"Att följa sitt hjärta"- vad är kärlek?

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
evasson
Inlägg: 140
Blev medlem: 21 feb 2013 08:41

"Att följa sitt hjärta"- vad är kärlek?

Inläggav evasson » 05 mar 2013 19:22

Låt se, Kärlek, följa sitt hjärta?

Låt oss bada i ljus
du himmelens herre
vi är din skapelse
du är vår Herre
förena oss i kärlek
man med man
kvinna med kvinna

Jag ser molnen de är ljusblå
de flyter ej, de står stilla
jag ser änglar, de viskar mitt namn
kom titta, var inte rädd
vi är dina vänner
låt se, lov prisa min Herre
lov prisa min Herre

Mina tårar finner sin väg
ut ur himmelen
de faller ned på mitt barns kinder
se upp min son
ja, jag älskar dig
min underbara son
en dag kommer vi leva i himmelen
bland änglarna, och lovsjunga

Under mina fötter är himmelens vatten
den är blå, den är ljuv
den får mig att flyta
jag går ej på vatten
ty vattnet lyfter upp mig
jag är viktlös
änglarna bär mig
nu ser jag solen
jag är inte rädd
ljuset är igenom igenom mig
och jag är ljuset

Jag är trött, nu vilar jag på himmelens floder
som bär mig emot söt gyllene honungs mjölk
omkring luktar det barr, mina händer är våta,
mina kinder rinner av vatten, heligt vatten

Den ovillkorliga kärleken
Den ovillkorliga kärleken
Du är älskad mer än någonsin förut

Användarvisningsbild
evasson
Inlägg: 140
Blev medlem: 21 feb 2013 08:41

"Att följa sitt hjärta"- vad är kärlek?

Inläggav evasson » 05 mar 2013 19:37

Jag öppnar min hand i den finns en strålande gyllene jord omhuldad av evigt glas
titta denna jord lider, nu låter jag dig återvända tillbaks igen
tack min Herre,
tack för din gåva gentemot mig

Må himmelens ljus stråla genom oss,
tack min Herre

scirocco
Inlägg: 2098
Blev medlem: 19 dec 2008 21:43

"Att följa sitt hjärta"- vad är kärlek?

Inläggav scirocco » 05 mar 2013 23:03

Ja det har ju sin charm även i denna kategorin,ett forum utan moderering.

nitma
Inlägg: 4
Blev medlem: 13 mar 2013 21:31

"Att följa sitt hjärta"- vad är kärlek?

Inläggav nitma » 13 mar 2013 21:45

Nu tänkte jag filosofera lite kring den ursprungliga frågan.

Vad är kärlek?
Enligt olika texter som går att hitta är kärlek ett individuellt tillstånd av känslor.

Min tanke är att detta mycket väl stämmer, frågan borde väll mer vara om dessa känslor är kärlek eller kanske bara stundens infall, är de rationella eller bara spänningens extas? Att ha levt med någon i många år och ha barn ihop lär ha startat i något som beskrevs som kärlek, som jag skulle anta övergår i att man älskar varandra sedan. Men denna (o så härliga) kärlek kommer den aldrig få upplevas igen då? Att "jobba upp" kärleken igen är för mig något som tycks vara ytters svårt. Hur ska människan kunna leva i tvåsamhet och fortfarande kunna få uppleva kärlek? Många är vi nog som har upplevt att vi varit i ett fast förhållande men efter några år så verkar en annan person mer "spännande" eller är "drömpartnern" men man vågar inte lämna. Och varför skulle man egentligen lämna ett förhållande där man har allt (förutom kärleken)? Stundens infall av ytlighet och spänning, sexuella lustar och attraktion är det något som bör lyssna på? Eller är det faktiskt ett tecken på att något saknas i ens relation?

Går det att tänka rationellt i kärleken? ex två olika alternativ där den ena är fantastisk, rik, trygg osv medan den andra är arbetslös, disträ, oberäknerlig. Kan man styra sina kärlek mot den som rationellt borde kunna göra en mer lycklig? Vad är att följa sitt hjärta?

Användarvisningsbild
Plecto
Inlägg: 307
Blev medlem: 10 dec 2007 13:15
Kontakt:

"Att följa sitt hjärta"- vad är kärlek?

