Vilken egenskap hos däggdjuret människan kan tänkas vara fröet till krig? Jag tänker mig att fysiskt våld är extremen på en skala där även psykiskt våld befinner sig längre ned. Men vad kan tänkas befinna sig allra längst ned på en sådan skala? Själva fröet till fysiskt våld? Intolerans? Rättfärdigande?
/Domevi
Fröet till krig?
Moderator: Moderatorgruppen
Fröet till krig?
Någonting kan inte komma av ingenting liksom någonting inte kan bli till ingenting.
Fröet till krig?
Intressant fråga, vad är orsaken till krig?
Skall försöka svara på det rent allmänt.
Egentligen behövs det inte mer för att svara på frågan än att förstå att det främst är tre saker som begränsar friheten, tillgång till mat och sex, varav båda faktorerna kan påverkas av oss själva i mer eller mindre mån beroende på hur vi själva agerar samt därtill naturen, dels naturkatastrofer, jordbävningar, översvämningar, etc, men även idag mer historiskt, vilda djur.
Människan har precis som många andra djur skapat revir, men människans idérikedom har utsträckt vårt habitat över enorma områden, men i grunden vilar allt fortfarande på en primitiv indelning av reviret i tre zoner, den innersta cirkeln är mest skyddad genom att den hålls avspärrad från vilda djur där vi bor och äter, förvarar mat, har sex, sover, samt har de minsta barnen, utanför den kommer en gräns mot det vilda i form av att platsen hålls under ständig uppsikt och är vald med tanke på att ge största överblick samt kunna försvaras, den bör även hysa ett större antal ätbara växter, utanför den gränsen är platsen för att inhämta fria råvaror, jaga, mm.
Frågan man kan ställa är hur stort revir en sådan grupp av människor naturligt har, samt hur många människor det kan ingå i gruppen utan att det tär på medlemmarna?
Klart är dock att så länge som det finns mat och sex och ett hyggligt skydd så kan gruppen växa proportionellt med tillgångarna, trots det verkar det vara naturligt att grupperna medvetet försökt att begränsa samhällsantalet när taket nåtts, varpå gruppen splittrats då några gett sig iväg.
Nya områden intill koloniseras, så länge de inte inkräktar på tillgången till råvaror finns det inga större problem med detta, men med tiden växer en grupp sig större vilket innebär att de kräver ett större utrymme liksom fler råvaror, varpå konflikter med mindre grupper bör vara en helt naturlig följd.
I det här läget blir identiteten viktigare, kulturella attribut används som viktiga markörer för att visa könstillhörighet, status, kunskap, färdighet, olika grupper får med tiden olika tungomål, därav blir språk även det något som särskiljer, primärt är naturreligioner en integrerad del av kulturen, varpå man är sin religion, på samma sätt som att konst är i symbios med människan, ej något delbart och utan något som helst värde enbart i sig självt.
Konkurrensen om boplatser skapar här själva fröet till krig, krig som får till följden att motståndaren på alla sätt skall förnedras, jagas bort, eller förintas. Grupperna som försvarar sig bemöter detta med att tilldela sig själva och sitt område en högre form av status, genom att påskina att de är bättre än motståndarna.
Just när det gäller intolerans så går det tillbaka på behovet av att grupper agerar samstämmigt, att alla drar
åt samma håll vilket kan vara skillnaden mellan liv och död, rättfärdigande är de argument man använder för
att försvara exempelvis ett regelverk, oavsett om det är lag eller av mer privat karaktär mellan individer.
Skall försöka svara på det rent allmänt.
Egentligen behövs det inte mer för att svara på frågan än att förstå att det främst är tre saker som begränsar friheten, tillgång till mat och sex, varav båda faktorerna kan påverkas av oss själva i mer eller mindre mån beroende på hur vi själva agerar samt därtill naturen, dels naturkatastrofer, jordbävningar, översvämningar, etc, men även idag mer historiskt, vilda djur.
