Logikens gränser

[Smisk]

Vi kan kalla logiken ett verktyg... men i något avseende är jag också benägen att säga att logiken är ingenting. Att logiken är som kejsarens nya kläder, helt innehållslös.

Jag vill inte skriva under på att det är på grund av olika definitioner... Men jag kan acceptera att det går att ha olika perspektiv. Dostojevskij skrev "2 x 2 = 4 är en överlägsen snobb som står i ens väg med händerna i sidorna och hånskrattar", och det må väl också vara sant. Jag upplever att det är en liknande förnimmelse som naturaleeduco förmedlar, och jag tänker det kan finnas fog också för ett sådant sätt att resonera.

Exakt.

2x2=4 är en analytisk sanning som troligen är universell om man vill uttrycka sig så. Men det är ändå ett verktyg som snarare jobbar med uppfattningarna av vilka kläder som är värda att använda än om hur vida kläderna finns eller inte.

[Smisk]

Logik kan betyda flera saker, lär vi oss i denna tråd.
Grundläggande är dock att logik bara bryr sig om form och struntar i innehåll.
Om jag t ex säger om Gudrun att hon är sträng men rättvis, hur analyserar vi det omdömet logiskt?
Vanligast analyserar vi "sträng men rättvis" som att jag kritiserar Gudrun för stränghet men ursäktar, typ, den med att hon är rättvis och inte favoriserar.
Logik kan inte handskas med "men" på det här viset utan ser bara att jag tilldelar Gudrun två attribut, nämligen stränghet och rättvisa.
Mitt omdöme blir i logisk analys lika med "Gudrun är sträng och rättvis" eller "Gudrun är rättvis och sträng" eftersom attributens ordning är likgiltig.

Logik kan inte heller avgöra om "Gudrun är rättvis" eller "Gudrun är sträng" är sann eller falsk; logik bryr sig bara om form.
Sant och falskt (i detta exempel) kan bara avgöras med empiriska studier.

Till vardags kan logisk betyda konsekvent beteende. En vegetarian som kalasar på kräftor i augusti, en icke-rökare som feströker, en kristen som tatuerar sig - de kan alla kallas ologiska, och därmed klandras om man vill det.

naturaleeducos "Det ologiska existerar inte. Att vara logisk i allt är inte nödvändigtvis en hjälp." är besynnerlig.
Visst existerar det ologiska! Att vara logisk i allt i betydelsen att agera konsekvent och förutsägbart kan vara ett tecken på urtråkighet eller kyla, men kan givetvis vara en hjälp - men inte nödvändigtvis.

Roligt att Logikens gränser har väckt så många frågor!

Jag skulle dock säga att det som är det logiska i alla dessa sammanhang är en och samma sak. Logiken i sig själv handlar endast om form men det är vi som tilldelar saker meningen, alltså både logik och innehåll. Det finns ingen logik utan innehåll heller. Däremot finns det mycket innehåll som inte har med logik att göra.

Att "Gudrun är sträng men rättvis" är information men man behöver mer information och specifikt av typen kontext för att veta betydelsen av det om en sådan är viktig. Logiskt sett säger det inget mer än vad orden betyder.

[Anders]

Det läggs ju ner oerhört mycket arbete med logik i Akademisk filosofi. Läser man ett paper nuförtiden ser det ut som programkod, med ekvationer av konstiga tecken sida upp och sida ner...
Det här är definitivt i häraden(matte, programmering...) där jag klassiskt är duktig men inte tycker det är särskilt kul egentligen. Mycket roligare att vara på den högre nivån och använda maggropen. Som då man bestämmer sig för att göra sexet utan preventivmedel, ett av de tyngre beslut man tillsammans med respektiven har tagit och det var ingen logisk ekvation som styrde det beslutet.

Frågan är - har någon större landvinning, typ resultaten av Einsteins räknande, gjorts med en logisk ekvation? Jag är ju starkt biased eftersom jag inte tycker det är kul, men har typ Russells "on denoting" verkligen lett fram till något användbart utanför den filosofiska akademiska världen? I så fall vad?

[David H]

Logik kan betyda flera saker, lär vi oss i denna tråd.

