Martin Hägglunds Vårt Enda Liv

[Anders]

Lite drygt halvvägs igenom. Men rätt övertygad, trots att han tycker tvärt om mot mig i väldigt mycket, att det är en bok är som är synnerligen läsvärd, bland annat för att förstå vår värld av polarisering. Någon mer som läst den? Jag skulle gärna vara med i bokcirkel runt denna bok, om inte här, kan man hitta sådana bokcirklar? Eller skapa?

[Mlw]

Vad säger han då?

[hakkapeliitta]

Vore bra om du berättar vad boken handlar om. Mitt bokläsande har blivit minimalt från att ha varit bokslukare tidigare. Finns liksom inget mer längre som intresserar mej längre i bokväg. Enda författaren som jag aldrig har läst men borde läsa är P.O.Enquist, en realist och norrbottning med båda fötter på marken. Han föddes i en kristen miljö och jag gillar berättelser där folk lösgör sej från det invanda och väljer egen väg.

[hakkapeliitta]

Såg ett SVT-program där kameran följde Enquist en längre tid. I en bok skildrar Enquist en drunkningsolycka och intervjuaren frågade om berättelsen är symbolisk. Enquist blev förnärmad, jag skriver aldrig i symbolik, vad fan är det.
Symbolik i litteratur är för fåntrattar som försöker vara finare än de egentligen är. Att omskriva tillvaron i konstig symbolik är så löjligt. Därför gillar jag inte dikter heller, märklig konstform där man gör det enkla till svårt.
Men så är jag väl någonstans i autistspektrumet vilket förklarar det hela.

[Anders]

Vore bra om du berättar vad boken handlar om. Mitt bokläsande har blivit minimalt från att ha varit bokslukare tidigare. Finns liksom inget mer längre som intresserar mej längre i bokväg. Enda författaren som jag aldrig har läst men borde läsa är P.O.Enquist, en realist och norrbottning med båda fötter på marken. Han föddes i en kristen miljö och jag gillar berättelser där folk lösgör sej från det invanda och väljer egen väg.

Har inte läst klart än riktigt, kommer ta ett par veckor till, ska skriva nåt då. Men kort handlar det om att livet är kort och ändligt, att det är fel med religio och att man verkligen borde göra något med sitt liv. Han föreslår ett rödgrönt alternativ. Hans sommarprogram 2019 kan ge en introduktion.

P.s. PO enkvists självbiografi hörde jag som ljudbok, inläst av honom själv. Helt ok.

[Algotezza]

Köpte boken för ett år sedan innan han blev "känd och smal, känd och smal" - för att citera Tiffany Persson. På engelska då.

Läsvärd iofs. Han lägger fram en massa teser utan att direkt motivera. Så här är det punkt slut. Livet är skört. Vi lever ett liv. Ta vara på det. Driv dina projekt - för de gör livet meningsfullt - även om de går åt helvete.

Ateistisk tro eller typ vad då?

Lustigt att han menar att man inte kan vara säker på någonting i princip men ändå är säker på just det...

Jag har nog missförstått allt... men ändå...

[Anders]

Börjar närma mig slutet... Januari är inte en månad då det är mycket tid till läsning

[Mlw]

Martin Hägglund ansluter sig till antikens livsideal, nämligen eudaimonia (som Augustinus så grundligt vederlade). Det innebär att livet går ut på att "leva längre och leva bättre". Jag undrar om fången i Treblinka, eller patienten med obotlig cancer, skulle uppfatta budskapet som så värst trösterikt. Hägglund säger: "Det är för att jag inser din förgänglighet som jag förstår att du behöver mitt stöd, och det har betydelse för hur jag bemöter dig." Men vad kan egentligen Hägglund göra för att frälsa mig från livets armod? Han kan visserligen bidra med skattepengar så att vi får en välfungerande sjukvård, m.m. Men det systemet har vi ju redan, för att jag ska kunna "leva längre och bättre". Frälsningen ger det mig inte! Jesus kan däremot hjälpa mig.

Finns det någon som tvekar om att vi är förgängliga varelser? Hägglund hävdar att kristna tror att de har evigt liv och är oförgängliga. I själva verket talar ju kristna om "den eviga förgängelsen"—ett öde värre än döden! Teologin talar inte om ett automatiskt fortsatt liv efter döden. Enligt tron skall världen gå under och en ny värld skapas, i vilken en gudaktig minoritet, predestinerad till evigt liv, skall återuppstå. Men det finns ingen automatisk fortsättning. Knappast någon betvivlar vår förgänglighet eller att jordelivet är betydelsefullt. "Det eviga livet" är ett begrepp som vi inte kan förstå vad det innebär. Det betyder inte evigt jordeliv, för i den nya skapelsen är hela tillvaron oförgänglig.

Människan har i alla tider levt med föreställningar om det hinsides—stenåldersmänniskan också! Nu ska vi enligt Hägglund upphöra med det, fokusera enbart på det världsliga samt sträva efter vällevnad, med insikten att vi är förgängliga och snart kommer att vara borta. Det leder till den demokratiska socialismens paradis. Men kan man inte tänka sig att det är psykologiskt hälsosamt att ha en religiös tro? Åtminstone ger det tröst. Kan det inte vara så att gudstron har en samhällsbärande funktion? Inför vem annars har vi ansvar för våra gärningar? Stefan Löfven?

