Det var bra skrivet Sceptiskt och jag kan hålla det för rimligt att det förhåller sig så.
Själv försöker jag just nu göra så lite som möjligt på grund av en fas3 placering.
Där är det tydligt att vi som är inskrivna reducerats till samhällsfångar som hålls i mer
eller mindre meningslöst arbete samtidigt som de privata anordnarna kan lyfta ut
miljonbelopp efter skatt per år. Själv har jag utöver de cirka 20-30 timmar i veckan som
jag motvilligt orkar dra mig dit oerhört mycket fritid vid sidan om, dessvärre har jag
inte råd med någonting utöver hyra och basmat, faktum är jag inte ens har råd att ha
en god hälsa och semestermål existerar inte. Jag har just nu ingen mening alls med mitt liv,
visst kan andra se en mening med mitt liv i och med det att de utnyttjar mig, vilket
de egentligen borde skämmas för då jag jämställer det med arbetskoncentrationsläger.
Att leva ensam som jag gör 75% av tiden utöver tvångsarbetet är ingen direkt höjdare,
visst finns det grejer att göra tillsammans med andra som inte måste kosta något,
men i längden är ensamheten att föredra då jag slipper hamna i situationer där jag
utnyttjas, vilket trots allt förefaller vara den enda meningen med mitt liv, att andra
idioter gör allt de kan så fort de får chansen att utnyttja mig, vilket jag nu undflyr
bäst jag kan. Jag är trött på att vara den ständige fixaren, det levande uppslagsverket,
läkaren, mekanikern, älskaren, datateknikern, chauffören, rådgivaren, personen som
bara behövs när något går sönder när de själva inte ids betala för att få det fixat.
När min fru och jag skildes så sa hon att hon var tvungen att ersätta mig med 5 män,
det tråkiga är att hon inte skämtade och sådana fruar, sådana vänner kan jag klara mig utan.