Det verkar vara en slutsats som flera vill dra. Det må väl på sätt och vis finnas belägg för sådan slutsats, men jag kan också tycka att sådana påståenden är lite som att blanda bort korten och lägga ut rökridåer (kanske från någon som inte fattar att det faktiskt finns något att fatta). Ska däremot inte hävda att det nödvändigtvis är fel...liksom jag menar att det inte heller är nödvändigtvis fel att säga att "2 x 2 = 4 är en överlägsen snobb som står i ens väg med händerna i sidorna och hånskrattar"

Grundläggande är dock att logik bara bryr sig om form och struntar i innehåll.
Om jag t ex säger om Gudrun att hon är sträng men rättvis, hur analyserar vi det omdömet logiskt?
Vanligast analyserar vi "sträng men rättvis" som att jag kritiserar Gudrun för stränghet men ursäktar, typ, den med att hon är rättvis och inte favoriserar.
Logik kan inte handskas med "men" på det här viset utan ser bara att jag tilldelar Gudrun två attribut, nämligen stränghet och rättvisa.
Mitt omdöme blir i logisk analys lika med "Gudrun är sträng och rättvis" eller "Gudrun är rättvis och sträng" eftersom attributens ordning är likgiltig.

Logik kan inte heller avgöra om "Gudrun är rättvis" eller "Gudrun är sträng" är sann eller falsk; logik bryr sig bara om form.
Sant och falskt (i detta exempel) kan bara avgöras med empiriska studier.

Ja..det stämmer att det är konventionell användning av satslogik. Jag minns att jag tyckte det var lite märkligt att orden "och" och "men" skulle betraktas som synonyma/utbytbara.
Nåt som kanske kan vara värt att poängtera att då man ägnar sig åt logik på det sättet måste man också göra mycket annat än att bara använda logik, till exempel använda sin språkförståelse, tolka, använda sig av fantasin för att föreställa sig olika möjligheter osv...så i slutändan kanske handlar det inte så mycket om logik, och logiken blir ju inte nödvändigtvis heller det väsentliga i sammanhanget.

Till vardags kan logisk betyda konsekvent beteende. En vegetarian som kalasar på kräftor i augusti, en icke-rökare som feströker, en kristen som tatuerar sig - de kan alla kallas ologiska, och därmed klandras om man vill det.

I vardagsspråket får ord sina egna liv... hur vore det om en zoolog gjorde en upptäckt om ett helt tvådimensionellt djur? Tvådimensionella djur finns ju inte och passar inte in...men tänk om, vad skulle hända? Alla djur måste ju ha både längd och vikt osv. Och hur ska vi då beskriva det här djuret? Jo, dess vikt måste ju vara väldigt låg tänker man, med tanke på dess väldiga tunnhet. Vi kallar det den vandrande spånskivan, och drar slutsatsen att dess närmaste släkting nog är plattfisken.

[David H]

Vi kan kalla logiken ett verktyg... men i något avseende är jag också benägen att säga att logiken är ingenting. Att logiken är som kejsarens nya kläder, helt innehållslös.

Jag vill inte skriva under på att det är på grund av olika definitioner... Men jag kan acceptera att det går att ha olika perspektiv. Dostojevskij skrev "2 x 2 = 4 är en överlägsen snobb som står i ens väg med händerna i sidorna och hånskrattar", och det må väl också vara sant. Jag upplever att det är en liknande förnimmelse som naturaleeduco förmedlar, och jag tänker det kan finnas fog också för ett sådant sätt att resonera.

Exakt.

2x2=4 är en analytisk sanning som troligen är universell om man vill uttrycka sig så.

Men det är ändå ett verktyg som snarare jobbar med uppfattningarna av vilka kläder som är värda att använda än om hur vida kläderna finns eller inte.

Jag menade mer att logiken är kläderna som inte existerar, något som verkar vara något men som inte är något. Kanske vi kan jämföra det vid en spegel som vi anklagar för att göra fula grimaser åt oss.

[Smisk]

Jag menade mer att logiken är kläderna som inte existerar, något som verkar vara något men som inte är något. Kanske vi kan jämföra det vid en spegel som vi anklagar för att göra fula grimaser åt oss.