Människan har precis som många andra djur skapat revir, men människans idérikedom har utsträckt vårt habitat över enorma områden, men i grunden vilar allt fortfarande på en primitiv indelning av reviret i tre zoner, den innersta cirkeln är mest skyddad genom att den hålls avspärrad från vilda djur där vi bor och äter, förvarar mat, har sex, sover, samt har de minsta barnen, utanför den kommer en gräns mot det vilda i form av att platsen hålls under ständig uppsikt och är vald med tanke på att ge största överblick samt kunna försvaras, den bör även hysa ett större antal ätbara växter, utanför den gränsen är platsen för att inhämta fria råvaror, jaga, mm.
Frågan man kan ställa är hur stort revir en sådan grupp av människor naturligt har, samt hur många människor det kan ingå i gruppen utan att det tär på medlemmarna?
Klart är dock att så länge som det finns mat och sex och ett hyggligt skydd så kan gruppen växa proportionellt med tillgångarna, trots det verkar det vara naturligt att grupperna medvetet försökt att begränsa samhällsantalet när taket nåtts, varpå gruppen splittrats då några gett sig iväg.
Nya områden intill koloniseras, så länge de inte inkräktar på tillgången till råvaror finns det inga större problem med detta, men med tiden växer en grupp sig större vilket innebär att de kräver ett större utrymme liksom fler råvaror, varpå konflikter med mindre grupper bör vara en helt naturlig följd.
I det här läget blir identiteten viktigare, kulturella attribut används som viktiga markörer för att visa könstillhörighet, status, kunskap, färdighet, olika grupper får med tiden olika tungomål, därav blir språk även det något som särskiljer, primärt är naturreligioner en integrerad del av kulturen, varpå man är sin religion, på samma sätt som att konst är i symbios med människan, ej något delbart och utan något som helst värde enbart i sig självt.
Konkurrensen om boplatser skapar här själva fröet till krig, krig som får till följden att motståndaren på alla sätt skall förnedras, jagas bort, eller förintas. Grupperna som försvarar sig bemöter detta med att tilldela sig själva och sitt område en högre form av status, genom att påskina att de är bättre än motståndarna.
Domevi skrev:Själva fröet till fysiskt våld? Intolerans? Rättfärdigande? /Domevi
Just när det gäller intolerans så går det tillbaka på behovet av att grupper agerar samstämmigt, att alla drar
åt samma håll vilket kan vara skillnaden mellan liv och död, rättfärdigande är de argument man använder för
att försvara exempelvis ett regelverk, oavsett om det är lag eller av mer privat karaktär mellan individer.
Fröet till krig?
Vad skulle du så att säga koncentrera "konkurrensen om boplatser" ner till för inre omständighet? Självbevarelsedrift?
Tanken med tråden är inte så mycket att spekulera i yttre omständigheter. Jag är mer nyfiken på de inre omständigheterna i varelserna som faktiskt praktiserar krig, och rättfärdigar detta genom att peka på just yttre omständigheter. För att yttre förändring ska ske (fred) så tror jag inre förändring är nödvändig, eftersom mitt grundantagande ligger i att nånstans inom oss finns fröet till krig, inte utanför oss. Sedan visst, givet rätta yttre omständigheter, skulle vi nog förvånas över hur svårt det är att vända andra kinden till rent praktiskt, trots att vi rent teoretiskt inser att öga för öga, tand för tand är ett bottenlöst hål.
Självbevarelsedriften kan te sig lite ironisk också, där man nog oftast skulle bevara sig själv bäst i "konkurrens om boplatser" genom "finns det hjärterum så finns det stjärterum". Detta kan övergå i naivitet men jag tror vi ofta är på vår vakt helt i onödan, rädda och oförnuftiga. Vi står med ena benet kvar i djurriket, kapabla till vad som helst, givet fel omständigheter. Det är därför jag använder "varelser" som begrepp istället för "människor" då jag inte tror krig är ett uttryck för mänsklighet, utan för vår djuriska sida.
Tanken med tråden är inte så mycket att spekulera i yttre omständigheter. Jag är mer nyfiken på de inre omständigheterna i varelserna som faktiskt praktiserar krig, och rättfärdigar detta genom att peka på just yttre omständigheter. För att yttre förändring ska ske (fred) så tror jag inre förändring är nödvändig, eftersom mitt grundantagande ligger i att nånstans inom oss finns fröet till krig, inte utanför oss. Sedan visst, givet rätta yttre omständigheter, skulle vi nog förvånas över hur svårt det är att vända andra kinden till rent praktiskt, trots att vi rent teoretiskt inser att öga för öga, tand för tand är ett bottenlöst hål.
