Symbolens kausala påverkan?

[Avantgardet]

Så förstod jag dig tidigare, kanske missförstår jag ännu då min kritik är så oerhört simpel: vi kan inte förhålla oss till något som vi aldrig erfarit. Även att dröja med ett beslut kräver att vi är medvetna om denna "valmöjlighet" (att dröja), det krävs begrepp till det vill säga. Jag skulle emellertid säga, på ett rent elementärt plan, att även dröjandet är en handling. Det nyskapande skulle vara fullständigt meningslöst nonsens - som Algotezzas "brunkig gnosk" - då det saknar all perceptuell substans - och då måste vi ändå minnas att det är en begreppslig konstruktion som bygger på en redan befintlig språklig konvention (att bryta mot konventionen kräver alltid redan konventionen). Så enkel är min kritik, och det är det som får mig att tro att jag helt och hållet missar poängen här nånstans.

Jag är själv inne på detta med improvisation, men är osäker på hur det skall förklaras. Som jag ser det nu så måste jag säga att vi alltid improviserar, även när vi inbillar oss att vi inte gör det, emedan våra produkter ger sken av något annat (men en produkt för mig är att betrakta som ett närmande till något ett flertal gånger i följd - detta resonemang gäller även för tankekonstruktioner och systembyggen).

[J R Auk]

Så förstod jag dig tidigare, kanske missförstår jag ännu då min kritik är så oerhört simpel: vi kan inte förhålla oss till något som vi aldrig erfarit. Även att dröja med ett beslut kräver att vi är medvetna om denna "valmöjlighet" (att dröja), det krävs begrepp till det vill säga. Jag skulle emellertid säga, på ett rent elementärt plan, att även dröjandet är en handling. Det nyskapande skulle vara fullständigt meningslöst nonsens - som Algotezzas "brunkig gnosk" - då det saknar all perceptuell substans - och då måste vi ändå minnas att det är en begreppslig konstruktion som bygger på en redan befintlig språklig konvention (att bryta mot konventionen kräver alltid redan konventionen). Så enkel är min kritik, och det är det som får mig att tro att jag helt och hållet missar poängen här nånstans.

Jag är själv inne på detta med improvisation, men är osäker på hur det skall förklaras. Som jag ser det nu så måste jag säga att vi alltid improviserar, även när vi inbillar oss att vi inte gör det, emedan våra produkter ger sken av något annat (men en produkt för mig är att betrakta som ett närmande till något ett flertal gånger i följd - detta resonemang gäller även för tankekonstruktioner och systembyggen).

De menar väl snarare att; vi förhåller oss alltid till det som erfars. Är inte det en truism?

Att du menar på att begreppen bygger den perceptuella substansen tvistar de lärde ju om, du och jag. Jag vill ju mena på att det finns något mer basalt som är koncept, varpå begreppen vilar, som inte är knutna till något kulturellt system. Det förändrar din motsägelse men visar inte om den är falsk eller sann.

Jag håller helt med om att dröjandet är en handling. Jag behandlar det som en handling, ett aktivt val, i min skrift. Men vilken relevans har det i sammanhanget?

Så för att bemöta din kritik; vi kan inte förhålla oss till något som vi aldrig erfarit.

Så du menar att vi inte kan förhålla oss till politiker i clownkläder? Nej det tror jag inte. Det du menar är att vi inte kan förhålla oss till politiker, oavsett vilka kläder de har, om vi inte har presenterats för politiker och det medföljande förklarande och förståelseskapande.

Så hur skulle det att vi inte kan förhålla oss till något nytt inverka på min tidigare uttryckta mening? Jo enbart om vi antar att förutsägelse, fantasi, är något som inbegriper det som inte redan finns i hos medvetandet hos den som fantiserar, eller gör idéer. Men något sådant har jag aldrig hävdat. Det är därför jag gjorde analogin till den hermenutiska cirkeln. Det är genom att testa våra antagelser om framtiden, genom observationen, som vi skapar nya begrepp, eller i min mening koncept som ligger till grund för begrepp.
Vi bygger med det från minnet, i en tänkt framtid, där observationen anger sanningens relation hos det byggda mot det observerade. (observation i bred mening)

[J R Auk]

Tänk dig legolådan du bygger av.

Det jag frågar mig är, alla bitarna sammantaget, om det finns ett fixerat antal kombinationer av byggen vi kan göra innan, i en ideell värld, eller om det är först när det byggs som potentialen uppstår.

Och detta anser jag vara den viktigaste frågan inför våran meningsskiljaktighet i denna fråga.

Jag tror att du har sniffat dig till min ambivalens inför ovan nämnda. Och att du därför har sett det som att min text implicerar en idé om en substantiell framtid. Men jag har inte bestämt mig här. Jag har suspenderat mitt omdöme då jag inte kan förstå hur jag kan nå klarhet i frågan. Jag är inte säker på att det har någon relevans, utan att det bara handlar om två sidor av samma mynt.

Det som däremot är ofrånkomligt om man håller en syn på världen som utan tid och medvetandet som en anordning som gör förutsägelser om det varandes omvandling, är att framtiden (så som jag definierat den tidigare i texten), förställningen om rörelsen, påverkar nutiden, och vår verksamheten inför, och i, observationen.
Denna ofrånkomliga påverkan är en produkt av vårat medvetande.

Men här kommer det lustiga, om det är så att vi gör förutsägelser om framtiden, så är det bara en epistemologisk fråga huruvida denna förutsägelse stämmer överens med det som rörelsen hos det som observeras kommer leda till. Då är det alltså bara en epistemologisk fråga   huruvida den fysiska framtiden, samtiden vi inte än har nått, har påverkat  det som vi står i innan vi står i det som komma skall. Där finner du relationen till den substantiella framtiden och dess möjliga påverkan på agerandet.