Det va så jag förstod att du menade det och använde det i mitt svar även om det va abstrakt och luddigt av mig

[Smisk]

Det läggs ju ner oerhört mycket arbete med logik i Akademisk filosofi. Läser man ett paper nuförtiden ser det ut som programkod, med ekvationer av konstiga tecken sida upp och sida ner...
Det här är definitivt i häraden(matte, programmering...) där jag klassiskt är duktig men inte tycker det är särskilt kul egentligen. Mycket roligare att vara på den högre nivån och använda maggropen. Som då man bestämmer sig för att göra sexet utan preventivmedel, ett av de tyngre beslut man tillsammans med respektiven har tagit och det var ingen logisk ekvation som styrde det beslutet.

Frågan är - har någon större landvinning, typ resultaten av Einsteins räknande, gjorts med en logisk ekvation? Jag är ju starkt biased eftersom jag inte tycker det är kul, men har typ Russells "on denoting" verkligen lett fram till något användbart utanför den filosofiska akademiska världen? I så fall vad?

Inom forskning och utveckling av AI och försök att utveckla pseudo-medvetande har det säkerligen betydelse.

Frågan är om vi med logisk AI kan skapa just den "magkänslan" och det beslutet gällande sex. Ett beslut som varit lätt för mig då jag har kontroll över saken och både jag och mina respektive har förstått detta Eller så har det varit barn de velat ha och jag inte vilket gjort kontrollen lätt...

AI experterna talar ofta om "AI black box problem". Alltså när vi skapar en AI som gör saker vi inte förstår men som leder till att den fungerar intelligent. Neurala nätverk/deep learning kan då generera "oförklarbara fenomen" som fungerar bättre än den logik vi själva skapat. Det blir väl överblickbart eller omöjligt att se de relevanta sammanhangen till slut.

[David H]

Det läggs ju ner oerhört mycket arbete med logik i Akademisk filosofi. Läser man ett paper nuförtiden ser det ut som programkod, med ekvationer av konstiga tecken sida upp och sida ner...
Det här är definitivt i häraden(matte, programmering...) där jag klassiskt är duktig men inte tycker det är särskilt kul egentligen. Mycket roligare att vara på den högre nivån och använda maggropen. Som då man bestämmer sig för att göra sexet utan preventivmedel, ett av de tyngre beslut man tillsammans med respektiven har tagit och det var ingen logisk ekvation som styrde det beslutet.

Frågan är - har någon större landvinning, typ resultaten av Einsteins räknande, gjorts med en logisk ekvation? Jag är ju starkt biased eftersom jag inte tycker det är kul, men har typ Russells "on denoting" verkligen lett fram till något användbart utanför den filosofiska akademiska världen? I så fall vad?

Inom forskning och utveckling av AI och försök att utveckla pseudo-medvetande har det säkerligen betydelse.

Frågan är om vi med logisk AI kan skapa just den "magkänslan" och det beslutet gällande sex. Ett beslut som varit lätt för mig då jag har kontroll över saken och både jag och mina respektive har förstått detta Eller så har det varit barn de velat ha och jag inte vilket gjort kontrollen lätt...

AI experterna talar ofta om "AI black box problem". Alltså när vi skapar en AI som gör saker vi inte förstår men som leder till att den fungerar intelligent. Neurala nätverk/deep learning kan då generera "oförklarbara fenomen" som fungerar bättre än den logik vi själva skapat. Det blir väl överblickbart eller omöjligt att se de relevanta sammanhangen till slut.

Jag upplever det som att ni inte riktigt tar på allvar påståendet om att logik är ingenting. Hur kan man göra en landvinning av ingenting? Hur kan AI som tillförs ingenting skapa magkänslor, eller vad som helst annat?
Säg vi med logikens hjälp kan lösa en ekvation...men vad innebär det då att lösa en ekvation? Att a = a eller att b = b, att samma är samma under förutsättningen att vi kommer överens om att samma är samma. Vi kan skriva att x = (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 + ab = (a + b)^2 = x, men vad tillför då det? Det står ju då bara samma = samma = samma = samma, under förutsättning att vi mellan varandra kommer överens om att samma = samma. Tror man att man får ut nåt annat av det, vad kan det då vara annat än en produkt av ens egna fördomar/förutfattade meningar?

