Men poängen är att jag kan släppa dessa nödvändigheter, bara för att jag HÄR håller fast i något med bestämdhet, så innebär inte att jag gör detta i alla sammanhang. Du upplever kanske att jag är insnöad i nödvändigheter, men dessa är i förhållande till situationen. Det enda jag försöker säga är att jag försöker klargöra en poäng, jag har ingen "värdering" du måste acceptera, dvs inget begrepp du måste hålla fast i, det jag pekar på är en form av flexibilitet, ett annat sätt att röra sig på, men den är extremt svår att visa på.Avantgardet skrev:Läs om ditt eget inlägg med ovanstående i tankarna Jimmy. Jag ser inte att det är Jag som missionerar och är för upptagen med Mina "möjligheter och nödvändigheter", snarare ser jag någon annan. Likväl ger jag detta en chans - både du och jag -, för att någon annan kanske kan finna något i det vi skriver men vi talar inte längre till varandra utan till publik.
Jag har inte pratat om människans-sanna-natur, jag kan använda dessa termer men då bara om du inte välljer att misstolka mig. Det jag menar är att det är absolt så att: alla människor behöver näring, alla behöver gemenskap, alla behöver mening, alla behöver kärlek, alla behöver säkerhet. Det finns naturligtvis undantag till alla dessa former, men poängen är att det går inte att bända på dessa saker hur som helst, eftersom det i isf kräven en väldigt speciell livsstil, dvs att hela livet är dedikerat till detta. Jag har inget problem med människor som väljer bort naturliga behov eller bänder på naturen, men man måste inse att människor har en uppstättning naturliga behov. Jag tror att man kan leva i en grotta, äta mossa och meditera hela dagarna, men detta är inte naturligt, det jag menar är inte på något sätt att förkasta detta sätt att leva, människor får leva såhär om de vill.Nej, jag går inte alls med på det. Det är ett spekulativt antagande och inget annat. Du vill hela tiden tala om "Människans-sanna-natur" och utgår från att du tror dig veta denna i dina antaganden, jag försöker däremot medvetet låta bli att göra just detta. Du stänger dörrar här, inte jag.
Men min poäng av att faktsikt argumentera för en naturlig uppsättning behov handlar bara om att försvara goda saker. Det handlar aldrig om att legitimera etiskt tvivelaktiga handlignar.
Jag förstår ärligt talat inte varför du motsätter dig människor som försöker försvara en natur vilket endast skulle medföra att människor inte tilläts exploateras.
Detta är en tråd du måste klargöra: Du har alltså inget problem med människor som relativiserar bort andra människors behov som ett medel för att exploatera dem? Eller ser du bara saker från motsat perspektiv: Dvs att en gemensam natur medför exploatering? Men då har du inte förstått vad jag menar med grundläggande mänskliga behov, etc. Eller vad är det egentligen du motsätter dig mot? Jag förstår inte.
Och vidare, om du förkastar att människan har ett uppsättning grundläggande behov, vad är det då egentligen du försöker försvara? Om människor inte har ett grundläggande behov av, mat, kärlek, gemenskap, mening, värde osv, hur kan du då ens ställa dig på de "svagas" sida. De svaga existerar inte om de inte har ett grundläggande behov av någonting. Behöver "de svaga" inte mat, kärlek, gemenskap, mening, värde, osv, så finns ingen anledning att försvara dem, så därför frågar jag dig igen, vad är det du försvarar? En slags "frihet" där alla människor får leva hur de vill, dvs att de får prostituera sig, de får knarka ihjäl sig. Vad får de vidare göra? Döda andra? Eller är detta ett kränkande av andra människors.... vaddå? Frihet? Men är inte detta ett grundläggande behov du då tillskridit människor? Vidare så kanske människor runt den som blir dödade må dåligt, och vidare så kanske människor runt den som prostituerar sig mår dåligt, är inte detta ett påhott mot dessa människors behov? Eller är alla "självständiga" individer, som är kapabla till totalt rationella beslut eftersom vi alla föds till autonoma, atomära agenter på ett biljardbord?
Om man inte försvarar ett grundläggande mänskligt behov, en grundläggande mänsklig nautr, oavsett hur detta ser ut, så måste det resultera i att det bara återstår att resonera i totalt instrumentella termer. Men jag kanske inte ser möjligheter som du ser? Förklara gärna...
Till och med liberalister har alltså definerat ett grundläggande behov - dock är deras analys av den mänskliga naturen extremt begränsad, de kan omöjligen ha läst en enda bok i utvecklingspsykologi eftersom de antar att alla föds till autonoma individer. Allt detta är alltså packeterat i naiva modernistisak tankar som i grund och botten bara är en reaktion på kristendomens "förmynderi", men poängen med kristendomens "förmynderi" är att denna i sig själv är en reaktion på ett liberalt klimat, då människor ohämmat dödade andra. Skulle ett sådant barbariskt-liberalt klimat inte existerat, så skulle den tio budorden aldrig behövs introduceras. Men liberalser och andra former av modernister och postmodernister förstår inte sig själva eftersom de är låsta i en naiv västerländsk etnocentrism.
Men du är ju fast i en uppfattning som är djupt etnocentrisk, det är uteslutande bara modernister som resonerar såhär (och postmodernister som helt okritiskt och omedvetet håller kvar i tanken), av alla kulturer jag någonsin undersökt.Du har helt rätt i att inget annat sker än att förvirring uppstår, men det är också det primära syftet. Jag säger inte att det räcker att förvirra EN gång, det är "hushållsarbete". Jag vägrar också att GE nån "Sanningen" att hålla fast vid, du måste SJÄLVA komma fram till denna. Jag betraktar inte människor som behållare att fyllas, utan som fullt kompetenta individer.
Det handlar inte om "behållare som måste fyllas", det handlar om dekonstruktion och rekonstruktion, att tömma och fylla för att högre komplexitet ska kunna växa till.
Detta är en tråd du måste klargöra: När är man en fullt kompetent individ? Från födseln? 1 år? 2 år? 5 år? Före tonåren, efter? Detta är enligt mig en modern vanföreställning som medför extremt mycket komplikationer. (Samtidigt som den sakpar EN form av frihet, som vi naturligtvis ska ha kvar, det är inte det jag motsäger, utan att det uppstår komplikationer)
Så du menar att alla är maktgalna, vi vill alltså trycka ner våra vänner och våran familj?Du trollar inte bort de materiella "problemen" genom att tro på kommunikation. Du trollar heller inte bort "makt" genom att blunda för den. Sen så måste du tyvärr inse att alla inte KAN ägna sig åt den typ av kommunikation du talar om - de har inte det som behövs rent materiellt.
Människor är alltså i grund och botten "oetiska" eller "icke-etiska", alla resonerar instrumentellt och täcker över detta med fina ord?
Det finns inget sådant som "etisk utveckling"? Detta motbevisar dock vad utvecklingspsykologin säger, men jag antar att du också vidare reducerar utvecklingspsykologi till "kulturella konstruktioner"? Även fast den har bedrivits i väldigt många olika kulturella sammanhang? Du tar alltså till ditt trumfkort här? Men om du börjar använda trumfkort kan jag också börja göra det vilket gör att vi inte kommer någonstans.
Men jag förstår ärligt talat inte vad du här försöker säga, hade inte du förkastat Maslows trappa - detta är ju nämligen den mänskliga naturen jag försöker argumentera för som du själv förkastar. Du kan alltså inte anväda en teoribildning du tidigare förkastat? Eller har jag missförstått dig?DU kan sitta och babbla bort dina dagar eftersom du befinner dig högre upp i Maslows trappa, men det kan inte den som kämpa för att fylla magen.
