I vissa länder firar man "livet" när någon dör, Man ställer till en fest. Här ska allt vara så svart, sorligt och ensamt som möjligt.
Varför är döden så allvarlig i allmänhet? Kan man inte bara se den som något naturligt?
Och tror ni det finns tillfällen även i Sverige då glädjen lyfts fram i samband med döden?
Varför är döden så allvarlig i Sverige?
Moderator: Moderatorgruppen
Jag kommer osökt att tänka på Helmuth von Moltke som skrattade två gånger i sitt liv: Ena gången var när han såg Vaxholms fästning, andra gången när hans svärmor dog.
Men själv har jag inte haft nära till skratt när folk jag känt dött. Däremot kan man säkert ofta känna lättnad om någons lidande tar slut på ålderns höst t.ex.
Men vad är det för fel på sorg, pitala? Det är inget att vara ledsen över.
Men själv har jag inte haft nära till skratt när folk jag känt dött. Däremot kan man säkert ofta känna lättnad om någons lidande tar slut på ålderns höst t.ex.
Men vad är det för fel på sorg, pitala? Det är inget att vara ledsen över.
-
* KYREUS *
- Inlägg: 3720
- Blev medlem: 08 maj 2005 22:58
- Ort: Antiken, agoran, piazzan, Stadion, syns ibland i Palaestran, dock aldrig iklädd cykelhjälm ...
- Hej Pitala!
Du tar upp en mycket viktig fråga. Eftersom jag möter den saken ofta i mitt arbete, vill jag tala utifrån många års erfarenhet. Poängen är den följande, åtminstone enligt mig:
- Västvärlden fokuserar på helt fel sk kosmologi. Vad betyder det? Jo, enligt mig och många som jag känner, går tillvaron och den sk kosmologin (alltså verklighetsuppfattningen) att tolkas och verkligen förstås. Men det tar ett ENORMT ARBETE. Det gäller också förståelsen av dödens roll och betydelse. Ifall du menar STORT ALLVAR med din fråga är jag beredd att inleda en samtals-process om det. Men obs!! det kräver lång lång tid och mycket allvar. Har du den motivationen??
///Seriöse Kadmoz
- Västvärlden fokuserar på helt fel sk kosmologi. Vad betyder det? Jo, enligt mig och många som jag känner, går tillvaron och den sk kosmologin (alltså verklighetsuppfattningen) att tolkas och verkligen förstås. Men det tar ett ENORMT ARBETE. Det gäller också förståelsen av dödens roll och betydelse. Ifall du menar STORT ALLVAR med din fråga är jag beredd att inleda en samtals-process om det. Men obs!! det kräver lång lång tid och mycket allvar. Har du den motivationen??
///Seriöse Kadmoz
Tro inte; sök!
DETECTUM * VERITATUM * PAXUM
/*Dies hodiernus amicus tuus
- dies hesternus conscientia tua *
= Dagen är din vän, gårdagen ditt samvete.
(c) KYREUS, mikrofilosof, anno 2 006/
DETECTUM * VERITATUM * PAXUM
/*Dies hodiernus amicus tuus
- dies hesternus conscientia tua *
= Dagen är din vän, gårdagen ditt samvete.
(c) KYREUS, mikrofilosof, anno 2 006/
Intressant.
... Hoppar in med en tanke.. Jag skulle vilja hävda att den stora sorgen, i mångt och mycket beror på en faktor.
Det handlar om tron på vad som händer efter detta jordiska liv- i ett till största del sekulariserat Sverige finns det generellt ingen tro på det vi kallar livet efter döden/ den andra sidan - ur detta följer denna ångestfyllda reaktion, den är logisk i sin mening- vi kommer ju aldrig mer få se den bortgångna personen ifråga (eftersom vi inte tror på livet efter döden) - sorg.
<<<<<
... Hoppar in med en tanke.. Jag skulle vilja hävda att den stora sorgen, i mångt och mycket beror på en faktor.
Det handlar om tron på vad som händer efter detta jordiska liv- i ett till största del sekulariserat Sverige finns det generellt ingen tro på det vi kallar livet efter döden/ den andra sidan - ur detta följer denna ångestfyllda reaktion, den är logisk i sin mening- vi kommer ju aldrig mer få se den bortgångna personen ifråga (eftersom vi inte tror på livet efter döden) - sorg.
