Hjärnan? Inget jag märker i allafall!

[meanman]

Hur skall jag börja? Kanske genom att trycka på knappen så att maskineriet går igång, om det nu är funktionsdugligt.

Ja, en funktion ja. Det kanske är en brukbar utgångspunkt. Mitt skrivande här är en funktion av mina händer, och, vill jag tänka mig, min hjärna.

Men hjärna? Vad gör den? Inget jag märker i allafall.
Skulle jag ha en sond i hjärnan kopplad till en lämplig apparat med skärm, så skulle jag väl se ändringar i blodflödet m.m, sådant av fysiologiskt, kemiskt/elektriskt slag.

Men vad har det mer att göra med mitt skrivande, än vad mina händer uppenbart har? Men sinnet då? Det mentala? Har det händer och fötter?
Nej, antagligen inte. Men kan sinnet använda de händer som nu skriver? Hur skulle det gå till? Ja, det är klart att nervbanorna kan styra händernas
rörelse. Men innehållet, meningen i det jag skriver?

Är meningen, dvs att jag menar något, en grej som hoppar fram, när jag trycker på knappen? Är det något dolt immateriellt, som materialiseras i mitt skrivande av ord? Kunde ju också vara mimik och annat kroppsspråk, som jag åstadkommer. Är maskinen gjord så att den är disponerad att mena och förstå, förutom t.ex att äta och smälta födan?

Är mena och förstå på något avgörande sätt annorlunda i sitt slag, än annan interaktion? När det blir kallt ute, vissnar löven och faller.
Stannar bussen vid hållplatsen, avser den då att du skall stiga av eller på?
Chaufören, säger du. Men när du tittar efter, så är det en skyltdocka vid ratten...

Om jag är ett knippe av användbara funktioner; är då medvetandet kontrollfunktionen? Kan inte uppmärksamma medvetandet? Inte så konstigt kanske. Jag kan inte se den plats 'jag satt foten på'. Eller starkare, den punkt jag är rotad vid.

Vilka kommentarer har ni?

Låt oss tänka själva, med de erfarenheter vi internaliserat, utan att hänvisa till osmält föda vid filosofiska vägskäl, vare sig det är gamla auktoriteter eller nuvarande lärare..

[A friend of ours]

Bussen är en funktion för busschaufören, busschaufören för arbetsgivaren (och dig själv). Har du satt dig på bussen så är det du själv som menar och förstår vart du skall kliva av och på - i den bemärkelsen blir du själv en funktion för dig själv (eller, rättare, ditt medvetenade). För busschaufören är du dessutom en funktion (inkomst) och likaså för dennes arbetsgivare. Nu har vi inte talat om våra stackars medresenärer, för vilka vi också kan utgöra en funktion - så till vida de överhuvudtaget fäster någon vikt vid vår närvaro, alltså om vi på något sätt interagerar med dessa. Ömsesidigt bruk av varandra - medvetanden emellan - såsom funktioner är fullt möjligt - ko-operativ.

Våra intentioner, vilja, är väl vad som är den egentliga brukaren av funktioner. Funktionen är ju trots allt en funktion och för att utgöra en funktion så måste det ju också finnas ett syfte. Ambitionen med detta syfte är alltså viljans.

Efter vems vilja faller löven? Som ett avlägset eko till den där första biljardbollen? Är det fortfarande samma låt som spelas eller har något annat smugit sig in på existensens scen? Om så är fallet, är detta då den fria viljan?

Nu är jag inte riktigt säker på vad neuropsykologerna anser om saken (om någon vet får de gärna dela med sig av vetskapen), om medvetandet skulle vara en typ av kameralins (genom vilken vi själva betraktar utagerandet av nervsystemets impulser) och därigenom ge skenet av fri vilja. Det får ju emellertid komplikationer (doftar biljard igen), framförallt så strider det mot våra erfarenheter.

Jag antar att du syftar litegrand på den här mind-body problematiken. Vad sägs om en dialektik mellan kött och ande? Det får uppenbara religiösa övertoner, eller hur?

En intressant anekdot rör medvetanden som är funktioner för andra medvetanden i en social konstruktion. Där begränsas den "fria viljan" (eftersom vi nog knappast någonsin kan komma på det klara på den punkten, alltså huruvida viljan är fri eller inte - i det senare fallet så rör det sig ju inte om någon vilja överhuvudtaget). Nu kanske någon vill påpeka att idéer kan nyttja humankapital som funktioner men då menar jag att det är humankapitalet som hyser viljan, vilket idén inte gör, och därför måste anses själva ha satt sig på idétåget som förövrigt nyttjar synapsrälsen såsom en funktion. I slutändan så är det ända jag själv som njuter av åkturen.