Men du har ju vanföreställningar om vem som är förtryckt. Borgaren är i min värld också förtryck av de sociala sammanhang han indokrineras in i, borgaren är stark, han spelar bara med ett socialt spel.Om vi pratar om känslor som vållade av omständigheterna, vilket är delvis sant (och i ett fall där filosoferande och spekulativt tänkande är något som vi måste betrakta som en lyxartikel, utifrån samma Maslowska trappmodell, så är det allt som oftast sant), så får du likförbannat med ett materiellt problem att göra. Du kan fortfarande inte döma, och det blir ett "ställningstagande" för eller emot en viss typ av leverne i slutändan. Antingen sällar du dig till ett överkonsumerande borgarsamhälle, eller så ställer du dig på de förtrycktas sida - alternativt finner du ett mellanting. Det är resultatet av det du själv säger.
Och vidare så är jag emot ett överkonsumerande borgarsamhälle eftersom jag tycker detta bygger på att människor exploateras i produktonens namn, vilket är en kränkning mot den människans "naturliga behov".
Det jag finner är alltså inte ett mellanting mellan "förtryckare och förtryckt". I min värld finns bara förtryckare-förtryckta respektive "fria människor" som är utanför det "förtryckande-förtryckta" maktspelet - och detta är naturligtvis en förenkling, det beror helt och hållet på vilket sammanhang en människa vistar sig i, vissa människor är fria i vissa sammanhang, men inte i andra.
Borgaren är alltså förtryckt av sociala förväntningar han förväntas att spela med i för att ö.h.t. accepteras - dock är detta en helt annan verklighet en någon som inte ens har en social gemenskap och som blir förtryck av HELA samhället. Borgaren blir inte förtryckt av HELA samhället på samma sätt som den ensamma och isolerade uteliggaren.
PopJimmy skrev:Om du bara är ute för att vinna, så kanske du lyckas argumentera bort relevansen av den andras världsbild och du vinner för dagen, men problemet är att människan du möter då kommer känna sig oerhört frustrerad eftersom han tappar greppet. Det finns alltså här bara utrymme för din världsbild och dina uppfattningar, vilket gör att era världsbilder aldrig smälter samman i en större upplevd delad meningshorizont.
Eller så är det i själva verket inte alls så att något saknas, utan att det är något som är närvarande - dvs en känsla av ett problem, det beror alltså på hur man definierar det.Frustration är en drivkraft. Fråga dig själv vad som fått dig att söka? Måste det inte, per definition, saknas något för att vi ska ge oss ut och leta?
Men det jag frågade var: Är det viktigare att du vinner den retoriska matchen framför att era meningshorizonter smälter samman?
Det är klart det på ETT plan är ett maktspel, men det finns flera plan. I grund och botten vill jag inte ha makt över andra, jag vill att de ska vara fria från världsbildernas förtryck, eftersom de annars kommer att förtrycka mig utifrån sin begränsade världsbild. Men det är sant som du säger, att det är ett maktspel, om vem som släpper spelet. Men det jag försöker säga är att jag är beredd att släppa spelet när som helst, jag vill inte vinna över dig - dvs att jag "står över dig", det jag vill vinna är din tillit i att våga stå på den våning jag står och titta ut över vyn.På ett plan gör det det, och så länge vi har en massa hierarkier så kommer det att göra det. Varför bära skygglappar? Blir det för komplicerat annars? Deal with it!PopJimmy skrev:Det handlar inte om ett "maktspel" där en kommer ut segrande ur matchen.
Jag försöker också detta, och det är därför jag säger att jag inte vill ha makt utan att jag vill fördela den.Du har missförstått mig i den mån att du tolkar mig som strävandes efter makt personligen. Jag söker bara jämna ut spelplanen.
Om vi, för ett ögonblick, antar att din "platta" struktur är det "rådande" i samhället. Hur tror du att någonting ö.h.t. skulle bli gjort? Vad finns värdet i allt detta? Är inte värdet en prioriteringshierarki? Om det inte finns en hierarki av prioriteringar, hur kan värdet existera?
Hur ska beslut fattas om allt är tillplattat? Hur ska problem lösas om allt är tillplattat? Vem ska avgöra vilken riktning saker ska ta? Kommer inte alltid någon att motsäga det alla andra säger?
Jag försöker inte försvara de hierarkier som exiseterar idag, de hierarkier jag tänker mig är mycket mer öppna och dynamiska. Men likväl är det en struktur, saker blir gjorda eftersom människor ömsesidgt accepterar vissa gränser och regler, eftersom det är mycket mer praktiskt, eller rent utsagt: det är nödvändigt eftersom ALLA i grupper så händer detta redan, det har alltid gjort detta och kommer alltid att göra det, och detta är en förlänging på gruppmedlemmarnas individiuella integritet.
Så du menar att våran gemenskap du och jag har är artificiell? Det existerar alltså bara och endast articiella meningshorizonter?PopJimmy skrev:Med "fungera" menar jag att ni delar meningshorizonter - dvs att ni lyckats skapa en känsla av intersubjektiv resonans, en form av "gemenskap" då man "förstår" hur den andra resonerar, det finns alltså ingen "ängslighet inför främligen" kvar. Och säg inte att detta är omöjligt, om detta skulle vara omöjligt skulle tv-serier som "vänner" aldrig blivit megasuccér.
Delad kan i detta fall kallas artificiell och "skapad". Undrar varför amerikanerna lägger på s.k. "canned laughter" på sina sit-coms?
Nej för jag är villig att kompromissa.PopJimmy skrev:Men jag upplever att du inte förstod min poäng. Du resonerar precis som en religiös fundamentalist som bedriver mission. Många bäckar små... Det finns flera sätt att tolka det jag nyss sa, och jag tänker inte nöja mig förrens jag upplever att du iaf förstår vad jag menar - om du sedan inte håller med mig, så är det en annan femma.
Ja, det är väl vad det hela reduceras till i mitt perspektiv. Att vi aldrig kan veta säkert, vi kan bara tro oss veta att den andra förstått. Och förresten: right back at ya!
Vad menar du med detta, jag förstår inte. Vad menar du med att vissa behov går att rättfärdiga men andra inte? Vad menar du med att jag fegar ur? (är det ett exempel eller ett konstaterande om mig)Är det inte just Jag som sagt detta om och om igen? Sak samma. Vissa behov går att "rättfärdiga", andra inte. Bara för att du fegar ur och inte vill ta ställning, så betyder det inte att du går fri från etiskt ansvar. Vart drar du gränsen för "behov"?
Vart jag drar gränsen för behov? Det är alltid en fin gränsdragning. Men det beror naturligtvis på individens psykologiska och fysiologiska struktur i förhållande till sammahanget. Är någon hungring är detta ett behov. Har någon bott ensam och skepsbruten på en ö i fyra månader så finns ett behov av gemenskap. Har någon arbetat på en fabrik i 16 timmar finns ett behov av att sova. Har någon blivit misshandlad och nertryckt av sina föräldrar i perioder av sin uppväxt finns ett behov av att känna värdighet och uppskattning. Har någon ingenstans att sova och det är kallt ute och någon knallar i otrevliga kvaret är detta ett behov av säkerhet och värme. Blir man hela tiden undantryck och bort relativisterad av sina föräldras omdömme då man försöker ta ett initiativ så har man ett behov av att få säga sin åsikt.
Vidare är det skillnad om det är något regelbundet eller inte.
Det handlar om att allt som lever måste få ta plats, samt "interagera och växa". Fysiologisk plats som husrum, fysiologisk interaktion som mat vilket ger tillväxt, känslomässig plats som psykolisk trygghet, gemenskap eller frihet, känslomässig interaktion som "kärlek", värde och uppskappning, kogntiv plats som att få uttrycka sina idéer och bli tagen på allvar, kognitiv interaktion som att vara i en stimulerande miljö och utveckla sin världsbild och kunskap.