Hägglund har visserligen större djup än pappskallarna Richard Dawkins och Sam Harris, men det hjälper inte, för han ser inte helhetsbilden av människan. Han tar inte hänsyn till vår syndfulla natur utan menar att vi kan bli perfekta genom att tillägna oss det ateistiska, socialistiska tänkandet—den "sekulära tron". Luther säger sanningen om oss. Människan definieras som en varelse som i gudsrelationen längtar efter befrielse från syndafallets konsekvenser och som aldrig kan förlika sig med den fallna tillvaro i vilken hon befinner sig. Hon längtar efter den livets helhet som inte står att finna i jordelivet. Människorna förblir frustrerade, för de har avlägsnat sig från Gud, och ingen demokratisk socialism kan råda bot på det. Det kristna perspektivet är empiriskt grundat och realistiskt. Det handlar om att se den smärtsamma sanningen i vitögat och sluta med utopiska drömmerier, för det är vidskepligt!

[Mlw]

Kulturnyheternas litteraturkritiker Per Anderssons recension: Sågar stjärnfilosofens analys: ”Komplett oanvändbar”.

[Anders]

Mlw’s kritik överensstämmer med en hel del likartade kritiker. Tillbakavisar attacken på religionen, som första boken mer eller mindre handlar om.

Min, så långt jag läst, är en annan. Vad det gäller meaning of life : Varför inte fokusera på nuet?

Och en annan sak, har inte läst riktigt klart, men Häggström kräks på daytime job. Jag kan tycka tvärt om. Att daytime job - för alla- är en riktigt bra idé. Alla lägger den tiden på det allmäna, de andra människorna. Och sen är man hur jävla självisk man vill.
Och vad han vekar vara ute efter, att det i någon slags kolchosmening kollektivt skulle göras ”demokratiska” femårsplaner på vad som är viktigt, vad som skall göras - säga vad man vill om kapitalismen, marknaden, men Nozick har rätt i en sak - att marknaden är följsam, organisk. Det är betydligt ödmjukare, än som flumvänstern, tro sig ha svaret på hur världen på lång sikt bör styras och ställas.

Men igen, har inte läst klart, han har inte målat ut sin utopia för mig helt. Kanske slutet överraskar.

[Algotezza]

Iofs är väl nuet det enda vi har. Men då allt, för att få mening och kunna uppfattas/upplevas, måste ha en motsats, bör väl nuet kontrasteras mot någon form av evighet, ständig närvaro eller tidlöshet för att få mening.

[hakkapeliitta]

Iofs är väl nuet det enda vi har. Men då allt, för att få mening och kunna uppfattas/upplevas, måste ha en motsats, bör väl nuet kontrasteras mot någon form av evighet, ständig närvaro eller tidlöshet för att få mening.

Varför måste nuet ha en motsats? De ögonblicken man känner sej lycklig behöver inte teoretiseras, varför inte bara vara lycklig och njuta av den euforiska känslan? Så sällan, men desto bättre.

[Anders]

Iofs är väl nuet det enda vi har. Men då allt, för att få mening och kunna uppfattas/upplevas, måste ha en motsats, bör väl nuet kontrasteras mot någon form av evighet, ständig närvaro eller tidlöshet för att få mening.

Varför måste nuet ha en motsats? De ögonblicken man känner sej lycklig behöver inte teoretiseras, varför inte bara vara lycklig och njuta av den euforiska känslan? Så sällan, men desto bättre.

Jag är lycklig varje dag. Euforisk, bara vid högtidliga tillfällen, men framför allt på helgens mornar är jag oftast tillfreds. Tillfreds räcker bra för mej. Ibland får jag för mig att det är de högre klassernas strävan efter mer extatiskt glädje som är roten till många problem.

[Algotezza]

Iofs är väl nuet det enda vi har. Men då allt, för att få mening och kunna uppfattas/upplevas, måste ha en motsats, bör väl nuet kontrasteras mot någon form av evighet, ständig närvaro eller tidlöshet för att få mening.

Varför måste nuet ha en motsats? De ögonblicken man känner sej lycklig behöver inte teoretiseras, varför inte bara vara lycklig och njuta av den euforiska känslan? Så sällan, men desto bättre.

Vad gör vi på ett forum om inte teoretiserar? Lyckan kan ju vara att kommunicera med andra, ha ett tankeutbyte. En stilla lyucka kanske men helt ok för min del. Jag kräver inga lyckoorgasmer.

[Anders]

Snaaart klar. Gillar boken ju längre jag läser. Men om det nu skall vara vänster behövs en smula Stalin med i anrättningen, Det är verkligen synd att han var en sån tyrann, om han nu var det. Undrar vad Michailov på gatan tyckte egentligen, typ 1950. Dålig tid att vara en Solchenitzyn helt klart men jag gillar mycket av Stalins tankar, som Hägglund förfasade sig över.