<<<<<
Tractatus skrev:Intressant.
... Hoppar in med en tanke.. Jag skulle vilja hävda att den stora sorgen, i mångt och mycket beror på en faktor.
Det handlar om tron på vad som händer efter detta jordiska liv- i ett till största del sekulariserat Sverige finns det generellt ingen tro på det vi kallar livet efter döden/ den andra sidan - ur detta följer denna ångestfyllda reaktion, den är logisk i sin mening- vi kommer ju aldrig mer få se den bortgångna personen ifråga (eftersom vi inte tror på livet efter döden) - sorg.
<<<<<
Jag vet inte om det stämmer riktigt. Dels har kristendomen, så länge vi har haft den, påtalat någon form av tillvaro efter döden -- trevlig eller mindre trevlig, och tanken på en andevärld eller ett liv efter det vi känner till är förmodligen lika gammal som människan själv. Dels finns det även i vårt sekulariserade samhälle en utbredd tro på ett liv efter döden. Uppsala Universitet gjorde under 90-talet flera undersökningar om just detta. T.ex. avvisar bara en tredjedel av svenskarna tanken på att vi kan kommunicera med döda.
Det finns alltså en djupt rotad tro på att det liv vi känner till har en fortsättning, oavsett om vi är sekulariserade eller inte.
Är det inte rimligare att utgå ifrån att den eviga dödsångesten fått oss människor att konstruera olika "utvägar"?
Man berättade att han en gång spärrats in på Bedlams dårhus. Man hade gjort honom hedern att ta honom för vansinnig, men man släppte honom igen när man upptäckte att han bara var poet.
Ursus:
...Det finns, som du säger, en tro på livet efter döden, i ett sekulariserat land. Men faktumet att man inte har något att luta sig mot, i detta fall en religion, gör denna tro tämligen svag och vacklande.
When everything comes around, och vi står ensamma då någon har gått bort, är det lätt hänt att tron brister och tynar bort. Det är just härifrån min tanke tar ansats. Religion bidrar till en mer hårdfast och konkret tro - därav den eventuella skillnaden...>>
...Det finns, som du säger, en tro på livet efter döden, i ett sekulariserat land. Men faktumet att man inte har något att luta sig mot, i detta fall en religion, gör denna tro tämligen svag och vacklande.
When everything comes around, och vi står ensamma då någon har gått bort, är det lätt hänt att tron brister och tynar bort. Det är just härifrån min tanke tar ansats. Religion bidrar till en mer hårdfast och konkret tro - därav den eventuella skillnaden...>>
Tractatus skrev:Ursus:
...Det finns, som du säger, en tro på livet efter döden, i ett sekulariserat land. Men faktumet att man inte har något att luta sig mot, i detta fall en religion, gör denna tro tämligen svag och vacklande.
Dessvärre tror jag inte att det finns något stöd för den tesen heller. Om jag inte minns helt fel, och reflekterar helt fel över vår samtid, är graden av sekularisering -- i bemärkelsen "svagare institutionell regligion" -- i paritet med förekomsten av en rik flora av diverse "sekter" eller "exotiska" religiösa rörelser där tron är till synes starkare och mer utpräglad än i samhällen där man har en stark institutionell religiös makt. Jag har också svårt att se varför en sekulariserad människa idag skulle ha en svagare och mer vacklande tro än om hon vore organiserade eller tillhörande en traditionell religion. Tvärtom tycker jag att det verkar som om engagemanget och den personliga övertygelsen blir starkare när den är just personlig snarare en social.
Man berättade att han en gång spärrats in på Bedlams dårhus. Man hade gjort honom hedern att ta honom för vansinnig, men man släppte honom igen när man upptäckte att han bara var poet.
-
* KYREUS *
- Inlägg: 3720
- Blev medlem: 08 maj 2005 22:58
- Ort: Antiken, agoran, piazzan, Stadion, syns ibland i Palaestran, dock aldrig iklädd cykelhjälm ...
- till Ursus och Tractatus!
