Ett metafysiskt mysterium
Här utesluter jag personligen reinkarnation. Anledningen till det är empirism. Du kan bara utgå ifrån den informationen du har tagit emot ifrån det här universumet när du bygger en tanke. Därför är det omöjligt att härleda en högre instans genom tankebasen du tagit emot.
Vi kan inte objektifiera döden (ingentinget) men vi kan känna det genom ångest. Det är en transcendental kraft som tar bort alla världen i tillvaron. Hur kan det då ligga i det varande, levande? Det blir som att ställa två motsatser mot varandra som omöjligt kan genereras.
Dödens inhumana ondska
Den universala lagen om att det är lättare att förstöra än att skapa leder oss till tragedi.
Vi människor offrar blod svett och tårar för en rik tillvaro och ett gott liv. Trots det går vi förgäves samma öde tillmötes. På några sekunder dräneras vi på det som tagit en livstid att bygga. Vi har också förlust och flykt i oss. En flykt från det monster, den kraften som hela tiden är oss hack i häl och vill sabotera. Livets resa är alltså ett krig mot döden som aldrig kan vinnas.
Avslutar med en aforism och frågeställning
Döden är vår enda sanning. Därför finns det ingen sanning.
Är döden faktorn till det absurda?
(https://en.wikipedia.org/wiki/Absurdism)
Förväntar mig en givande diskussion / Kram!