Dessa saker ser jag lika naturliga som att växter behöver sol och vatten. Vissa förnekar att människor har dessa behov, men människan är en mycket mer komplex varelse än en blomma. Men allt är i någon menng "naturligt", dvs människor har levt i vissa sammanhang och klarar inte av att leva under vilka villkor som helst. Men människan är naturligtvis den djuret som specialiserat sig på att anpassa sig i att kunna leva många miljöer - alla djur kan inte detta, en fisk dör förr eller senare om den inte kommer tillbaka till vattnen.
Och detta är inte biólogiska resonemang, det är psykologiska, men vi är biologiska varelser, det är så mycket vi delar med andra djur som vi vill förbise, men detta är etnocentrism.
Och värst av allt är viss form av modernism och postmodernismen, som i många meningar totalt förlorat förankringen med kroppen och naturen, modernisterna tror att saker går att bända hur som helst och postmodernisterna här bänt sönder där modernisten började och kvar är förvirring, galenskap, sprickor och fragment. Ska man undersöka något, så måste man förr eller senare inse att livet har sina gränser, dessa går inte att passera hur som helst, då går saker förr eller senare sönder.
Detta är naturligtvis ett pragmatiskt konstaterande detta med behov. Hur sedan människor i deras västerländska överflöd och sofistikerade persversioner definierar specifika "behov" är för mig inte relevant. Jag skiter i människors sofistikerade perversioner, finns det inte mat på bordet och värme och gemenskap i stugan så är det något som inte stämmer. Sen på liberalister och poststrukturalister tro vad fan de vill deras bekväma naivitet.
Du vet skillnad mellan rätt och fel men är inte bortom rätt och fel, alltså är du fast i rättfärdigandet som den religiösa fundamentalisten?Nej, jag har hittat det Jag behöver, inget annat. Och jag lever som jag lär. Jag "skitar ner mig", "I get my hand dirty". Jag väljer sida i Realiteten. Det finns ett växelspel mellan det materiella och det kognitiva, och ingen djävel som sitter på flera miljoner och betalar sin obligatoriska skatt kan identifiera med Riktigt förtryck och utsatthet. Jag ser båda sidor och jag vet skillnad på rätt och fel och därför gör jag den självuppoffringen, jag går inte över gränsen.
"Riktigt förtryckt"...? Nej, problemet är att du projicerar. Alla är inkastade, alla är maktlösa i förlängingen, detta är bara psykologiska svepskäl och syndabockar. Du har genom år byggt upp och laddat begreppet "borgare" med negativt värde, detta blir som en slags psykologisk slasktratt. Det finns inte EN orsak till ditt lidande, det är ett komplext nät av omstädnigheter. Det går inte att reducera och härleda problemen till "borgare" eftersom man kan fortsätta och relativisera saker, du är fast i en absolutisiskt uppfattning som du kollapsar din frustration i. Detta är alltså ett meningsproblem, du har lidit och vill hinna en mening till lidandet. De kristna hittar sin mening i Jesus uppoffrande och du i ditt hat mot "borgaren". Men borgaren är något du skapat, det är en psykologisk abstraktion som du projicierar och tillskrider människor, som i själva verket är lika inkastade som dig i detta.
Du måste förstå meningen BORTOM lidandet. Meningen med ditt lidandet är inte borgaren, det finns ingen mening, du måste dekostruera ditt borgarbegrepp inte hålla dig kvar i det. Meningen bortom lidandet är att detta är livets villkor, för att något ska leva så måste gränser existera, och ja det svider djävligt mycket när något går över tröskeln, när hungern sätter in, när smärtan sätter in. Men du måste inse att lidandet är operonligt, det går inte att reducera till personer du kallar borgare. För en borgare är lidandet något helt annat, men alla upplever lidande. Du måste relativisera borgaren och penetrera lidandet på djupet istället för att jaga projektioner.
Nej jag är ledsen, jag vill verkligen inte reducera saker hur som helst. Men. Alla begrepp är reducerande, och bra begrepp kan alltså göra sitt jobb väl. Jag har inte reducerat allt det du säger till en enkel och lätthanterlig kateogi, detta är bara ytterliggare ett exempel av alla sätt jag försöker kasta ut. Jag försöker hitta så många vinklar som möjligt på problemet.PopJimmy skrev:Klasskrig? Ja här uttrycker du precis det jag antar om mig, vilket vidare förstärker bilden av att jag förstår vad du står, men du samtdigit inte förstår vad jag står.
Problemet är att du fortfarande är i vad man i integrala kretsar menar med 1st tier. Du är redo att slita sönder världen i bitar för din tro eftersom du vägrar att gå över floden och hälsa på grannen.
Ja, visst är det enkelt att reducera allt det jag säger till en enkel och lätthanterlig kategori som du kan avfärda i en handvändning. Du som söker kommunikation som lösning på allt kanske borde ta mig på allvar i stället?
Vad menar du? Jag förstår inte. Jag är högst allvarlig. Vart får du tanken om att jag upplever att människor måste vara "snälla"? Det jag försökser säga är att människor måste lära sig kommunicra så att de kan smäla samman deras meningshorizonter i intersubjektiv resonans/samförståelse.Först. Vad är mest primärt att lösa? Jag pratar om att rädda Liv, du pratar om att folk ska springa omkring och vara "snälla". Så enkelt är det, precis där går skiljelinjen mellan du och jag.
Att vara "snäll" är att låta någon passera ens egna gräns på ens egna bekostning, det gör inte jag hur som helst, jag vill att gränserna ska dras på mer meningsfulla sätt så att flöderna kan flyta på sätt alla håller med om är meningsfulla.
Men du har inte försonats med människan. Det finns inga "skitskallar". Alla försöker göra så gott de kan i att passa in i det sociala spelet, och misslyckas de så söker de sig bara vidare till andra sociala spel som accepterar deras sätt att spela.Jag vet att du i handling inte själv är en av dessa skitskallar som skulle handla illa, men likväl försvarar du dem.
Men förstår du hur människan är som sådan, dvs förstår du dig själv och dina egna behov, så förstår du andra människors behov och då förstår du hur du ska handskas med dem. Ditt sätt att lösa konflikter är inte fruktbart, eftersom du inte förstår att de har behov som de legitimerar och rättfärdigar på PRECIS samma sätt som du här gör, vilket resulterar i att världen och samhället slitssönder mellan spänningar från extremerna. Jag har själv varit extremist, så jag vet vad extremism innebär, men jag har passerat tröskeln då saker börjar pajja och då insåg jag att det finns absoluta ramar.Vad finns det att förstå? Jag är mycket medveten om att de är lika hänsynslöst inkastade i sina situationer, och att de inte kan se utanför dessa. Jag ser dock ingen som helst djävla poäng i att sitta och "förstå" varenda idiot som vandrar på planeten medan andra människor svälter och far illa, det går inte försvara.
Jag har inte på något sätt tillåtit i att människor farit illa, tvärt om. Det är därför jag håller fast vid att det finns universiella behov, att människor är komplexa växter.
Du förstår inte, det finns två sätt man måste vara redo att ta. Du måste kunna inta båda extremerna annars kommer du brytas sönder. Är du lika seriös som mig så gråter du dig till sömns när moderaterna vann valet. Jag satt och grät öppet då de vann valet, kan låta naivt och det var det, det var då jag började inse hur jag höll mig fast i projektioner. Naturligtvis var det inte bara så att jag tyckte det var dåligt att människor skulle "fara illa", jag plankade varje dag till skolan eftersom jag inte hade råd att betala, jag hade knappt ens pengar till mat. Jag håller inte på med ansvarsflykt, jag bemöter människor på sätt som förändrar och påverkar dem utifrån deras nivå.Och innan du nu invänder att "det inget finns att försvara" så bemöter jag den invändningen med att konstatera att även icke-handlingen är en aktiv handling, även att sitta på arslet implicerar att vi GÖR något, och ALLA handlingar är vi ansvariga för. Du sysslar med ansvarsflykt Jimmy.