Det handlar primärt inte om religion (åtminstone inte enligt mig Kadmos), dvs teologiska mfl livstolkningar. Enligt min erfarenhet är frågan en följd av människans förmåga till existentiella och psykologiska livstolkningar. På ett sätt kan förstås frågan kopplas till religiösa upplevelser = religionerna talar ju ofta om ett sk liv efter döden. Men problemet ligger långt långt innan:
>>>> nämligen i detta:
- Människan kan inte riktigt "ta in" dvs förstå ändlighet
och oändlighet. (1)
- Vidare är människan "klok". Man vet att själva döendet,
alltså processen och inte tillståndet DÖD, är en ofta
smärtsam och plågsam företeelse.
Självklart skyr man smärta och plåga. (2)
- Sen frågan om hur en människans "själ" och det som kallas
samvete "driver" den åldrande: det är en komplicerad
diskussion som vetter åt religionerna. (3)
/To be continued.....*Kadmos
>>>> nämligen i detta:
- Människan kan inte riktigt "ta in" dvs förstå ändlighet
och oändlighet. (1)
- Vidare är människan "klok". Man vet att själva döendet,
alltså processen och inte tillståndet DÖD, är en ofta
smärtsam och plågsam företeelse.
Självklart skyr man smärta och plåga. (2)
- Sen frågan om hur en människans "själ" och det som kallas
samvete "driver" den åldrande: det är en komplicerad
diskussion som vetter åt religionerna. (3)
/To be continued.....*Kadmos
Tro inte; sök!
DETECTUM * VERITATUM * PAXUM
/*Dies hodiernus amicus tuus
- dies hesternus conscientia tua *
= Dagen är din vän, gårdagen ditt samvete.
(c) KYREUS, mikrofilosof, anno 2 006/
DETECTUM * VERITATUM * PAXUM
/*Dies hodiernus amicus tuus
- dies hesternus conscientia tua *
= Dagen är din vän, gårdagen ditt samvete.
(c) KYREUS, mikrofilosof, anno 2 006/
När jag dör ska jag ställa till stort kalas, allt jag äger och har ska gå till detta ändamål.
Tänk att äntligen få träda hinsiders.
En större lycka kan man nog inte finna här
Alvarligt talat läs sokrates utsagor om varför man inte bör vara rädd för döden, varför man till och med är irrationell om man fruktar döden.
Det är bra uttryckt och gör inte frågan onödigt komplicerat.
Men sen bottnar det väl sist om syners i en tro, huruvida man kan acceptera förbehållslöst, vilket döden tycks kräva.
Och det är tron på en själv.
Axla ansvaret och tro på er själva, hur kan då döden någonsin skrämma?
Döden är en social konstruktion som vi värnar om att behålla.
Folk i Sverige är så värna om normer, över allt ska det råda konsensus.
Den klagande har alltid rätt. Och tänk hur fel det är.
Tänk att äntligen få träda hinsiders.
En större lycka kan man nog inte finna här
Alvarligt talat läs sokrates utsagor om varför man inte bör vara rädd för döden, varför man till och med är irrationell om man fruktar döden.
Det är bra uttryckt och gör inte frågan onödigt komplicerat.
Men sen bottnar det väl sist om syners i en tro, huruvida man kan acceptera förbehållslöst, vilket döden tycks kräva.
Och det är tron på en själv.
Axla ansvaret och tro på er själva, hur kan då döden någonsin skrämma?
Döden är en social konstruktion som vi värnar om att behålla.
Folk i Sverige är så värna om normer, över allt ska det råda konsensus.
Den klagande har alltid rätt. Och tänk hur fel det är.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Är det inte bara så enkelt att vi är egoister, och att vi älskar närheten till dem vi älskar? Att vi saknar dem som gått vidare och tycker det är sorgligt att inte få prata mer med dem i det här livet?
Det tror i alla fall jag.
Många mediala människor som dagligen har kontakt med dem som gått över och därför inte ser döden i sig som ett slut, sörjer ändå att förlora den fysiska närheten till sina nära och kära. Det blir inte detsamma längre när någon försvinner för resten av livet. Och jag tycker inte det är konstigt alls.
Jag tror att de som firar sina vänners och släktingars död med glädje gör det för de bortgångnas skull, för att de vet att de får det bra på andra sidan, men att de själva inte är glada över att ha förlorat dem.
Det tror i alla fall jag.
Många mediala människor som dagligen har kontakt med dem som gått över och därför inte ser döden i sig som ett slut, sörjer ändå att förlora den fysiska närheten till sina nära och kära. Det blir inte detsamma längre när någon försvinner för resten av livet. Och jag tycker inte det är konstigt alls.