Att sen komma med ursäkt om att det inte funkar med att ha en för snäv definition av logik...då tänker jag återigen på zoologen som inte kan passa in ett tvådimensionellt djur i sin taxonomi...och väljer att "förenkla". Blir det för krångligt att tänka på ett djur utan vikt och inre organ, börjar man kompromissa och tänker att det i alla fall må ha lite vikt, och hjärta och lungor osv om än dessa organ är väldigt tunna.

Det jag själv skriver är väldigt mycket goja, det medger jag. Jag tänker det måste få bli så när man skriver om något som inte har samma dimensioner som den verklighet man för närvarande befinner sig i.

[Vertumnus]

Jag upplever det som att ni inte riktigt tar på allvar påståendet om att logik är ingenting. Hur kan man göra en landvinning av ingenting? Hur kan AI som tillförs ingenting skapa magkänslor, eller vad som helst annat?
Säg vi med logikens hjälp kan lösa en ekvation...men vad innebär det då att lösa en ekvation? Att a = a eller att b = b, att samma är samma under förutsättningen att vi kommer överens om att samma är samma. Vi kan skriva att x = (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 + ab = (a + b)^2 = x, men vad tillför då det? Det står ju då bara samma = samma = samma = samma, under förutsättning att vi mellan varandra kommer överens om att samma = samma. Tror man att man får ut nåt annat av det, vad kan det då vara annat än en produkt av ens egna fördomar/förutfattade meningar?

Så länge tankar inte tar del i världen passerar de utan spår precis som ingenting. Samtidigt kan x = (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 +2ab användas till ett vackert litet bevis för pythagoras sats. Och trianglar kan ju vara högst påtagliga. Sen kan jag inte hålla med om att likheten skulle vara en överenskommelse. Dostojevski har rätt: att 2x2 = 4 är ett obändigt faktum.

[David H]

Jag upplever det som att ni inte riktigt tar på allvar påståendet om att logik är ingenting. Hur kan man göra en landvinning av ingenting? Hur kan AI som tillförs ingenting skapa magkänslor, eller vad som helst annat?
Säg vi med logikens hjälp kan lösa en ekvation...men vad innebär det då att lösa en ekvation? Att a = a eller att b = b, att samma är samma under förutsättningen att vi kommer överens om att samma är samma. Vi kan skriva att x = (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 + ab = (a + b)^2 = x, men vad tillför då det? Det står ju då bara samma = samma = samma = samma, under förutsättning att vi mellan varandra kommer överens om att samma = samma. Tror man att man får ut nåt annat av det, vad kan det då vara annat än en produkt av ens egna fördomar/förutfattade meningar?

Så länge tankar inte tar del i världen passerar de utan spår precis som ingenting. Samtidigt kan x = (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 +2ab användas till ett vackert litet bevis för pythagoras sats. Och trianglar kan ju vara högst påtagliga. Sen kan jag inte hålla med om att likheten skulle vara en överenskommelse. Dostojevski har rätt: 2x2 = 4 är ett obändigt faktum.

Visst är det lite fascinerande att jag klottrar ner några bokstäver och siffror och du ritar upp en perfekt triangel i ditt huvud. Dessa perfekta trianglar kan man ju sen undra var de egentligen finns, har de en plats i den fysiska verkligheten eller existerar de bara på någon sorts transcendentalplan? Jag är dock inte så pigg på att påstå att det är logiken som ritar dessa trianglar. Vi kan säga att vi ser rörelser i en spegel, men om man sen påstår att det är spegeln som är ansvarig för dessa rörelser skapar det lätt missförstånd, tror jag.

Att sen likheten inte skulle vara en överenskommelse? Jag menar att överenskommelsen är på ett väldigt enkelt och grundläggande plan;
x = (a + b)(a + b) till exempel, hur kan man komma undan med att skriva en sån sak? Ena sidan innehåller ju bara en enda bokstav "x" och andra sidan innehåller diverse olika tecken som "a", "b", "(" och "+" - hur kan det ändå vara så att det är samma sak???
Kanske för att vi kommit överens om att bokstaven "x" får stå för något okänt och att (a + b)(a + b) kan antas vara detta okända

Skriver jag exempelvis planka = planka, kan man tycka att det vore en mer självklar logisk truism. Hur kan det var så att "planka = planka" inte stämmer? Och någon kan då hävda att det inte stämmer eftersom planka är något man bygger hus med, medan planka å andra sidan handlar om att smita in utan att betala. Det som till synes verkar fullt logisk är ändå inte logiskt eftersom det inte finns någon överenskommelse.