Inläggav Plecto » 15 mar 2013 22:58

Vad är kärlek?

Kärleken mellan man och kvinna är en mer exalterad, koncentrerad form av kärlek vill jag påstå, det är den som diskuteras i ämnet nu, och därför bör vi lämna andra former av kärlek åt sidan, ej beblanda dessa former för att inte förvirra oss själva tack.

Med det sagt.

Ny kärlek är begynnelsen, en födelse av nya obevandrade stigar. Dess fyrverkeri av känslor som den framkallar i oss är en törst, en längtan till det som sinnet, eller kroppen, vattnar för. Men missta ej, självaste kärleken till människor är en indirekt kärlek till tingen människorna bragt med sig, ej människan själv. Som att sikta mot himlen när man kastar sten i hopp om att den hamnar långt på jord, himlen är ej vårt objektiv, men är ett indirekt medium till vårt objektiv och därför blir den en punkt till vår koncentration och intresse men inte vår belöning eller rättare sagt källan till vår belöning. Det kan den per definition aldrig vara.

Samma med kärlek. Vårt sinne har, genom vår biologiska historia, ekonomiserat vår kärlek till människor runt omkring oss(detta gäller för alla ting egentligen, men är mer evident i människor). Den har ekonomiserat det på så vis att vi ej längre bryr oss om det finns ett indirekt medium eller rättare sagt, kärleken, illusionen, är lika koncentrerad för det medium som bragt oss objektivet som objektivet själv. Låt mig förklara. Nästa gång du är kär i någon fråga dig den frågan. Vad är jag kär i, inte vem, utan vad. Du kommer längre fram förstå att människor är ej mottagare för vår kärlek av den simpla anledningen att de existerar, att de finns utan ankare i andra mer, i en större samling, åtråvärda ting.

En falskhet som jag har kämpat emot länge är den följande. Den odödliga klichén om att lova älska någon för alltid, att älska dess person men ej dess egenskaper, skönhet, humor, makt för alltid. Hur kan man lova något så pretentiöst? Kanske är människan i sin osäkerhet på sin bevaring av person villig att mottaga en sådan kliché som en försäkran om att alltid och för evigt bli älskad, och av den anledningen väljer människan ibland att ge bort den för i hopp om att tynga den person som väljer att ej bejaka detta mantra.

Ny kärlek då. De obevandrade stigarnas kallelse. Hur sammanfattar jag det? Ny kärlek är så koncentrerad och underbar för att den vilar på ett annat fenomen, ett kanske simplare sådant ska det sammanfattas, men likväl ett sådant. Ett fenomen som alla ting, materiella eller icke materiella får ta del av, uppdelad i två moment. Ovissheten och upptäckten. Likt barn som har ett sinne, en intelligens, som gör dem ovis om bollens projektilbana så blir den överraskad när bollen beter sig på ett sätt som ej var planerad för den. Överraskningen, som leds utav av ovisshet och sedan upptäckt, kittlar barnets intellekt på ett sätt den inte gör på en vuxens.

Däri ligger sanningen. Vi blir vana vid saker och ting. Hur länge kan man krama en person innan man ledsnar? Hur länge tar det igen av avskildhet innan man behagar en kram igen? Dessa intervaller för av och på ligger både i vår fysiska och psykiska utmattning av tinget. Kroppen och sinnet måste glömma för att den ska bli ovis igen, endast tid kan skapa längtan. Hur länge kan du vara nykär? Hur djup är brunnen som bragt dig den sötman? Ovetandes är du, säger du. Kanske är det bättre så...

Så är kärleken, ny kärleken, den koncentrerade kärleken som jag väljer att kalla den. Ovissheten och upptäckten, överraskningen som kittlar oss. Därav följer detta. Ärligheten i kärlek är dess död.

Med det sagt så kräver inte jag av er ärlighet i kärlek, lika lite som jag kräver ärlighet för illusionisten som utför sina trick, av den enkla anledningen att varken du eller illusionisten förnekar verkligheten, utan endast vägrar tro på den.

Detta är kärlek bland annat.
"I would not know what the spirit of a philosopher might wish more to be than a good dancer." - Fredrich Nietzsche


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 22 och 0 gäster