Jag tror att de som firar sina vänners och släktingars död med glädje gör det för de bortgångnas skull, för att de vet att de får det bra på andra sidan, men att de själva inte är glada över att ha förlorat dem.
Zorm skrev:Många mediala människor som dagligen har kontakt med dem som gått över och därför inte ser döden i sig som ett slut, sörjer ändå att förlora den fysiska närheten till sina nära och kära. Det blir inte detsamma längre när någon försvinner för resten av livet. Och jag tycker inte det är konstigt alls.
Vad är det som säger att mediala människor har kontakt med avlidna? Är inte hela mediumcirkusen snarare en effekt av hur desperat vi vill att det inte ska ta slut?
Man berättade att han en gång spärrats in på Bedlams dårhus. Man hade gjort honom hedern att ta honom för vansinnig, men man släppte honom igen när man upptäckte att han bara var poet.
Till Ursus:
Jag tänker inte försöka förklara hur ett medium kommunicerar med de avlidna, för det skulle kräva en helt ny tråd. Det finns inget enkelt svar på det, för det är olika för alla.
Det spelar ingen roll om du inte vet eller tror att det är möjligt att kommunicera med dem som gått bort.
Vad jag menade var att de tidigare inläggen i tråden antog att vi ser allvarligt på döden i Sverige därför att vi tror att den betyder något sorgligt.
Men ett medium ser inte döden som något sorgligt, ändå är det naturligtvis sorgligt att förlora någon man stått nära. Att döden ses som något allvarligt här tror jag inte har med religion att göra, utan att man ser till sin egen saknad. Det tyder på att människan som gått bort har betytt något för en, tycker jag.
Jag tänker inte försöka förklara hur ett medium kommunicerar med de avlidna, för det skulle kräva en helt ny tråd. Det finns inget enkelt svar på det, för det är olika för alla.
Det spelar ingen roll om du inte vet eller tror att det är möjligt att kommunicera med dem som gått bort.
Vad jag menade var att de tidigare inläggen i tråden antog att vi ser allvarligt på döden i Sverige därför att vi tror att den betyder något sorgligt.
Men ett medium ser inte döden som något sorgligt, ändå är det naturligtvis sorgligt att förlora någon man stått nära. Att döden ses som något allvarligt här tror jag inte har med religion att göra, utan att man ser till sin egen saknad. Det tyder på att människan som gått bort har betytt något för en, tycker jag.
Zorm skrev:Men ett medium ser inte döden som något sorgligt, ändå är det naturligtvis sorgligt att förlora någon man stått nära. Att döden ses som något allvarligt här tror jag inte har med religion att göra, utan att man ser till sin egen saknad. Det tyder på att människan som gått bort har betytt något för en, tycker jag.
Självklart förstår jag det -- medium lever ju på vår rädsla och osäkerhet inför döden. Lite cyniskt, enligt mitt tycke.
Man berättade att han en gång spärrats in på Bedlams dårhus. Man hade gjort honom hedern att ta honom för vansinnig, men man släppte honom igen när man upptäckte att han bara var poet.
Till Ursus:
Tror du att alla är rädda för döden och att de som säger annorlunda bara förtränger sin rädsla? Varför är du så säker på att din tro är en allmän sanning?
Jag tror det finns många som inte är rädda för döden. Jag har aldrig varit rädd för döden, bara för att lida innan jag dör. Trots att jag inte varit medial hela livet.
Varför är du rädd för det mediala? Eller är det kanske bitterhet?
Är du rädd för tanken på att det faktiskt kan vara så som du hört vissa säga, att allt går vidare, tvärtemot vad du tror? Eller är du bitter på någon medial person?
Tror du att alla är rädda för döden och att de som säger annorlunda bara förtränger sin rädsla? Varför är du så säker på att din tro är en allmän sanning?
Jag tror det finns många som inte är rädda för döden. Jag har aldrig varit rädd för döden, bara för att lida innan jag dör. Trots att jag inte varit medial hela livet.
Varför är du rädd för det mediala? Eller är det kanske bitterhet?
Är du rädd för tanken på att det faktiskt kan vara så som du hört vissa säga, att allt går vidare, tvärtemot vad du tror? Eller är du bitter på någon medial person?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster