Det vi till vardags kallar spekulation är icke detta. Vardagsspekulationen förhåller sig till den egentliga spekulationen såsom famlandet bakom ryggen förhåller sig till titten i backspegeln. Ordet spegel har samma rot som spekulation. Speculum. Även speja.

Vissa saker kan man inte se genom att titta. Man måste blunda för att se dem. Ska jag se dig som idé så måste jag så att säga se bakom dig som kropp. Jag måste se dig i den inre spegeln. Jag måste alltså reflektera över dig. Då kanske. Och då har vi inte ens kommit till det vi kallar väsen, alltså det väsentliga. Det går ö h t inte att skåda; det kan man enkom vara eller icke vara. Kommunikation blir då kommunion.

Tycker du att jag svamlar nu så har jag nog missat din fråga. Eller så har jag bara uttryckt mig illa.

jn

jn

[cogito]

Du hart fattat frågan väl, Jonas, och jag finner inget kryptiskt i ditt svar. När det gäller "symbolon" tror jag att man kan gå ytterligare längre bort än Heideggers "sammanbollning", som redan har karaktär av överfört betydelse. Jag har för mig att det från början betecknade ett tingest som består bara av ena hälften. Den andra hälften (som kanske fanns på annan ort) passade precis ihop med den ena hälften och dess sammanfogande gav helheten resp. upplysning om att symbolon-ägaren var den rätte. Man kan tänka sig detta som ett slags ID-kort. Jag vet dock ingen källa att ange för detta påstående.

Ja, när ord och begrepp inte räcker att beteckna meningen blir bilden ett alternativ.

Vad konstigt att de gamla nordmännen kunde beskriva (Mimers brunn) saker på ett sådant sätt att vi kan utvinna någon mening i det idag.

Vem kommer att läsa detta forum om tusen år?

mvh/ cogito

[Jonas Nystrom]

Det finns en förunderlig precision in de gamla myterna. Jag får svindel av dem, drabbas av en nästan förlamande vördnad. Vi verkar ju inte ha kommit NÅN VART sen dess.

Symbol där ord och begrepp inte räcker till? Men redan orden och begreppen ÄR ju symboler! Eller?

jn

[cogito]

Jag tror vi är överens om att både symbol (kryptogram), bild, begrepp, ord är symboler med olika "verkningsgrad", eller?

Du skriver:
"Vissa saker kan man inte se genom att titta. Man måste blunda för att se dem. Ska jag se dig som idé så måste jag så att säga se bakom dig som kropp. Jag måste se dig i den inre spegeln. Jag måste alltså reflektera över dig. Då kanske. Och då har vi inte ens kommit till det vi kallar väsen, alltså det väsentliga. Det går ö h t inte att skåda; det kan man enkom vara eller icke vara. Kommunikation blir då kommunion."

Det ger mig tillfället att återknyta till trådens tema -

ARISTOTELES SATS OCH DESS TILLÄMPBARHET.

Var hör den hemma?

Du beskriver tre områden: Kropp, själ och ande. Alternativt: fysisk fenomen, substans och essens (väsen).

Vad tror du om detta:

På det fysiska planet hör begreppet "tid" hemma. Här uppträder förändring. Aristoteles' efterföljares) sats om det uteslutna tredje (antingen-eller) gäller ej.

På substansplanet (själen) hör begreppet "metamorfos" hemma. Satsen gäller ej.

På essensplanet hör begreppet "varat" hemma. Här råder entydighet - satsen gäller därför.

mvh/ cogito

[Jonas Nystrom]

Nja... förändring uppträder på det fysiska planet men har inte sitt upphov där. Tid ligger över det fysiska planet men under det själsligt substantiella planet. Det har lika stora verkningar åt båda hållen men i det fysiska som kausalitet och i det själsliga som teleologi, alltså att verkan kommer före orsaken.

Annars allt väl.

jn

[cogito]

Intressant det där du skriver om tiden!

Har du hört talas om den (ockulta?) lagen om acceleration och retardation? Jag försökte något om detta under rubriken "Vad är tid?"

mvh/ cogito

[Jonas Nystrom]

Den som skrivit bäst om sånt är nog Henri Bergson. Han var väl ingen ockultist i ordets egentliga mening men nog var han hermetiker i ordets vidare mening. Ett russin:

“Precision är vad som saknas mest i filosofin. Ta vilket filosofiskt system som helst och du kommer att finna att det skulle klara sig lika bra i en värld utan växter “

(La Pensée et le Mouvement , citerad i F.C.T. Moore , s. 14, 17, Bergson: Thinking backwards [1996].)

Dessutom är Bergson en av de få som dristat sig till att på allvar sätta sig upp mot Einsteins uppfattning om tiden som den fjärde dimensionen, eftersom denna tankemodell leder till ett materialistiskt förrumsligande av tiden. Tiden som rum ligger på ett helt annat plan. Våning 7 1/2, i huvet på John Malkovitch närmare bestämt... (filmhint). Har du bättre källor?

När det regnar tid har den fattige inget paraply...

jn

[cogito]

The Transcendental Universe
Six Lectures on Occult Science, Theosophy and the Catholic Faith
by C. G. Harrison

Introduction by Christopher Bamford
Most spiritual impulses at work today can be traced back to the nineteenth century explosion of esotericism. In The Transcendental Universe, one of the most enigmatic and thought-provoking works of the period, C. G. Harrison, a mysterious and unknown figure, examines Theosophy from an esoteric Christian standpoint and separates the true gnosis from the false. With great personal courage, he makes public much esoteric knowledge that had remained hidden within the occult orders. Self-initiated and unaffiliated, he speaks authoritatively on: the secret history of Spiritualism and Theosophy; the nature of initiates, esoteric societies, and secret brotherhoods; occult science; the true nature of God, matter, evil, and the evolution of consciousness; the angelic hierarchies: the Archangel Michael, Beelzebub, and the War in Heaven; the coming sixth epoch, and more. Previously known only to esotericists, this important work is now made available to the general public ninety-nine years after its original publication.

Temple Lodge Publishing
224pp; paperback
ISBN:0 904693 44 9


"The re-issuing of Harrison's [work] is a felicitous and significant event. Written during the highest flowering of the Occult Revival of the nineteenth century, this work contains challenging ideas which all persons with an interest in the inner traditions of East and West will welcome. Admirers of Blavatsky, Papus, or Steiner, as well as those attracted to the gnosis of C. G. Jung or of the Nag Hammadi scriptures cannot afford to pass by this unique and interesting work."

[Jonas Nystrom]

Tack för påminnelsen! Jag befattade mig med de där föredragen på 80-talet men har glömt bort dem lite. Ska damma av dem och se vad han säger mig idag, den gode Harrison. Min fotokopia är av en mycket äldre upplaga (de där esoterikernas) så jag har inte tillgång till Bamfords lärorika förord men jag har läst det nån gång. Men ge mig en liten preview av vad i boken du syftade på och som du upplever som relevant! (sidnummer funkar inte men citat och framför allt dina kommentarer).

jn