Descartes meditationer

[Algotezza]

Det är främst Descartes metod, det systematiska tvivlet, som många finner intressant och som ett sätt att nå sanningen. Vad finns kvar när allt betvivlas? Om vi betvivlar allt, kognitioner, perceptioner, emotioner, vad återstår då? Jo, akten av tvivel. Tvivlar vi på allt kan vi inte tvivla på att vi tvivlar eftersom det är det vi gör. Tvivlet är en tankeakt, cogito.

Om jag kommer fram till att jag tvivlar, måste jag ha förmåga att tvivla, om jag har en förmåga finns denna inte i tomma intet, utan är en existerande någons förmåga. Alltså måste jag om jag tvlvar finnas till, Ergo sum.

Detta cogito,ergo sum är den absoluta grunden för Descartes, an absolut sanning. Det är vad han nått fram till med sitt systematiska tvivel. Med et som byggsten bygger han sedan åter upp sin livsåskådning eller övertygelse, men nu med en absolut sanning som grund, ej sunt förnuft eller sannolikheter.

Vad tycker du om hans försök att bevisa Guds existens? Tror du han avsåg kristendomens Gud eller snarare någon form av högre metafysisk princip/entitet/tillstånd rent allmänt bara?

Då kan man bevisa existensen av t.ex. små gröna ufo-män. Det är ju en sådan idé som är så fantastisk att jag inte kan ha kommit på den idén själv utan de gröna gubbarna placerat den i min hjärna. Alltså måste de finnas för att kunna göra det.

[Ongemo]

Det är främst Descartes metod, det systematiska tvivlet, som många finner intressant och som ett sätt att nå sanningen. Vad finns kvar när allt betvivlas? Om vi betvivlar allt, kognitioner, perceptioner, emotioner, vad återstår då? Jo, akten av tvivel. Tvivlar vi på allt kan vi inte tvivla på att vi tvivlar eftersom det är det vi gör. Tvivlet är en tankeakt, cogito.

Om jag kommer fram till att jag tvivlar, måste jag ha förmåga att tvivla, om jag har en förmåga finns denna inte i tomma intet, utan är en existerande någons förmåga. Alltså måste jag om jag tvlvar finnas till, Ergo sum.

Detta cogito,ergo sum är den absoluta grunden för Descartes, an absolut sanning. Det är vad han nått fram till med sitt systematiska tvivel. Med et som byggsten bygger han sedan åter upp sin livsåskådning eller övertygelse, men nu med en absolut sanning som grund, ej sunt förnuft eller sannolikheter.

Vad tycker du om hans försök att bevisa Guds existens? Tror du han avsåg kristendomens Gud eller snarare någon form av högre metafysisk princip/entitet/tillstånd rent allmänt bara?

Då kan man bevisa existensen av t.ex. små gröna ufo-män. Det är ju en sådan idé som är så fantastisk att jag inte kan ha kommit på den idén själv utan de gröna gubbarna placerat den i min hjärna. Alltså måste de finnas för att kunna göra det.

Låter som ett avsnitt av Scooby Doo.

[Pilatus]

Vad tycker du om hans försök att bevisa Guds existens? Tror du han avsåg kristendomens Gud eller snarare någon form av högre metafysisk princip/entitet/tillstånd rent allmänt bara?

Descartes tänkte sig ett gudsbevis som medförde att han, då han tvivlade, inte kunde vara fullkomlig. Därmed måste det finnas något som är fullkomligt, för annars skulle han inte kunna veta innebörden av ofullkomlighet. Alltså måste Gud vara fullkomlig.

Resonerade han verkligen på detta viset? Hans tvivel bevisar just inte mer än att förmår tvivla. Men Descartes trodde att detta tvivel var förbundet med ofullkomlighet. Det bevisar att något borde vara mer fullkomligt än vad som anses ofullkomligt. Men bevisar det att något är fullkomligt? Det ansåg Descartes. Och han antog att det som är fullkomligt måste vara detsamma som Gud. Denna slutsats kunde ju på intet sätt komma från Descartes själv, tyckte han, utan från Gud.

Det är något lurigt med denna beviskedja där Gud tillåts smyga sig in. Varför inte någon annan gud som kan bedömas vara fullkomlig.

[Smisk]

Vad tycker du om hans försök att bevisa Guds existens? Tror du han avsåg kristendomens Gud eller snarare någon form av högre metafysisk princip/entitet/tillstånd rent allmänt bara?

Descartes tänkte sig ett gudsbevis som medförde att han, då han tvivlade, inte kunde vara fullkomlig. Därmed måste det finnas något som är fullkomligt, för annars skulle han inte kunna veta innebörden av ofullkomlighet. Alltså måste Gud vara fullkomlig.

Resonerade han verkligen på detta viset? Hans tvivel bevisar just inte mer än att förmår tvivla. Men Descartes trodde att detta tvivel var förbundet med ofullkomlighet. Det bevisar att något borde vara mer fullkomligt än vad som anses ofullkomligt. Men bevisar det att något är fullkomligt? Det ansåg Descartes. Och han antog att det som är fullkomligt måste vara detsamma som Gud. Denna slutsats kunde ju på intet sätt komma från Descartes själv, tyckte han, utan från Gud.

Det är något lurigt med denna beviskedja där Gud tillåts smyga sig in. Varför inte någon annan gud som kan bedömas vara fullkomlig.

Logiken påminner rätt mycket om bevisföringen i Holy grail:

https://www.youtube.com/watch?v=zrzMhU_4m-g

Fullkomlighet och ofullkomlighet är värdeord. De antyder en värdehierarki av högre och lägre värde där fullkomlig har högre värde än ofullkomlig.
Han verkar leta efter ett sätt att förklara "hur bör vi leva" så han kan få ordning på hur han skall och kan vara inför sig själv och andra.
Han letar efter mening. Kanske även makt och status? Har han något ingen kan ifrågasätta, inte ens han själv, bestämmer han hur vi bör leva och vara?

Begär och mening driver honom och logiken verkar inte hjälpa då den inte svarar på värdefrågor.