Att du gjort antagandet att Dostojevskij skulle kommit fram till att 2x2 = 4 är ett obändigt faktum tycker jag också är intressant. Det stämmer att Dostojevskij skrev "I agree that two times two makes four is an excellent thing", men sen fortsatte han också med att skriva "but if we are dispensing praise, then two times two makes five is sometimes a most charming little thing as well.” (se länk) Så jag uppfattar det som han gör tummen upp till både 2x2 = 4 och 2x2 = 5, och det kan jag också hålla med om - allt handlar om sammanhang och om/vad man har för överenskommelse.

[Vertumnus]

Jag upplever det som att ni inte riktigt tar på allvar påståendet om att logik är ingenting. Hur kan man göra en landvinning av ingenting? Hur kan AI som tillförs ingenting skapa magkänslor, eller vad som helst annat?
Säg vi med logikens hjälp kan lösa en ekvation...men vad innebär det då att lösa en ekvation? Att a = a eller att b = b, att samma är samma under förutsättningen att vi kommer överens om att samma är samma. Vi kan skriva att x = (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 + ab = (a + b)^2 = x, men vad tillför då det? Det står ju då bara samma = samma = samma = samma, under förutsättning att vi mellan varandra kommer överens om att samma = samma. Tror man att man får ut nåt annat av det, vad kan det då vara annat än en produkt av ens egna fördomar/förutfattade meningar?

Så länge tankar inte tar del i världen passerar de utan spår precis som ingenting. Samtidigt kan x = (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 +2ab användas till ett vackert litet bevis för pythagoras sats. Och trianglar kan ju vara högst påtagliga. Sen kan jag inte hålla med om att likheten skulle vara en överenskommelse. Dostojevski har rätt: 2x2 = 4 är ett obändigt faktum.

Visst är det lite fascinerande att jag klottrar ner några bokstäver och siffror och du ritar upp en perfekt triangel i ditt huvud. Dessa perfekta trianglar kan man ju sen undra var de egentligen finns, har de en plats i den fysiska verkligheten eller existerar de bara på någon sorts transcendentalplan? Jag är dock inte så pigg på att påstå att det är logiken som ritar dessa trianglar. Vi kan säga att vi ser rörelser i en spegel, men om man sen påstår att det är spegeln som är ansvarig för dessa rörelser skapar det lätt missförstånd, tror jag.

Jag försökte gå från algebra till geometri, dvs från tanke till praktik. Det är i praktiken logiken framträder och blir del av världen

Att sen likheten inte skulle vara en överenskommelse? Jag menar att överenskommelsen är på ett väldigt enkelt och grundläggande plan;
x = (a + b)(a + b) till exempel, hur kan man komma undan med att skriva en sån sak? Ena sidan innehåller ju bara en enda bokstav "x" och andra sidan innehåller diverse olika tecken som "a", "b", "(" och "+" - hur kan det ändå vara så att det är samma sak???
Kanske för att vi kommit överens om att bokstaven "x" får stå för något okänt och att (a + b)(a + b) kan antas vara detta okända

Språket är i någon mening en överenskommelse, men därmed är det förhållande att (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 +2ab inte förhandlingsbart.

Att du gjort antagandet att Dostojevskij skulle kommit fram till att 2x2 = 4 är ett obändigt faktum tycker jag också är intressant. Det stämmer att Dostojevskij skrev "I agree that two times two makes four is an excellent thing", men sen fortsatte han också med att skriva "but if we are dispensing praise, then two times two makes five is sometimes a most charming little thing as well.” (se länk) Så jag uppfattar det som han gör tummen upp till både 2x2 = 4 och 2x2 = 5, och det kan jag också hålla med om - allt handlar om sammanhang och om/vad man har för överenskommelse.

Javisst, och 1+1 kan bli 3 i vissa sammanhang osv,men inget av detta når eller komprometterar logiken i sig.