[meanman]

Våra intentioner, vilja, är väl vad som är den egentliga brukaren av funktioner. Funktionen är ju trots allt en funktion och för att utgöra en funktion så måste det ju också finnas ett syfte. Ambitionen med detta syfte är alltså viljans.

Jag knyter an lite till detta.
Är mena och förstå annat än (nu) min vilja att du skall förstå vad jag menar (vill)?
Hur skulle min hjärnsubstans kunna avse något? Vilja något? Syfta på något?
Och jag upplever mig inte som något i något. Och ser inte andra personer som behållare för något.
Vad är det då annat än den "tysta" hjärnan som vill något?
Vi brukar inte säga att månen vill gå runt jorden.(det kanske den vill,vad vet jag ).
Vi säger istället att den gör så 'därför att', osv
Men inom biologin säger man gärna t.ex att korsnäbbarna har sådana näbbar 'för att', osv
Två förklarings traditioner; kausal och final.
Hur är det med (mena,förstå,intention,vilja)?
Är de orsakade av hjärnan, eller egenskaper hos hjärnan för att..?
Och vad kan kännas(emotion igen) rimligt att hålla en slant på?
Bland allt som framförts, från skenproblem till 'emerging phenomena'.
Det mentala språket. Om sinnet och vad däri är.
Gäller kausalt och/eller finalt tänkande?
Fri vilja? Kunde ha valt annorlunda?
Säkert svar endast om historien kunde spolas tillbaka och man 'stod där igen' med samma initialvillkor och processregler.
Inget motbevisar väl att vi kan vara totalprogramerade och att allt som spelas upp i 'det inre' är epifenomen, som du själv kommenterade.
Inget motbevisar väl heller den vision jag fick en kväll att allt som händer egentligen redan har hänt, att vi deltar i samma föreställning, dock inte uruppsättningen, utan på ett videoband... . Varför det vill man fråga sig..

[A friend of ours]

Jag vill ställa en motfråga. Om våra avsikter degraderas till funktioner för oss själva, såsom biologiska maskiner, VART (eller hos VEM) sitter initiativtagandet?

[meanman]

Jag vill ställa en motfråga. Om våra avsikter degraderas till funktioner för oss själva, såsom biologiska maskiner, VART (eller hos VEM) sitter initiativtagandet?

Och jag dubblar med 'personkemi'!
Vilket kemiskt ämne har initiativet, då två kemikalier reagerar med varandra

[A friend of ours]

Inget utav dem men däremot rörelsen som placerat dem på samma tids-rymds-koordinat (suck, biljard) och vem är den orörde röraren månne?

[meanman]

Inte hamnar vi väl där igen? Vetenskapen bygger på modeller och premisser som hör hemma i vetenskapsfilosofi.

Jag förundrar mig ofta hur naivt stora företrädare för olika forskningsområden uttalar sig om de 'stora frågorna', som kanske är skenproblem. Rum och Tid och Medvetande laboreras det alltid med.

Matematiska formler kan konstrueras för snart sagt vilken verklighet som helst. Men att som filosof ta för givet det man inte kan uppleva i makro- eller mikrokosmos, bara se spår som kunde tyda på, det för en tillbaka till tiden före Kant, tycker jag.

Tyvärr har populära framställningar av kosmologins och partikelfysikens teorier åtföljda av enskilda forskares privata trosföreställningar en sådan genomslagskraft hos allmänheten att gränsen mellan vetenskapen ifråga och des randvilkor suddas ut.

Det rör sig om tankemodeller och inte verkligheten självt.
Jag tror det var Niels Bohr som sa något i stil med att vetenskapen visar oss vad vi kan veta om världen, inte hur den är.

Kanske är det så att om en skapare en gång fanns, så dog skaparen då världarna föddes. Kan det släcka törsten hos de eviga sökarna efter LOGOS?

Se den välkände Hawkings bok om gud och världen, eller rättare sagt frånvaron av gud. Allt är redan ordnat och sköter sig självt.

Men tillbaka till huvudfåran!
Oavsett om vi tror på någon som puttat igång det hela eller inte, så snurrar maskineriet. Och då undrar jag fortfarande hur min hjärna kan ge upphov till avsikter och insikter.

Vågar jag gissa att du för din del tror på att puttaren ständigt är igång överallt med allt(kanske reflexer undantagna)?

Jag för min del lutar åt att våra samtliga egenheter, även mena och förstå,
grundar sig på det material vi består utav.

Hur man vill beskriva det beror, menar jag, på emotionella lägen. Grips man av vördnad etc, är det lätt att säga att vi har en gudomlig gnista. Grips man av förstånd, så gör man som de gamla grekiska naturfilosoferna, grunnar på hur det komplexa kommer sig av det enkla.

[suchanother]

Hawkins är så spasmatisk, i tid och rum.
Vem som helst kan spekulera. Vad Har Hawkins gjort?
Inte nåt. Jag kan sitta i min gungstol och leka med tankar.
Tyvärr lider astronomin av barnsjukdomar, gränsar nästan till naiva filosofiska spekulationer.
Big Bang och detta, haha. Nä lägg av...

[A friend of ours]

Hawkins är så spasmatisk, i tid och rum.

Det här får mig att tänka på en vän till mig som gav en gevärskula till sin mor med hennes namn ingraverat på. Hennes kommentar, "Nog kör du med lite väl grova skämt va!".

[A friend of ours]

Menar du att du menar något? Jag vet i alla fall att jag vill välja, eller om det bringar det hela på det klara, jag väljer viljan.

[suchanother]

Det här får mig att tänka på en vän till mig som gav en gevärskula till sin mor med hennes namn ingraverat på. Hennes kommentar, "Nog kör du med lite väl grova skämt va!".

hehe, såna vänner önskar jag inte ens till mina värsta ovänner.

[meanman]

Det är något underligt mei skillnaden mellan hur man betraktar 'jag' och 'du'. Jag säger inte 'sig själv' resp 'andra', för då är det risk för att några av er tror att jag skämtar.

Tänk t.ex på en person du lärt känna, och som har haft medfött hjärtfel och nu lever vidare med ett grishjärta eller en mekanisk pump. När den personen lägger handen på 'hjärtat' och bedyrar en sak, vad tänker du då? Hur berörs du? Och om det var du i hans ställe, skulle gesten vara lika självklar för dig som när du hade ditt eget hjärta?

Eller en idrottsstjärna du beundrat, och som nu efter en svår trafikolycka är en torso i eldriven rullstol, manövrerad med en slang att blåsa i. Livet går vidare för både dig och f.d stjärnan. Men är den sistnämnda fortfarande den person du beundrat? Om du hade suttit i f.d stärnans ställe, hade du då stått på dig och hävdat att 'därinne', minsann, var du samma person?

Om det nu istället för ovanstående exempel rört sig om en klasskamrat till dig, som var 'trög' i huvudet, stammade, var urkass i några viktiga ämnen och neurokirurgerna kunde erbjuda ett utbyte av vissa centra i hjärnan, hur många utbyten skulle det röra sig om innan du började tycka att du aldrig känt din kamrat? Men om du varit i kamratens ställe och vidhöll att du för din del visst kände den du hade framför dig.

Skall man tro att 'jaget' undflytt kirurgens kniv och bytt plats i hjärnan? Eller hellre anta som hypotes att 'jaget' inte finns i hjärnan? Multipla jag lär finnas i vissa fall enligt psykologisk expertis. Men var 'gömmer' sig de icke aktiva 'jagen' i dessa fall?
Och om det i normalfallet endast finns ett 'jag', skall man verkligen hålla öppet för att det inte finns i hjärnan om det klarar sig undan kniven, i ett fall där hela hjärnan och nervsystemet byts ut?

Ja kanske. Om du vore transplanterad på detta sätt och sedan säger: Hjärnan? Inget jag märker i alla fall!

[Varney]

och den klassiska: om man "teleporterade sig" och återmaterialiserades identisk kopia...jag eller inte?
(kommer ihåg att man diskuterade detta i gymnasiet på min tid =) )

[meanman]

....om man teleporterade sig...

Ja, det vore en av de företeelser, som skulle få mig att undra om 'personen sig själv' verkligen följde med i operationen.
Skulle 'sig själv' kunna pusslas fram igen från subatomär nivå?
Eller blir man benägen att hellre anta att 'sig själv' är ett slags
skugga, en följeslagare som klistrar sig fast när tillfälle och möjlighet finns?

[Christian B]

En mycket bra bok i ämnet 'hjärnan och jaget' är "Phantoms in the brain" av VS Ramachandran. Han är en av världens ledande neurologer och hjärnforskare. Bästa filosofiboken jag läst i år, även om den inte är ny (1998). Den ger väldigt mycket stoff att fundera över vad gäller hur mycket av det man uppfattar som 'jag' är rent fysiska strukturer i hjärnan och hur mycket som inte är det. Även om Ramachandran är en uttalat naturvetenskaplig forskare avfärdar han inte filosofin utan väver in den på ett mycket bra sätt och drar intressanta gränser. Det är närmast så att jag tycker att boken borde vara grundkurs för alla som överhuvudtaget har någon som helst åsikt i ämnet.