Jag förstår om du tycker det är positivt att åka in till stan och krossa McDonalds skyltfönster, men jag tycker bara sånt skadar i längden. Det är i förlängingen McDonalds som vinner på detta eftersom den lilla människan går på all deras goodwill marknadsföring.
Att INTE åka in och slå ner människor på andra sidan politiska skalan har inget med ansvarsflykt att göra. Det enda sättet man kan påverka är genom att interagera med människor på meningsfulla sätt så att meningshorizonterna smälter samman i intersubjektiv resonans. DET är att ta ansvar. Vilken idiot som helst kan förstöra ett skyltfönster genom att agera utifrån psykologiska projectioner.
Människor bryr sig inte, de vill ha en syndabock. Jag tar på mig ansvaret själv jag lyfter inte på bördan på någon annan genom att slå folk. Jag har tagit detta på djupaste allvar, annars gråter man inte öppet för okända ansiktet på pendeltåget.
Helt fel. Det behövs gemensamma förhandligar inte atombomber. Det behövs erkännanden av den andres ömsesidiga behov.Vad är det du vill att jag ska förstå? Att "kommunikation" och "delade meningshorizonter" är nåt slags emancipationsideal? Jag tycker det är urusel metodologi om man vill ta tag i riktiga problem. Det behövs handlingar, inte massa snack.
Kul att du för en gångs skull vågar vara lite allvarlig och inte springer runt och leker hela tiden. Kul att du vågar visa de allvarligare sidorna hos livet. Trodde ett tag att du bara var oseriös och bara lekte runt.Det du försöker säga existerar säkerligen bortom hörnet för min nuvarande "meningshorizont", och där låter jag, fullt medveten, det ligga kvar. Det är ett hörn jag passerat och lämnat därhän för att Jag inte fann något av värde där. Och om du är uppriktig i det du säger så bör du visa det genom ta mig på allvar. Jag ser, men jag gillar inte det jag ser, så enkelt är det.
Men om du verkligen tror att våld är lösningen så ber jag dig att försöka hårdare. Ge inte upp. Vi får väll träffas om tio år för en återkoppling och dela med oss av vad vi under de senaste tio åren lyckats åstadkomma genom våra handlingar.
Men du förstår inte att religionen ligger närmare än du anar. Jag pratar i METAFORISK bemärkelse om du ännu inte fattat det. Det är det ENDA sättet man kan tala om saker. Pedagogik är en begränsad verksamhet och då får man ta de verktygen som finns.Jag tycker du är ute och cyklar, och det beror (som jag insisterat på sen våra tidiga diskussion här på forumet) helt och hållet på de där religiösa övertonerna.
Religion handlar i förlängningen om att förstå innebörden av lidande. I Kristendomen ser man Jesus som en metafor för hur lidandet kan övervinnas (om man inte är bokstavstroende fundamentalist dvs), Och i Buddhismen så är det första Buddha konstaterar genom sina fyra ädla sanningar att lidandet är inneboende i tillvaron.
Du kanse tänker "och?" eller "jaha, men vad är poängen med detta?". Jo eftersom hela ditt beteende motiveras av undvikande av lidande så kan det vara bra att förstå hur lidandets "mekanismer operear". Din klasskamp handlar om reducerande av lidande hos andra, hos "svaga", men du har själv inte undersökt varför du beter dig som du gör. Du motiverar och rättfärdigar ditt beteende på ett ytligt plan, men du har filosofiskt inte undersökt dina motiv till botten, eftersom går du till botten, är inget som säger att du måste ta upp något sådant som en "klasskamp", detta är bara "en känsla du har" som motiverar dig på ett medvetet plan.
Men du behöver i förlängningen inte bedriva någon klasskamp, så länge du inte bryr dig om "lindande" som det vore ett problem dvs. Och du dock väljer du att bedriva "klasskamp" då har du alltså tagit problemet med lidandet på allvar, Och det enda jag säger är, om du är riktigt seriös, så kan du då gå vidare och undersöka vad människor som studerat lidandet filosofiskt har att säga, dvs religionen.
Nu kanske du säger att "religion är för veklingar", men då kan jag lika gärna säga att klasskamp är för veklingar. För verkligar som inte orkar styra upp saker ordentligt, utan som är rastlösa och frustrerad och som inte är tillräckligt seriösa för att undersöka vad denna rastlöshet och frustration har sin rot i.
Jag pratar alltså inte om mytisk populärreligion.
Men jag pratar bara i metaforisk bemärkelse. Jag tar ett ord som fått en betydelse för att använda dess betydelse för att påvisa möjligheten av att uppleva en typ av upplevelse.Det är anledningen att jag medvetet söker undvika att släpa in Gud i diskussionerna, som jag personligen mött (förvisso totalt sönderknarkad och psykotisk), och den Gud jag mötte skulle inte tyckt om att jag baserade mitt tänkande på h*n*.
Haha, jag förtår inte riktigt detta stycke. Tror jag är för dum i huvudet just nu. HAHA. Men jag tror att vi kan gå vidare.Jag var något dramatisk i flit där, mest som humor. Nåväl, det är okej för dig att sitta och säga sånt här till mig men jag vill se dig gå fram till en tjej som blivit utsatt för gruppvåldtäkt och kalla henne "småskuren" när hon menar sig "lida". "Småskuret" är ett djävla begrepp som skapats av folk med "småskurna" västvärldsproblem. Jag personligen "lider" inte, jag "njuter", det är ett medvetet val av mig att befinna mig i den situation jag befinner mig i - ingen ansvarsflykt här (varför jag än en gång ber dig ta det jag säger på allvar). Förövrigt anpassar jag också tonen i detta inlägg, genomgående, efter vad jag tror vara behövt inte såsom jag nödvändigtvis själv känner. Jag säger att jag är fullt medveten, var snäll och förstå det då! Vi är helt enkelt oense, och kommer så fortsätta vara.(okej, smajlin var en avstickare, kunde inte låta bli, det kliade i fingrarna)
Ehhh. Va? Nej. Det är inte bara JAG som har tagit till mig det han skriver. Du har inte ens varit i närheten av att förstå vad min integrala filosofi innebär, så det är svårt att kommentera detta.Ser du på allvar inte att du med din integrala filosofi faller på eget danssteg?
Så att slå sönder skyltfönster på McDonalds är "realim" för dig? Nej jag är inte idealistisk, jag handlar, jag angriper roten till orsaken HOS människor, dvs, jag angriper deras föreställningar, jag bankar inte skiten ur dem, eftersom när de kommer ut ur sjukhuset så kommer de bete sig likadant.PopJimmy skrev:Problemet med denna form av idealism jag här upplever att du är fast i, och som jag själv länge varit fast i.
...och som jag hävdar att du ÄR fast i fortfarande. Bara det att skepnaden ändrats så att du inte längre känner igen den. Det säger jag bara för att jag tror du själv vill ha hjälp att se det.
Ja, okej jag kan kalla dig uppgiven. Men OM du verkligen ÄR uppgiven, så har du slutat att lära dig, vilket innebär att all min interaktion med dig är slöseri på min dyrbara tid. Nu kanske jag kommer fortsätta ett tag ändå, vad vet jag, vad vet jag. Jag diskuterar bara om det finns en möjlighet att det jag säger kommer fram, men jag kan aldrig veta om så är fallet eller inte, det enda jag kan göra är att chansa. Men om du insiterar på att du är uppgiven, så förstår jag vad du menar. Jag har då inte längre rätt att säga allt detta till dig, eftersom du inte är kapabel att lyssna och ta till dig det. Nu är jag medveten om att du är uppgiven.Du får kalla mig "uppgiven" då, jag vet vad det är och inbillar mig inget. Som du vet tror jag inte på samförstånd, jag tror inte att det är möjligt.
