Algotezza skrev:Vilka värden finns i era liv när det gäller egenvärde (intrinsikalt värde) och instrumentellt värde? Finns det det förstnämnda värdet dels för allt levande, för alla människor, för den grupp man tillhör, dels för en själv? Vilka är dessa? Ge exempel och motivera!
Insikter i att det inte varit eller är (tragiskt nog i mitt liv) - så mycket av den sista varan (instrumentellt) --- beroende på hur man värderar begreppet semantiskt --- eftersom det instrumentella har med själva medlet som leder till något annat att göra i min begreppsvärld. Och i det sista fallet måste man då ha klart för sig att man gör något som egentligen inte ens man vill eller intresserar en - för att nå X. Då jag sällan - på grund av rena intelligensmässigt tillkortakommanden - förstått räkna ut målen (vilket alla normala människor behärskar i redan tidig ålder) har jag sällan eller aldrig sökt förverkliga instrumentella mål (värden).
I tidig ålder har min värld bestått av oändlig (verkligen i sanningen oändlig) skönhet och harmoni - den kom inte bara ifrån naturens skönhet och harmoni (dit jag alltid sökte mig och befann mig) utan även i tidig ålder sagor från HC Andersen, Grimm, Mellanöstern (redan vid 9 S Lagerlöf) - där ideal av människor i deras godhet och värme (jag fick också det hemma såsom jag såg saken) goda intentioner och skönhetens harmoni (dvs hur allt sitter samman i en perfektion i naturens stora värld) utgjorde en bas som var totalt oförstörbar.
Tills långt senare.
Man gjorde ett test (djupare sådant) för över 20 år sedan, där mina estetiska värden var skyhöga och inte inom normen - och där andra värden som ekonomiska och andra som visar på kontroll eller makt var långt under norm - och jag har kämpat med att greppa människor verkliga bevekelsegrunder. Vilket varit mig förborgat. För jag själv inte äger dem.
Detta - att inte kunna avgöra eller se andras bevekelsegrunder eller handlingsmönster för att man själv inte har dem - har varit lätt i början för att jag alltid hade mina egna förklaringsmodeller för allt - och i affärsvärlden gick det (jag var inte ensam och beräknade inte personligen saker - utan för det var arbetsuppgifter) och jobbade i team, men inte privat där jag blev ensam i en obegriplig värld av människor och deras intentioner som visade sig i handlingar som var totalt obegripliga för mig - eftersom dessa inte motsvarade mina förklaringsmodeller för varför de gjorde det de gjorde.
Världen förvandlades från ett vackert harmoniskt ställe med goda människor till ett obegripligt oförutsägbart hemskt ställe där inget var greppbart för mig - och alla var farliga för att jag inte fattade varför de gjorde det de gjorde.
Det som varit kärnan i mig är kvar - men har genom hårt arbete i att fördjupa mig i bara mörkret i människornas liv och vad de är egentligen (inte mina ideal) justerats och nyanserats - till viss del. Insikten i att 99,99% av alla människor har bara instrumentala värden som de söker och vill nå och ha. Som de sedan även lägger och förklarar som intrinsikala - har varit svåra operationer.
För mig har värden bara nästintill i allt varit det sista och det inneboende har jag inte önskat äga - bara vara i - det var nog.
Detta grundläggande och helt och fullt i kärnans vara i mig - har gjort livet mycket svårt när jag mött och tvingats vara i närheten av människor av motsatt sort. De som är lite mer sammansatta och har lite av båda - fungerar bättre för mig.
Det finns en bra bok av Fromm kring detta dilemma som när jag fann den 2014 och läste den insåg att jag var inte helt ensam om att vara icke instrumentell - boken heter:
Att ha eller att vara. Jag är en vara människa ...
Det som var mig mest fördolt - var det faktum att precis som jag extrapolerade utifrån hur jag agerade och mina bevekelsegrunder - och tillskrev andra människor dessa: de menar väl, de gör det för att de vill ge, skydda, vara till hjälp, bidra --- så gjorde andra det utifrån sina bevekelsegrunder och belade mig med sådant jag inte fattade varför de sa det om mig.
Det är inte lätt att vara människa.