Självbevarelsedriften kan te sig lite ironisk också, där man nog oftast skulle bevara sig själv bäst i "konkurrens om boplatser" genom "finns det hjärterum så finns det stjärterum". Detta kan övergå i naivitet men jag tror vi ofta är på vår vakt helt i onödan, rädda och oförnuftiga. Vi står med ena benet kvar i djurriket, kapabla till vad som helst, givet fel omständigheter. Det är därför jag använder "varelser" som begrepp istället för "människor" då jag inte tror krig är ett uttryck för mänsklighet, utan för vår djuriska sida.
Någonting kan inte komma av ingenting liksom någonting inte kan bli till ingenting.
Fröet till krig?
Inifrån, människan har ett arv, vid utsatthet kan man reagera på olika sätt varav de tre
vanligaste reaktionerna är att antingen fly, försvara sig, eller bli paralyserad. Jag ser
att det finns stora skillnader mellan enskilda individer hur de skulle agera vid en fara,
det är alltså inget som är lika för alla. Vid flykt och försvar skapas det adrenalin,
en i allra högsta grad kemisk reaktion som är tänkt att öka överlevnadschansen,
däremot att bli paralyserad har bara ett syfte så som jag kan se det, att offras för
den övriga gruppen, kanske som naturens sätt att vända andra kinden till då de andra
hinner sätta sig i säkerhet?
Naturen är våldsam och det pågår ständigt olika sorters krig mellan växter och djur,
dock handlar det mest om arternas överlevnad. Vad som är galet kan tyckas är när en art
bekämpar sig självt, givetvis ett tecken på att något är allvarligt fel.
vanligaste reaktionerna är att antingen fly, försvara sig, eller bli paralyserad. Jag ser
att det finns stora skillnader mellan enskilda individer hur de skulle agera vid en fara,
det är alltså inget som är lika för alla. Vid flykt och försvar skapas det adrenalin,
en i allra högsta grad kemisk reaktion som är tänkt att öka överlevnadschansen,
däremot att bli paralyserad har bara ett syfte så som jag kan se det, att offras för
den övriga gruppen, kanske som naturens sätt att vända andra kinden till då de andra
hinner sätta sig i säkerhet?
Naturen är våldsam och det pågår ständigt olika sorters krig mellan växter och djur,
dock handlar det mest om arternas överlevnad. Vad som är galet kan tyckas är när en art
bekämpar sig självt, givetvis ett tecken på att något är allvarligt fel.
Fröet till krig?
Diskuterade detta med en vän och han fick med mig på sitt tåg.. Det är girighet, inte överlevnad. De fattiga slåss för de rika som antingen är rädda om det lilla dem har eller vill ha mer. Överlevnad -> Att riskera att dö för att överleva -> Dumt?
Någonting kan inte komma av ingenting liksom någonting inte kan bli till ingenting.
Fröet till krig?
Våldsam kamp mellan grupper om begränsade naturresurser är ju det naturliga tillståndet för alla som lever i solidariska flockar. Det är fredliga förhållanden som kräver en förklaring.
Fredliga förhållanden kräver en rättsordning och fred globalt kräver en global rättsordning.
Fredliga förhållanden kräver en rättsordning och fred globalt kräver en global rättsordning.
Fröet till krig?
BoS skrev:Våldsam kamp mellan grupper om begränsade naturresurser är ju det naturliga tillståndet för alla som lever i solidariska flockar. Det är fredliga förhållanden som kräver en förklaring.
Fredliga förhållanden kräver en rättsordning och fred globalt kräver en global rättsordning.
Moderna krig kan tyckas ha lite med det naturliga ursprunget till konflikter att göra, bortsett från att
de som regisserar krigen spelar på känslosträngarna för gott och ont, rätt och fel. Målen med krigen
är däremot sällan moraliska och oftast helt etiskt förkastliga då de bedrivs utifrån felaktiga aspekter
där ett fåtal gynnas ekonomiskt genom massmord samtidigt som de aldrig själva deltar rent fysiskt på
krigsskådeplatserna.
