Pollen skrev:Jag tänkte att det kunde vara en bra idé att tala lite mer om Popper.
Karl Popper (1902 - 1994) är en smidig figur.
Han är mannen som gjorde sig ett namn i England efter kriget. Som ättling av den tyskspråkliga intellektuella sfären tog han - smidig som han var - skriftligt avstånd från avarterna nazism och kommunism, som särskilt då sågs som kontinentens värsta intellektuella avkommor.
Inte nog med det. Popper - smidig som han var - anpassade sin kontinentala skolning till engelsmännens förtjusning i logik.
Hans idé om falsifierbarhet som kriterium för vetenskaplighet anammades självklart utan protester.
Än idag ses den som värdefull och okontroversiell.
Som metodologisk princip är den oomstridd.
Logiken bygger på att han formaliserade vetenskapliga teorier i form av Om A så B. Hans paradexempel är Alla svanar är vita. Dvs, om något är en svan så är det vitt. Om vi finner en svart svan så har vi falsifierat teorin att alla svanar är vita.
Detta är vackert i sin enkelhet - Om A så B, Men icke-B: Alltså icke-A. Logiskt bindande!
Haken är att vi inte kan veta om en teori är sann. Det medgav han själv och det ligger i idén om falsifierbarhet att teorier inte kan demonstreras vara sanna. Så trots sin logiska elegans är falsifiering à la Popper en grov förenkling.
Men som metodologisk princip duger falsifierbarhet långt!
Empiriska teorier - eller satser - som motstår falsifiering kallar han "korroborerade", för att skilja från logikens "bevisade".
Thomas Kuhn (1922 - 1996) gjorde rent hus med logiken i sin berömda "The Structure of Scientific Revolutions" (1962), där han i lugn och saklig ton tonade ner logikens betydelse för att bekräfta/bevisa teorier och falsifiera dem.
T ex vet vi att Newtons lagar inte gäller universellt, så i den meningen är de falsifierade. Ingen bryr sig: i sitt tillämpningsområde är de oomstridda.
1975 publicerade Paul Feyerabend (1924 - 1994) "Against Method: Outline of an Anarchistic Theory of Knowledge" där han i sin polemiska, välartikulerade stil argumenterade för att metodologi och rutiner står i vägen för vetenskaplig utveckling.
"Anything goes!" var hans lösning för att garantera utveckling.
Vi är väl där nånstans idag: i en zon mellan logik och anarki, eller?
Jag är ingen expert även om jag läst på lite. Allt detta verkar rimligt, bra skrivet
Det jag ofta påpekar är samma saker som exempelvis Whitehead och Bernardo Kastrup påpekar att det finns ett utrymme där man blandar ihop filosofi med vetenskap. I detta utrymme befinner sig exempelvis fenomenet fysikalism som ju är en filosofi som låtsas vara vetenskaplighet.
Den filosofiska positionen att allt är fysiskt är inte en vetenskaplig metod, modell eller teori, det är en filosofisk position man tagit an sig.
Det är därför viktigt att påpeka denna filosofiska position och skilja mellan den och vetenskapens metoder.
Jag skulle säga att fysik är vetenskapligt, men jag skulle säga att fysikalism är en filosofi.
Det är viktigt, både filosofiskt och vetenskapligt, att man skiljer mellan dessa två saker.
Ju mer ingående man går in i vetenskapliga eller filosofiska ontologiska och epistemologiska modeller ju fler detaljer krävs.
Dem två sakerna vi haft uppe ett tag här som tid och medvetande/materia problemet leder till en konflikt mellan dessa två fält.
Alltså vetenskaplighet och filosofisk klartänkthet.
Man står med ett ben i vetenskaplighet och ett i filosofin och kvicksand verkar vara där man står.
Märker man att man står i kvicksand MÅSTE man flytta tyngdpunkten till filosofin då vetenskaplighet KRÄVER fast mark tänker jag.
Visst kan man vara vetenskaplig även när man inte vet saker och som påpekats kan man aldrig stänga inne sig i en färdig modell men för varje sak man VET att man inte vet så måste detta påpekas, det måste bli en del av den vetenskapliga modellen att säga att man faktiskt inte vet.
Säger man att man vet fast man gissar, då är man inte vetenskaplig, det står jag fast vid