[David H]

Jag försökte gå från algebra till geometri, dvs från tanke till praktik. Det är i praktiken logiken framträder och blir del av världen

OK. Jag respekterar det. Algebra var stundvis roligt att plugga tyckte jag, medan geometri föreföll mer jobbigt och tråkigt. Jag gillade mest kombinatorik och sånt. Detta om att logiken framträder och blir en del av världen...det är din och inte min formulering, men jag säger inte heller att du har fel. När man fördjupar sig i detta kan det skaka om hela ens verklighetsuppfattning har jag ibland anat.

Språket är i någon mening en överenskommelse, men därmed är det förhållande att (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 +2ab inte förhandlingsbart.

Att du gjort antagandet att Dostojevskij skulle kommit fram till att 2x2 = 4 är ett obändigt faktum tycker jag också är intressant. Det stämmer att Dostojevskij skrev "I agree that two times two makes four is an excellent thing", men sen fortsatte han också med att skriva "but if we are dispensing praise, then two times two makes five is sometimes a most charming little thing as well.” (se länk) Så jag uppfattar det som han gör tummen upp till både 2x2 = 4 och 2x2 = 5, och det kan jag också hålla med om - allt handlar om sammanhang och om/vad man har för överenskommelse.

Javisst, och 1+1 kan bli 3 i vissa sammanhang osv,men inget av detta når eller komprometterar logiken i sig.

Vänta nu... du menar att 2x2 = 4 är förhandlingsbart, då det ibland kan vara 2x2 = 5, och att 1 + 1 kan va 3...men däremot är inte (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 +2ab förhandlingsbart? Det är lite intressant! På sätt och vis kan jag i alla fall hålla med. Det händer nog betydligt oftare att det förhandlas om 1+1=2 och 2x2=4 jämfört med (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 +2ab... Vill man förhandla om det, kan man göra det, tänker jag, men som jag ser finns inget skäl att förhandla om det inte finns särskild anledning till det. Och då varför ens förhandla om dess oförhandlingsbarhet?
Jag brukar försöka låta bli att anta mer än nödvändigt för att slippa onödiga förhandlingssituationer.

[Vertumnus]

Vänta nu... du menar att 2x2 = 4 är förhandlingsbart, då det ibland kan vara 2x2 = 5, och att 1 + 1 kan va 3...men däremot är inte (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 +2ab förhandlingsbart? Det är lite intressant! På sätt och vis kan jag i alla fall hålla med. Det händer nog betydligt oftare att det förhandlas om 1+1=2 och 2x2=4 jämfört med (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 +2ab... Vill man förhandla om det, kan man göra det, tänker jag, men som jag ser finns inget skäl att förhandla om det inte finns särskild anledning till det. Och då varför ens förhandla om dess oförhandlingsbarhet?
Jag brukar försöka låta bli att anta mer än nödvändigt för att slippa onödiga förhandlingssituationer.

Det var det där med den språkliga överenskommelsen och viljan att förstå och viljan att bli förstådd.

[David H]

Vänta nu... du menar att 2x2 = 4 är förhandlingsbart, då det ibland kan vara 2x2 = 5, och att 1 + 1 kan va 3...men däremot är inte (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 +2ab förhandlingsbart? Det är lite intressant! På sätt och vis kan jag i alla fall hålla med. Det händer nog betydligt oftare att det förhandlas om 1+1=2 och 2x2=4 jämfört med (a + b)(a + b) = a^2 + b^2 +2ab... Vill man förhandla om det, kan man göra det, tänker jag, men som jag ser finns inget skäl att förhandla om det inte finns särskild anledning till det. Och då varför ens förhandla om dess oförhandlingsbarhet?
Jag brukar försöka låta bli att anta mer än nödvändigt för att slippa onödiga förhandlingssituationer.

Det var det där med den språkliga överenskommelsen och viljan att förstå och viljan att bli förstådd.

Ja, jag uppfattar det som vi då på hela taget är överens om det och om logikens gränser.

[iris]

Logikens gränser har väl med system att göra.
Ett formellt system bör ju vara logiskt för att det ska kunna tolkas enligt vissa regler och vars värden är sannings-värden.

Det som faller utanför detta kan knappast kallas för logik - då logiken kräver en enhetlighet och ett regelverk för dess tolkning. Om det bara är en massa symboler eller siffror - ad hoc utan regler för tolkning är det knappast att kalla för logik.