Fröet till krig?
Även moderna krig handlar om makten över begränsade naturresurser. En fredlig metod att avgöra vem som skall få förfoganderätt är globala grundskatter: Resursavgifter på den nivån att efterfrågan anpassar sig till tillgången.
Fröet till krig?
Som jag ser det så har krig inga "orsaker" eller som trådstartaren kallar det; "frön".
Låter kanske lite motsägelsefullt, kontraintuitivt eller orimligt, men låt mig förklara för det finns andra sätt att se på saken än enbart monokausala. När jag läser krigshistoria så ser jag ingen specifik orsak, visserligen kanske man kan till viss del argumentera för att resurser och ekonomi är en "orsak", beroende på vad man menar med "orsak"; såväl kan man argumentera för att politik är en orsak och därigenom tala om många bidragande orsaker. Men inte heller detta perspektiv tycker jag beskriver krigsförloppet på ett praktiskt sätt. Om vi tittar på vad som föranledde Fransk-Tyska kriget så blir det att leta "orsaker" som att leta efter en nål i en höstack. Orsaker gör också att det hela dras till metafysiska proportioner och det vill jag mena är inte nödvändigt för att förstå vad som händer vid händelse av krig. Jag vill också lämna fältet fritt för att kunna tolka olika krig på olika sätt. Om man talar om en orsak så blir risken att man förutsätter att alla krig ser ut på samma sätt och att samma faktor alltid är den avgörande och det är inte historiskt och jag tycker inte heller det är realistiskt.
Ser man då på det Fransk-Tyska kriget på 1800 talet så fanns det dels misstro mellan regeringarna, det fanns avundsjuka och troligen också rädsla för Preussens ökande makt, Fransk revanschism, försök att ena Tyskland, befästa Dynastin och stävja inre motsättningar.
Så istället för orsaker så ser jag hellre att det handlar om en påbyggnad av motsättningar och problem som lindas in i varandra och byggs upp i ett kontra-dynamiskt spel där politiska skillnader, ekonomiska intressen, historiska fientligheter, interna konflikter och motsättningar till slut når en sådan enorm belastning på samhället att alla orsaker man kan ha till att inte vilja ha krig till slut rämnar och brister och det är då som krig blir oundvikligt. Tvärtom vad de flesta tycks tro så vill ändå de flesta inte ha krig. De flesta brukar nämligen säga att det är "dom andra" som vill ha krig. De som dock säger de vill ha krig är oftast ensamma galningar (och såklart enskilda humorister
) och religiösa/politiska fanatiker som odlar krigsideal och inte inser den oerhörda skada som krig medför. Jag tror att de flesta istället försöker hitta orsaker till att inte kriga, inte minst ledarna själva. Men att i och med att motsättningar byggs upp mellan nationer och fiendskap ökar så kan det komma till en punkt då en enda till synes orelaterad provokation blir den tändande gnistan som startar ett massivt och brutalt krig. Som till exempel när Ärekehertig Franz Ferdinand sköts på öppen gata av Gavrilo Princip, vilket ledde till det första världskriget.
Det förklarar iallafall varför människor hela tiden ställer sig undrande till vad de egentligen slåss för, varför de krigar. Det kan också vara en förklaring till varför soldater som varit i krig blir så skeptiska till de krig som de själva deltar i. Nationer bygger upp motsättningar under lång tid som kan vara så intrikata och subtila och långtskridande att få har någon egentlig överblick medan människor i konflikt kan förlåta varandra efter ett enkelt möte. För nationer så tycks kriget vara oundvikligt, medan människorna i kriget inte ser det på samma sätt, de bara lider och dör och tänker att fred borde kunna vara så enkelt att uppnå. Men relationer mellan nationer, där politiska och ekonomiska intressen är så oerhört mycket mer komplexa och innefattar massor av människor så blir krig mycket svårare att undvika än att starta.
