Oändligheten

[Pilatus]

Fast vissa av oss tycker det är roligt att tänka, fantisera och spekulera och det måste väl vara tillåtet det också.

Självklart är det tillåtet att fantisera. Einstein framhöll att det verkliga tecknet på intelligens är inte kunskap, utan fantasi. Han använde sig av den då han undersökte sina hypoteser om rummet och tiden. Han fantiserade (beskrev) även om den fotoelektriska effekten, för det han fick Nobelpriset i fysik år 1921.

[SigurdV]

Alla är vi lite olika... jag tror min tonvikt ligger åt det kreativa...
vill att spekulationen ska ha konsekvenser ... det är ett kännetecken på sanning!
Om det inte leder nånstans har man nog fel.

[Algotezza]

Då får jag det till att den sats jag ser inte är en binär sträng men att den orsakats av en binär sträng i datorn.

Ja, vad "är" det vi ser på skärmen "egentligen"? Är den binära datakoden "tinget-i-sig" för texten?

/Algotezza

Låter inte orimligt...En aning metaforiskt kanske.

Datorprogrammet som översätter datakoden - tinget-i-sig - till texten - tinget-för-mig - på skärmen kan då liknas vid åskådningsformer (Kants begrepp).

/Algotezza

[SigurdV]

Då får jag det till att den sats jag ser inte är en binär sträng men att den orsakats av en binär sträng i datorn.

Ja, vad "är" det vi ser på skärmen "egentligen"? Är den binära datakoden "tinget-i-sig" för texten?

/Algotezza

Låter inte orimligt...En aning metaforiskt kanske.

Datorprogrammet som översätter datakoden - tinget-i-sig - till texten - tinget-för-mig - på skärmen kan då liknas vid åskådningsformer (Kants begrepp).

/Algotezza

Översättning ...kontextbyte? ... är intressant. Jag har inte tänkt färdigt där.

[pontusfagge]

Vore lite interessant att höra era funderingar till detta. .

Jag brukar leka med tanken med hur världen ser ut för en myra kontra människa. Om man tänker sig att myran har ett medvetande, var hade gränsen gått för vad den hade kunnat föreställa sig? Om man tar ett steg till i jämförelsen av fysisk storlek kan man tänka sig solen, eller vårt solsystem, som en organism med ett medvetande. Borde inte den/det i såfall komma närmre i sin föreställningen av oändligheten än vad människan kan?

[Plattfot]

Mellan det oändligt lilla och det oändligt stora bör man nog vara lagom stor för att se så mycket som möjligt.

[Pilatus]

Ju mer man drömmer om sitt själv desto mindre har man själv nått att uppleva sitt egenvalda sätt att våga vara, ja likt den segervane vilken Alltid önskar finna brister i dem som bor nära dennes egna levda nu samt hela tiden vågar välja att falla offer för sin egen eld, vilken hela tiden glöder fram ur dennes själv via sitt egna själviska sken.

Du läser mitt ovan och jag tänker att kanske man kan träffa långt mer gemensamma, ja även mindre smakpräglade insikter ´här´ än i tanken som sin egen tidstjuv!

Rösten låter bekant, den litet svårforcerade syntaxen, splittrade skärvor som får fantasin att trögt börja röra sig. Vad är det för slag av meddelande? Det är som att försöka analysera en dikt av olika stämningslägen, infall och reflexer. Kanske förmår jag bara se en yta.

[Pilatus]

Jag vann faktiskt inget då pålästa jag tidigare levandes uti detta forum valde att ej uppföra mig korrekt och då avvek från att respektera andras ovetskap ja trots förstådda läsdramer förhöll jag mig hela tiden till det uppförda mig själv som ett arsel pga av att livet mitt då befann sig olycklig och bräcklig som inuti en livsklyfta, förlåt mig../CW

Välkommen tillbaks! Har just gjort ("byggt" enligt min son) en Sazerac Cocktail. Han lärde mig den i somras. Förstörde den första då mängden Pernod endast skall fukta insidan av glaset. En utmärkt cocktail.

[Illusionen]

Genom att vara så verklig som möjligt, dvs acceptera sinnena fullt ut så kan man alltså komma till insikt om det jag tror du menar med G eller imaginär. Dvs utgå från det vi är med vår "illusion" och bygga vidare därifrån. Sinnena måste vara grunddefinition tex en känsla. Den är vad den är och måste betraktas som definition av något verkligt. Det beskriver något så exakt det går.
Att utgå från något annat blir ju som att utgå från något falskare och det man kommer fram till blir ju även detta inte mer sannt.
Genom att använda sig av det atomära när man byggger upp sin "världsbild" missar man mycket annat användbart. Dvs man bildar teorier på bristfällig information. Undefär samma som naturvetenskaplig utveckling. Att tex förstå jorden som platt blir följden av brist på information (observationer).
Spinoza menade på 16 hundra talet att naturvetenskapsmännen, även om de missförstods inte kommer att lyckas förstå världen då de bara kunde registrera en liten del av den. Att de aldrig kan lyckas helt på detta sätt (om de inte hade oändligt förstånd, dvs var gud).

Orsaken till att jag ibland misströstar är att ingen lägger någon vikt vid det jag anser vara fundamentalt.
Flertalet börjar med att bygga sina resonemang på det jag benämner ”egenskaper” och odefinierade fenomen,
utan att fästa något avseende vid att dessa FÖRUTSÄTTER ett medvetande och ”vår verklighet”.
Det är detta jag brukar likna vid att man ”börjar en bit upp på stegen”, utan att förvissa sig om vad stegen vilar på.
Om du tänker efter så hör även ”känslor” så som du beskriver dem, hemma under ”jaget” och ”medvetandet”.
Så länge medvetandets struktur inte involveras och beaktas tenderar resonemangen tyvärr då att få karaktären av
”att försöka lyfta sig själv i håret”.

Detta är alltså anledningen till min inledande fråga.
För att resonemangen på denna tråd ska kunna göra anspråk på att vara underbyggda och hjälpligt förankrade bör man
därför återgå till medvetandet, och ställa den för logiken fundamentala frågan,

- FÖRUTSÄTTER / KRÄVER MEDVETANDET NÅGOT ?

Svaret bör rimligen vara JA, och då inställer sig frågan hur detta ”något” påverkar synen på
OÄNDLIGHET och EXISTENS ?
Går det verkligen att förbise detta ”något” som nu verkar vara fallet ?

Har du begrundat frågan, och förstått dess betydelse ?

Hälsar och undrar
Illusionen

[SigurdV]

Ordning. Tid. Sen blir jag osäker: Information? Kommunikation?

[SigurdV]

Tänk att du inte riktigt fattar att vi gillar dej!?
(Kan det vara så?)
Kanske skrev nån här till nån annan, hallå hur mycket dyrbart går då inte förlorat?

Är det den tatuerade döskallen? Välkommen tillbaka i så fall!

[Illusionen]

Ordning. Tid. Sen blir jag osäker: Information? Kommunikation?

Man kan besvara frågan på olika sätt, men oavsett vilket, så måste det IMAGINÄRA tas i beaktande.
Av övriga inlägg att döma förefaller det som jag är ensam om den uppfattningen.
Jag är inte ens övertygad om att någon förstår min inledande fråga, och då är det verkligt illa ställt.
Har du något råd att ge mig Sigurd ?

Hälsar
Illusionen

[SigurdV]

Vad är imaginärt? Vårt medvetande?
Annars är det väl imaginära tal som jag inte så gärna tänker på...

[förstår mig själv]

Hej illusion. Trevlig att du svarade på mina funderingar. Det jag tänker mig imaginärt är något bortom det vi kan förstå. Kanske är det fel tänk av mig. Har bara gymnasiematte som grund. Räknat lite komplexa tal men mer än så var det inte. Var i och för sig interesserad av matte och försökte förstå det mesta på djupet. Dockinte med komplexa tal har jag för mig. Kanske missade man något viktigt där. Vill tillägga att det var över 20 år sedan och jag har glömt mycket(märkte när jag skulle hjälpa min dotter,gick natur).
Det jag menar existerar är kalla den subjektiva världen. Visst är det en illusion men som sådan existerar den. Är verklig. Något annat vore orimligt att tro. Enligt mig kan vi beskriva vårar förstånd och dela in det i 2 "komponenter". Registreringar och IQ. Mer än så här behövs inte för att se samband/naturlagarna. Eftersom antalet möjliga tankar (teorier) är oändliga skulle inte hjärnan kunna utföra något vettigt om den inte hade ett mål. Målet är att må bra. Dvs känslorna styr vad hjärnan ska förstå.
Känslorna är förutom våra värderingar (avgör vad vi vill) även en registrering. Dvs information. Måhända att även känslorna inte är exakta (detta vänder jag mig lite imot, vi kan ta det senare om du vill), men iså fall som illusion betraktat är de ändå Sanna och verkliga. Dagens sätt att förstå/naturvetenskap har inte insett att om man använder sinnena och inte bara ögonen (rummets dimension/illusion) så skulle man förstå mer och djupare hur naturen fungerar.
Som jag har förstått dig har du byggt upp/fått en idé om "naturen" och kan se och förstå att din modell måste gälla. Detta dock genom att utgå från illusionen. Ideer uppstår inte av en slump. När vi får informationen (vi kan kalla det är redo/mottagliga), kommer idéerna fram. Tanken uppstår. Mitt sätt att förstå bygger på den "subjektiva" verkligheten". Trotts allt är det ju i den verkligheten vi lever och det är där allt sker. Allt som ärviktigt alltså. Därför är den verkligheten/illusionen det viktigaste att förstå. Kanske kan man via den imaginära världen förstå mer om illusionen och då blir detta en vi kan kalla det algoritm, som kan användas för att uppnå något.
Tänk själv. Det är viktigt att man bygger sina ideer på något verkligt. Att något defineras. Ett mätinstrument tex. Våra känslor/sinnen är exakta. Vi litar tex på ögonen. Däremot förstår vi inte våra andra sinnen. Det vi känner registrerar jag som en absolut sanning. En "verklighet" som inte har enhet utan förstås endast genom att känna. Något annat än det som känns är det inte, utan det vi känner är exakt. När man blir mer medveten om vad man känner kommer man se olika samband. Inser att det atomära fyller många "funktioner". Att det som sker kan förstås på olika sätt. Att det finns högre ordningar. När man upptäcker sådana ryser man av vällust. Verkligheten/det atomära faller ut på ett underbart sätt. "Mirakel sker hela tiden". Allt som sker har flera "syften" samtidigt. Detta går att förstå.
Vi har missat oss själva att förstå människan i vår jakt på materiens hemligheter. Vi är ju skapta för att förstå människan/oss själv. Vi är fantastiska varelser med nästan oändlig potential. Vi är inte alls lika bra på att förstå "fel" saker. Tur är väl kanske det

[Illusionen]

Hej illusion. Trevlig att du svarade på mina funderingar. Det jag tänker mig imaginärt är något bortom det vi kan förstå. Kanske är det fel tänk av mig. Har bara gymnasiematte som grund. Räknat lite komplexa tal men mer än så var det inte. Var i och för sig interesserad av matte och försökte förstå det mesta på djupet. Dockinte med komplexa tal har jag för mig. Kanske missade man något viktigt där. Vill tillägga att det var över 20 år sedan och jag har glömt mycket(märkte när jag skulle hjälpa min dotter,gick natur).
Det jag menar existerar är kalla den subjektiva världen. Visst är det en illusion men som sådan existerar den. Är verklig. Något annat vore orimligt att tro. Enligt mig kan vi beskriva vårar förstånd och dela in det i 2 "komponenter". Registreringar och IQ. Mer än så här behövs inte för att se samband/naturlagarna. Eftersom antalet möjliga tankar (teorier) är oändliga skulle inte hjärnan kunna utföra något vettigt om den inte hade ett mål. Målet är att må bra. Dvs känslorna styr vad hjärnan ska förstå.
Känslorna är förutom våra värderingar (avgör vad vi vill) även en registrering. Dvs information. Måhända att även känslorna inte är exakta (detta vänder jag mig lite imot, vi kan ta det senare om du vill), men iså fall som illusion betraktat är de ändå Sanna och verkliga. Dagens sätt att förstå/naturvetenskap har inte insett att om man använder sinnena och inte bara ögonen (rummets dimension/illusion) så skulle man förstå mer och djupare hur naturen fungerar.
Som jag har förstått dig har du byggt upp/fått en idé om "naturen" och kan se och förstå att din modell måste gälla. Detta dock genom att utgå från illusionen. Ideer uppstår inte av en slump. När vi får informationen (vi kan kalla det är redo/mottagliga), kommer idéerna fram. Tanken uppstår. Mitt sätt att förstå bygger på den "subjektiva" verkligheten". Trotts allt är det ju i den verkligheten vi lever och det är där allt sker. Allt som ärviktigt alltså. Därför är den verkligheten/illusionen det viktigaste att förstå. Kanske kan man via den imaginära världen förstå mer om illusionen och då blir detta en vi kan kalla det algoritm, som kan användas för att uppnå något.
Tänk själv. Det är viktigt att man bygger sina ideer på något verkligt. Att något defineras. Ett mätinstrument tex. Våra känslor/sinnen är exakta. Vi litar tex på ögonen. Däremot förstår vi inte våra andra sinnen. Det vi känner registrerar jag som en absolut sanning. En "verklighet" som inte har enhet utan förstås endast genom att känna. Något annat än det som känns är det inte, utan det vi känner är exakt. När man blir mer medveten om vad man känner kommer man se olika samband. Inser att det atomära fyller många "funktioner". Att det som sker kan förstås på olika sätt. Att det finns högre ordningar. När man upptäcker sådana ryser man av vällust. Verkligheten/det atomära faller ut på ett underbart sätt. "Mirakel sker hela tiden". Allt som sker har flera "syften" samtidigt. Detta går att förstå.
Vi har missat oss själva att förstå människan i vår jakt på materiens hemligheter. Vi är ju skapta för att förstå människan/oss själv. Vi är fantastiska varelser med nästan oändlig potential. Vi är inte alls lika bra på att förstå "fel" saker. Tur är väl kanske det

Hej Fms och Sigurd, och tack för intressanta kommentarer.
Det jag tycker mig se är sannolikt svårt att förstå, kanske t o m mycket svårt, om man inte är beredd att tålmodigt
arbeta sig igenom hela kedjan, steg för steg. Jag har alltid haft lätt för de naturvetenskapliga ämnena,
och under mitt yrkesverksamma liv ägnat mig åt att utveckla och tillämpa naturvetenskap inom bl a området
mätteknik och virvelströmsprovning.
Virvelströmsprovning baseras på utnyttjandet av de IMAGINÄRA elektromagnetiska fälten.
Avstampet inför föreliggande resonemang sker alltså utifrån gynnsamma historiska förutsättningar.
Tyvärr orkar jag inte förklara alla detaljer varje gång, utan förutsätter att man
av eget intresse kompletterar med det som krävs, utifrån sin egen bakgrund.
Ett av problemen med min ”obegriplighet” misstänker jag har sin grund i att få, om ens någon,
är beredd att investera i att traggla sig igenom det som krävs.
Att utifrån några inlägg här på detta forum tro sig kunna förstå fullt ut, och få ett snabbt svar på
aktuella frågeställningar, är dömt att misslyckas. Det krävs ett tålmodigt steg för steg arbete.

Det som stör mig något är att flertalet rundar de fundamentala frågorna, i stället för att ta tag
i dem, och försöka gå till botten med dem. Den här tråden är ett bra exempel på detta.
Man frångår även ofta ämnet, och ger sig ut i kulisserna, och då borde någon tillrättavisa
i vänliga ordalag, annars tröttnar nog många, även av det skälet. Krävs det koncentration
kan man inte tillåta sig alltför stora utsvävningar i gränslanden.
Man fortsätter alltså resonemangen utan att ha den grund som krävs.
Sådana resonemang påminner om ”kafferep”, där ingen lyssnar på vad motparten har att säga.
De här ”kafferepen” avslöjar direkt och obarmhärtigt att ingen förstått det jag tidigare förklarat.
Det är i den situationen jag börjar resignera, och tycker det är meningslöst att fortsätta skriva.

Jag har i förbigående tidigare nämnt att jag börjat intressera mig för hjärnans principiella
uppbyggnad och mekanismer. Det är ett mycket intressant område, och de hypoteser som
jag utgår från förklarar t ex både DUALISM och IMAGINÄRT. Men återigen, vägen till att
förstå detta, är lång att varandra, så vad gör man ?
Funderar på att byta köksluckor kanske ?

Vi är nog överens om att vår ”verklighet”, så som den gestaltar sig i vårt atomära perspektiv,
skiljer sig radikalt från det överordnade ”universella” perspektivet.
Att få omgivningen att inse och dela denna hisnande insikt, och konsekvenserna av detta,
är inte helt lätt, och det är nog inte heller den uppgift som jag som pensionär bör prioritera.
Vi får vara tacksamma och ödmjuka, och inse att vi funnit ett intressant område som ger
oss glädje och tillfredsställelse att utforska.

Ställer ni frågor riktade direkt till mig, som rör det jag skriver, försöker jag dock alltid,
i mån av tid, att svara och förklara efter bästa förmåga. Så bollen är er.

Hälsar
Illusionen