Men det handlar inte om handlingen UPPFATTAS som "god", det handlar om den är fruktbar eller inte, det handlar om resultatet, konsekvensen, vilken är omöjlig att få total överbli i, men genom feedback och uppmärksamhet så ser man om det man gör är lönlöst eller inte...Jag tror inte att mina handlingar, om intentionen är "god", kommer att alla gånger uppfattas som "god".
Det finns inga "vi". Du måste expandera cirkeln och inte känslomässigt haka dig fast vid attachments av "personliga drag" som "borgare". Det handlar inte om goda mot onda människor, du måste ta din etik till nästa nivå, på ett känslomässigt plan resonerar du precis som en religiös fundamentalist, som en uppgiven självmordbombare, eller nej, du är inte där ännu, men det jag menar är att fortsätter du att trappa upp detta så är det där du kommer sluta. Det är ingen bra dynamik, det är ingen bra spiral. Du måste se bortom ditt "vi". Det handlar inte om grupper, det handlar om hela mänskligheten.Jag gör bara det jag måste göra, för mig och de jag bryr mig om - och som systematiskt förtrycks. Får vi skit så ger vi skit, och ju hårader tag det tas från deras sida desto hårdare slår vi tillbaka.
Ja, som sagt, du måste inse att du håller fast i en form av etnocentrism, du försvarar en kultur, du måste gå bortom detta för att bli 2nd tier. Om du är uppgiven är det naturligtvis omöjligt att ta till dig det jag säger, men är du inte uppgiven, så är detta något jag själv gjort. Det är alltså inget jag spekulrerar kring. Men det är upp till dig att rentvå dina intentioner. Det är svårt, jag vet, det är det svåraste som finns, men det är i förlängningen det som avgör om man är tuff eller inte. Jag kan inte säga att jag själv är tuff i alla perioder, just nu har jag det jävligt tuff och är ganska mosig, jag har en extremt viktig passage jag nu måste ta mig igenom, jag måste åka till soc imorgon med min bror, jag måste stiga upp 6.30, vi måste fixa en lägenhet, eftersom det inte går att bo med farsan om han har tänkt att misshandla oss när han är full. Jag har ingen stans att bo, men lyckligtvis så är jag hos mormor nu, hon säger att hon lovar att ställa upp. Min mamma och plastfarsa kan jag inte bo hos, de har förlorat min lillebror till soc p.g.a. att de är alkoholiserade och allt är kaotiskt där. Jag haft bihåleinflammation och svunnlingar och retningar efter det i flera månder, varit helt mossig och helt pank, samtidigt som kuken fortfarade är paj. Men jag måste fan ta mig kragen nu, jag har varit extremt uppgiven i flera månader, och tillslut lackade farsan ur av att vi inte ger honom några pengar. Jag är inte uppgiven till den graden att jag funderar på att ta livet av mig, jag är bortom dessa tankar, jag är uppgiven och har distanserat mig från allt, haft svårt att ta någonting på allvar. Men nu har jag insett att mina djupa funderingar inte löser mina problem, utan att de snarare rättfärdigar min flykt från att ta tag i praktiska nödvändigheter, som att intala mig själv om att det är meningsfullt att ta vilket skitjobb, i vilken småstad som helst.Fast jag har funnit mitt kryphål, mitt ställe. De kommer inte åt mig, för de har inget att ta mig för. Och så länge jag befinner mig på det stället så kommer jag vara en nagel i ögat på dem. Det är upp till "dem" - d.v.s. beslutsfattarna - att ställa saker "till rätta". Blundar de för problemet så skall tamejfan John Blund ringa i väckarklockan istället.
Men är du uppgiven, så är du inte i verkligheten längre, du tar del av en sekundär värld, en mardrömsvärld där ingen borde behövas vistas. Men det är i förlängingen upp till en själv, om ens intentionen och etik är tillräckligt "ren", om man är ärlig mot livet.Jag betraktar mig som realist, men jag betraktar dig som idealist. Är inte det besynnerligt?
Jag delar ditt scenario, dvs att jag inte haft någon att se upp till, dessamma gäller för min bror. Skillnaden mellan mig och min bror är att jag alltid litat på mig själv, men han har alltid misstrott sig själv, men jag märker att han inte är lika stark som mig, det tar tydligen på krafterna att hela tiden bråka med sig själv, han förstör för sig själv. Han är inne på Nietzsche och tycker 300 är den bästa film han sett på länge, dvs att de som inte är tillräckligt starka går under.Jag har tyvärr aldrig haft förmånen att växa upp med "förebilder" eller folk som jag kunnat "se upp till". Säkerligen där min djupa skepticism bottnar. Jag litar inte på nån, inte ens mig själv, och det finns skäl därtill. Det enda jag "vet" är det jag själv erfarit och jag ger inte avkall på min upplevelse till förmån för någon annans. Köper inte grisen i säcken.
Jag har inte haft någon att se upp till, men i och med att jag litar på mig själv till 100%, så har jag aldrig någonsin tvekat inför att lita på zen eller buddha. Jag vet att det bara är människor som är minst lika seriösa och förtvivlade som mig som sökt sig till zen. Jag har i peroider haft andra förebilder, men ofta är det "religiösa snubbar". Att ha förebilder gör att man vågar växa, naturligtvis är man i början väldigt beroende av dessa, precis man i början är beroende sin mamma när man är liten. Men med åren då man är mogen så inser man begränsingarna och är redo att gå vidare, och när man upprepat denna process tillräckligt många gånger så försvinner behovet av auktoriteter eftersom man inser att ingen auktoritet let under samma uppväxtvillkor som en själv, och man i förlängningen aldrig helt och håller kommer att vara överrens med någon, eftersom man har en helt unik "epistemologisk konfiguration", men detta innebär inte att man inte har mycket saker i bagaget. Jag har extremt mycket saker i mitt bagage, eftersom jag vågat lita på människor fullt ut. Det finns extremt mycket att lära sig av andra människor, och då menar jag inte bara av speciella personer, utan av alla, alla har alltid något de fungerat och uppmärksammat mycket.
Men jag är säker på att man går miste så mycket av att inte hysa tilltro i sina egna möjligheter, att man ska definiera bort alla öppningar, det är en försvarsmekanísm som uppkommit i osäkra sammanhang, men det är aldrig försent att ge upp sin misstro och våga ha tillit i de flyktiga omständigheterna.
Men varför håller du dig då kvar i din misstro?Om du hade hängt med i svängarna så skulle du veta att det inte är så jag tänker. "Jag är" blott och bart det mitt medvetande i skrivande stund är fyllt med och förhåller sig till. Detta "nu" är emellertid alltid redan delat i ett förflutet och ett kommande, som jag använder som referenspunkter för att navigera.
Du förstod inte vad jag menade, jag menade med att inte utgå från något och samtidigt våga göra något, detta resulterar i ett "svar från världen", och från detta bygger jag mina "djupare insikter". "Djupare insikter" är alltså något relativt som bygger vidare på tidigare "djupare insikter".Du definierar apriori "djupare insikter", något abstrakt (en känsla) som hägrar bortom horizonten, för att sen finna dessa. Det kallas "självuppfyllande profetia", ingen bedrift i mina ögon. Ibland kan det vara nyttigt att kasta allt överbord och se klart igen.
Det beror hur du definierar galen. Jag själv kallar mig galen ibland. Det enda jag hyser avesioner mot är människors misstro mot sig själva och andra.Förstår inte din aversion mot galna människor. Världen är absurd, det är en förnuftig reaktion.
Det finns inget transcendet plan. Det fins inget materiellt eller immanent plan. Det finns bara detta. Jag projicerar ingenting. Projicerandet har sitt ursprung i att man inte vågar inse att ens förmåga att förstå orsaken till ens lidande är begränsad och att lidandet är inneboende i tillvaron. Lidandet går inte att "lägga över" på "dem". Det existerar inget "dem", det enda som existerar är lidandet som genomsyrar allas tillvaro och det är allas ansvar att förhålla sig etiskt meningsfullt till lidandet i sig själv, och inte förpassa detta ansvar på ett "du" eller "dem", gör man detta så inser man inte att "vi" är orsaken för "deras" lidandet och vice versa, och detta stoppar aldrig att lidandet hela tiden "bollas över" mellan gruppen. Man måste ta lidandet i egna händer och förgöra det inom en själv, det går inte att förpassa det ansvaret genom att förpassa lidandet till någon annan - man får alltid lidandet tillbaka då. Man måste upphöra lidandet när man väll har det framför sig, det är bara den rena intentionen och försonandet med livet som klarar detta. Detta är inget jag läst i böcker om, jag pratar om en process jag själv går igenom.Jag ser inte någon markant skillnad i att projicera syndabock på ett materiellt eller ett transcendent plan. Jo, en skillnad finns det, den första är möjlig att påverka emedan Gud (som du skyller på) står bortom vår påverkan. Du sysslar, återigen, med ansvarsflykt.
Det är klart du måste våga vara uppriktig. Jag är som sagt en sådan person som hyser full tillit i andra människor, vilket gör att jag aldrig vänder mig bort från dem, jag möter dem alltid.Ska vi göra dem starka då? Vad gör människor starkare än lidandet? Alltså: fördela lidandet bättre. DET är realism. Och du vet varför jag egentligen inte vill tala om det här öppet, det må vara sant men det är fortfarande för kontroversiellt. Hoppas du är nöjd nu
Jag förstår känslan av att vilja förpassa lidandet, och hur rättfärdigat det är, jag kände det igår morse som jag sa, när man väl är där, så kan man inte döma någon som är där, men det jag försöker säga, att hur än övertygande din uppgivenhet än är, så finns det miljoner och åter miljoner andra sätt din hjärna kan lura dig.
Utifrån uppgivenhet så är det du gör fullt realistiskt, jag klandrar dig inte. Det enda jag försöker säga är att det finns andra världar att vistas i, men då måste man släppa sin realism och våga se möjligheter. Hyser man misstro så kommer man aldrig att våga se dessa möjligheter, men uppmärksammar man bara tillräckligt mycket att man hyser misstro så kommer man förr eller senare att skapa ett utrymme för den att existera, vilket gör att man blir mer bekant med sin egen misstro, vilket gör att man lär känna den bättre, vilket gör att man vågar lita mer på den vilket gör att man vågar släppa den fri. Första steget är att medvetandegöra och skapa utrymme för, det är därför jag inte dömmer människor.
Det kan ibland se ut som att jag dömer människor när jag konfronterar dem i, och det kanske jag gör, men jag tror inte att jag alltid gör det. Men en sak vet jag säkert, när någon väl öppnar upp sig så dömer jag aldrig det jag ser, eftersom jag vet att det är verkligt och äkta eftersom jag har tilltro i andra människor.
Haha. Jag gillar dina tolkningar. Jag har inget att försvara här, kanske är det självsuggestion, och antingen är det det. Jag sitter och intalar mig själv om detta hela dagarna eftersom jag annars är rädd att tappa fotfästet och blotta mig... Kanske är det så... hahhahahahahaha... Nej jag tror faktsiskt inte det. Jag har släppt känsloupplevelserna, hur övertygande de än må vara. Eller, det finns ju en känsla man inte kan släppa, men det är en känsla som aldrig upphör, det är känslan av att vara situationen man befinner sig i, det går inte att förhålla sig till denna på något sätt, det går bara att uppmärksamma den.Nej, det gör inte det. Om du kollar tidigare i den här diskussionen (lååångt tidigare) så kommer du se att jag redan gjort invändningar på denna punkt och fortfarande står fast vid dem. Du sysslar med ansvarsflykt och rättfärdigar det genom en djävla mystisk känsloupplevelse. Det är bullshit i mina ögon, kan lika gärna vara något du ätit.
Haha, jag varken inte tror eller tror på en eller flera Gudar, jag använder dessa ord som pedagogiska metaforer. Sen har jag vidare sagt att det inte är på tal om en EXKLISIVE Gud. Hur man definierar Gud är alltså a och o. Och det intressanta är inte om man pratar om Gud, utan HUR man pratar om Gud. Gud är inkluderande, inte exkluderande, det innebär att dina åsikter är Guds åsikter, och det finns inget att dölja, det är bara att slänga fram, det är bara att bekänna allt inför Gud. hahaha. Lätta på hjärtat. Vi behöver inget bås. Vi står nakna inför världen.Ja, ta bort Gud som syndabock och se hur hela ditt bygge faller ihop - vilket jag påpekat tidigare. Djävligt fegt att ha Gud som garant för ens åsikter, sluta göm dig bakom mammas kjolar. SEN kan vi börja snacka på allvar här.
Jo, men min poäng är att jag förstår hur du resonerar och jag kan inte klandra dig. Men detta är inte min stig att gå, jag vet det, och anledningen att jag inte blivit uppgiven tidigare beror på helt slumpmässiga omständigheter. Men jag vet att det inte är rätt stig att vandra, men då måste man vara redo att komprommissa med verkligheten och livet, även fast man känner sig blåst på konfekten just då....och då kanske du äntligen förstår vad det är jag pratar om. Du skulle inte kalla din plastfarsa för "syndabock" här, lika lite som jag kan kalla borgarna för "syndabockar". Det är ett påtagligt förtryck.
Jag kan inte dömma dig. Är du uppgiven så är du, detta har varit bortom din makt. Men det är går att hitta en öppning till andra världar, det är det enda jag försöker säga. Har man bara levt i en värld hela sitt liv så kan det vara svårt att förstå hur andra lever. Jag försöker bara säga att det finns möjligheter, men som sagt i förlängingen så spelar inget någon roll, jorden kommer att spängas av solen, men medans vi ändå är här så får vi väll jobba så långt vi orkar för dagen.Vart skulle du, utifrån vad du nu läst, inrangera mig då?
Nej, jag släpper naturligtvis ut det nuförtiden för att vädra, men jag gör det i konstruktiva banor, eller det beror ju på sammanhanget, men jag låter mig inte hållas tillbaka på min egen bekostnad. Jag har ju som sagt senaste tiden varit beredd att mörda människor om de så skulle behövts. Men det behövs inte längre. Bara man försöker hålla sig till rätt sammanhang så behövs dessa tankar inte. Man måste söka sig bort från de miljöer som gör att man blir för instabil, tills man växt sig starkare.Forskning har visat att "goda" gärningar (léenden och sån shit) har större spridning och längre livslängd. Varför ska vi inte släppa ut aggression och hat? Ska vi skona förövarna menar du?
Men har inte "borgarna" det också isf?Ska de lidande få skylla sig själva och tiga med problemen? Vad är det för djävla skitsnack! Jag tycker afrikanerna har full djävla rätt att gå lös på oss med ursinne och vapen, tills vi ändrar oss.
Min förra flickvän slog ner killar som tafsade på henne, jag skrattade ofta åt killarnas förvåning, men annars så tycker jag att man ska hålla sig på högre nivåer. Har inget emot att folk slåss, mördar eller våldtar varandra. Det är väll upp till dom, men när det väl uppstår en situation så förtsöker jag ofta avvärga den i den mån det är möjligt.Jag tycker kvinnor har rätt att ge män spö tills de ändrar sig.
Det är klart förtryck pågår och att man ska säga ifrån, det har jag aldrig någonsin sagt emot. Det enda jag har sagt är att man måste arbeta med sig själv. Vill man påverka och få inflytande så kan man inte vara så rastlös, man måste ha disciplin, jag har nämligen insett detta av att vara totalt discilpinlös hela livet, det funkar inte.Men det gäller att vara uppmärksam på att förtrycket verkligen finns där och att man inte bara projicerar, det tror jag vi är eniga om.
Klart man ska säga ifrån, och verkligen betona att det är fel, men det viktigaste prion är inte att döma ut någon eller sätta den på plats, eftersom det kan komma ett bakslag, det är bättre att arbeta mot lärande, men det tar tid och tålamod. Själv lyckas jag inte alltid, men detta är iaf vad jag tycker.
Men det är okej om det stavas "klasskamp"?Men förövarna skall heller inte gömma sig bakom svamliga djävla ideologier (oavsett om dessa stavas "vetenskap" eller whatever).
Varför jag är rädd? Jag förkastar inte dekonstruktion, utan ser den som underordnad rekonstruktionen. Jag är inte rädd för att ge upp.Jag ser så mycket rädsla i dig, och du låter den styra dig. Du förkastar dekonstruktion och postmodernitet för att det är en "röra" det är "kaos" m.m. Varför så rädd?
Inser du inte att aggression försegårs av en filtrerad form av rädsla? Man vill inte att något specifikt sammanhang ska uppstå, och för att hindra detta så agerar man, men detta är i grund och botten rädsla.
Att inte vara rädd är att våga stå orörlig och med klart sinne, redo att agera när som helst, i vilka omständigheterna än vå mara, att behålla lugnet och inte kicka igång något självförsvar.
Kaos som i impulsivitet är jag absolut inte rädd för, men kaos som ett resultat av aggression är inte kaos - aggresion är inte en rörelser mot kaos utan mot ordning, dock blir resultatet alltid kaos, men intentionen är alltid att man vill manipulera och kontrolera världen eftesrom man fruktar att vissa omständigheter som man tidigare upplevt och upplevde som obehagliga annars ska uppenbara sig.
Om det inte är så att man insett att kontrollen inte går att hålla kvar, då kan totalt hänsynlöst kaos uppstå - skolmassakrar/etc. Men det jag försöker säga att detta "släppa kontrollen och tillåta kaos" är en reaktion på att man inser att kontrollen inte kan bevaras, dvs strävan efter kontroll är alltid föregående. Vidare så är dessa typer av uttlopp, även fast de upplevs som högst kaotiskal, på en mer subtil nivå alltså en ordningsstrategi - ska man själv inte få ha ordning, ska ingen annan heller få ha det. Det är en reaktion, det är ingen "ren handling".
Att stå kvar och observera det man ser är dock en ren handling, den sker inte som en reaktion i förhållande till något annat, den är inte begingad och därför går den inte att kontrollera och därför kan man aldrig förlora kontrollen över den, men likväl kan man söka sig till denna, och vila i denna och så till vida besegra alla omständigheter.
Hmm, jag tror fortfarande att det aldrig är försent med någonting, så länge man är redo att komprimissa bort en del av sina föreställningar med livet i sin storslagenhet.Panikångest har jag haft som diagnos, men sjukdom är ingen belöning för det liv jag levt, jag skall ha fucking creds inte diagnoser. Snedtrippat har jag gjort ett otal gånger. Knarkat sönder skallen totalt. Varit gravt psykotisk ett oräkneligt antal gånger. Bestrider inte alls det du här säger dock. Tror inte heller på en övre gräns i detta fall, eftersom kontexten (d.v.s. du själv i detta fall) alltid är i omvandling.
Men jag tror att tillvaron bygger på ett evigt förändrande, även fast vi fastnar, och även fast det kanske är ofrånkomligt till och från och även i längre perioder, så är inte detta "vi vill", vi vill ta del av flödet...Att fastna är ofrånkomligt. Det viktiga är huruvida vi gjort ett medvetet val eller inte. Varje situation presenterar oss för val, vi tvingas att ta ställning, det är varandets beskaffenhet, så ser det ut.
Haha. Det skulle säkert se kul ut, och jag har även mina stunder då jag inte spelar etiskt och fint, men jag menar, det är inte samma sak som att fastna i en typ av spel. Det är inget fel att någon gång kanske göra detta, men att göra det jämt, nej det är inte fruktsamt. Är man dock uppgiven så förstår jag varför det inte spelar någon roll, och har som sagt inget mer att tillägga då.Nej jag åstadkommer två saker. Dels får jag dem att tappa masken och dels så måste vi ta i beaktande att det är just Jag som åstadkommer det. En fucking lodis som har koll. Reducera inte bort den aspekten för en bild säger mer än tusen ord Jimmy!
Nej kanske inte, men i förlängningen så handlar det inte om de kan förstå dig eller inte, utan om de kanske förstå deras tidgare begränsningar och "attachments"....Jag kan inte få dem att förstå mig, jag kan bara få dem att förstå sitt eget förhållande till mig - som individ och som representant.
Du borde testa att gå med i en fundamentalistisk kyrkorörelse, vi kan göra det tillsammans om du vill, vi kanske bara behöver vara med i en månad eller så... Om de vill ta emot oss dvs... Men det är bara att plocka fram kostymen och klippa håret antar jag....Pappa är faktiskt landets ledande anti-intellektuella, det är jag som uppfostrat honom. När jag föddes var det första han sa att jag inte var hans son, jag svarade med att pissa på honom. Sen dess har vi klargjort klart och tydligt att vi inte alls tycker om varandra.
Och ytterligare ett exempel på din genomgående avesion mot tillvaron...Din väg är inte min väg.
"Veta bättre", nej inte i allting. Men jag märker ju att hans beteende inte är fruktbart. Det är ju helt uppenbart. Nu dömer jag inte honom, men jag har insett att det är upp till honom om det ska hända något.Kanske det. Du kanske tror dig veta bättre än honom också?
HAHA, men du. Du måste våga försona dig med människor, jag har nyligen lärt mig det, till och från, och man behöver verkligen det. Du måste dra ner lite på kraven och möta den lilla människan, du måste lära dig kompromissa. HAHA kul att jag hela tiden säger "du måste", låter så jävla fult ju. Det jag menar är att JAG har lärt mig kompromissa och att det är värt det. Förlåt om jag är otydlig, det enda jag här försöker säga är att jag har provat olika stategier och insett att vissa funkar bättre än andra. När jag säger "du måste" så menar jag inte att du måste, det är inte en fråga om ett kommando, en kommandering, utan det är i fråga om möjligheter. "Vill du nå hit..., måste du göra så..." Det jag säger innehåller alltid ett "condition" en relativ bit, jag försöker alltså inte säga att det är ett absolut kommando, utan en relativ möjlighet som kommer generera ett absolut resultat. Jag glömmer alltså att lägga till "OM...du vill uppnå ... X....", osv. Det är bara förslag på strategier jag själv testat och som visat sig fruktbara....Jag gör ju det innanför staketet, jag pluggar ju nu, jag lever inte längre på gatan. Men en sak ska du ha klar för dig och det är att jag tänker fan inte vara med i "klassen", jag har ingenting med dem att göra.
Jag kan alltså inte kompromissa i allt, men, jag försöker att lära mig denna förmåga mer och mer. Den är väldigt viktig att kunna har jag insett, man kommer mycket längre. Är man en sådan som dock är redo att kompromissa hela tiden så ger jag det motsatta rådet: sluta kompromoissa hela tiden. Men som vanligt så är det bar att kunna pendla mellan extremerna.
Okej jag förstår vad du menar. Men jag fattar ärligt talat inte. Är du här för att bygga ett samhälle eller förstöra?PopJimmy skrev:Men drivs inte ditt dekonstruerande av att du upplever att din förståelse står ovanför någon annans? Om du svarar nej är du hycklande och naiv, och du svarar ja som har du nyss sagt emot dig själv.
Nej, jag befinner mig i ett marginaliserat - excentriskt - centrum, redan inbyggt i strukturen själv.
Men vänta, jag förstod inte. Kan du klargöra vad det är du instämmer i?Popjimmy skrev:Du menar alltså på allvar att din uppfattning är på samma nivå som en religiös fundamentalist? Men om de är på samma nivå, varför låter du dem inte leka runt med sina övertgelser?
Nu får du förklara detta för mig, jag förstår inte. Jag tycker det verklar uppenbart att du hycklar men inte inser detta själv.
Jag skulle säga detsamma. Vad gäller mig så är det väl upp till dig att döma?
Det är klart mitt beteende är "rättfärdigat", men inte av rättfärdigande tankar i förhållande till en yttre auktoritet, utan en mycket mer subtil process, något inneboende, något som känns äkta och som jag bara kommer i kontakt med då jag är som mest uppriktig med mig själv och som skär igenom allt annat när jag väl möter det, det skär igenom allt skitsnack och all form av sentimentalitet, men samtdigt är det väldigt känslosamt, väldigt rent.Vad skulle kommunikationen du eftersträvar syfta till om inte just att "rättfärdiga" en omfördelning av makt? D.v.s. om den har praktiska implikationer och inte bara stannar vid ett instämmande.
Men inser du inte att du kommer generera samma resultat och att det kanske är värt att fundera på om det inte finns ett helt annat sätt att närma sig situationen?PopJimmy skrev:Men då ska du också hängas med, eftersom du drivs av visionen av ett framtida transcent klasslöst paradis, och de mekanismer som upprätthåller ditt strävande är precis samma som hos den religiösa fundamentalisten. Det är precis samma känsla av rättfärdigande, även om graden av komplexitet i hur modellen ser ut är annorlunda, din är i VISSA bemärkelser - mer sofistiskerad, men ditt tillvägagångsätt är fortfarande precis likadant.
Jajjamensan! Och det är upp dig till att hänga mig!
Nej, men i förlängningen så sker exkluderandet INOM RAMARNA FÖR inkluderandet. Förstår du? Jag har FÖRST inkluderat ALLTING, sen börjar jag med mina exkluderingar. Det är skillnaden mellan oss.PopJimmy skrev:Men du har här delat upp mänskligheten i två läger, precis som den som resonerar kring goda och onda människor, detta är inte fruktbart. Jag pekar inte fingret åt någon, det splittrar världar.
Du faller på eget bevåg. Du delar in världen i "integrala" och "icke-integrala", vad är skillnaden? Jag ser på den integrala filosofins praktiska implikationer och tycker det är urusel metodologi, rent av flodhästskit.
På din absoluta nivå så exkluderar du människor. Och detta är allt ditt sätt att resonera tillåter, väldigt svartvitt.
Men på min absoluta nivå så inkluderar jag människor, och vidare exkluderar jag dem i två kategorier: de som inkluderar alla (2nd tier) och de som exkluderar människor i två kategorier (1st tier), och vidare exkluderar jag 1st tier i 6 kateogorier, men för att hålla det enkelt så är det förmoderna, moderna och postmoderna sätt att resonera.
Den integrala rörelsen och det integrala förhållningsättet syftar alltså till att inkludera och transcendera alltså annat.
Att börja med att exkludera är där vi alla börjar, först med att exkludera oss själva från resten, egocentrism, sen att exkludera våran grupp från resten, etnocentrism, sen att inkludera alla. Detta är a och o i integral filosofi, som i sin tur bygger på olika former av utvecklings psykologi, dvs man har studerat och följt upp människor hur de förhåller sig till världen.
Men som sagt, om du tror att du verkligen "löser något" så tror jag att jag är rädd att jag inte håller med dig. Dock blir du säkert avreagerad vilket är något helt annat. Att det känns bra och att problemet är löst är alltså inte samma sak.Man får anpassa medlen efter situationen, så enkelt är det. Det håller jag med om.
Men poängen är att det är våra egna horizonter som sätter möjligheterna. Klandra inte mig för de möjligheter du ser.Nej, och det är det här jag tjatat så förbannat på, det finns över 6 miljarder stigar på planeten. Ingen går omkring i nån annans skor. Du projicerar ett slags universell människa men som egentligen bara är en spegling av du själv.
Men konstigt nog så har jag träffat människor som är i vad Wilber menar 2nd tier, och med dessa människor känner jag en otrolig resonans med. När vi träffas har vi inget som helst problem med att tycka olika, det handlar inte om ett gulligt hippiegathering där alla måste vara samt, utan det handlar om att i grund och botten så inkluderar vi alla, och här efter kan vi börja gå in på detaljerna och jämföra våra skillnader.På det sättet kommer du med all säkerhet aldrig att möta någon annan än dig själv Jimmy. Å ena sidan talar du om att möta folk på deras nivå, å den andra om det gemensamma. Det partikulära, det singulära. Det partikulära, det singulära. Hur ska du ha det? Ett klassiskt fall att dekonstruera. Sen så märker jag att du gärna sammanblandar begreppen dekonstruktion och destruktion. De konnoterar lite olika saker, både i vardagsspråk och inom filosofin.
Kan förstå om detta låter illa i dina öron, men som sagt, det måste det göra.
Jag kan lika gärna fråga dig, varför är motsatsen så viktig för dig? Jag har INGET problem med att människor INTE är överens, men så fort två personer är överrens, så måste du tjoa och komma med brandsläckarn. Inser du inte att jag kan inta två förhållningsätt, medans du ska envisas med att hålla dig fast i ett?Varför är BEGREPPET "samförstånd" så viktigt för dig? Varför håller du krampaktigt fast vid det? Vad ändras i realiteten om du släpper det?
Klart det inte är, det håller jag med om. Men vad ska jag säga, jag måste ju hoppa fram och tillbaka med att hålla med och inte hålla med, det är ju så inlärdning sker: adaptionen sker genom assimilation och accomodation. Inlärningen sker INTE genom att bara assimilera saker, du måste sätta ihop dem till ett sammanhang, annars är det saker som hänger löst och detta är det moderna analyserandet som postmodernisterna drog vidare tills det inte blev meningsfullt längre (dvs, till accomodationen inte länge var möjlig).Vad ska jag säga? Du kategoriserar mig, du objektifierar mig och mina erfarenheter, så får man inte mänskliga möten att fungera. Det är inte ett "öppet" förhållningssätt.
Jag förstod inte riktigt inte vad du försöker säga här...PopJimmy skrev:Men vad har du för djävla vanföreställningar egentilgen? Kom ner på jorden människa. Man behöver inte vara SÅ överrens. Man behöver bara vara så tillräckligt överrens om att båda två parter är begränsade i sin utsträckning av att förstå världen - detta gör att en större ödmjukhet inför den andras synsätt tilltar.
Nja, jag tycker det räcker med att inte objektifiera personer (alltså ett jag-det förhållande) och istället möta dem som subjekt (jag-du). Det är en annan sak om vi pratar om övergripande problem, bortom relationen mellan du och jag, för då måste i av nödvändighet tala om fenomen som objekt.
Men detta är bara hur västerlännigarna drar sina gränser, dvs att medvetandet och tänkandet är situerat i individer, det stämmer inte alls med nödvändighet. Jag läste nyligen lite om en av japans mest framträdande filosofer som låtit sig inspirerats bla av zen,PopJimmy skrev:Du har inte denna ödmjukhet, det måste vara exakt annars får det vara, det är idealistiskt, det är ingen som kommer komma dit. Du måste ta din djävla slutsats om att det är omöjligt för två människor att exakt mötas och ta detta som en ny utgångspunkt, du måste våga möta människor mer, kompromissa på vad du upplevt.
De kan fysiskt mötas, vilket sinne detta än sker igenom. Men medvetanden mötas, nej. Oförmedlad kontakt är inte möjligt, det säger sig självt.
)!