Låter kanske lite motsägelsefullt, kontraintuitivt eller orimligt, men låt mig förklara för det finns andra sätt att se på saken än enbart monokausala. När jag läser krigshistoria så ser jag ingen specifik orsak, visserligen kanske man kan till viss del argumentera för att resurser och ekonomi är en "orsak", beroende på vad man menar med "orsak"; såväl kan man argumentera för att politik är en orsak och därigenom tala om många bidragande orsaker. Men inte heller detta perspektiv tycker jag beskriver krigsförloppet på ett praktiskt sätt. Om vi tittar på vad som föranledde Fransk-Tyska kriget så blir det att leta "orsaker" som att leta efter en nål i en höstack. Orsaker gör också att det hela dras till metafysiska proportioner och det vill jag mena är inte nödvändigt för att förstå vad som händer vid händelse av krig. Jag vill också lämna fältet fritt för att kunna tolka olika krig på olika sätt. Om man talar om en orsak så blir risken att man förutsätter att alla krig ser ut på samma sätt och att samma faktor alltid är den avgörande och det är inte historiskt och jag tycker inte heller det är realistiskt.
Ser man då på det Fransk-Tyska kriget på 1800 talet så fanns det dels misstro mellan regeringarna, det fanns avundsjuka och troligen också rädsla för Preussens ökande makt, Fransk revanschism, försök att ena Tyskland, befästa Dynastin och stävja inre motsättningar.
Så istället för orsaker så ser jag hellre att det handlar om en påbyggnad av motsättningar och problem som lindas in i varandra och byggs upp i ett kontra-dynamiskt spel där politiska skillnader, ekonomiska intressen, historiska fientligheter, interna konflikter och motsättningar till slut når en sådan enorm belastning på samhället att alla orsaker man kan ha till att inte vilja ha krig till slut rämnar och brister och det är då som krig blir oundvikligt. Tvärtom vad de flesta tycks tro så vill ändå de flesta inte ha krig. De flesta brukar nämligen säga att det är "dom andra" som vill ha krig. De som dock säger de vill ha krig är oftast ensamma galningar (och såklart enskilda humorister
) och religiösa/politiska fanatiker som odlar krigsideal och inte inser den oerhörda skada som krig medför. Jag tror att de flesta istället försöker hitta orsaker till att inte kriga, inte minst ledarna själva. Men att i och med att motsättningar byggs upp mellan nationer och fiendskap ökar så kan det komma till en punkt då en enda till synes orelaterad provokation blir den tändande gnistan som startar ett massivt och brutalt krig. Som till exempel när Ärekehertig Franz Ferdinand sköts på öppen gata av Gavrilo Princip, vilket ledde till det första världskriget.Det förklarar iallafall varför människor hela tiden ställer sig undrande till vad de egentligen slåss för, varför de krigar. Det kan också vara en förklaring till varför soldater som varit i krig blir så skeptiska till de krig som de själva deltar i. Nationer bygger upp motsättningar under lång tid som kan vara så intrikata och subtila och långtskridande att få har någon egentlig överblick medan människor i konflikt kan förlåta varandra efter ett enkelt möte. För nationer så tycks kriget vara oundvikligt, medan människorna i kriget inte ser det på samma sätt, de bara lider och dör och tänker att fred borde kunna vara så enkelt att uppnå. Men relationer mellan nationer, där politiska och ekonomiska intressen är så oerhört mycket mer komplexa och innefattar massor av människor så blir krig mycket svårare att undvika än att starta.
Fröet till krig?
Sceptisk skrev:Som jag ser det så har krig inga "orsaker" eller som trådstartaren kallar det; "frön".
Hitlers exempel på propaganda mot judarna när det gällde att hitta roten till det onda, fröet till krig, men hade han rätt?
Jämfört med vilka grupper idag som styr media, kultur, politik, finans, rättsväsen etc. etc. så har ju inget förändrats alls,
tvärtom bekräftar det denna gamla propagandafilm totalt. Har vi fiender mitt ibland oss som medvetet sår frön till krig?
Fröet till krig?
Fröet till att det blir krig är tror jag att mäktiga personer vill ha krig. Kant var inne på det, och det låter förnuftigt för mej. Kanske också att det har varit en så uppenbar överlevnadsfördel att vara aggressiv på det sättet.
Att inte låta folk bli för mäktiga är ingen garanti för inget krig, men det hjälper till för freden.
Att inte låta folk bli för mäktiga är ingen garanti för inget krig, men det hjälper till för freden.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 23 och 0 gäster